REGNGRÅTT OCH LINGONRÖTT

Meningen var att jag skulle besöka min studiekompis vernissage i Hangö på lördagen, 

träffa en annan studiekompis över en kopp kaffe och utbyta lite nyheter och få tillbaka

mitt bidrag till en gemensam fotoutställning vi hade för snart ett år sedan. Hon hade 

vänligt nog tagit hand om tavlan efter den senaste utställningen. 

Jag vet inte om jag själv tycker att just det fotot är så bra att den behöver sparas. Den hade mest

en roll i en helhet, men för sig själv är den bara - ensam? Enkel och ensam. 

Blev inget av någondera. Denna märkvärdiga tid gör att man på direkten blir försiktig

då man känner minsta lilla raspighet i hals, aningen till huvudvärk eller hostar till

mer än vanligt. Och visst nös jag också lite extra? 

Små, små tecken på en möjlig förkylning gjorde att jag avbokade allt. 

Inte för att jag egentligen kände mig direkt sjuk, men man vill ju inte

vara den som är en potentiell spridare av virus. Corona eller inte. 

Så har det blivit. För ett år sedan hade jag knappt ens reagerat på lite halsont,

än mindre att det skulle hindrat mig att åka och träffa människor. 

Men nu gjorde det det. Är det vårt nya normala? 

Åkte istället ut till stugan. 

Hösten har definitivt kommit till skärgården. Visserligen regnade det lite nu och då, 

men det oaktat är fukten ständigt närvarande. Trots vinden ville det lilla byke jag 

tvättade upp, en handduk, en disktrasa, en topp inte torka ute på bykstrecket

utan jag fick varma bastun för att få dem torra. 

Man märker höstens ankomst bättre här än hemma i huvudstan. Där är samma rytm oberoende

av årstid, men här är det annat. Kvar i viken finns bara svanfamiljen. 

Eller det är bara en förälder och fyra ungsvanar. 

Kan inte låta bli att fundera om det var den här familjens svanpappa jag

såg bli ihjälslagen av en annan svan i somras. 

Men alla andra invånare är veck. 

Skarvarna flyger längs sina rutter, där nära vattenytan. 

Gässen samlas i flockar ute på fjärden och flyger skrikande till 

någon närliggande åker för att äta. I övrigt är det tyst. 

Det finns mängder av lingon i år. Inte helt mogna på alla ställen än, men i

soliga öppna lägen är de alldeles djupröda och stora, fina. 

Svampar finns det i överflöd - om man nu någonsin kan ha svampar i överflöd? 

Har i år hittat kantareller på ställen där jag aldrig sett dem växa förr. 

Hösten i skärgården är nog lite bättre än hösten någon annanstans. 

Kanske kunde den vara lika fin i fjällen, det tror jag bestämt att den är. 

Men dit kan jag inte ta mig nu. Inte i år. 

Men hit till skärgården jag kan enkelt ta mig. Och planerar för fullt

hur jag skall kunna stanna lite längre, jobba härifrån någon vecka i iallafall. 

Kräver lite planering. Men vi får se hur det går! 

BERÄTTELSER

Skolorna hade börjat, på åkrarna tuggade skördetröskorna i sig skörden i samma makliga takt som en kossa idisslar. Började skolan tidigt på morgonen hann jag se dimman som dansade över den lilla ån som jag gick förbi på väg till skolan. En timme senare och allt det trolska var borta. 

När jag kom hem från skolan satte jag mig oftast på trappan till det lilla torp, 

Lillstugan, som fanns intill mitt föräldrahem. Dit lyste eftermiddagssolen. 

I september var solen ofta skön, inte stickande som innan, utan bara mild. 

Jag hade en stor, alldeles för stor, knallröd tröja som jag bytte om till och som jag kunde

dra över knäna så det nästan blev som en kokong där jag satt på den gamla trappan.

I solskenet. Med min bok. Alltid en bok. Regnet minns jag inte. 

De här stunderna och den stämning som fanns där kan jag återuppleva

i min fantasi precis när som helst. Sådana spår satte de i min unga själ.

*

Först långt senare har jag förstått att det var stunder som var så oerhört viktiga för mig. 

Redan som barn var jag nog lagd åt det mer introverta hållet, även om jag inte förstod det då. 

Men intuitivt blev stunderna där på trappan med 

en bok och en skön ensamhet behövlig motvikt till bruset från skoldagen. 

