LIVET ÄR SOM EN CYKELTUR

 

Häromdagen snarvlade jag med min son om egentligen ingenting speciellt, 

han hade ringt mig för några små vardagliga problem. Inte ens problem i 

ordets egentliga bemärkelse, mer sådant som man förr eller senare snubblar över i 

livet när man bott i eget hushåll ett tag. 

Men så sade han så fint att han uppskattar i mig - som mamma - att jag är på

det sättet skön att ha att göra med (tack för det...;)) att jag sällan fastnar i

själva problemet utan alltid börjar leta på en lösning på det. 

Man reder ut det efter bästa förmåga och så går man vidare igen. 

Det var lite överraskande. 

Har aldrig tänkt på det, men det kan faktiskt hända att det är just sådan jag är. 

Problem och motgångar kan inte bara fås att försvinna, men man 

kan försöka se hur man skall se till att det blir så "lite skada som möjligt". Typ. 

Och problem och motgångar kommer nog ingen undan i livet. Men att 

bli och älta sig i det redan skedda har sällan rett ut några problem alls. 

Nu är det ju inte så att jag önskar problem och utmaningar år människor, men 

ibland tänker jag att lagom mängd motgångar får en nog att bli lite tuffare, 

och att en livsväg utan motiga uppförsbackar sällan bjuder på njutningen av en riktigt 

skön nedförsbacke då det går fort och snabbt och vinden är ljummen, 

och det är bara av njuta av färden. Då man är medveten om att livet ler. 

Efter den där jobbiga uppförsbacken. 

Sällan vill man nu på livets cykeltur ha ständiga upp- och nerförsbackar heller. 

Emellanåt kan det kännas helt skönt att liksom färdas som en holländare. 

Så där att i skön lunk få trampa framåt längs plana vägar och utan större ansträngning

ta sig framåt i livet. Att de perioder kan måhända upplevas lite slöa, tråkiga och monotona men 

är de transportsträckor ändå är på sitt sätt som ett träningspass - energigivande utan att matta ut. 

Ger en skön känsla i kroppen, men inga sjuka muskler dagen därpå. 

Känner att jag i min livsvandring är just nu inne i en sådan där cykeltur då

det är mest plant och ganska skönt, lagom på alla sätt. 

Lite händelsefattigt kanske, men behagligt. 

Med åldern - och de där livets små uppförsbackar - så uppskattar man kanske

ännu mer dessa stunder av jämna vägsträckningar då livscykeln liksom bara flyter fram,

endast någon liten tramp behövs nu och då för att allt skall rulla vidare. 

Tids nog lär det komma en uppförsbacke igen, ett nytt problem att ta itu med och 

försöka lösa. För livet är som en cykeltur. Det är inte jämnt jämt. 

Men just nu trampar jag på flack mark, händer inte så mycket, 

och just nu njuter jag av det. 

Även om det inte blir så intressanta berättelser att berätta av det. 

DET VILAR ETT LUGN

Det finns en kravlöshet över mina semesterdagar som är så 

dominerande att jag undrar om jag alls upplevt något liknande sedan jag själv var barn? 

Inte för att jag kan påstå att mina semestrar varit på något sätt stressiga innan, men 

nu vilar det ett alldeles speciell loj-het över mina dagar. 

Första gången på evigheter, känns det som, finns det inget som ger ens ett litet 

dåligt samvete om att man borde vara någon annanstans, och göra något. 

Vi har inga projekt. 

(Jo, takfilten skall bytas i sommar, men det är inte vi som gör, det

kommer fackfolk och fixar det). 

Men i övrigt är det väldigt loja dagar. 

Förmodligen därför jag också känner att jag inte har något att skriva om. 

Håglösa dagar i ett pärlband är underbara att uppleva - mindre exotiska att läsa om. 

Börjar mina dagar på samma sätt. Kokar kaffe, sätter mig på verandan, läser nyheter på 

datorn och glor ut över havet. 

Stundvis kan jag tröttna på nyheterna och märker att jag allt oftare klickar in mig på 

en sida på vår största tidning där man skriver om vilka nyheter som var nyheter 

för femtio år sedan. Då var jag sju år och hade mitt alldeles första sommarlov. 

Märker att, oj....där finns ju personer jag minns. Ministrar, popstjärnor, skådespelare, 

händelser...Jag minns ett halvsekel bakåt i tiden...

Oj! 

Nu i dagarna - men för femtio år sedan alltså - var det väldigt mycket om ESK, Europeiska 

säkerhetskonferensen i Helsingfors. 

(läs mer H Ä R)

Men då var jag föga medveten om detta stora internationella mötet. 

Min mamma hade semester dessa dagar och vi bestämde oss för att cykla

till en närliggande skog och plocka blåbär. Skogen låg alldeles intill Helsingfors-Vanda flygfält.

