TRÄDGÅRDSUTMANINGAR

När jag för något år sedan fick för mig att "trädgårda till" miljön runt stugan 

kände jag ju genast att en enkel lösning är det där med pallkragar...

Man kan inte gräva någonstans runt stugan för där är bara berg. Urberg. 

Och så skogsbotten med ett sådant gytter av blåbärsris att ingen med lite vett i skallen 

tar sig an ett sådant projekt. Om man nu inte råkar vara gift  med en traktorchaufför eller så, 

vilket jag alltså inte är...

Alltså är pallkragar min lösning och min räddning. 

Först skulle det här bli mitt "köksland" med lite grejs som klarar sig även om jag inte är där och vattnar och rensar hela tiden. Att hitta en bra plats för pallkragarna var en liten utmaning i sig. 

Jag ville ju ändå att de skulle stå rakt och snyggt och prydligt och liksom ge lite struktur

åt allt det vilda - skogen. 

Första året insåg jag att jag gjort den grövsta planeringsmiss. Stället jag valt för odlingslådorna 

var det enda där jag kunde få dem rakt utan att skaffa en traktor(chaufför) visade sig vara den skuggigaste på hela jorden. Utan överdrift. 

Nåh, jag gillade platsen jag lagt dem på i alla fall så jag tänkte att istället för att ha grönsaks-

odling där, som ju kräver någon strimma sol, så kunde jag anlägga en "skuggrabatt" där. 

Fyllde på med fin kompostjord och finaste surmarksjord och planterade lite växter som 

skall trivas i både skugga och sur jord. Resultatet syns ovan...

Det som hjortarna INTE ätit upp är en ynka planta av hosta (funkia). Eller så dog de andra av torka.

För det jag inte HELLER kom att tänka på att de här arma plantlådorna står i en riktig 

vindtunnel mellan huset och skogen och en tunnel med öppningen mot nordanvinden. 

När jag grävde i lådan visade sig att granen intill tacksamt tagit emot komposten och myllan

jag lagt ut för ett par år sedan. Lådan är full av småsmå granrötter...

Inte undra på att murrevan som i teorin borde klara sig här och som i vanliga fall sprider

sig en m2 på femton minuter ser extremt små ut. De är alltså 

de där pluttarna i övre kant, vid kl 10 och 13. Den stora i mitten är ett lingon

och den mindre intill är en storbladiga funkia...

Ja, men ni förstår? Här talar vi trädgårds-utmaningarnas hard core. 

Bara som en liten jämförelse. Detta är också en murreva. Samma växt. 

De här är planterade hemma i trädgården i år, bara för tre, fyra veckor sedan.

(Och ja, det är lökblast som växer bland de nyplanterade funkiorna i bakgrunden - 

också de sådär femtio gånger större än den i lådan i skärin.) 

Åker i morgon ut till stugan. Skall ta en allvarlig funderade - vad göra? 

Ge upp, eller ta en fight mot....allt?!

EN STILLA KVÄLL

Nu börjar det vara riktigt varmt på dagarna. Jag är som sagt tillbaka

"i stan" och jobbar på - än på distans. Idag var en sådan där

skön dag, fast det var jättevarmt ute så blåste det och jag kunde ha fönstret 

öppet vid mitt hemmakontor och vinden svalkade som den bästa fläkt i världen. 

Efter jobbet blir det att samlas vid grillen, laga mat, präppla på om hurudan dag

var och en har haft. Det är härligt att ha familjen, även de vuxna barnen samlade

såpass nära att spontana middagar inte behöver bli "ett program". Bara ett samtal eller en textare: 

- Vi tänkte käka om en halvtimme, skall jag slänga i ett par extra potatisar? 

eller

- Här finns en extra kycklingklubba, vill du ha den till kvällsmat eller tar du den som frukost?

eller

- Hämtmat idag? Vem hämtar? Och vad?  

Det är skönt och kravlöst. Och jag älskar se någon av mina grabbar - eller båda - 

komma släntrande över gräsmattan för en gemensam bit mat. Det är så det är just nu. 

Ingen av dem har något allvarligt i kärleksväg på gång som drar.

 Inget avlägset jobb, den ena skall börja studera till hösten och den andra jobbar, 

som så många andra på distans. Då det finns jobb, vill säga. 

Att vara freelance är frihet, men också osäkerhet. 

Kanske en extra kycklingklubba kompenserar bra i matkassan...?

Jag har ju haft dem båda bosatta i andra länder, i andra städer, så det känns härligt att 

ha dem här i knutarna denna sommar i alla fall. 

Det är så just nu - till hösten kan det ändra. Och så skall det vara när man är ung.

Tids nog sitter man fast i bostadslån och ... en vardag. 

Lyckligtvis har jag själv så gott som alltid tyckt om min vardag. 

Inte bostadslånet, men vardagen. Gillat det enkla och okomplicerade. 

Därför har kanske inte heller denna corona-vår drabbat mig speciellt hårt. 

Tvärtom har den gett mig tid och ro att anlägga nya rabatter, och nu

är det läge att njuta av dem. Till skymningen går jag ofta ut i trädgården och 

bara umgås med mina blommor. Ja, men hur tantigt låter inte det? 

