ATT LÅTA SIG HÄPNAS


Denna vår, denna coronavår, har på något sätt närmat mig 
det lilla vackra i vardagen och framför allt i trädgården. 

Som aldrig förr har jag haft tid och möjlighet att faktiskt vara närvarande nästan
24/7 vid mina odlingar, vis mina frösådder. Vid mina planteringar. 
Och det har varit nästan lite magiskt att så på nära håll, 
och från dag till dag uppleva hur allt i naturen kommer igång. 

Stundvis har jag känt mig som ett barn som upplever, ser och förstår, 
saker för allra första gång. Hur vissa frön är långsamma och tröga, 
hur andra har en nästan explosiv växtkraft som nästa spränger krukan! 

Denna vår har jag räddat tiotals och åter tiotals småsmå babybin som av någon 
obegriplig orsak förvillat sig inomhus och i skär desperation yrat runt mina 
fönster - på insidan. På YLE har man just nu en kampanj om att rädda 
dessa så galet viktiga pollinerare. Hur vi alla kan ge dem rätta växter till
föda, bygga insekthotell och på annat sätt också se till att det finns platser
i våra trädgårdar där dessa pollinerare trivs och vill leva. 

*

Bildens katt var den som uppmärksammade mig på den något trötta humla
som kravlade runt på vårt pergola-golv. 
Vi gav den lite honungsvatten på ett fat och efter en kort stund hade den 
laddat nog med energi och flög iväg till vidare äventyr. 

*

När man, frivilligt eller av tvång, stannar upp och upplever och ser
det som händer precis framför ens ögon, låter sig häpnas över allt
det fantastiska som naturen just nu bjuder på, då blir det lite
som om man blev rikare fast saldot på kontot inte på något sätt ökat. 
Man bara känner sig rikare. På det lilla, fina, vackra som man bara
kan få genom att vara närvarande därute i naturen där allt det viktiga sker. 

Och att ständigt låta sig häpnas över det - det är lycka. 



VÅR ÖVERGÅR TILL SOMMAR


Precis så känns det ikväll. 
Klockan har hunnit bli kvart över sju på kvällen och än känns kvällen ljummen
även om en viss vårkyla kan anas och gör luften frisk och fräsch. 
Det är varmt utan att vara kvalmigt. Kunde leva hela sommaren i dessa temperaturer. 

Så där lagom! 

Så där lagom stort är också min "kökslands-hörna". 
Kanske växer den till sig lite. Åt något håll. Men absolut inte i år. 

Allmänt hemmahäng och distansjobb har som jag tidigare nämnt lett 
till att jag i allt större grad haft tid med odling. 
Så till den grad att jag gärna aktiverat alla i min närhet 
med att säga 'Hej!' till alla nya växter som grott upp i krukor och pottar. 

I går kväll ropade jag på gubben som hade vägarna förbi då jag stod och 
påtade i mitt köks"land". 

- Kom och säg hej åt Elmer, hojtade jag. 

- Elmer, svarade han undrande. Vem är det?



- Ja, men Elmer är den första potatisplantan som stuckit upp 
genom myllan. Kom och se! 

Han tittade en stund på mig, log lite smått överseende och sade:

- Du lever ihop med en son till en potatisbonde. Du tänker att alla potatisplantor har namn? 

- Jodå, ler jag. Elmer! Han var först. Hans avkommor skall vi käka på midsommar. 
Se så fin han är! 



Det går ingen större nöd på mig i denna corona-isolering, men om jag fortsättningsvis efter midsommar namnger alla salladsblad, böngroddar och morotsblast som sticker upp så
kan ni ju ta ett allvarligt samtal med mig. 
Jag kan behöva det då...*fniss*

Nu har det ändå blivit mer vårkyla än sommarvärme när kvällen lider.
och det är dags för mig att lämna växterna åt sitt nattliga öde och gå in. 

Häggen doftar bakom min rygg och det är svårt att slita sig. 

DET LILLA ENKLA


Äntligen på stugan! Och äntligen lite varmare så man har kunnat både grilla och äta ute. 
Inleda sommarsäsongen så där på riktigt. 

Jag är ju en vän av det lilla enkla, men jag tror att många andra också i sommar kommer
att upptäcka att det finns något oerhört skönt och avslappnat i det enkla. 
Coronavåren ser ut att bli en coronasommar. Många blir påtvingade en hemester 
och blir tvungna att dra ner på mängden tilltänkta upplevelser. 

Men människan är en varelse som klarar sig. Skulle vi inte gjort det hade vi gått under för hundratusentals år sedan. Kanske till och med tidigare. Människan är seg. 
En coronavår och en eventuell coronasommar är ändå som att snubbla på 
ett barr om man ser på det i ett lite längre perspektiv. 

Nåväl, ingen vet ju hur detta kommer att sluta. Men att många behöver plocka
fram det lilla enkla i sina sommar planer, det är helt klart. 

