EN FARLIGARE VÄRLD...

 

...så uttryckte sig vår president Alexander Stubb under De villigas koalition i Paris. 

Man enades om gemensamma steg för att trygga Ukrainas säkerhet. 

Minns så väl morgonnatten då jag vaknade av ett WA-meddelande från min 

äldre son som skrev att Ryssland attackerar Ukraina. 

Pyh och pöh, tänkte jag nog då och där. Hade läst så många nyhetsartiklar 

där innan då "alla" talade mest om vapenskrammel från Rysslands sida då de

ryska trupperna samlades vi den Ukrainsk gränsen. Till och med den halvbekanta familj

som bodde i Kiev men då var hemma i Finland på vintersemester trodde

på att det var nåt mer än just vapenskrammel. Och att de kunde resa hem. 

Men tji fick de, tji fick vi, tji fick hela Europa. En riktigt rejäl skopa iskall snö 

fick vi slängt i ansiktet på oss. 

Sedan dess har det runnit mycket vatten under diverse broar och hur otrevligt och 

motbjudande det än är att ens skriva det så tror jag att vi europeer på något plan

"vant oss" med att det är krig i Europa. Större delen av mitt vuxna liv har jag nu och 

då förundrats över hur saker och ting kunde eskalera så som det gjorde innan andra

världskriget och varit i någon sorts naiv tilltro att något liknande inte skulle kunna 

hända igen. För människan, mänskligheten, hade väl ändå lärt sig något. 

Idag är jag inte längre så säker. 

*

Gubben och jag satt häromdagen vid middagen och talade om det här. 

Att just vår generation antagligen haft den mest perfekta tid på jorden. 

Han är 50-talist och jag 60-talist och det har aldrig gått någon större nöd på oss. 

Vi har alltid kunnat se framåt med tillförsikt och hopp som nästan varit en 

självklarhet. Allt blir hela tiden bättre, och över "vår del av världen" vilar

fred och förståelse och lugn och trygghet. 

Kanske var det blåögt men jag tänkte att det alltid skulle vara så. 

*

Vad jag insett att något som omvälver världen inte kommer över en natt. 

Nej, den kanske stundvis visar sig som en käftsmäll, men den stora förändringen

sker i det stilla där vi lite oförmärkt blir mer och mer toleranta mot förändringar 

som man inte för en tid sen kunde tänka sig att tolerera. 

Människan styrka är att vara opportunistisk, men det kan också leda till att man 

blir avtrubbad och glider in i en slags "nå det var nu inte så farligt för det hände 

inget åt mig"- fas. När ens egen tillvaro känns trygg kan man tillåta sig att ta in och

 känna för katastrofer och elände som händer långt borta. 

Ju närmare hoten om ens egen trygghet 

kommer, desto mer stänger vi ute de andra. De där längre borta. 

Må de klara sig på egen hand nu. Vi stänger om oss. Stänger gränser. 

Vi gör som vi alltid gjort. Vi försätter oss i försvarsposition. 

Och vi begriper att då världen glider in i en tid då regler och 

värderingar som vi anammat i årtionden får stiga tillbaka för maktbehov och rå styrka så 

kommer allt att ändra. Någonstans inom oss vet vi det, 

vi vill bara inte riktigt se och möta det. Än. 

Och vad kan vi göra? 

Vi kan bli bestörta över att Putin inleder ett regelrätt krig mot Ukraina. 

För vem har nu inte haft sina dubier mot Ryssland? 

Dem kan man inte lita på, det har historien påvisat. 

I Finland kände man skräck mot Novgoroderna sedan 1000-talet. 

Men när Trump anfaller Venezuela, må vara att dessa inte kan

jämföras, så blir jag än mer konfunderad. Är det bra att få bort en diktator från makten? 

Eller är det bara en dold agenda att komma åt landets olja? 

Att roffa åt sig rikedomar? 

Och så det här med Grönland. 

Det börjar ju komma riktigt in på skinnet på oss Nordbor. Skall det bli amerikansk bara

för att Trump vill och för att få en slags barriär mot - vadå? Ryssland? 

Är det inte då exakt det samma som gjorde att Putin ville ha Ukraina - som en barriär

mot - vadå? Nato/USA? 

Är inte de likadana kålsupare båda två? 

Och var landar vi i Norden, i Europa då? 