Men så har jag alltid varit. När skymningen lägger sig kommer en ro

över växterna och absolut över den som får betrakta allt detta. 

Denna stilla kväll är det jag. 

MIDSOMMARNATT

Svalkan har lagt sig efter dagens hetta, gästerna har åkt hem till sig.

Mätt och belåten och med lite vin i kroppen sätter jag mig i pergolan

för att skriva en stund. Älskar de här stunderna på dagen, eller kvällen, 

eller sen kväll, nästan natt. 

Under min vecka på stugan har det formligen exploderat i rabatter 

och odlingslådor. Innan jag åkte skördade jag av spenaten och nu har den

vuxit till sig så det är dags igen! Potatisen längst bak har

skjutit i höjden och jag som hade tänk "mylla" den nu då jag kommer hem...

Det lyckas inte utan hjälphänder som håller blasten åt sidan. 

(Jag "myllar" potatis som odlas i låda genom att fylla på med mylla efterhand som de 

växer för potatisen gör sedan potatisknölar längs den del av blasten som 

hamnar under jord. Bara som tips till någon ny potatis i hink/låda-odlare ) 

Bönorna kom sent i jorden, det var ju så kallt ett tag där då de borde ha såtts, 

men jag antar att de tar och växer till sig nu när det lovats varm.

Lovats riktigt, riktigt varmt! 

Puuuust! 

Älskar ju sommar - absolut - men när det blir runt 30 grader och vindstilla då

kvider jag lite. Jag vill gärna fortsätta distans-jobba hemifrån över sommaren i alla fall. 

Funderar redan nu på hur få det svalt för det hundraåriga huset har ingen luft-

konditionering. Kanske jag skall googla på fläktar...

...innan de tar slut! 

Det börjar bli fem föreblomning i rabatterna. Det mesta väntar 

ännu på att få slå ut. Och eftersom en del rabatter är nya för i år så skall det

blir riktigt skoj att kolla hur de tar sig, var är rätt växt på rätt plats och vilka

som behöver flyttas på i höst. Finjusteringen. 

SÅNGSVANENS LAND

Jag hade precis varit uppe i Lappland och varit med om att ringmärka kungsörn, 

vandrat i de oändliga skogarna, druckit ur de kristallklara bäckarna ute i ödemarken,

sovit ute under bar himmel och vaknat till ljudet av storlommens klagande läte

i morgonnattens timma. Varit där ingenting är nära i avstånd, men allt är nära för själen. 

När jag kom hem från den resan råkade det sig att jag beställde andra böcker 

från biblioteket och i samma veva såg boken om sångsvanen av Yrjö Kokko. 

Boken gick inte att låna, men jag köpte hem den via en nätsida. 

När Yrjö Kokko skrev boken om sångsvanen fanns det i runda tal 30 (!) häckande par

i Finland och fågeln var extremt skygg. Den häckade bara i de mest avlägsna fjällsjöar i Lappland. 

Det är inte bara jag som berörs av boken. Efter att den utkom 1951 minskade jakten på sångsvanen 

som då var nästan utrotad och ledde till att sångsvanen så småningom blev vår nationalfågel. 

(Jag älskar boken. Låna den, köp den, läs den. )

Så småningom ökade sångsvanarna i antal och efter att generation efter generation av 

sångsvanar blivit mindre skygga har de i allt högre grad vågat sig söderut och häckar numera

på nya områden. Man räknar att det nu finns ca 10 000 häckande par i Finland. 

För någon dag sedan hörde jag sångsvanens karakteristiska trumpetande i viken 

och trodde knappt vad jag hörde. Sångsvanar här! I min vik! 

Under åratal har här häckat både ett och annat knölsvanpar, så också 

i år, och visst har det funnits revirstrider även knölsvanarna emellan - ett år

fick faktiskt ena knölsvanhannen sätta livet till. Så tufft kan det gå till. 

Idag var det dock sångsvan och knölsvanen som tog ihop. 

Knölsvaneparet har en unge, sångsvanarna har ingen. Och de är

antagligen "barnlösa" i och med att sångsvanens ungar kläcks ofta 

tidigare än knölsvanens. Det oaktat var det läge att mucka till gräl. 

Och det var sångsvanen som var den mer aggressiva. 

Det som jag faktiskt inte vetat, eller ens märkt att det bara är knölsvanen

som "burrar upp sig" då fara hotar. Ofta har jag sett att det bara är hanen som gör

det, medan honan avvaktar, men nu verkade det vara såpass mycket på spel 

att också knölsvanhonan burrade upp sig och gjorde sig stor och farlig allt hon kunde. 

Men vare sig sångsvane-hanen eller -honan gjorde så. 

Har aldrig tänkt på det - å andra sidan,  sångsvanarna har ju inte heller varit här innan...

Det blev ett antal anfall, och lika ofta var det faktiskt knölsvanen som 

startade grälet, men det oaktat så var det varje gång sångsvanen som var den som

jagade knölsvanen upp på land. 

