ÅRET I ETT NÖTSKAL

Det hör väl lite till att summera året som gått såhär när året börjar dra på sin sista vers. 

Egentligen, när jag tänker efter, så har året gått i sakta lunk. Inget speciellt har hänt, den ena 

dagen har lagts till den andra och ja...plötsligt är det nyår igen. 

Eller klart det har hänt grejer! Som att i husbolaget där vi bor har det genomförts en 

omfattande renovering. Vi har fått jordvärme, laddningsstationer för elbilar, 

nya gavlar på huset med bättre isolering, förbättrade inglasade balkonger och

till våren skall fasaderna ännu målas och trädgårdsområdet fixas upp med ny gräsmatta och

nya växter. Ny asfalt på parkeringsplatsen. Det blir nog fint! 

Så visst har det hänt grejer i närmiljön, men utöver det så har det varit ett stilla lunk. 

Så fort tillfälle gavs så smet vi till stugan och bodde där nonstop hela sommaren så 

vi slapp det mesta oljud och damm och "elände" därhemma. 

Efter den där galet kalla och snöiga (!) våren så blev det varmt

ungefär i samma veva som vi landat på stugan. Under vår vistelse där

har jag antecknat att vi åt en (!) gång inne i stugan, alla andra måltider

åt vi ute på verandan som är inglasad men har ingen dörr som 

man kan stänga. Varför jag minns den där ena gången är för att det

råkade vara den dagen då jag hade mina barndomsväninnor

på den årliga tjej-helgen. Skulle kanske inte annars lagt det på minnet heller, 

men "mina flickor" påpekade att efter alla år med dessa tjej-helger så 

var det första gången vi blev tvungna att pga vädret äta inne. 

Nå, det var nu lite sommarväder-kuriosa. 

Vad gjorde vi annat? 

Jag jobbade förstås, vi åkte på utfärder, kortare och lite längre. 

I år blev det faktiskt inte att resa någonstans alls. Vi hade vänner på

diverse middagar och ordnade bastukvällar. Barnen kom och hängde med oss på stugan. 

Min rygg strulade så jag kunde inte traska i skog och mark fullt så 

mycket som jag hade velat. Läste också mer under året än jag gjort på länge. 

Kanske just den där downshiftade livstilen på stugan gjorde att det på ett annat sätt

fanns både tid och ro till att läsa. Annars läser jag mest just innan

jag skall somna på kvällen, men i somras kunde jag parkera mig i en 

skön korgstol precis när andan föll på. 

Fanns inte så mycket att göra i den lilla trädgården heller. Den tar sig och

börjar växa till. Nästa sommarens projekt är väl att börja gallra ut lite och flytta

på vissa perenner som behöver delas. 

Fick ett infall och skrev på Facebook ett litet utrop om en kattunge och

lite efter midsommar fick jag höra att det fötts kattungar och att en var ledig. 

Så vips bara hade vi blivit med katt från hösten. Lilla Iris flyttade hem med oss

då vi lämnade stuglivet och kom hem till renoveringskaoset. 

Huset var fortsatt inplastat, men bara efter någon vecka togs den bort och

man kunde se ut igen - och framför allt - det kom dagsljus in! 

Hösten fortsatte vara mild, och övergick i en lika mild vinter. 

I skrivande stund är det grått och regnigt därute och någon plusgrad. 

Känner mig lite ambivalent till det hela. Fotografen i mig saknar nog snö-

tunga granar och gnistrande kalla dagar. Trädgårdsmänniskan i mig tackar för

varje varm dag som höjer på chanserna för de i annexet på stugan övervintrande

växterna. Det är ändå så med mig. Så fort julskinkan har smultit i magen 

och de sista pepparkakorna är uppätna börjar jag rikta mina tankar mot nästa vår

och en ny odlingsperiod. Väntar redan till att höra de första flyttfåglarna återvända. 

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där lite banala vardagliga. 

Och det är ju bra det - för mitt 2024 var just så - vardagligt, fast på ett skönt sätt. 

Hur var ditt år? 