Jag var ett barn, en tonåring, en ung vuxen. 

Och torpets trappa, i synnerhet så här i brytningen mellan sommar och höst,

var min lilla tillflyktsort. Mitt ställe. 

Sedermera har jag aldrig släppt böckerna, berättelserna. Platserna har 

bytt, varierat. Tiden att läsa likaså. Men läst det har jag. 

Tills för några år sedan då utmattningen klämde sina klor i mig och 

jag plötsligt inte klarade av längre texter. Det var som om jag tappade bort

en stor del av det som jag består av. Men det gick inte att läsa.  Den allra enklaste

deckarromanen blev för tungläst för mig. Jag hade tappat koncentrationen. 

Jag försökte med ljudböcker, det funkade inte alls. I ett nafs hade mina tankar tagit

över och lagt lock över öronen och det kunde gå två kapitel utan att jag alls lyssnade. 

Jag slutade låna böcker, jag slutade köpa böcker. Jag läste inte. 

Vid något skede köpte jag en iPad - främst för att kunna ladda ner

 e-böcker på då andan faller på, men också att helt enkelt ha

mindre fysiska böcker att ta hand om. 

Visst kan man låna på bibblan, men ofta hamnar man vänta på de bästa. 

Tog det elektroniska steget för att alltid ha en bok 

tillhanda - om lusten att läsa skulle återkomma. 

Det dröjde till i år innan lusten och koncentrationen 

kom tillbaka som den en gång var. 

I sommar har jag åter läst (nästan) i samma takt som förr. 

Inte riktigt, men nästan. Jag är på något plan

tillbaka i den lilla flicka som satte sig efter skolan på

torpets trappa i sensommarsolen och läste, och läste och läste.

Känns som att få en gåva tillbaka. 

Har plockat fram några böcker jag inte läst och böcker jag läst, 

men gärna vill läsa på nytt, på soffbordet. En av dem är Vandraren som 

skildrar Elias Lönnrots berättelser då han samlade in av vad 

folket berättade i stugorna på kvällarna då mörkret lagt sig. 

Berättelser som skulle bli Kalevala, vårt nationalepos. 

I min Ipad väntar en härlig komplott böcker av olika typer, från

olika genrer och fakta och fiktion i en salig röra. 

Och så några ljudböcker att ta och ha i örat då jag går

de där tråk-hund-promenaderna längs asfalterade promenadvägar. 

Något att döva ljudet från trafiken med, helt enkelt. 

Tänk, vilken väg vi gått. Från berättelser berättade från dig till mig men

aldrig nedskrivna till att vi idag kan ha berättelser så vi kan 

välja och vraka efter humör och tillfälle. Och att kunna välja

i vilken form vi vill inmundiga dem. 

Visst är det fantastiskt? 

Är det så? 

Eller är allt bara en chimär? 

FAVORIT MÅNAD

September är min favoritmånad med alla sätt man möjligtvis kan mäta.

Finns inget ont att säga om den månaden! 

Det lutar åt fint väder också framåt veckoslutet och jag känner att om 

bara ryggen håller sig på fortsatt gott humör så skall nog svampskogen

få besök av mig och min hund. 

Kanske plockar jag lite lingon också? Vem vet, men ett skogsveckoslut

skall det bli alla fall. Det är helt klart! 

Det är nu bara så att det finns höstmänniskor och så finns det HÖSTmänniskor. 

Jag hör till den senare kategorin. 

Nämen bara såhär.

Det småregnar idag. Det är lite höstvibbar i luften. 

Och jag sneglar på hunden; - Skall vi inte ta en promenad i regnet? 

Hon kryper djupare ner i sin dyngrotta. Regn är inte hennes grej.

Tänker att jag skulle aldrig få samma bisarra tanke att ta en promenad i 

regnet på våren, inte på sommaren, inte på vintern. 

Men höstregn. Det. Är. Underbart. 

Lika ivrig som jag på våren är att plocka fram mina sommarskor, lika

ivrigt dammar jag av mina tjockaste ylletröjor på hösten och 

sneglar på stövlarna som står radade på hyllan 

i garderoben under sommarmånaderna. 

Så har det alltid varit. Redan då jag gick i skolan kunde jag 

bli irriterad på sommarvädret som fortsatte trots att skolan börjat.

För då skall det bli höst! Basta! 

HÖSTSTÄDNING

Ordet städning kan möjligtvis ha en lite ansträngande klang för många.

