LAZY AFTERNOON

 Sådana behövs ibland, lata dagar. 

Eller egentligen hade jag en fotokurs via zoom (som det mesta sker via nuförtiden), men jag hade missförstått och trott att kursen skulle vara heldag lördag och söndag (priset indikerade lite det - min miss som inte kollade upp det innan...) men visade sig bara vara några timmar på lördag och några timmar på söndag. Så det blev en dåsig söndagseftermiddag för min del. 

Jag kikade lite in i diverse skrubbar för att kolla upp vad där finns, men kände att idag är inte dagen jag vill ta tag i det. Nu var det läge för en slö söndag. Ute var det gråväder med småregn och känner att jag inte ids släpa fram en massa grejer att gås igenom innan jag har lådor och säckar att packa ner dem i. Och det har jag inte än. Och dessutom finns tid! Månader till och med. Inget som kräver något Just Nu! 

Men faktum är att jag känner att jag ser fram emot den rensning av (onödiga) ting som flytten kommer att föra med sig. Jag har redan kollat upp en nätsida som tar emot kläder och sådant för att sälja på nätet - mot en provision naturligtvis - men man slipper göra det själv. Det som inte går åt går sedan till välgörenhet. 

Men jag velar, varför inte ge allt på en gång till välgörenhet? Är det okej att nätloppiset liksom skummar grädden från mjölken innan det går vidare till de ännu mer sårbara i samhället? Jag kommer inte att bli speciellt rik på mina "loppiskläder" som jag både kan och vill avvara, så varför ens anstränga mig med denna mellanhand? Är det för att jag på något banalt sätt känner att min vinterjacka blir "bättre" om någon vill betala en liten slant för den? Känner jag en liten fånig tillfredställelse av att mina avlagda grejer "duger"? Sen vill jag absolut inte förminska pengens betydelse! De flesta av oss tackar väl ändå - ja, tack!  till lite extra i plånboken? 

Förra gången jag hade en motsvarande större utrensning av skåp och lådor, skrymslen och vrår, åkte jag och grabben på en södernresa för våra loppispengar och jag kan lova att jag minns inte en enda pryl jag sålde då som jag skulle sakna, men härliga minnen från resan lever kvar! Kanske är det så man borde tänka. Att för allt det materiella man avstår ifrån kan man istället få, förutom mindre grejer att hålla reda på, möjlighet att på sitt sätt "gratis" köpa sig en upplevelse som stannar i minnet på ett annat sätt än de där stövlarna som inte riktigt är bekväma ändå...

Sådant tänker jag på denna dåsiga söndag, då vädret är grått och disigt och lockar inte till utevistelse alls. Skämtade om att det nog är mitt fel att vi fått skitväder efter veckor av fantastiskt vackra vinterdagar: Det vill säga exakt de veckor som min kamera legat inne på reparation...Alltid kan man inte vinna ;). 

Skön söndagskväll nu gott folk. 

A ROLLING STONE GATHERS NO MOSS

 

Fast just idag känner jag mig nog som den där stenen som bara skulle vilja vara på plats en liten stund och bli lite mossig. Men det beror på att jag dragit på mig en lindrig förkylning (nej, ingen corona) så ni kan lugnt läsa vidare. Och det är övergående, för sedan blir det minsann inte att samla mossa på den här stenen inte. 

Förändringens vindar susar bort den lilla mossa som kanske hunnit sätta sig på mig...

Men ja, det blir att flytta igen. 

Jag undrar om jag inte egentligen borde döpa om hela min blogg...har ju blivit en del flyttande de senaste åren. Men att den här flytten skulle komma, det visste jag, det var mer tidtabellen som varit öppen. Jag har ju nu bott på min mans hemgård och det har redan i årtionden varit klart att den platsen inte har en framtid som boende. Det finns mängder av uthus, gamla stall och ladugårdar, små kojor och större lider samt ett 200 m2 stort karaktärshus som med sina hundra år på nacken krävt och kommer att kräva en hel del omvårdnad och pengar. Att bo såhär är en ynnest, men smakar det så kostar det. 

