INFÖR HÖSTEN


 Sätter mig i lä för nordanvinden som luggar den lilla stugan på udden. 
Har gjort det nu i några dagars tid. Hösten kom med besked och på en gång. 

Även här ute på udden, dit jag ibland tänker att världens elände inte vill nå, 
har jag börjat fundera på hur vintern kommer att bli, med de skenande energipriserna 
och allt annat som är kopplat till det. Läser att en av våra största tomatodlare stänger ner 
sina växthus för i vinter just på grund av de skyhöga elpriserna. 

Det kanske blir brist på inhemska tomater i vinter. 

På något plan kan jag ändå inte tycka att det är så farligt. 
Förvisso är det synd om dem som blir permitterade och på övriga,
som logistikföretagen, som berörs. Men ändå tänker jag att det kanske också varit 
lite overkligt och knasigt att vi i kallaste Nord skall ha tillgång till tomater året runt. 
Tomater som inte ens smakar så mycket under de där kalla vintermånaderna. 

Kanske är det helt bra med en elkris som får oss att tänka på att allt inte är, 
eller skall ens vara, en självklarhet hela tiden. 

Har nu bott på stugan, som alltså är, inte spartansk, men kan definitivt inte heller
liknas med ett egnahemshus. Det är utedass, handdisk och handtvätt som gäller. 
Bastu finns och i samband med den en dusch, men vill man duscha i varmt utrymme
vår och höst gäller det att bära ved och elda. 

För mig, eller oss är det inget problem. Att en kylig dag planera att ikväll vill jag duscha. 
Så har vi haft det här hela tiden, vilket kanske bidrar till att det inte är så
himla viktigt att varje dag ha tillgång till golvvärme och långduschar morgon
och kväll. Visst kan man duscha här när man vill, men vill man duscha varmt
gäller det att planera lite. 

Det kanske är en generations grej också. 

Märker att jag helt spontant tänker i banor som att om jag vill spara ström 
så kanske jag stänger av den stora frysen och lagar lingon- och äppelsylt på
gammeldags sätt istället för att frysa ner bären. 

Är av den generationen att jag var ett barn vid energikrisen på 70-talet. 
Har genomlevt 90-talets ekonomiska kris. 
Den andra ekonomiska krisen på 2000-talet. 
Ju äldre man blir desto lugnare är man när det krisar till. 
Är det sedan globalt eller privat. Livet har lärt. 

Vad som än händer så går livet vidare. På sätt eller annat. 
Och det ligger en trygghet i sig i det. 
Det kommer en höst - en vinter - men också en ny vår! 




FRÅN TRETTIO GRADER TILL TRETTON


Sommaren gick till höst på bara ett par timmar. Där det åskade
gick det än fortare. Hemma i stan kom det hagel stora som tum-ändan 
och till och med mer berättade gubben som var dit en sväng. 

Jag försöker känna efter om jag tycker att det skall bli
skönt med höst, om jag är klar med sommaren, men jag kan inte
svara på den frågan. Det har varit en märklig sommar, med 
egna små krämpor som gjort mig stundvis rätt immobil, och så 
brorsans bortgång och det faktum att det också gjorde att 
jag första gången någonsin faktiskt kunde stanna på stugan
vecka ut och vecka in, vilket aldrig har hänt tidigare. 
Det har alltid varit någon eller något som pockat på 
uppmärksamhet, omvårdnad, skötsel någon annanstans. 

Men nu är det bara att vara här - så länge jag vill. 



Det goda med coronapandemin är ju att den gav möjligheten till
distansarbete. Och det i sin tur möjliggör det jag längtat efter i 
åratal att ha möjlighet att leva en del av året här på min 
älskade udde vid havet. 

Höstmänniska som jag är så undrar jag in jag omedvetet väljer
färger på mina växter i trädgården som har den där murriga höstigheten 
i sig. Som inte skriker sommar när sommaren är över utan får 
tona in i hösten, mjukt och oförmärkt. 



Dessa lite dova tonerna som jag också tycker passar bra när sommarens 
kvava värme ligger dallrande över trädgården. Med lite vita inslag 
blir det tunga lättare. Som en regndag och en solskensdag. 



