DEN VIKTIGA SKITEN

Ja, det är väl ungefär här starskottet till mitt lilla trädgårds-projekt börjar. 

En med nöd och näppe i kruka övervintrad buxbom har planterats och täckts över

mot vårsolen med ett av mina älsklings linnelakan (!) som jag faktiskt slitit sönder! 

En morgon åkte armbågen rakt in genom tyget. Lappade det hålet faktisk, så mycket

har jag gillat just dessa linnelakan, men därpå följande tvätt blev för mycket...

Men än för den tjäna lite som solskydd i trädgården. 

(tror dessvärre inte att buxbomen klarar sig, men den får nu stå

där som ett...spöke?)

Aida deltar "aktivt" i planeringsarbetet...?

Men till rubriken. Finns inget som är så viktigt som skiten.

Möjligen grundarbetet i stort. 

Det är så lätt, när vårsolen börjar värma att man längtar efter att plantera lite nytt

i sin trädgård, göra om.

Och så tar man sig till plantbutiken, eller i dessa corona-tider shoppar växter på nätet, 

och går bara på känslan. Vi har väl alla blivit förförda av något i trädgårdsbutiken och så 

köper man hem en eller kanske tre av de där ljuvliga perennerna. Och så stuvar man ner dem

någonstans och hoppas på det bästa. 

Det blir sällan så. Det bästa. 

Om man inte tagit hand om jorden först. 

Jordförbättring är inte ett speciellt sexigt ord, men det är allt för

framtida lyckliga, vackra plantor! 

Att köpa plantor och plantera de i dålig jord är att kasta bort pengar. 

Lite krasst men så är det! 

Kan inte betona nog hur viktigt grundjobbet är. 

Sedan när jorden är matad med kompost, gödsel, organisk och fin.

Då är det dags att börja tänka plantor. 

Och även då gäller det att ha en "butikslista" med till plantbutiken, eller till 

nätbutiken. Ha hellre färre arter och sorter men fler stycken plantor av varje art. 

Tänk som om du skulle duka ett bord. 

Det blir kanske lite väl brokigt om man har olika 

assietter, tallrikar, glas och bestick åt var och en. Lite så funkar också en rabatt.

Med en "lugn dukning" kan man unna sig någon "uppstickare" som får ta plats. 

Men innan allt det roliga - glöm inte den viktiga skiten! 

Den är allt! 

*

Den lilla blekgula pärlhyacinten i kruka hittade jag i min lövkompost

där den överlevt både förra sommaren och senaste vinter. Jag brukar gräva ner mina blomlökar 

men av någon orsak har den här nu åkt i komposten där den kämpat på.

Men nu fick den komma på paradplats på trädgårdsbordet. 

TERRAKOTTAKRUKANS DAG

Ja men så är det! Idag är det terrakottakrukans dag. Hurra! 

Jag har ju lidit av en mental plastallergi sedan evigheter och gör mitt allt

för att undvika plast och sår det mesta i antingen terrakottakrukor, 

så-pellets eller i så-krukor av torv. Det här leder ju till att jag får

vattna till förbannelse, men hellre det...

Dessutom tycker jag att terrakottakrukorna blir bara finare med åren.

Ju mer man odlar i dem desto mer patina får de till nästa år. 

Och så sker ju inte med plastburkarna. 

Jag förvarar mina krukor ute, men under tak under vintern och

så när det är dags så sopar jag bort eventuell torr mylla och så

är det bara att så. 

Visst får man vattna flitigare än om man sådde i plastkrukor, men

terrakottakrukor är också mer förlåtande om man varit lite 

väl generös med bevattningen i och med att terrakotta ju "andas". 

Och de där, i mitt tycke, så himla snygga kalkavlagringarna på krukornas

sidor kommer ju av att salter, mineraler och näringsämnen som vandrat ut

genom det porösa materialet. Så fint! 