Kram Maggi

 

JULDAGSMORGON

...eller förmiddag är det ju nog. Vi gillar att sova länge då tillfälle ges. 

Gubben kan stiga upp tidigt på morgonen och ta sig en kopp kaffe med

något smått, mata katten, läsa tidningen, men sedan kryper han

gärna ner bredvid mig och snarkar vidare en stund. Katten likaså. 

Hon har anammat familjens goda sovvanor med berömligt betyg! 

Gubben hade redan gått ut för att värma bolagets juldagsbastu nere vid

stranden då jag kravlade upp mig från sänghalmen. Kokade mig en kopp

espresso och tände samtliga ljus i min adventskalender. 

Under 24 morgnar i advent har jag druckit mitt morgonkaffe i ett litet 

ljus sken. Det har kanske varit den mysigaste adventskalender någonsin! 

En liten stund av stillhet och ro innan vardagen kör igång. 

Julmaten sjönk som en sten i magarna på oss alla, så där

som den skall. Man blev lite för mätt, så där som man skall. 

Fast på ett bra sätt, inte så där att man proppar i sig utan 

faktiskt uppskattar och njuter av varje tugga. I år hade jag

dammat av den sk "finservicen" som jag i tiderna fått av min

mamma. Under några år har den blivit lite bortglömd och inte

så ofta framplockad. Men onekligen är det lite extra festligt

men skira fat och kristaller som glimmar. 

Nu skall jag gå och göra mig en smörgås med kvarbliven rom 

på rostat bröd, och slötitta på någon film innan äldre grabben ramlar in

för att bada julbastu. Sedan blir det att äta upp resterna från gårdagens julmiddag. 

Det får gärna bli över julmat till juldagen, men sedan är jag nöjd om det

börjar bli tomt i skålarna. Älskar julmat, 

men inte i oändligt många dagar...;)

Kram Maggi

 

JULEN ÄR HÄR OCH LYSER FRID PÅ JORDEN

Man kunde ju önska att det skulle så vara. Frid på jorden.

Verkligheten är som vi alla vet en helt annan. 

Det oaktat tänker jag att det nog inte är fel att för några

dagar faktiskt stänga ute det man inget kan påverka och stiga in 

i den magiska saga som julen kan vara när den är som bäst. 

Talade idag med en person om det här med att det är barnen som

gör julen, men jag håller inte helt med! 

Det är barnasinnet som gör julen - hos både barn och vuxna. 

Visst är det en annan stämning när det finns barn som yrar och väntar

på julgubben och på att få öppna paket. Ibland kan det ändå bli för mycket av det goda. 

Förväntningar blir för högt uppskruvade och kanske förväntan byts ut i besvikelse. 

Jag kanske i tiderna tänkte så också när mina ungar var små, att barnen gör julen, 

men numera älskar jag våra vuxenjular. 

(jag kanske ändrar mig igen om det blir barnbarn något tag, förmodligen gör jag det?) 

Under åren har vi blivit färre runt julbordet, 

men det kommer nya människor in i familjen i stället. 

Det blir en ny sammansättning. Traditionella julsmaker

dukas fram från år till år. Vissa uppdaterade rätter tar för sig och knuffar undan

något som ett tag hängt kvar men inte lyckats charma de nya människorna

och får stiga åt sidan. I den vuxna julen får klapparna en mindre roll. 

De finns, men ofta mer som något lite skämtsamt eller så något verkligt

behövligt. Framräckt med ett (förhoppningsvis) fyndigt rim. 

Luften fylls av matdoft, av brinnande stearinljus och stilla julmusik

som strömmar ut någonstans i bakgrunden. Hyacinten håller på att slå ut

och blanda sin doft med alla de andra juldofterna. 

Skenet är dämpat i hela huset och det blir som att vara i en annan verklighet. 

En sådan verklighet som vi behöver - i alla fall några dagar om året. 

Låt oss ta ett kliv in i julmagin. Och stanna där ett tag. 

Fridfull jul! 

Kram Maggi

 

MILDA VINTER

Har rasslat ner i mitt soffhörn för att dåsa lite efter maten

innan jag släpar min lekamen till duschen för en välbehövlig tvagning. 