Vi saknar en stark ledare, och en slags enighet, som kunde på riktigt sätta

hårt mot hårt. Är vi i kläm mellan två maktgalningar? 

*

I övrigt är det vintrigt när ute. Några hade vågat sig ut på sjön för att pimpel-

fiska och någon annan skidade tvärs över sjön. Världen måhända kommer att bli farligare

men än är min tillvaro så trygg som den alltid varit, så som jag kommit att uppleva

den hela mitt liv. Inser att det gör mig privilegierad. Kanske nu och då

läge att tänka på det med en viss...tacksamhet? 

Sådana tankar i trettondagsnatten. 

Kram från Maggi

NU ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

...julegranen bäres ut, ut, ut. 

Roade mig med att be AI göra om ett foto av Iris-katten men så att hon

skulle se totalt sliten ut efter allt julfirande. Ha riktig julkrabbis liksom. 

(krabbis är visst en finlandism och betyder dagen efter, baksmälla. Det kommer från finskans

ord krapula som i sin tur kommer från latinets crapula som 

också betyder berusning och att hälla i sig vin i överskott). 

Nåväl, jul och nyår har i den här kojan firats i mycket lugna tecken. Och skulle granen

inte tappat mängder gav barr så fort någon nös i dess närhet så hade den fått stanna

inne ett tag till. Men idag fick den finna sig i att bli amputerad på sina grenar och 

den proceduren gjorde att den på samma gång blev totalt avbarrad. 

Bara att skyffla barr i sopsäcken. 

Märkte också när jag skulle samla ihop julpyntet att det inte blivit så mycket 

julpyntat i år. Julhanddukarna till köket låg snyggt ihopvikta på sängen i gäst-

rummet. Jag hade glömt dem där...

Men det var en skön jul, en god jul. 

Adventsljusen är kvar ännu i fönstren, det får de vara till trettondag. 

Sedan åker de också in i garderoben och vardagslamporna åker fram. 

Och så är det vardag som väntar. Ett nytt år. 

För mig också på ett annat plan nytt år. Dagen efter 

trettondag byter jag nämligen årtionde. Jag blir sextio år! 

Exakt NÄR hände det? Nyss var jag trettio! Jag lovar! 

Har varit lyckligt besparad från all världens ålderskriser, och

kan inte påstå att jag skulle känna av det nu heller, men första 

gången nog som byte av årtionde känns...annorlunda. 

Jag skall idissla lite på mina känningar, kanske det blir ett inlägg vid något skede?

Men nu vaknade gubben som tog sig en eftermiddagslur här i soffan intill

och undrade om vi inte skulle passa på och satsa på lite hämtmat idag. 

Jag är inte svårövertalad! Inte alls! 

I morgon skall jag ge mig ut på en liten loppistur, har en

liten idé om hur jag skall fixa till fågelmatningen vid stugan. Eftersom 

vi inte åker dit så ofta så har jag stora behållare av frön där, men nu när det

utlovats rejäla köldgrader så behövs lite fett också. 

Och ja, jag har en idé. Men mer om den sedan. 

Allt gott! 

Kram från Maggi

 

GOTT SLUT...

...och förhoppningsvis en god början på det nya året till alla er

därute i slott och koja. 

Här har det börjat smälla i knutarna och strax skall

nyårsmiddagen dukas fram! 

Ta vara på varandra - också hela nästa år! 

Kram från Maggi

 

JULENS DOFTER

Under kvällen har jag roat mig med att måla några paketkort till julklapparna

och alldeles strax är det dags för julskinkan att åka ut från ugnen och efter en liten stund

kan man skära den där första jungfruliga skivan åt sig för att testa hur det smakar. 

Läste att julskinkans popularitet minskar från år till år, och jag kan förstå det. 

Det är väl inte helt problemfritt med uppfödningen och hela den biten. 

Under många år åt jag inte kött överhuvudtaget, och hela familjen har många år haft alternativ, 

allt från ren och hjort till kalkon men i just julskinkan finns något

som jag har svårt att släppa ifrån mig (efter att jag igen började äta kött). 

Det är smaken men också mycket är just doften.

När den sakta sprider sig i hemmet efter timmar i ugnen - då är det jul! 

Vi har också några år nu varit utan julgran. Det är liksom att det automatiskt blir att skala

ner när det blir vuxenjular då egna ungar vuxit upp och inte skaffat egna barn. 