Och platsen, huset och trädgården är alldeles underbara - bara att det ligger på totalt fel ställe. Omgivningen och tiden, samhällsutvecklingen, har helt enkelt kört förbi. 

Planen att sälja stället har som sagt varit i bakhuvudet redan närmare årtionden ner än några år, men inget aktivt försäljande har skett. Under de senaste åren har vi renoverat på karaktärshuset och senaste vår fick jag ju äntligen till det där med rabatterna runt vår pergola/växthus - som ni ju märkt om man bläddrar bakåt några inlägg...Lite avigt med en sådan grej kan man tänka, så där med facit i hand.

Och det var nu bara tack vare coronan - jag måste bara ha NÅT att göra när man ingenstans kunde resa, inte gå på kurser - ja ingenting. Samtidigt fanns det i baktankarna att växterna jag planterade skall enkelt kunna flyttas. På hösten planterade jag tex alla vårblommande lökar i stora krukor - främst för att rädda dem från råddjurens glupska tuggande, men också som jag skämtsamt sade åt gubben - att när jag nu inte vet var jag kommer att ha mina lökar nästa vår. Det var ju på skoj, men vi hade börjat bli ganska trötta i det eviga gräsklippande, det eviga krattande, det eviga reparerande och renoverande, så en liten gnutta sanning var det i våra skämt om att man skulle gärna så småningom vara redo att slippa allt detta. Vi blir inte yngre. Så är det bara och mer och mer skulle vi komma att behöva köpa vissa tjänster - utöver de som vi redan nu köpte. Vi är båda hyfsat friska, men ändå. 

Så på senhösten ringde en representant för ett företag och frågade om gården är till salu! 

Man blir ju först lite häpen, och så måste man på riktigt ta frågan i sin mun och fråga sig själv: 

- Ja, är den det? Är den det på riktigt? Vi har ju tänkt på det, att sen någon gång, men nu, just nu???

Men så blev det så att när plus och minus sattes på pränt och uppvägdes och priset på härligheten kändes okej så var det väl bara att köra racet till slut?! 

Och det känns helt klart lite vemodigt - mer för gubben min än för mig - för det är ju hans hemgård, men båda känner vi nog främst en stor lättnad också. Jag har ju bara bott här korta perioder, så mina rötter är inte så djupt i den här myllan, om man uttrycker det så. 

Men ja...Nu skall vi alltså bara hitta ett nytt hem för oss - och våra lökar...

Så ingen mossa kommer att samlas på den här stenen, minsann! 

SÄTTA SIG NER OCH FUNDERA

Äsch och usch, vad tråkigt att vara utan kamera. Känns som om jag behöver kameran för att vara blogg-kreativ. Att vara utan kamera är nästan som att svälta lite.

Och det leder till en riktigt torr bloggtorka! Jag har jobb mer än läkaren har ordinerat och en hel del annat som hör livet till, men som kommer på pränt sedan en annan gång, i ett senare skede.

Nå, det där sista var nu så där smått som den sämsta cliffhangern ever, förlåt, men det är nu bara så...:D. 

Vissa saker är inte redo för bloggen än. 

Helt knasigt att det faktiskt snart är ett år sedan jag flyttade mitt jobb hem och har besökt kontoret kanske fyra gånger för att hämta lite material sedan dess. Det som bara skulle vara några veckor har just blivit ett år och kanske är på väg att bli en norm? Har vi ens en återgång till hur det var innan coronan? 

Min numera "tillfälliga" arbetsplats här hemma är inte den mest ergonomiska och till en början tänkte ju jag, som så många andra, att det här är nu bara tillfälligt. Men när månad läggs till månad börjar man ju tänka i andra banor. Tänk om det här är det nya normala, för en lång tid framöver? 