Häromdagen knåpade jag ihop, med kattens "hjälp",  några snögubbar av den

sista biten kokosfett och lard som jag hade kvar. 

De skall hängas ut till småfåglarna till jul är det tänkt, även om 

det inte är speciellt kallt än.

Det börjar sakta lugna ner sig på arbetsfronten och det gillar vi för

då känner jag att jag kan ta emot julen med hela hjärtat! 

Lite så där som det kanske var förr? Eller vad vet jag, jag kanske bara

inbillar mig att det var så. Att julen liksom blev en "kronan på verket-fest" 

när allt höstarbete var gjort på en bondgård. Lite så där

som på Emils tid. Och innan det också. 

Väntar febrilt på att en bok skall komma ut i e-boksformat. 

Det är den femte delen i en bokserie av Mikko Kamula 

(tyvärr tillsvidare bara på finska) 

som handlar om finsk senmedeltid och blandar på ett otroligt bra sätt

historik och fantasy i den form som gammal folktro beskrivs i vårt

nationalepos Kalevala. Sträckläste de första fyra böckerna! 

Det är något som får det att dallra i mina fornnordiska gener när

jag läser dessa berättelser. 

*

På tal om gamla tider. 

Vi skrattade gott med gubben häromdagen när vi kom underfund med att om vi

skulle slå ihop oss två till en person så skulle vi ha klarat oss alldeles utmärkt

förr i tiden. Gubben älskar potatis, sill och surbröd. Skulle han bara behöva äta 

det resten av sitt liv så skulle han knappt klaga. Jag skulle....och klaga högljutt! 

Och om jag skulle behöva leva resten av mitt liv med enbart levande 

ljus inomhus så skulle jag klara mig alldeles utmärkt.

Till och med trivas med det. 

Skymning. Skymningsljus. Vilka vackra ord. 

Och vilken skön belysning att vara i. 

Han skulle gå ut på svaga isar för att slippa det...

(Klarljuslampan jag i ett svagt ögonblick köpte åt honom till farsdag 

är hans käraste ägodel för tillfället...)

Lite gammeldags känner jag mig också när jag plockar fram sigillacket och 

börjar smälta det för att kludda ut det på julpaketen och trycka stämpeln med

G o d  J u l

i det smälta lacket. Och det doftar så gott! 

Jag gör nog det bara för doftens skull, och för att det är så rofyllt - det går inte att 

skynda på ett sigillack - det tar den tid det behöver. 

Så inget för sista minuten-paketen precis.

Lika lite som rimmen skall lämnas till sista minuten. Jag har gjort det så många

gånger och jag kan lova att efter veckors jobbstress, julmats-yrsel och en 

julstädning på det så är i alla fall inte min diktådra speciellt aktiverad. 

Så jag tänkte som så...jag kan städa och laga mat med en trött hjärna, 

men rimma skall jag med en utvilad dito. Så har faktiskt rimmat jul-

klappsrimmen i god tid i år. Ibland när jag skrivit rimmen i sista

minuten så har de blivit så kryptiska att inte ens jag själv

begripit hur jag tänkt när det är julafton och de läses upp...

Nu skall det bli en uppfriskande dusch! 

Kram Maggi

OM LÄNGTAN TILL NATUREN

I mitt jobb har jag bråda veckor just kring årskiftet, det blir att sitta mycket 

vid datorn och jobba på, och kvällarna är ju som känt den här tiden

på året inte speciellt ljusa så för det mesta är det mörkt när jag har läge att

ta mig ut på en promenad. Glad ändå att jag inte behövt ta veckosluten till hjälp

för att hinna med jobbet - vågar knappast tänka tanken - men det har gått

väldigt smidigt i år och då blir ju veckoslutsledighet lite som en extra belöning.

När man liksom mentalt på förhand förberett sig på att kavla ärmarna om så behövs. 

Senaste veckoslut var dock helt ledig, och långledigt dessutom då 

självständighetsdagen inföll på en fredag. 