På den tiden hette det Sjöskog flygfält. Numera är skogen nermejad och ersatt av enorma

områden av hallar och lager för alla världens tänkbara varor som skall ut till folket. 

Blåbärsskogen har för länge sedan ersatts av en skog av logistikjättar. 

Men tillbaka till 1973, en alldeles vanlig solig julidag. 

Sommarlov och semester. Vi, mamma och jag, cyklade för att plocka blåbär

till en paj. Vi hade inte hunnit vara länge i skogen innan det började surra en 

helikopter ovan oss och strax ljöd över trädtopparna en uppmaning, utropad med

megafon från helikoptern, om att vi skall ta oss bort från området. 

Vi hade visst förirrat oss för nära flygfältet och tolkades

som en "säkerhetsrisk" för alla höga herrar som deltog i mötet. 

Vi vinkade till helikoptern och trampade hemåt, bakade en blåbärspaj och

åt den till eftermiddagskaffet i schersminbersån. 

Den loja sommardagen fortsatte. 

Föga anande jag att jag femtio år senare skulle slöläsa om ESK-mötet, 

skriva om den dagen i en blogg och le över minnet. 

Och känna samma kravlöshet över sommardagen nu som då. 

Det enda som känns märkligt är att femtio år har gått så fort. 

Det har jag svårt att ta till mig ibland. 

 

DE LATASTE AV ALLA LATA DAGAR

En vecka semester bakom och jag har inte gjort något vettigt alls. 

Bara låtit den ena dagen läggas till den andra, med ganska samma rutiner.

Stiger upp när jag sovit klart, morgonkaffe, nyhetscheck (midsommarhelgen bjöd ju på 

smått drama där österut). Sedan i varerande grad bokläsning, lite strosande i närmiljön, 

kanske en sväng till lokalbutiken, nåt lättfixat till middag och så lite mer läsning. 

Låter det trist? 

Jag älskar det! 

Det mest spännande som hände under veckan var att svalan som häckar under

vår brygga hade lyckats fastna i en svanfjäder och susade omkring i sin jakt på 

flugor och myggor hade som en liten tutu. Bekom den inte så mycket,

och nu har den redan tappat sin extra fjäderdräkt. 

Vi har två knölsvanpar som häckar här i viken. Det ena paret har två ungar, det andra

hela åtta. Hanen i familjen med två ungar är av den mer hetlevrade sorten och 

anfaller med rätt låg tröskel allt och alla som den anser klampar in på dess revir. 

Häromdagen blev det riktigt dramatiskt när den nästan lyckades dränka 

den ena föräldern till kullen med de åtta ungarna. 

Slagsmålet höll på i en kvart, kanske mer, men en kvart hann jag 

följa med det innan slagsmålet plötsligt slutade av att de små åttlingarna

pipande kom simmande efter sin förälder som blivit anfallen. 

Visst är de ju vackra, dessa svanar, men precis som nästan

alla andra djur i naturen rätt kvicka på att ta till drastiska tag

om någon annan hotar ens egna revir. 

*

Så detta nu från en dåsig, varm, solig udde vid havet. 

Det är förfärligt torrt i markerna, så torrt och hett att det

till i morgon utlovade regnet är mer än välkommet! 

Men nu skall jag gå och ta något smått att äta och fortsätta 

läsa på min bok. Njuter alldeles oerhört att jag igen har ro och

koncentration att läsa bok efter bok efter bok. 

Det kunde jag inte då åren efter min utmattning, vilket

jag sörjde alldeles förfärligt och var rädd att jag aldrig mera skulle

ha ro att fördjupa mig i långa texter. 

Den här sommaren har nu senast bevisat för mig att

den förmågan är tillbaka. 

Och jag har så mycket jag vill läsa.  

Och så jag njuter! Av varenda rad och varenda sida. 

 

SÅ VAR DET MIDSOMMAR IGEN DÅ

Så säger alla. Med åldern kommer det där. 

Att är det nu igen jul/midsommar - just var det ju...

Åren går snabbare när man blir äldre, sägs det. 

Eller de känns så. Orsaken lär vara något om att man

har upplevt så mycket i sina liv redan så man är liksom "avtrubbad" på något sätt. 

Jag tänker väl att det också kan bero på att man, då man blir äldre, ofta 

känner sig mer nöjd i sin vardag och på det sättet inte har samma

längtan efter de där specifika högtiderna då "allt kan hända". 

Nyår till exempel. 

När jag var ung så hade jag knappt tuggat i mig den sista

skinkskivan och öppnat den sista julklappen innan jag 

i mitt stilla sinne började planera vad jag skulle ha på mig på 

nyårsfesten. Numera är jag nöjd om jag orkar ta mig ut på 

tolvslaget för att kolla på raketerna. De senaste åren har jag 

knappt brytt mig om det heller...