Ofta brukar jag vid den här tiden av året vara ganska redo med sommaren.
Men i år känns det annorlunda. Jag skulle vilja stanna kvar i den 
där kravlösa sensommaren ett tag till ännu. 
Jag vill att mina tomater skall mogna och bli så där solvarma och goda. 
Jag har egentligen inte alls några traditionella sommarblommor men jag kan 
känna en saknad att så småningom behöva klippa ner dahlian som 
gett alldeles knasiga mängder blommor - långt över hundra! 
Och luktärterna, som är högsommardoft när det är som bäst. 
Jag låter dem gå i frö nu så jag kan ta egna frön till nästa sommar. 
Men det betyder mindre blomning och att en nedvissning börjar.
Den kritvita luktärten är redan vissen och redo att avstå sina
fröskidor. Men det finns ett vemod. 


I år är vemodet vackert, så som det brukar vara för en höstmänniska. 
Men det finns också i år en saknad och en tomhet som jag 
inte riktigt kan sätta fingret på varifrån det kommer? 
Klart jag saknar min bror! Men det är också något annat. 
Som om jag genom att säga farväl till sommaren avstår från 
något mer - men vad? Det vet jag inte. Är bara en känsla. 

Men en sak vet jag - att jag nog ändå föredrar tretton (okej då,18 grader) 
framom trettio. Det är skönare såhär. 

Vilket för mina tankar till klimatet och torkan...
...men det tar vi en annan dag. 
Ikväll är det nordlig vind, inte så hård, men så det hörs 
när vågorna slår mot klipporna. Det där skäribruset. 
Det känns kallt om nästippen då jag sitter här på verandan, trots att 
jag inte fryser. De sista gässen flyger över fjärden 
till sina övernattningsplatser. 

Det, om något, är ett höstljud som är så där på riktigt. 

 

VILLA-AVSLUTNING MED MERA


 Det är mycket att fira idag. 
Villa-avslut och Ventiansk afton om man har sina rötter i Österbotten. 
Forneldarnas natt om man råkar vara född i de sydliga delarna av vår kust. 
Same same, but different. 

Sedan har vi Finska Naturens Dag som faktiskt hos oss i Finland
har en lite högre status än alla världens kanebulledagar och terrakottakrukdagar. 
Det är en rekommenderad flaggningsdag så att så där officiellt så betyder det att man 
flaggar om man vill. Men det är en av våra alldeles nya flaggningsdagar. 

För Naturen. 

Och så är det Villa-avslut och Forneldarnas natt. 
Veckoslutet då man knyter ihop sommaren och börjar på
allvar rikta sina blickar mot livet "i stan". Mot hösten. 

Vi har nu aldrig riktigt så att säga firat detta. Främst för att vi inte lämnar stugan
bara för att det blir september - snarare tvärtom. Och i år
kommer jag att jobba härifrån ett bra tag ännu, så stugsäsongen fortsätter. 

Ännu i morgon skall det vara riktigt somriga temperaturer - och bra det 
för jag har en hel del tvätt ute på tork. 
Men sedan skall det börja bli kyliga dagar. Och jag längtar
nog, i ärlighetens namn, lite efter det också. 
Är ganska trött på dessa heta dagar.

Familjen firar denna dag lite på olika håll. 
Gubben åkte med sin kompis till den lokala gästhamnen för
att festa där. (Jodå, jag var medbjuden, men är inte för stojiga miljöer...)
Äldre sonen - storungen - är också här i knutarna men festar på en annan plats 
där hans barndomskompis uppträder som musiker. 
Och lillungen har "firmafest" och sommaravslut på sitt 
sommarjobb. Och jag, jag klagar inte alls över att glo över fjärden, tända en
liten "forneld" för mig själv och läsa en bok medan natten kryper närmare. 

Vi tar farväl av sommaren och välkomnar hösten. 
Alla på vårt sätt. 