Så ja, kanelbullens dag i all ära, men terrakottakrukans dag smäller högre. 

I övrigt konstaterade jag idag att i och med att jag nu till hundra procent jobbar hemifrån

så märker jag att mitt odlarintresse vaknat på ett helt annat sätt då jag, ja...är mer hemma och 

kan sköta om sådderna på ett bättre sätt. Och med odlingsivern kommer planteringivern...

Som jag tidigare nämnde så vill jag fixa till lite runt pergolan som nu står som en ensam ö ute

i det stora gräshavet. Jag har utan någon som helst plan mer eller mindre bara stuvat ner perenner som jag kommit över till ett bra pris närmast runt pergolan men någon tanke bakom komposition

har det inte funnits. Verkligen inte. 

Men nu skall det bli ändring på det! 

Under kvällen här har jag suttit och skissat på hur det kunde se ut. 

Den högra sidan av pergolan är rätt så skuggigt så dit har en del skugg-gillande växter

hamnat och framför och till vänster är det både soligt hela dagen och på sina ställen

inte så mycket jordmån innan berg kommer emot, så där skall de solälskande 

tuffingarna få rota sig. 

På den vänstra sidan kommer en lite köksträdgård med pall-krageodling. 

Inte så storstilat, men så att man kan plocka åt sig sallad och egna bönor. 

Typ så. 

Det som på ritningen ser ut som en trasmatta med lite psykedeliskt mönster

är: 

Tadaa...gamla taktegel som skall få bli en liten "mur".

De här fick jag häromdagen och större delen kommer faktiskt att förvaras i och med

att det är exakt likadant tegel som vi har på vårt 100-åriga hus. Sådant tegel går man 

ju inte bara och shoppar i närmsta byggvaruhus. 

Men det finns så det räcker till en liten "mur" också! Nice! 

I övrigt är det ju inte så mycket på gångs ännu i trädgården, men till min glädje så 

har faktiskt alla mina ramslöksplantor övervintrat. 

De är ju lite på sin nordligaste stå-ut-gräns så varje vinter är en vinst. 

De är nu inne på sitt tredje år hos mig. 

I fjol var jag lite snål och självisk och gick och tullade ganska friskt

på dem, men sedan fick jag rådet att lämna dem ifred så att de har en 

chans att börja sprida sig. Och det vill vi ju! 

Ramslök är underbart! 

*

P.s för de i Sveariket som tassar in här hos mig; när jag skissade min skiss så

kom jag inte för min värld ihåg vad "Liuskekivi" är på svenska så på

god finlandssvensk manér tar jag till det andra inhemska när modersmålet tryter. 

Men liuskekivi är skiffersten kom jag på sen...:)

ALDRIG SKULLE JAG

Jag har väl under de flesta av mina år på jorden gillat växter. 

Det kan jag börja säga nu när det kommit några tiotal årsringar runt midjan. 

Så var det inte under mina första 20 år på jorden. 

Utöver att jag inte hade ett fanatiskt allmänt intresse för växter på den tiden, 

fanns det ytterligare växter som jag redan då direkt ogillade. 

Också efter det att ett visst intresse för växter började spira har de samma

växterna inte lyckats charma mig det minsta. 

Det fanns alltså växter jag helt och dyrt i tiderna svor på att aldrig, 

aldrig skulle hitta hem till mig. 

Aldrig skulle bosätta sig i min trädgård. Aldrig skulle jag. 

Den ena är begonia. 

Ja, men jag känner ju hur jag åldras hundra år bara genom att skriva ordet! 

Men så kom det sig att jag bara skulle kurva in via den lokala planthandeln för att köpa 

gödsel och lite såjord och så stod kanske en av de fulaste begonior där och jag blev bara 

alldeles hänförd! Tokförälskad. Drabbad! 

Och Det Flyttade En Begonia Hem Till Mig! 

Någon kan tycka att blomningen är något mager och oansenlig. 

