NORMI ONSDAG...

...så som det är hos mig numera.

Jag har kanske så småningom hittat in i en rytm att vara 

freelance och ha en dag utan projekt alls, 

och så plötsligt en morgon ligger det en hel del i mailboxen som

hoppeliten leder vidare till något intressant.

Jag tror bestämt att jag gillar läget lite.

Bara min trötthet släpper, och det känner jag och 

det vet jag ju att den gör, så tror jag att det här blir

en riktigt, riktigt intressant vår.

Nu vet jag ju inte om det beror på att jag sovit mig genom 

nästan hela januari i sin helhet, eller om det beror på 

att jag på ett helt nytt sätt kan och får och hinner

vara närvarande som gör att jag nu kan känna 

in ljusets återkomst på ett nytt sätt.

Förr satt jag innestängd på mitt kontor de flesta ljusa timmar.

Och gick ut och skottade snö, eller gick ut med hundarna 

när mörkret redan lagt sig över bygden. 

Numera gör jag tvärtom.

Jag går ut när det är ljust och jobbar när mörkret lagt sig.

Och ni tror inte vilken skillnad det är! 

Även om jag, som jag skrev i förra inlägget, släpar på

en sista knorr av trötthetsdrakens monstersvans,

så är det något alldeles nytt på gångs inom mig.

cx 

(katten gick över tangentbordet)

Bara det! 

ikuhjn

(och en gång till, tillbaka).

Det känns plötsligt som om vardagen, 

och alla dess sysslor är lite mer levande och 

så mycket mer närvarande.

Och ljusets återkomst, vet ni!

Nu finns det där, på riktigt,

och inte bara som något som står i kalendern,

och som går att skönja bakom persiennerna på ett kontor.

Det är nog skillnad.

Och jag är både glad och tacksam över

att få möta det i år.

Och en tänker verkligen njuta av nuet.

På riktigt! 

JAG SKULLE LJUGA...

...om jag sade att det är helt lätt att koppla om från "Nine-To-Five-jobb" till tillvaron nu.

För det första så hade jag en så mycket större trötthet inom mig än jag 

ens i mina mörkaste stunder trodde.

Det är lite skrämmande och förorsakar mörkerrädsla i mig när

jag tänker på hur länge jag gått omkring och släpat på denna trötthet.

Visst, jag förnekar inte att jag inte skulle ha känt av den; tröttheten, stressen, det

där att inget är någonsin nog, och den där eviga tron och hoppet att

ändå, ändå kunna uppnå förväntningarna, att kunna leverera.

Men inte kunde jag ana hur trött in i djupaste själen jag var! 

*

När jag hade beslutat mig för att säga upp mig från mitt förra jobb, 

och börja med något annat, så visste jag att jag nog skulle behöva en liten 

andningspaus för att hitta tillbaka till mig själv, till den jag 

innerst inne är, innan jag satte igång med något nytt.

Mitt inre, min själ, eller vad man nu vill kalla det, 

ropade efter att få vila upp sig.

När människor frågade vad jag skulle göra härnäst så skämtade

jag lite till det och skrattande sa att jag skulle sova en månad till

att börja med.

Det var sagt som ett skämt. Föga anade jag hur mycket sanning

det skulle komma att infinna sig i de orden.

*

Så jag har sovit! 

Ni tror inte! 

Tio, tolv timmar nästan varje natt.

Och ändå...fortfarande bär jag en trötthet inom mig som inte 

vill släppa taget. Inte helt.

Greppet är slappare, mindre kraftfullt, men det finns fortfarande där.

Tröttheten.

Så till den grad att jag faktiskt mailade min goda vän som 

också råkar vara min "egen"läkare och bad henne om råd.

Jag hade i oktober i fjol tappats på en massa blod som 

man kunnat utläsa en hel del om min hälsa, och alla

provsvaren sade att här har vi en medelålders tant med 

helt okej värden faktiskt.

Och ändå denna vansinniga trötthet och matthet och sovlust.

Vad är det?

Och hon sade det jag inom mig nog redan visste.

En utmattning går inte om genom att knäppa med fingrarna.

Och det visste jag...ju.

*

Jag sover och sover och känner sakta hur sömnbehovet minskar.

Men så otroligt mycket saktare än jag någonsin trodde! 

Jag skulle ljuga om jag sade att jag återfått min energi så som den varit.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag sovit klart.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är förvånad.

För jag är. Lite nog.

Jag visste faktiskt inte att jag släpade på en sådan enormt stor trötthet.

Det var nytt för mig!!!

Inte tröttheten i sig, men omfattningen av den.

*

Och samtidigt som jag tampas med tröttheten, så börjar jag sakta

finna ro att göra små vardagliga ting.

Att inte också de längre känns som stora projekt.