Men i år var det faktiskt "lillungen" (28 år...) som undrade om vi inte kunde ha en

julgran i år - för doftens skull. Och lite för ljus-skenets också. 

Och så blev det, och visst kan jag erkänna att doften av en nyintagen gran

också pepprar på det där med julstämning. Så inkodat är det i våra minnen. 

Överraskande nog har ungkatten Iris lämnat pyntet ifred. Nästan i alla fall.

Numera delar vi inte ut så mycket julklappar, vilket jag personligen kan tycka

att är skönt. Vi vuxna har ju ändå det mesta vi behöver (och lite till) och ingen

av oss är speciellt ivriga prylsamlare. De jular det har funnits tid, vilket

inte alltid varit fallet, så har jag plockat fram mitt sigill-lack och lagt ett liten

"God Jul"-sigill på klapparna. Eller på en del av dem. 

Sigill-lacket har också en alldeles egen doft som jag tycker om, och som hör 

julen till. Det är något otroligt rofyllt att smälta lacket. Det tar ju den tid det tar och

en viss tillfredsställelse att klämma stämpeln i det mjuka lacket. 

En sigill på att nu är julen här

God Jul till er alla  från Maggi

 

EN VECKA TILL JUL

Gäääääsp!!! 

Okej, jag lägger mig ner. Har alltid varit en förespråkare för novemberdiset och det fina i gråväder, 

men nu...nu börjar till och med min fascination till det subtila krackelera så smått. 

Det har varit så grått, så o-ljus, så disigt och dimmigt så det nästan börjar påverka

mitt annars så strålande humör. Och humor. 

Till lucia-dagen plockade jag fram de första direkta julpynten för att lite pigga upp

mig själv, och det gör ju nog den här stjärngossen som de facto börjar ha sina

modiga trettio år på nacken! Det är inte klokt så åren går!!!

Kan inte låta bli att le lite när jag ser den då jag går förbi. 

Hjäper lite mot mörkertungmodet. 

Gubben min är lite mer svårflörtad, han hatar detta mörker och hotar sju gånger

i timmen att emigrera till vartsomhelstbarasolenskiner - ens någon gång. 

Stjärngossen ser onekligen lite sliten ut men det må man nu få om man varit med ett tag. 

Min äldre grabben gick alltså på tvåan och det var alltid tvåorna som hade 

lussetåg på julfesten i skolan. Vad vi föräldrar inte visste - och inte var förberedda på - var att

de pysslat sig själva under december, så det fanns ett till lussetåg uppställt i klassrummet

när vi föräldrar gick dit för lite pepparkaka och glögg. 

Vi var ett gäng föräldrar som hade otroligt svårt att hålla oss för gapskratt när vi

såg tåget och kunde identifiera våra egna avkommor. 

Fortfarande blir jag lika fnissig och på gott humör när jag plockar fram den här

stjärngossen och ser hur 8-åriga Daniel sett sig själv. Den ljusa luggen och de

blå ögonen är helt rätt. Lite knasig är den ju...

Denna grå december får den nu stå på vårt hallbord och välkomna 

gäster och få en och annan att dra på smilbandet. 

*

Och  n e j , jag har inte övergått till fejkljus. Är fortfarande en storkonsument av

stearin, men det här bordet står såpass på sidan av allt att jag vill inte ha levande ljus

brinnande där om Iris-katten skulle få för sig att låta svansen svepa för nära. 

I övrigt är hon van med levande ljus och år noll intresserad av dem, men

brukar ändå alltid ha levande ljus lite under uppsikt och här på det här

bordet har jag inte det. 

Visst ger dessa fejkljus också en helt okej stämning, men inte är det som 

levande ljus inte. Och inte så speciellt ekologiskt heller. 

*

Idag är det en vecka till julafton och jag har nästan allt under kontroll. 

Lite julklappsrim skall ännu krystas fram, men maten är planerad och

nästan alla klappar inhandlade - men inte paketerade. Det skall jag göra i morgon! 

I år skall vi, efter en paus på många år, ha en julgran. 

Det var först när jag redan reserverat den som jag kom på att vi visst har en 

ganska så "fysisk" ungkatt här hemma.....få se hur det går!?

Ingen av mina tidigare katter har brytt sig om julgranspynt, men det här

yrvädret kan vara en...utmaning. 

Återstår att se!