Men midsommar var det ju nu, inte nyår. 

Ingen midsommarbrasa, raketernas motsvarighet till nyår,  blir det i år. 

Det är kruttorr i naturen, och trots gårdagens små regnskurar är det inte

läge för eld i någon form. 

Inte blir det mycket till midsommarstång heller här på udden. 

Sill, nypotatis och nubbe skall det väl ändå bli - och jag passar på att klämma in 

en version av midsommarstång på silltårtan. Två flugor i en smäll, liksom. 

På tal om det så får flugsnapparen snart ut sina ungar från holken

här intill verandan där jag sitter och skriver. Det hörs nästan ständigt ett 

allt mer krävande tjatter inifrån holken och föräldrarna flyger skytteltrafik med

flugor och larver och what not för att hålla avkommorna nöjda. 

Familjen  knölsvan, som precis nu lojt simmar förbi, har inte mindre än

åtta ungar. De ser nöjda ut. 

Och det är jag också. Har inlett min semester och det är ju aldrig fel!

Nu skall jag klämma i mig lite jordgubbar som gubben hämtade hem

från midsommartorget. Let the midsommar begin! 

 

ATT SAMLA PÅ NÅGOT...

...och hur det hela kan starta. 

Det måste ha varit i oktober 1990 som det hela startade. 

Vi besökte med min då dryga ettåriga son strömmingsmarknaden i Helsingfors. 

Det var kallt som f*n, det minns jag. Och så minns jag att jag köpte en liten

frottégroda till grabben som han skulle kunna ha som badleksak. 

Den blev överraskande kär. Både för sonen - och för mig. 

När grabben inte längre brydde sig om badleksaker så hamnade den lilla

gröna frottégrodan av någon orsak som maskot i mina bilar.

Under många, många år och i en mängd olika bilar har den suttit

på backspegeln och följ med oss land och rike runt. 

När min yngre son föddes klädde jag honom i en grön sparkdräkt och då tyckte 

hans storebror att han precis liknade "den där badgrodan". 

Så lillebror fick smeknamnet "Lilla Grodan", vilket jag fortfarande till hans

omåttliga förtjusning ibland kan kalla honom när han ringer. 

Den där andra grodan då? 

 

Jo, den fick jag av min äldre grabb på en av hans första praktikplatser där

han under en lunchrast fick för sig att printa ut en groda åt mig. 

Det var då 3D-printningen var ny och märkvärdig. 

Tänk, känns samtidigt som alldeles nyss och ändå så länge sedan. 

Numera ligger dessa två "urgrodorna" nerbäddade i en låda tillsammans med en 

del andra prylar som jag vill spara, men inte ha framme. 

Men de övriga grodorna då? 

Den här filuren jobbar som en tyngd för diverse papper

som man helst vill skall hållas på hallbordet och inte flaxa iväg av 

någon vinddrag. Egentligen är det numera allt mer sällan som papper eller

räkningar eller nåt blir drällande där - det mesta är ju digitalt. 

Men han har blivit kvar där. 

Den här är nog bara införskaffad för att den är en groda. 

Har absolut ingen funktion alls, sitter där på byrån i mitt arbetsrum

och är inte till någon nytta alls. 

Eller kanske jag faktiskt ibland klämmer in något kvitto under

henne så de inte heller skall tappas bort innan jag får dem skannade. 

Fråga inte mig varför jag tycker att grodan i hallen är en han, och det här är en hon. 

Är så bara. 

Senaste tillskottet i grodsamlingen flyttade hem för någon vecka sedan. 

Hittade den - jo, det är en den - i en trädgårdsbutik och kände att det liksom

inte fanns på kartan att jag inte skulle ha köpt den. 

Den är bedårande - i mina ögon. 

Mycket, mycket liten, kunde sitta på min tumnagel och få plats, så

någon tung post (heh) lär den inte få i mitt hem. 

Den får sitta där på de gamla böckerna och förgylla tillvaron. 

Kom på att jag nog har något smycke föreställande grodor också, men

eftersom jag är rätt lat på att byta smycken så har de nog också fått leva ett

liv i dvala där i smyckes-skrinet ett bra tag. 

Att så kan någon slags samlande starta, med en liten frottégroda för 

trettio år sedan och nu sist med en gyllene minigroda.

Som samlare är jag väl ändå synnerligen blygsam med mina 

fem grodor på trettio år, så något större utrymmeskrävande problem är inte 

mitt samlande om man säger så, men ändå ett samlande. 

Och så tänker jag också som så att det som gör detta "samlande" 

skoj är att jag aldrig letar efter grodor, de skall liksom på något sätt

"ropa till mig" - om än från en butikshylla ibland. 

De skall tilltala mig på ett speciellt sätt. 

Alla grodor är inte välkomna. Lite på samma sätt som att

alla grodor inte är prinsar heller. Typ.