Till och med kan man associera blomknoppens utseende till ett 

rätt så aktuellt virus som drar över jorden just nu. 

Men det oaktat blev jag alldeles förälskad i denna fuling! 

Var grundar sig min avoghet mot begonior i? 

Jo, i min barndom. Vad annars? 

Till saken hör att jag nog hade en alldeles förträffligt bra barndom. 

I synnerhet känner jag ibland att med facit på hand och som världen ter sig nu

var nog 60- och 70-talet en fin tid att vara barn på. 

Och jag hade nog världens finaste mamma. Men hon älskade begonior! 

Varje sommar skulle det finnas sådana där rödbladiga begonior men vita oansenliga blommor

i sommarblomslådorna i mitt barndomshem. De var de fulaste blommorna på hela

sommartorget och ändå släpade hon hem kassvis med dem! 

Och hade tagit mig med som bärhjälp. En packåsna utan talan. 

Det kan ha satt sina spår. 

Det oaktat var min mamma också min absolut bästa vän 

tills hon dog för mer än tio år sedan, och vi hann med otaliga årliga turer till 

växthus, torg och plantbutiker. Med åren kom vår blomsmak

att närma sig varandra. Men någon begoniafantast blev jag aldrig. 

Tills nu har jag gått förbi allt som stavas begonia med skyddslappar tjocka som 

nästan ogenomtränglig vattenfanér. Ni vet! 

Begonior skulle aldrig träda in i min personliga space. Aldrig.

Tills i går, vill säga. 

Lägg det historiska datumet på minnet. 

*

Inte dahlia heller, för den delen. 

En annan blomma som min mamma odlade och älskade och 

som jag förbannade att aldrig någonsin falla för. 

Vet inte riktigt varför jag i årtionden odlat 

denna avoghet men måste ha med några "traumatiska" upplevelser 

i de känsliga tonåren att gör. 

Minns alla sena sensommar- och höstkvällar då hela familjen engagerades att gå

ut och täcka in dessa konstiga växter med lakan och annat för att skydda dem 

mot lite fjuttig nattfrost. O my, sådant fjanteri! 

Himlade nog då med ögonen på ett sätt som bara en tonåring utförande 

världens mest onödiga syssla lyckas med. 

Bra att inte ögonen ploppade ur sina hålor av bara farten. 

Dahlior måste ju bara vara det mest fåniga man kan odla? 

Först köper man en konstig knöl som i bästa fall ser ut som en ätbar ingefära, 

men dessvärre inte är det. 

Så väntar man i eeeevigheter på att något skall hända i krukan.

Större delen av sommaren är det bara en grön 

växt som skall vattnas och skötas om. Utan något desto mer värdefullt. 

Och sedan när det äntligen börjar ske saker så får man rusa ut i 

sena kvällstimman och täcka in det för att det skall överleva 

en ynkepynke kylig sensommarnatt.

Vem håller på med sådant?

Ja, just det.

Man kan ju undra? 

Vem? 

STÄDAT I VÄXTHUSHÖRNET

Så skönt att äntligen få växthushörnet och pergolan städad efter vintern! 

På måndagen fick jag det äntligen gjort. 

Det riktigt kryper och pirrar i mina fingrar efter att få stoppa ner 

dem i jorden och skapa något med växter i sommar. 

Visste ju att våren skulle vara rätt så fylld med arbeten, men nu när det lite börjar

lätta så ser jag verkligen fram emot att börja påta i trädgården. 

Att få vintern bortstädad är första steget.

Nåh, sen kom ju vintern tillbaka! Tre dagar i rad nu har jag vaknat

till ett vitt landskap. Jaha...jaha...så dags att snöa nu? 

Till och med fasantuppen ser lite bedrövad ut i snösörjan. 

Han verkar dessvärre vara ensam. En singelgubbe. 

Ännu för ett par år sedan hade han ett rätt tilltaget harem, men

sedan hittade duvhöken hit och då blev det raskt glesare i flocken. 