Vad jag inte fått till i min nya vardagsrytm är vardagsmotion. Det är något jag verkligen behöver ta tag i. Jag har slarvat - helt klart - med den biten. Blir så lätt att stanna inne efter en arbetsdag. Jag sitter ju redan nästan i köket. När jag stängt datorn för dagen blir det att fixa lite god middag med gubben. Sonen, och ibland sönerna, som dyker upp och vill käka med oss. Lite prat runt matbordet och vips är klockan halv åtta på kvällen och då blir det inte helt enkelt av att ge sig ut - ens på en promenad. Har med flit lämnat min yogamatta framme så jag nästan snubblar på den femtioelva gånger om dagen då jag går till printern för att hämta något dokument men, det oaktat, blir det inte av att stanna till där på yogamattan ens en liten stund. Inte blir det av för mig, morgontrött som jag är av naturen, att stiga upp en kvart tidigare heller, för att inte tala om en halvtimme tidigare, eller en timme, och bara fixa undan den här vardagsmotionen...

...sådant finns nu bara inte i mitt liv. Har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Jag är alla morgontröttas urmoder. Så känns det ibland.

*

Eftersom jag faktiskt egentligen inget har att säga mer, dessutom är kvällen sen och klockan lär ringa rätt så tidigt i morgon bitti, så är det säkert läge för mig att säga godnatt. 

Innan jag kryper i säng brukar jag stå en stund och kika i fönstren på alla (andra) nattdjur som rör sig i trädgården. Knackar sakta i fönsterrutan, som ett "hej", till vår hare. Oftast lystrar den, klipper med öronen. Det tar jag som ett "hej" tillbaka. 

Så där umgås vi med varandra nuförtiden. 

Inte så stor skillnad om det är människor eller djur, vi vinkar på håll och håller lämpligt avstånd. Sätter mig ner och funderar, när blir det ovanliga det vanliga? 

TILLBAKA TILL HÖSTEN - liten trädgårdsförvandling del 4

 

Tänkte först bara ta en tillbakablick på hur allt gällande planteringarna runt pergolan/uteplatsen startade och hur mycket som man med relativt små medel kunde få en förändring och förbättring till stånd. Men vi tar nu lite höst och förvinter när vi nu är i farten. 

På bilden ovan ser man hur jag tänkt till lite med färger och så. De rödbruna bladen hos kärleksörten (till vänster framme i bilden kopplar upp mot vildvinets rödbruna färg. När det gäller vildvin så får vanligt vildvin och klättervildvin lite olika höstfärg. Klättervildviner är mer knallrött medan den vanliga vindvinet, som jag har här, blir dovare i sin höstfärg. 

Det som inte är dovt på bilden är ju mina luktärter som efter att varit smått tröga i starten tog och växte så det knakade och täckte totalt in klätterställningen. Här ser man hur lätt det är att misstolka vad det står på fröpåsarna. Enligt texten skulle den här sorten luktärter vara "rosa till en början för att övergå till vinrött". Jag är inte helt säker på om jag skulle vilja dricka ett rödvin av den där knallröda färgen. 

Det är alltid svårt att beskriva färg. Jag vet det. Och så får det ibland bara bli som det blir. 

Jag som älskar hösten allra mest av alla årstider har lite svårt att släppa taget och vill i det längsta hålla vintern borta. Men den kommer ju hur mycket jag än försöker kämpa emot. Växter fryser och vissnar ner, lökar och knölar skall grävas upp och läggas i vinterförvar, men samtidigt är det läge att plantera de lökar som behöver den där kylan vintern ger för att glädja oss i vår. Dahliaknlöarna och doftliljans lökar åker ner i kartonglådor för att övervintra på verandan inbäddade i lite sågspån och torra eklöv (det finns det i övermått hos oss...)

Fårskinnen, som alltså inte är fårskinn utan återanvända petflaskor (!) får sig en tvätt och rullas ihop i väntan på en ny vår.

Och som det är så kommer den där första snön och pudrar trädgården. Det är nästan ofrånkomligt. 

Har julrosor, Helleborus niger, som får stå ute i rabatten och leva sitt liv där, men jag vill nog alltid ha en i kruka också som får stå i den svala verandan och blomma. Står julrosen bara svalt nog blommar den i månader! Den klarar sig utmärkt på en glasad balkong om vintern är hyfsat mild. Köpte min i medlet av november och idag, 24 januari, står den fortfarande där och blommar! Jag brukar försöka välja de som har lite mindre blad för de verkar klara sig bättre att ha "inomhus". 

