ENVIS SOM FÅ...

...är Mårbackadrottningen, som bara blommar och blommar...

Är höstens förkylning. 

Är jag. Eller så inte?

Ja fy f-n....för förkylningen som håller mig i ett envist grepp. 

Vet ni, det allra värsta med en förkylning, för mig, är att jag förlamas av min energifrånvaro, jag blir alltid lika osäker på att den inte kommer tillbaka.
Jag funderar faktiskt aldrig på att jag inte skulle bli av med snuvan, hostan, halsontet, febern.
 Men jag är alltid lika fån-ängslig om o-energi-tillvaron skulle bli bestående.
Helt galet, jag vet, men det är så.

Just när man ligger däckad och ganska liten så kommer tankarna på allt skoj man kunde göra.
Men tänk om man inte orkar? Ids? Vill?

Vilket får mig att ligga här under filtar och täcken i sällskap med empatisk hund och sällskapsjuk katt (ungen med kompis har jag förpassat till övrevåningen...) och fundera på varför man egentligen sätter så mycket energi på att inreda. Att fixa och dona.
För att imponera på nån? Knappast, det är inte så många som blir imponerade av mina luggslitna, malätna, möbler som är mer eller mindre fulla av skavanker och som jag släpar hem än härifrån, än därifrån.
 För att vara ärlig är det faktiskt ganska få av mina vänner och bekanta som ens egentligen skulle bry sig hur det såg ut hos mig.
De skulle nog dyka upp här ändå....och tack för det....;)

Om mina familjemedlemmar faller i trans av mina inredningsidéer?
Nej, det gör de inte.
Min familj, min släkt, som består mest av representanter av det manliga könet, är onekligen mer intresserade var kylskåpet är beläget, eller kanske ännu mer...vad det innehåller.

Så för vem görs allt detta inredningsfixande?
Ja, inte är det för att tillfredställa eller imponera på någon, inte för min del i alla fall....hahahahaa.
Jag har kommit fram till att jag gör det just bara för mig själv.
Helt egoistiskt tänkande här.
För att jag mår helt enkelt bra av att ha det vackert - för mig vackert - omkring mig.
För att jag, för att vara ärlig, skulle ha svårt att leva där det inte är vackert.
Vackert i mina ögon alltså.

Är jag för den skull ytlig? En materialist?
Det blir så lätt att man tolkar oss som bloggar och babblar om inredning, om dessa vackra och sköna ting i vardagen, som materialister, som nyckfulla inredningsmodemarionetter.

Men är vi det?
Eller kan vi bara inte leva utan skönhet i vardagen?

Är det verkligen något vi kan välja bort? Om vi ville?
Eller är det så starkt bara en del av oss?

Jag vill aldrig välja bort det, jag hoppas jag alltid kommer ha
energi att se till att ha det vackert omkring mig.

Inte för någon annan, men för mig.
Och för att jag vill!
För att jag njuter av det!

Och med envishet kommer man långt.
Fast inte då man ligger däckad av en ännu envisare förkylning då.
Bäst att passa på att drömma och fantisera om allt möjligt vackert, när man ändå inte orkar ta itu med något på riktigt...