KÄRA ROSENSKÄRAN


 Klockan har blivit lite över elva på onsdagskvällen och jag sitter ute på verandan med
bara en enkel fönsterruta mellan mig och den redan alldeles becksvarta natten.
Det är inte längre hett - snarare nästan lite höstigt kallt. I alla fall efter de svettiga dagarna innan. 
Har dragit på mig inte bara en, utan två tröjor, för att det skall kännas behagligt att sitta här ute. 

Från havet hörs ett rejält brus av vågor som slår mot klipporna. Det har varit lugnt så länge
att jag reagerar på vågbruset. Det är inte bara skvalp, det är et tungt höstljud. 
Tills i morgon har det ändå utlovats somriga temperaturer igen, men det är ju ett faktum att hösten
strax är här. Nu på kvällen när jag gick en sväng i trädgården märkte jag att i flera rosenskäror
fanns det döda humlor. De hade bara dött där. Gett järnet hela sommaren och sedan fått, med slitna
vingar lägga sig till ro i en rosenskära och - dö. 

Som det nu verkar, så kommer jag att vara här på stugan ännu någon vecka. Allt beror ju på vädret.
Och på min rygg. Och på min fot. Båda har triskats rejält med mig denna sommar, och
det har varit en av de främsta orsakerna att det inte blivit någon utfärd eller resa alls för mig
denna sommar. Men det är okej det också. Med dessa bensinpriser och så. 

Nu skall jag gå och lägga mig en stund. Läsa vid det öppna fönstret som släpper in den
nu redan nästan kyliga nattvinden, får tyllgardinen att dansa. Dra på mig täcket och
för en gångs skull krypa djupt ner under täcket och låta kroppen värma
upp sovkokongen. Inte som det varit de senaste veckorna att man försöker undvika
täcket så mycket som möjligt. Jag vill så gärna sova med tyngden av ett täcke
runt mig. Sover dåligt med bara ett lakan. 

Det fina med vita roseskäror är att de lyser som små vita månar i den mörka sensommar-
trädgården och håller kvar sommarens skrira minne i sitt väsen. 

SKÖRDETID


Njuter av att odla. I liten skala.
Underbart att skörda. I liten skala. 
Till all tur behöver jag ju inte hålla en familj vid 
mat, alltså vara självhushålliga - allt detta är bara till lust. 
Men, tänker jag, det kan vara bra att upprätthålla konsten att 
odla. Så snurrigt märklig som världen är kan det vara en 
färdighet som faktiskt kan vara till nytta om det riktigt skulle krisa
till sig. Nu går jag ju inte omkring och funderar på det speciellt
ofta, men när grabbarna var små så hade vi en sådan där tankelek som 
vi ofta lekte i bilen som hette nåt i stil med "Zombierna kommer". 

Vi diskuterade, lekte med tanken, att något fasligt skulle hända och
hur skulle vi överleva då, med det vi har att tillgå. 
Då fanns inte på kartan att det i verkliga livet faktiskt skulle kunna uppstå
en sådan situation. 


Och så är det ju inte hos oss i dagens läge heller, men 
kriget i Ukraina, torkan i Europa, de alltmer stigande elpriserna
och en inflation som galopperar får en nog att lite tänka till. 
Det lilla jag odlar här på stugan gör oss nog inte ens självförsörjande 
över sommaren, men för varje liten erfarenhet i liten skala man samlar på sig
gör det lättare att sedan skala upp det hela. Om det skulle behövas. 
Så gäller att inte förringa det lilla odlandet. 
Inte för mängden utan för kunskapens skull. 

Men löken skall nog räcka ett bra tag in på hösten. 
Jag har inget regelrätt trädgårdsland utan i år odlade jag tex min lök 
bland frösådda rosenskäror. 
Tanken där var att när lökblasten börjar lägga sig ner så har rosenskärorna 
vuxit till sig så man inte ser den fula blasten som nu inte är så vacker. 
Dessutom har jag valt att sätta löken bakom en liten 
klippt häck av måbär som också döljer de skrumpnande lökblasten. 
I ett trädgårdsland skulle blasten inte störa mig, 
men samodlad med blommor i en rabatt så 
vill jag ju ändå ha en viss ordning och reda där - hela tiden.