INNAN STORMEN

Det finns något väntande i luften. 

Är det för att det är så, eller är det för att jag vet att en storm är på antågande. 

Årets första höststorm. 

Distansjobbar från stugan den här veckan. 

Många saknar sina kontor, men jag tror minst lika många

är alldeles utomordentligt nöjda med distansarbetsrekommendationen 

(vilket ord!!!) som påbjuder fortsatt arbete hemifrån. 

Vi introverta vill inte att corona-begränsningarna gällande 

var och hur man jobbar någonsin skall ta slut! 

Mer distansarbete åt introverta. Typ.  

Jag jobbar i en liten organisation, men även här märker man 

av hur olika vi är, hur olika vi vill jobba. 

En del av oss är starkt extroverta och har saknat gänget, babblet vid kaffet, 

men också att kunna traska in hos sin kollega och ventilera tankar

och funderingar. Med eller utan tanke på att få en lösning på problemet. 

Bara få tänka högt. Babbla på. Låta munnen gå snabbare än tankarna. 

Eller bara hojta rakt ut i luften på bästa öppnakontoret-maneér:

"vem fixar det här?"

"kan någon ta sig an det där?".

Allt sådant som gör en introvert nervsvag! 

En del av oss är starkt introverta och har inte i samma utsträckning saknat gänget. 

Eller jo, men inte alls på samma sätt.

Man har saknat de där lite mer djupare diskussionerna 

gällande ett jobbrelaterat problem. Men också personliga

samtal som förs face-to-face, inte vid ett glatt klockan-två-fika.

Kaffe-stunderna med sina vitser och sitt skratt är underhållande. 

Nu och då. Sällan ens dagligen. 

Men allra mest har nog introverta välkomnat möjligheten att 

få jobba ostört med det man får lön för. Utan att måsta 

"förklara sig" varför man vill vara för sig själv. 

På något plan hoppas jag att det goda denna corona-pandemi

för med sig i förlängningen är att det skulle bli en utökad

förståelse för att vi är olika. Att det som är guld för en extrovert

personlighet kan vara rent gift för en introvert. Och vice versa, naturligtvis.  

Det har bara så länge varit de mer extrovertas sätt att vara, att jobba

som varit det "enda rätta". Jag tror att det skapar en bättre arbetsmiljö på sikt

att tillåta människor att i större utsträckning jobba på det sätt som känns bra för 

var och en av oss. 

I väntan på höststormen sätter jag mig en stund på stugtrappan 

och undrar om inte jag har det finaste kontoret på jorden? 

HÖSTREGN

För en höstmänniska som mig finns inget tråkigt höstväder. 

Det finns bara fint höstväder och så finns det fint höstväder - som lite blötare variant. 

Regn är rofyllt för själen. 

Vind likaså. 

I skrivande stund sitter jag i mitt soffhörn, den här gången i det som finns på stugan.

Vinden viner, regnet låter på taket, vågorna slår mot stranden. 

Brasan sprakar stilla. Det är de ljud som hörs. Inga andra. 

Har tänt ljus i alla husets ljusstakar. För att fira höstens ankomst. 

Känns att nu är den här. På riktigt här. 

Det är mörkt. Det är tyst. Det är dämpat. 

Min tid är här och nu. 

DEN BÄSTA AV BÄSTA

Jag vet, så säger alla om sina lurventussar! 

Men idag fyller min bästa av bästa jämnt. Tio år, tio gemensamma år! 

Jag kunde tala mig varm om den här hunden - och hundrasen för den delen. 

Hon, Aida, är alltså en borderterrier. 

Hur det kom sig att jag valde en borderterrier? Jag hade haft stora 

hundar sedan alltid kändes det som. 

Riesenschnauzer, 

en blandras mellan Riesenschnauzer och 

långhårig retriver, Airedaleterrier. 

Vid något skede började jag se fördelen med en liten hund

då jag i jobbet rörde mig på olika platser och en stor hund inte

riktigt var lika lätt att ta med sig överallt. 

Blev att jag valde en Cairnterrier. Hon hette Tosca och var min skugga

i nästan 14 år. Hon var alldeles underbar, men vars enda negativa 

sida var att hon hade så korta ben så att hänga med

på längre turer i naturen blev smått utmanande. 

Isynnerhet om det var högt gräs eller snö...

Så när Tosca tog sig till sällare jaktmarker funderade jag

ett bra tag vilken hundras jag skulle välja. 

Det blev en borderterrier. Det har jag inte ångrat. 

Redan då för tio år sedan började man tala om hundraser som inte

är så friska, som alla dessa trubbnosiga varelserna. Alldeles härom veckan läste

jag en artikel om att avla fram dessa hundar som knappt kan andas är

jämförbart med djurplågeri. För mig var en av kriterierna att hundrasen skulle

vara frisk. Och det är en borderterrier. 

Klart jag har försäkring för min hund, men jag har aldrig behövt använda den. 

Aida har aldrig varit sjuk. De gånger vi har varit till veterinären är för vaccinering. 

På alla dessa tio år! 

Sedan ville jag som sagt ha en hund med lite längre ben. Och van med

hundar som skall trimmas ett par gånger om året var det valet enkelt. 

11 månader om året har man knappt hundhår i hemmet alls. 

En sträv päls, som borderterriern har, är ypperlig om man vill röra

sig ute också då vädret är sådär. Pälsen torkar i ett nafs. Luktar

inte gamla yllesockor alls och släpar extremt lite sand och smuts in. 

Sådant fastnar helt enkelt inte. 

Sedan har ju en terrier en underbar karaktär. Inte så där

slätstruken och lite mesig, nej hon är tuff och modig. 

Någon kunde kalla det något utmanande. Envis och egensinnig till och med.