Man märkte på dem båda att det är ansträngande att slåss, efter en 

fight kunde de simma bredvid varann och "ta igen sig". Lite gentlemannamässigt 

om man nu vill förmänskliga det hela, men så var det dags att ryka ihop igen. 

En halvtimme håll revirstriden på, sedan lugnade sig hela

alltsammans ner och plötsligt började sångsvanarna trumpeta åt varann,

så som de gör då de möts. Kanske förstärker de sin gemenskap med varandra? 

 

Och så fick de för sig att simma bort, trots att sångsvanarna

alldeles tydligt var den starkare parten. Vid något skede hade till och med

sångsvanehonan deltagit genom att jaga knölsvanehanen. Det gjorde inte mamma knölsvan.

Å andra sidan hade hon en unge att beskydda. 

Man kan undra varför det var läge att trilskas sådär, som det ut 

vår mänskliga syn verkar, helt utan orsak. 

Kvartersbråken oaktat är sångsvanen välkommen i min vik - för min del. 

Den har en sådan fantastiskt överlevnadshistoria i bagaget. 

Å andra sidan. Det har havsörnen också som jag skrev i förra inlägget. 

Men Yrjö Kokkos bok; Sångsvanens Land. 

Den är guld! 

TOTAL TYSTNAD

Här är tystnaden total, det finns inte ett ljud någonstans

som skulle söndra stunden. Och skulle det plötsligt höras ett

ljud, då skulle det vara något som hör till och inte egentligen störa alls. 

Möjligen distrahera, men inte störa. 

Sommaren är här. Klockan har blivit över midnatt och jag kan 

inte gå och lägga mig. Vill inte! Senaste natt sov jag ute på terrassen, 

det är så där underbart varmt, försommarvarmt, utan att vara högsommarkvalmigt. 

Jag följer med djurlivet i närknutarna. En gammal ryggskada gör sig påmind och 

gör att jag avstår för tillfället för längre promenader, egentligen avstår jag promenader 

över huvud taget. Jobbigt och onödigt. Men krämporna gör som de vill. 

Inte som jag vill. Tyvärr. 

Vi har nya invånare i viken i år. Ett sångsvan-par har slagit rot här och

likaså ett storlom-par. Dessvärre lyser ejdrarna, här som på de flesta ställen, med sin frånvaro. 

Eller inte är det ejdrarna i sig som saknas, men de lyckas inte få ungarna fullvuxna. 

På land har de minken som största fiende och så fort ungarna kläckts

och kommit ut till öppet vatten kommer havsörnen och plockar dem - lite som

snacks som en kompis till mig uttryckte det. 

Allt detta bekräftar hur otroligt mycket allt har med allt att göra i naturen. 

Och hur allt går i vågor. 

Då jag gick i lågstadiet då jag första gången hörde om havsörnen och hur 

utrotningshotad den var. Det var 70-tal. I och med att den är högst upp på

näringskedjan fick den all miljögifter som människan då spred

omrking sig i sig via födan och var på väg att dö ut. Minns min glädje över

att havsörnen hittat till min lilla vik, att jag fick se den med lugna majestätiska vingslag 

flyga strax ovan vattenytan 

Idag ser jag den allt oftare jagad av andra fåglar med ett byte i klorna. 

Jag har inga som helst problem med att djur äter djur, men nog hur vi människor inte

verkar förstå vår roll i det hela. Havsörnens population gick ner på grund av att vi 

människan använde gifter som på sikt förgiftade havsörnen som nästan dog ut. 

Vi räddade havsörnen med år och åter år, årtionden av arbete för att få stammen livskraftig. 

Nu finns det för mycket havsörn och ejdern tar stryk. 

Vi lägger oss i naturens gång, det blir obalans. 

Vi gör vårt bästa för att korrigera de fel vi gjort.

Så där håller vi på. Raserar och försöker bygga upp. Och så om igen. 

Det finns för mycket hjortar vilket är ett problem. 

För mycket hjortar hämtar vargar - vilket också är ett problem.

Gässen är ett problem. De är också för många, isynnerhet kanadagåsen. 

Även den, liksom vitsvanshjorten är importerad, en invasiv art. 

För att inte tala om alla växter som är invasiva och tar över om 

man inte håller efter dem. 

Jag är en naturvän men ibland vet jag inte ut eller in vad 

jag skall tycka eller tänka. Vems varande är okej,

och vems inte. Och varför? 

I går kväll då jag skulle gå och lägga mig så tittade jag ut över viken. 

Där kom hundratal gäss lugnt simmande in i "min" vik. 

De ruggar, dvs byter ut sina fjädrar, och då kan de inte flyga och söker sig

till lugna ställen att övernatta. Ruggningen brukar inledas efter häckningen men 

i år verkar det vara väldigt tidigt. Antingen har häckningen misslyckats eller 

så är hela det här gänget unga gäss som inte än är könsmogna. 

Lite svårt att se i nattens ljus - även om det är så ljust det kommer att bli - 

men de flesta här är inte kanadagäss utan grågäss. 

Men det är totalt tyst över viken nu. 

Alla har lagt sig att sova. 

Så skall även jag.