Men att ta in en julros i rumstemperatur tror jag inte riktigt på. Hellre chansa att den klarar sig på balkongen eller på en uteplats om man nu inte har en glasveranda, växthus eller dylikt. 

När jag ser på bilden ovan (till höger) ser jag Hakonegräset som jag blev lite kär i för ett par år sedan då jag såg det i en trädgård. I våras försökte jag hitta det i våra trädgårdsbutiker utan framgång, så jag fick lov att beställa plantorna via nätet. När de kom, rätt tidigt på våren, så planterade jag ut dem. Det var kanske lite vågat då plantorna uppenbarligen hade drivits upp i ett växthus vilket man såg på plantorna, de kom i sådana där djupa "pots" och hade knappast ens blivit omskolade. Men plantorna var fina! 

Efter att jag planterat ut dem så kom det ett par riktigt soliga dagar och eftersom jag hade ganska mycket annat att hålla ögonen på då på våren, så skyddade jag nog inte mina grästuvor tillräckligt bra. Eller jag skyddade dem nog inte alls, så de fick lite solskador och blev gula. Ett tag tänkte jag att de inte skulle repa sig, men det gjorde det. Bara att de förblev gula hela sommaren även om de rotade sig bra och växte till sig till och med mer än jag förväntade mig. Men gula. Det fortsatte de vara. 

(Var alltså gröna när jag fick dem, och det var gröna jag hade beställt). 

Skall bli intressant att se hur de kommer att bete sig i vår...

Och det är ju det som är en del av charmen med växter och med trädgård. Man är aldrig säker och saker och ting lever och har ibland en helt egen vilja! Vi kan inte styra allt. Vissa växter trivs inte, och dör även om omständigheterna "borde stämma". Andra trivs mer än väl och växer mer än det står "på lappen". Det får man ta. 

Till vintern åker sommarmöblemanget in under tak och en gammal (söndrig) trädgårdsbänk och ett par korgstolar som också sett sina bästa dagar får stå för inredningen. Känns slött att lämna pergolan helt oinredd och tom. Under tak finns också alla krukor. Både de tomma och de som fått både narcisslökar och tulpanlökar i sig. 

Nu blir det bara att överleva vintern, både för mig och växterna och så får vi återkomma i vår till hur det ser ut när jag från sovrummet blickar ner över pergolan. 

TILLBAKA TILL SENSOMMAREN - liten trädgårdsförvandling del 3

 

Efter semestrarna började det bli klart att distansarbete skulle fortsätta på grund av corona-risken. Inte mig emot. På dagarna skuggade både vildvinet som började täcka in pergolan alltmer och de stora träden så man kunde sitta ute i en skön skugga och jobba. Vildvinet hade jag planterat samma år som pergolan byggdes, så de har haft några år på sig att växa till sig. 

Även om pergolan ser lite ut att ha landat mitt på gräsmattan och att den skulle bada i solljus dagarna i ända, så är fallet inte så ändå. Den ena sidan är naturligtvis mot norr och då skuggas den rabatten av själva pergolan en stor del av dagen, och då solen på morgonen skulle nå dit skuggas den av en stor lönn och en ännu större björk. Det lönar sig faktiskt att ägna någon tid att faktiskt kolla när skiner solen på rabatten för överraskande ofta tror man att en rabatt får mer ljus än den de facto gör. Jag valde att plantera vita blommor i den här delen av rabatten för de lyser upp så snyggt där i skuggan. Här växer också ett gäng Hosta sieboldiana, daggfunkior.

Sedan missade jag helt när jag valde att peta ner lite vanlig sättlök mellan de nyplanterade daggfunkiorna för daggfunkiorna är ändå så långsamma i starten att jag ville utnyttja utrymmet mellan plantorna till annat ett år. I teorin var det en bra tanke. Men där blev det sedan. Lök utvecklas inte speciellt bra i skugga, så mina lökar blev inte mycket större än de sättlökar jag petade ner. 