Men hon är alltid med på allt, långa promenader, lydnad, sök. Men 

blir inte heller galen om man av orsak eller annan hänger några dagar 

förkyld i soffan. Hon anpassar sig. 

Och så gillar jag hennes lite ruffiga utseende. 

Så långt från avel enbart för utseendets skull som ju gått över styr

då det gäller många hundraser...

Dessutom sover hon läääänge på morgonen. 

Kan man begära mer av en hund? 

Här har hon precis landat i sitt nya hem hösten 2010 och

är totalt fascinerad av....allt. Som en kattsvans till exempel. 

Hoppas på några fina gemensamma år än. 

Än märks inte åldern på henne. 

 Den bästa av bästa! 

ALLT ÄR INTE VACKERT

 I min skog har jag ett ställe där det växer svart trumpetsvamp. Alltså ett stycke ställe. 

Jag upptäckte det för kanske tio år sedan genom att jag faktiskt helt konkret ramlade över det! 

Snubblade på en gren och stod på öronen i mossan och när jag borstar de värsta barren

ur luggen så glor jag direkt in i ett litet gäng med svarta trumpeter. 

Efter den lilla incidenten har jag tagit stigen förbi stället varje år. 

Nästan alla år har jag fått med mig några svampar, i år var nog rekordskörd. 

Så som det är med nästan alla andra svampar för den delen i år. 

Finns mängder. 

Jag brukar torka min trumpetisar. Tycker de blir bäst så. 

Sedan kan det ju vara läge att ta en bild av sin fantastiska svampskörd

innan man torkar den. Blir liksom mer imponerande, vackrare -

kanske till och med mer aptitligt då. Torkade trumpetsvampar är kanske inte det

vackraste i matväg man kan tänka sig. Men de är svart guld! 

Känner redan smaken av de smulade svamparna i en risotto. 

Ou yesss! 

*

Undrar om det kan vara fullmåne bakom alla regnmoln ikväll? 

Klockan är alldeles för mycket för mig att vara vaken, som om min

gå-och-lägga-sig-klocka inte riktigt är på alerten. 

Det regnar ute, trädgården är mörk utanför. Öppnar fönstret för att lyssna

till dripdroppet från träden. Ekarna fäller nu också sina ekollon. De smäller

mot den lilla gångbron av trä som går över ett litet dike. 

Det åter så mycket mer i natten än på dagen. 

En lockespindel har krupit in på insidan av fönsterkarmen

och står där med sina sytrådstunna ben och väntar. 

På vadå? 

Schasar iväg den ut tillbaka i natten, släcker ner och går och lägger mig. 

Nog babblat för idag. 

REGNGRÅTT OCH LINGONRÖTT

Meningen var att jag skulle besöka min studiekompis vernissage i Hangö på lördagen, 

träffa en annan studiekompis över en kopp kaffe och utbyta lite nyheter och få tillbaka

mitt bidrag till en gemensam fotoutställning vi hade för snart ett år sedan. Hon hade 

vänligt nog tagit hand om tavlan efter den senaste utställningen. 

Jag vet inte om jag själv tycker att just det fotot är så bra att den behöver sparas. Den hade mest

en roll i en helhet, men för sig själv är den bara - ensam? Enkel och ensam. 

Blev inget av någondera. Denna märkvärdiga tid gör att man på direkten blir försiktig

då man känner minsta lilla raspighet i hals, aningen till huvudvärk eller hostar till

mer än vanligt. Och visst nös jag också lite extra? 

Små, små tecken på en möjlig förkylning gjorde att jag avbokade allt. 

Inte för att jag egentligen kände mig direkt sjuk, men man vill ju inte

vara den som är en potentiell spridare av virus. Corona eller inte. 

Så har det blivit. För ett år sedan hade jag knappt ens reagerat på lite halsont,

än mindre att det skulle hindrat mig att åka och träffa människor. 

Men nu gjorde det det. Är det vårt nya normala? 

Åkte istället ut till stugan. 

Hösten har definitivt kommit till skärgården. Visserligen regnade det lite nu och då, 

men det oaktat är fukten ständigt närvarande. Trots vinden ville det lilla byke jag 

tvättade upp, en handduk, en disktrasa, en topp inte torka ute på bykstrecket

utan jag fick varma bastun för att få dem torra. 

Man märker höstens ankomst bättre här än hemma i huvudstan. Där är samma rytm oberoende

av årstid, men här är det annat. Kvar i viken finns bara svanfamiljen. 

Eller det är bara en förälder och fyra ungsvanar. 

Kan inte låta bli att fundera om det var den här familjens svanpappa jag

såg bli ihjälslagen av en annan svan i somras. 

Men alla andra invånare är veck. 

Skarvarna flyger längs sina rutter, där nära vattenytan. 

Gässen samlas i flockar ute på fjärden och flyger skrikande till 

någon närliggande åker för att äta. I övrigt är det tyst. 

Det finns mängder av lingon i år. Inte helt mogna på alla ställen än, men i

soliga öppna lägen är de alldeles djupröda och stora, fina. 

Svampar finns det i överflöd - om man nu någonsin kan ha svampar i överflöd? 

Har i år hittat kantareller på ställen där jag aldrig sett dem växa förr. 

Hösten i skärgården är nog lite bättre än hösten någon annanstans. 

Kanske kunde den vara lika fin i fjällen, det tror jag bestämt att den är. 

Men dit kan jag inte ta mig nu. Inte i år. 

Men hit till skärgården jag kan enkelt ta mig. Och planerar för fullt

hur jag skall kunna stanna lite längre, jobba härifrån någon vecka i iallafall. 

Kräver lite planering. Men vi får se hur det går!