Så på lördag åkte jag ut en sväng. Lite planlöst startade jag men fick för mig 

under rattandet av bilen att åka en sväng till stugan och kolla läget där. 

Allt väl, ville egentligen mest kolla de övervintrande krukväxterna som står i

det sk annexet där ingen värme är på. Men det är ljust där med nästan hela långväggen

av fönster. Inne i stugan är det skumt så här års i och med att taket är brant och har

långa taköverhäng som äter upp massor av det lilla dagsljus som kommer

in genom fönstren. 

Tills vidare såg växterna ut att må hur bra som helst. Å andra sidan har vi knappt

haft dagar med minusgrader, så återstår att se när vintern biter till ordentligt. 

För det lär den göra? 

Att det varit en mild höst fick jag bevis på då jag gick en sväng i träd-

gården och fick syn på smultronplantorna som hade klämt fram några blommor! 

Passade också på att hänga upp några av mina fågelmatskottar som jag fixat till

och fylla på de stora fröautomaterna som jag har i omgivningen. 

Njöt löjligt mycket av lugnet och tystnaden och av mötet med den 

orädda och ganska så nyfikna älgen som jag mötte. 

Hon och stannade upp ett tag och tittade lite nyfiket på varandra innan vi 

fortsatte åt vart vårt håll. 

(Hur jag vet att älgen var en hon? Det vita på bakbenen går på älgkon betydligt högre upp, 

typ ända till svansfästet. Det brukar man kunna se även på långt håll) 

Muehlenbeckian som jag hade i somras i ett par stora krukor verkade

också ha föredragit den milda förvintern. Under några år har jag lyckats över-

vintra muehlenbeckian i kruka, men det kräver nog en fortsatt mild vinter. 

(De här krukorna är så stora så de rymdes inte in i annexet). 

När jag på morgonen startade så visste jag ju inte riktigt vart jag skulle åka och då 

jag åker iväg med den "planen" så har jag ofta en termos med kaffe och ett par smörgåsar med. 

Finns inget värre än att bli kaffesjuk och lite småhungrig och bli tvungen att 

stanna på en bensinstation för att få i sig en kopp varmt kaffe och en smörgås. 

Gillar så mycket mer att stanna på någon naturskön plats och inta min kaffelunch där. 

Nu blev det att göra det vid stugans trädgårdsbord. Inte helt fel det heller! 

Medan jag satt där och tuggade på min smörgås så började skogens mesar nyfiket

ta sig närmare de påfyllda fröstationerna och de upphängda fett-kottarna. 

Efter jul- och nyårshelgerna skall jag nog åka hit igen och unna mig en vinterhelg i stugan. 

Väl hemma kom längtan efter julen över mig. Det doftar hyacinter

i vår hall och adventsljusen lyser i alla fönster. Adventstiden är

det bästa med julen tycker jag numera. Julafton kanske är den där

"utlösningen" som man vet skall komma, medan adventstiden är

det där underbara "förspelet" som kan vara så nyanserat. 

Ni vet vad jag menar?! 

Egentligen är det helt knasigt att jag inte äter risgrynsgröt oftare för

jag kan tycka att det är så galet gott! Kanske å andra sidan lika så bra

för i min värld skall det finnas ett rejält smöröga i gröten och inte skall man spara

på krutet då det gäller socker och kanel heller. 

Mycket av allt är bäst! 

För något år sedan fann jag utterspår vid stugan, men den här gången

var det rätt tomt med spår alls. Eller utgående från vad jag kunde se i den tunna snömängd

som hade snöat därute i skärgården. 

Här vid hemsjön har vi lite mer snö och där havet ännu svallade fritt

har sjön börjat frysa till. Och häromdagen när jag gick till sjöstranden så 

såg jag att uttern minsann under de mer mörka av dygnets timmar tassat både 

hit och dit över isen. Det är kanske det bästa med vinter och snö (kanske det enda?) 

att man får en slags facit över vilka djur som rör sig i ens egna tassemarker. 

Längtan till naturen har bitit sig fast vid mig. 

Någon vecka till och jag kan lämna kontoret lite mer. 

Längtar! 

Kram Maggi