På bilden ovan, den vänstra, ser ni hur den rödbladiga revsugan redan växt ihop trots att jag med ganska så våldsam hand delade på köpis-plantorna. En planta delade jag i 3-5 delar, lite beroende på hur enkelt de gick att slita itu, och så planterade jag dem med ca 20 cm mellanrum. De flesta växter som rotar sig med utlöpare tar snabbt över en yta. 

När jag skriver det här är det januari och sommaren känns rätt långt borta, men bara att se på bilderna från förra sommaren får mig att bli lite ivrig igen. Och bilden ovan med lite klippta skott av salvia och oregano men underst finns skott av den fantastiska basilikan 'Yemenite' eller 'Magic Mountain' - nu minns jag inte helt vilken det här är, men båda är alldeles underbara och skall absolut återkomma i mina krukor nästa sommar! Bra bara att minnas att när man köper plantan på våren så skall den beskäras riktigt rejält för att den skall utveckla sig till en tät planta. Och så har vi kronärtskockan där till höger. Den skall sås jätte tidigt, nästan nu redan, för att hinna utveckla sig. 

Så här ser det ut i slutet av augusti, då allt har vuxit till sig så mycket de kommer att göra sig den här växtsäsongen. Jag brukar välja att plantera ganska tätt, lite beroende på hur snabbväxande växterna är förstås, för att undvika bar jord. Dels håller sig marken bättre fuktig och dels slipper man få en massa besvärliga ogräs. 

I rondellen har jag ytterst en krans av måbär som skall hållas klippt som en låg häck har jag tänkt mig. Måbär, Ribes alpinum, är en räddare i nöden när man vill ha en låg, häck - lite som byxbom eller liguster, som tyvärr inte riktigt vill klara sig på de här breddgraderna. 

Måbär är ju tyvärr inte vintergrönt, men den grönskar tidigt på våren och tål hård beskärning. Jag har den också som klot i rabatten, även om de är än så länge så små att de inte syns på bilden. 

Och innanför måbärsringen har jag planterat hösthortensior. Till vänster om bilden finns nämligen syrener och till höger utanför bilden finns schersmin, så här blommar buskar från försommar, högsommar och med hortensiorna också på sensommar och höst. Bra att tänka på det också att allt inte blommar samtidigt. I mitten står en stor kruka. Tanken är att det som står där i mitten får variera med år och årstider. Nu, i januari, står vår fågelmatningsautomat där. Med tiden kommer säkert hortensiorna att växa till sig så det inte ryms något mer där i mitten, men tills det. 

Så här i slutet av augusti kan man se var det blivit lite för glest, eller var man skall gallra lite, senast nästa vår. Jag har en buske av hagtorn 'Hikul', som man skall kunna klippa till täta silvriga klot enligt Victoria Skoglund på Zetas i Stockholm. De är ju galet fina, men den enda plantan jag fick tag på var en ganska tanig och spretig liten en, så få se hur det går. 

Den står alldeles för tätt nära några yviga perenner och riskerar att bli lite skallig på ena sidan, så den skall i alla fall få en ny plats i vår. Eller så får perennerna flytta på sig. Vi får se. 

Jag har ett par Mårbacka-pelargoner som under årens lopp växt till sig ganska så bussigt. De senaste åren har jag kunnat övervintra dem på en kall glasveranda, med bara ett litet hjälpelement för de kallaste dagarna, men det har också funnits år då jag ha behövt ha dem inne i vanlig rumstemperatur och det har gått bra det med. De brukar bara vara lite mer glesa i bladen och rangligare i tillväxten på våren, men det beror på att vi faktiskt har rätt dåligt med naturligt ljus inomhus. 

I år står, förutom Mårbackorna och den lilla Afrikas blå lilja, Agapanthus också det ståtliga pampasgräset på verandan och inväntar en ny säsong. Pampasgräset är en ny bekantskap för mig, så har ingen aning hur övervintringen kommer att lyckas. Ny övervintrade är också en hortensia i en härlig mörkrosa nyans. 

Sommaren 2020 gick i de här tonerna. 

Snart dags att planera för nästa sommar.