Storstädning kanske direkt kan ge rysningar av obehag? 

Personligen förhåller jag mig till städning som jag förhåller mig till matlagning.

Jag avskyr att vardagslagamat och jag avskyr att vardagssmåstäda.

Men jag älskar att få skruva till en festmiddag i köket och jag älskar att storstäda! 

Det är allt eller inget för mig. 

Höststorstäda är kanske min favorit. På våren är man liksom mentalt redan därute och 

att du skrubba av allt vinterdamm känns behövligt, jo...men inte speciellt kul. 

Men annat är det på hösten! O jaaa....! 

Man vet ju att nu blir det att "flytta in" så småningom och få kura skymning och tända 

ljus och unna sig lite extra gott. Både i grytorna, men också på det mer

mentala planet. Till hösten plockar jag fram min yogamatta. Det är bara så att den 

har en tendens att samla damm under sommarmånaderna. Finns så mycket annat då. 

Men till hösten åker den fram - och det är behövligt! Ju äldre (och stelare) jag blir

ju mer viktig inser jag att den är. När hösten kommer blir jag 

också mer taggad på långpromenader. Vare sig jag, eller hunden, är väldigt 

sugna på att traska långt då sommarhettan ligger över en 

som en gammal tung yllefilt. 

Men när höstens sköna svalka ger ett litet löfte om vad 

som är på kommande, då piggnar vi till! 

Eftersom jag ett bra tag redan rensat ut en massa onödiga grejer 

tar höst-stor-städningen inte speciellt länge. Senast här märker man

skillnaden med att inte ha så mycket grejer. 

Att städa går fort. Även om jag bytte ut det lilla pynt jag har från

sommarpynt till höstpynt. Vilket i det stora hela bestod av att byta 

dynvar på några kuddar i soffan och byta ut en mysfilt. 

Och så fyllde jag på mina shampoo- och balsamburkar med mitt

favoritmärke. I takt med att jag började tänka mer "minimalistiskt" blev det 

just här lite "avigt" och en slags krock mellan det visuellt minimalistiska 

och det faktiska minimalistiska. 

Jag vill gärna också ha det till en viss grad visuellt minimalistiskt hos oss.

Till exempel vill jag inte ha fula shampoo- och balsamflaskor stående

framme i vårt badrum. För mig får också det att bara ta en snabb dusch vara

en estetisk upplevelse i form av vackra, sköna handdukar och 

frånvaron av fula plastflaskor. För väldigt få shampoo-flaskor är sparsmakade

nog för min smak. För att inte tala om tandkrämstuber! 

(Börjar någon (snälla!!!!) tillverka enfärgade tandkrämstuber - må så 

vara fast gröna, rosa eller orange så köper jag dem - bara jag slipper 

de där erbarmliga färgsprutande och full- och fulritade-figurskrikande 

tuberna som nu finns på marknaden.) 

Men tillbaka till mina shampoo- och balsamburkar. 

Det är absolut inte minimalistiskt i "numerisk" mening att jag skaffade 

 burkar att fylla på med min favoritshampoo och -balsam. 

Men som estet värdesätter jag enormt att ha ett avskalat och (i mitt tycke) 

behagligt badrum att bada i. Ett rum där stunden för nödvändig tvagning också 

tillåts bli en lugn stund där enkel estetik tillför en slags avslappning genom sin

frånvaro av kommersiellt brus. Därför fyller jag på mina enkla burkar för 

shampoo och balsam även om det hade varit mer minimalistiskt "på riktigt"

att köra med butikens burkar. Men jag vill inte. 

ÖSTERSJÖDAGEN

Östersjön har en alldeles egen dag. 

Östersjödagen.

Firas den sista torsdagen i augusti med tanken att lyfta upp vikten att skydda och 

vårda vårt gemensamma lilla hav.

Havet, som hör till de mest sårbara i världen. 

Östersjön är lite som ett badkar och på sitt sätt begränsat område.

Karikerat kan man säga att den skit 

(i form av föroreningar, plaster, näring som inte skall rinna ut i havet)

som hamnar i havet stannar i havet. 

Visst rinner det nytt vatten till från åar och bäckar, men sundet

ut mot stora världshaven är så smalt så vattenutbytet blir inte stort 

nog för att "späda ut" den övergödning som hela tiden sker. 

Vill du läsa mer om Östersjödagen så KLIKETIKLICK