Morgonen var kall. Kylan kändes i andningen när jag gick efter morgontidningen. De hår som jag envist vägrar raka i näsan skyddade mina inre andningsvägar från den värsta kylan.
Tänker att det kanske är därför vi är lite lurviga i näsan? För att det skyddar oss. Lurvet.
Jag hade pusslat och haft mig med jobb, som must-be-there-jobb och annat jag lovat fixa till som
freelance, för att närvara på en temadag där grabben min - storungen - var en av föreläsarna.
Nu var det ju onekligen skoj att sitta där i auditoriet när ens egna avkomma skall tala, vem förnekar nu det? Men även ämnet var otroligt intressant!
VIRTUAL IS THE NEW REALITY
VR - virtual reality och AR - augmented reality.
Det var temat för dagen.
Nja....jag går nog inte närmare in på det ämnet - även om jag finner det oerhört intressant, och viktigt.
Konstaterar bara att jag hittills alltid påstått att generationen innan mig, och äldre, de som föddes på 1910- och 1920-talet kanske upplevt historiens häftigaste utveckling under sin livstid.
Men nu kanske jag tänker om. Eller jag gör det. Helt klart.
Jag tror min generation är en sådan när "mellangeneration" då saker och ting utvecklats till det bättre, men i rätt så maklig takt. Inte alls som det varit för generationen innan.
Och absolut inte i den takt som det kommer att ske för dem som nu är tonåringar eller unga eller barn.
Det är hisnande!
Fick testa på att "operera" en patient genom, eller med VR-glasögon. Testade också på att inreda en lägenhet och mycket, mycket mer. Så mycket sådant fanns här nu att testa på som jag för bara något år sedan tänkte att kommer sen, sen någon gång. I framtiden. Kanske.
Och så är det redan här. Nu. Jag blir lite yr, fast på ett bra sätt.
När jag kom hem gjorde jag som jag alltid gör: Öppnar (den fysiska) posten med min morsfasters gamla brevkniv. Kollar e-posten på telefonen och tänder ljus på bordet som jag gör om jag vet att jag skall stanna vid bordet en längre stund.
Den här gången tände jag ett nytt ljus med doft som jag köpt för en tid sedan. Först när jag tänt
ljuset märkte jag att det fanns ett budskap, en vers, att läsa.
Accept what is,
let go of what was,
and have faith in
what will be.
På något märkligt sätt knöt texten på ljuset ihop dagens tankar som väckts under föreläsningarna.
Vi är här och nu. Bara att acceptera.
De flesta av oss har en hel del vi behöver släppa greppet om i det förflutna. Nu talar jag inte om mormors ärvisporslin eller den där fantastiska mahognybyrån.
Dem kan man ju behålla, om man nu vill.
Men vi har säkert alla en hel del när-historiskt och mentalt skräp som det nog vore dags att bara dumpa. Och sedan gå vidare. Utan den barlasten.
Mentalt skräp väger tyngst och förorenar mest, kom jag på.
Och så våga lita, verkligen lita, på att isen bär, vinden för, tron håller och solen värmen. Att just det, oberoende vad det är, är det som bär oss, för oss, håller oss och värmer oss.
Att det vi litar på är. På riktigt är.
Kommer till en banal insikt. Jag litar på det som varit, för jag kan inget annat.
Det som varit, är lika sann som den sanning det var då när varit var är.
Men jag tror på framtiden, för jag kan inget annat.
Att inte tro hade varit förödande för all utveckling.
Och för mig är utveckling tro. Om jag nu skall tro på något.
Och hopp. Det är också hopp.
Inte att förglömma!
Det är viktigt!