Den plötsliga vintern fick också redan anlända fåglar att flockas

vid vår lilla bergsklack där vi tömt ut de sista kornen vi hade i 

fågelmatförrådet. Solrosfröna var redan slut, men måste be lillungen

åka till butiken och köpa en liten påse. Det var uppskattat! 

Jag tycker att sädeslag är så vackra! Växtrikets ägg, som bär på allt

som behövs för att bli en hel växt. Tänk. 

På tal om både säd och frön, så måste jag i ett senare inlägg tipsa om en riktigt fin

fågelmatnings-automat. Jag vet inte riktigt varför det heter automat - för helt automatiskt

är det ju inte som fröna fylls på. 

Mitt dilemma under många år har varit att hitta en stor, praktiskt - och snygg - sådan. 

Den här verkar riktigt bra! Den skall jag presentera i ett annat inlägg. 

Nu skall jag tända ljus, det är fortsatt ruggigt därute, och plocka fram 

lite trädgårdsböcker som stått och dammat i bokhyllan ett bra tag! 

Längtan efter vår är svår! 

TRÄDGÅRDSDILEMMA

Jag vet faktiskt inte om jag alls berättat hur jag bor numera? 

Sedan några år tillbaka där allt började. 

Det är liksom det som är en del av dilemmat. 

Jag bor och lever på en hundra år gammal bondgård med.....mycket...och ännu mer

trädgård. Eller nej, det är inte en trädgård, det är mer som en park. 

Här och där finns små phloxrabatter som sett likadana ut i 80 år eller så.

Här finns en handfull enorma ekar. I tiderna fanns här tiotals äppelträd, 

ännu mer bärbuskar. Här finns stall och ladugård och ett gammalt torp och 

ett lider och fantastiska enorma granar och en hassellund och gamla lönnar

och och och....visst låter det alldeles underbart? 

Och det är det. På sitt sätt. 

Mycket att ta hand om och många hål som 

slantarna kan få för sig att slinta in i. Vilket det allt som oftast också gör. 

Men visst, jag klagar inte - detta är en fantastiskt plats att bo på! 

MEN...

...när det kommer till mina trädgårdsdrömmar så älskar jag ju

intima trädgårdar där man måste böja på huvudet och verkligen

känna rumskänslan fastän man är utomhus. 

Här är det näst intill omöjligt att få till om jag inte vinner

på lotto och kan anställa en heltidsträdgårdsmästare och köpa

upp en hel trädgårdsbutik med plantor. 

Och det skulle ändå inte fungera. 

Även om jag hade råd att köpa, vilket alltså inte är situationen,  

tusen sommarblommor eller hundra rosor eller en 

långtradare fullastad med fina krukor. 

Och ett par till med mylla så skulle det inte funka. 

Det blir inte intimt hur än man gör. 

Så den planen kan jag skrota. 

Men jag älskar ju den där intima känslan. 

Vill så ha den! När jag (åter)flyttade hit, så byggde jag en 

kombinerad "växthus"-pergola-uteplats. Bara för att få en intim

famn att gå till mitt i all denna stora park-aktiga trädgård. 

Det blev snabbt allas favoritplats, så inte bara jag som saknar

en mysig trädgårdshörna...

Och den är faktiskt just så fin som jag hoppades att den skulle bli 

då jag lät bygga den. 

MEN...

...den känns lite som en öde ö. 

Man ror dit över alldeles för mycket gräsmatta. 

Och den vägen är inte så lång kanske men såååååååå tråkig. 

Så i år skall jag ta tag i mitt trädgårdsdilemma och försöka

vettigt och snyggt koppla ihop denna lite vilsna, men mysiga, uteplats med

den park-aktiga trädgården utan att det för den delen skulle bli

konstiga "hack" i övergången. 

Budjeten är stram, men vi skall se vad jag kan åstadkomma!