Jag hade redan i fjol tanken på att byta ut min cykel till en med fotbroms istället för
enbart handbroms. Liksom en lite tantmodell - ja tack! 
Nå, ifjol hann jag inte få det fixat och nu när jag tänkte att jag skulle få det gjort
så visade dis att det var synnerligen glest med cyklar i lager (som inte kostade tusen-
tals euro, vill säga) för "alla" vill nu cykla. Både jobbresor för att
undvika att åka kollektivt pga coronan, men också för att både
friluftsliv i stort men även cykling specifikt har fått ett riktigt uppsving! 

Det finns alltid vinnare, också i lägen då många kanske känner att 
det bara talas om förlorare. Inget är någonsin svartvitt. 

Bra att minnas då så mycket är annorlunda denna vår och sommar. 
Bra också att minnas allt det enkla som är så fint och 
som förtjänar att komma i finrummet då så mycket exklusivt kanske
får lov att backa ett tag. 

Det lilla enkla är det nya fina! 







DETTA REGN, DETTA RUSK




Skulle det bara vara för regnet, så skulle jag (kanske) inte klaga. 
Eller jo, jag skulle klaga, men inte så mycket.

Men när det kommer snö och frost och hagel och storm och åska och 
liksom allt utom värme så blir jag lite tjat-tant. Jag vet. Förlåt! 

Inser att jag kanhända är lite som den där klassiska bilden av bönderna
och deras syn på väder - det är sällan riktigt bra, och riktigt optimalt. 
Sorry bönder, I feel you, men ni vet hur ni kan låta....

Och precis så låter jag nu också. 

Jag är glad över regnet så jag slipper vattna för det har jag 
inte just nu riktigt tid med om man skall vara ärlig. 
Jag är inte glad över snön, för det får mig att hyperventilera över mina
nyplanterade växters vara eller inte vara. 
Fast jag vet att de borde klara det. Men man vet aldrig. 

Jag är glad över det svala vädret som gör att mina nyplanterade
plantor förmodligen får en längre tid på sig att etablera sig på sin
nya växtplats när det inte är vare sig hett eller torrt. 
Mindre stress helt enkelt. 

Men jag är så otålig över att allt stampar på ställe för jag vill så gärna
se hur allt växer, utvecklas, spirar, sprider - ja, lever! 

Men salladen har grott, och överlevt både snö och hagel. 

Och funkians blad är kanske vackrast just efter regn. 
Det gäller bara att finna det vackra i rusket...





VILDPELARGON



Alla pelargoners moder har vi här.
I teorin alltså. Eller också lite i praktiken. 
Det här är en av dessa urmödrar. Vildpelargonen från Australien.
Pelargonium australe. 




Jag är som känt inte speciellt förtjust i fläskiga blommor, vilket många framodlade sommarblommor
kan vara. Det blir liksom för mycket av det goda. 
Tycke och smak skall förstås inte diskuteras, men jag gillar mer det sparsmakade. 

Och fast dessa vildpelargoner inte kan tävla i blomprakt med de mer förädlade släktingarna så finns det en sak som vildpelargonerna har helt i egen klass.
Och det är hur snabbväxande de är! 


Jag ångrar verkligen att jag inte tog en bild av den stickling jag fick för en månad sedan.
Då var det bara en liten pinne med några fjuttiga blad. Inte mycket för världen. 

Först fick den en liten pytteliten kruka att bo i, men i ett nafs hade den
vuxit ur den och fick flytta in i följande storlek. 

Vildpelargoner har ett spännande växtsätt. Man liksom formligen ser hur nya blad
skjuter ut ur stammen i takt med att den växer på höjden. 
Och idag sprack de första blommorna ut! 
Från stickling till blomning på en månad. Då vet man att det 
finns växtkraft så det förslår! Vildpelargonerna ser som sagt
inte mycket ut för världen när de är små sticklingar bara, men 
kan utveckla sig till ena riktiga bamsingar! 

Vad är då en vildpelargon? 

Jo, det är en pelargon som påträffats ute i naturen, som växer vild där. 
Inte hos oss - förstås, men i Sydafrika, endel i Australien, en art
växer bara på on St. Helena som vi alla känner till från spelet
Afrikas stjärna. Den nordligaste arten av vildväxande pelargoner
har påträffats i de Turkiska bergstrakterna. 

När man föreställer sig hur vildpelargonen (och andra växter också förstås) växer i det vilda 
kan man lättare försöka efterlikna de växtförhållanden de har där. Då får man krukväxterna att
trivas, så "enkelt" är det....

Vad är då en ren vild art? 
Blomman skall vara fröäkta, dvs ett frö som tas från en planta
skall då man sått det ge en likadan planta, och det skall ske
naturligt. Plantan skall kunna fröså sig själv. 

Pelargoner växer i det vilda ofta på klippkanter, eller längs skogskanter 
där marken är sandig eller till och med stenig. Det regnar sällan, men 
när det regnar så regnar det rejält. Det skall man försöka efterlikna. 

Än står min lilla vilde i alldeles vanlig såjord, men när jag så
småningom planterar om henne i en större kruka innan hon 
får flytta ut så blandar jag i antingen rejält med sand eller vermikulit 
för att försöka efterlikna dess naturliga växtplats en aning. 

Återkommer med hur hon utvecklats senare i sommar!

Min fina, lilla Vilda.