För så har det också varit. Enkla saker har tagit på tok för

mycket plats, energi och...tankar kring det.

Nu börjar de sakta åter-bli något att njuta av.

Det är svårt att förklara. 

Att bara snabbt röra ihop en bulla-deg och kavla ut några bullar hade

varit En Stor Utmaning för mig för bara ett halvår sedan.

Och det skulle knappt gett mig någon glädje alls - bara någon stressgrad till.

Idag kändes det som något man gott kan göra en måndagkväll 

utan desto mer tanke-engagemang. 

Och vet ni...bara den känslan! 

*

Jag tror jag kanske skall skriva lite mer om det här.

För någonstans känner jag att jag inte är helt ensam i att känna så här.

Eller hur?

SMÅ VISIONER....

Ja, jag håller på med att försöka hitta den rätta stämningen

i boendet. Så inte större visioner än så här hos mig idag.

Någon må tycka att det är ytligt och banalt.

Och det kanske är så, men för egen del kan jag 

bara säga att jag skulle ha svårt att klara mig utan den

där skönheten i vardagen.

Jag kan inte ens välja bort det om jag så skulle vilja.

Att hitta skönhet i sin näromgivningen (läs i hemmet) 

är för mig lika viktigt som att ha åsikter om politik, 

att värna om naturen, och att ta hand om sin kropp 

genom att motionera

och äta vettigt. 

Så simpelt är det.

Vardagsskönhet är rysligt viktigt 

och förmodligen underskattat i vårt välmående idag, 

då tempot skruvats upp så till den grad att vi kanske

inte har tid och möjlighet att andas och vara i vår

tids vardags skönhet. 

Kan inte låta bli att tänka på Ellen Key, en av mina inspiratörer och förebilder från

historiens djupa lager, som man skrivit om som så:

Ellen Key hade även idéer om hemmets betydelse och var övertygad om att skönhet kunde förändra och förädla människan. I hennes ögon fanns det med andra ord ett samband mellan det yttre och det inre, en vacker miljö kunde göra folk till bättre och lyckligare människor: man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker man omger sig med. Lika betydelsefullt är författarens sociala och demokratiska patos: skönhet är något alla ska ha rätt till.

Och någonstans djupt inne i min själ tror jag att 

vi fortfarande är där.

På samma linje.

Vi människor utvecklas så stilla inombords och våra värderingar

och känslor har en tendens att förnyas rätt segt.

Och med tanke på det så tror jag inte att Ellens tankar är

så förlegade som man kunde tro.

*

När jag flyttade gjorde jag av med en massa böcker.

En av de böcker jag inte kunde ge vidare var just Ellen Keys bok:

Skönhet för alla.

För det är så viktigt! 

Viktigare än man anar.

Skönhet + för alla = viktigt

SÖNDAGS-VARDAG...

Jag gillar alldeles förfärligt mycket det här med vanliga dagar.

Vardag eller söndag, det kvittar. 

Men sköna, okomplicerade dagar är bara...alldeles underbara! 

På det sättet är jag en enkel människa.

I många bemärkelser kanske. Eller förmodligen.

Nå, hur som helst.

En simpel, enkel söndag med snöfall som dagens stora nyhet,

är vad jag har att bjuda på idag.

I övrigt inget nytt att komma med.

Ibland tänker jag hur underbart skulle det inte vara om alla människor 

faktiskt någon gång skulle dokumentera sin vardag.

Vilken skattgömma för framtida forskare och folkloristiker. 

Själv trivdes jag mest i köket idag.

Bakade knäckebröd. 

Och rörde ihop några goda röror. 

Och tänkte att det här minsann inte var en söndag som kommer

att gå till historien som något man behöver minnas.

Men för den delen var det absolut inget större fel på söndagen.

Den var bara just så där vardags-söndagig då inget alls

hände som fick någon att höja på ögonbrynen.

Ingen rynkade pannan eller uttalade sig åt ena eller andra hållet.

Med andra ord en fasligt slätstruken söndag.

Och vet ni - sådana behövs nog också.

För med det perspektivet så kommer morgondagens

måndag att kännas hur intressant som helst.

Om man tänker så.

HEMMA IGEN...

...från Stockholm 

och härligt uppladdad med vår-feelis från Formex-mässan.

Även om de egna tulpanerna i vasen fått sig en liten törn 

då de blivit kvarglömda *hosthost* på en spis som det eldats i 

då kölden därute knäppt i knutarna med -25 grader 

så är det ändå känslan av löftet om en vår som finns på ytan hos mig.

Personligen är det inte så mycket graderna som ljuset som spelar in.

Bara det finns ljus, så är det okej med ordentliga köldknäppar.

Och ljus...ja det kan ju tolkas på olika sätt.

Och i min mening så menar jag de båda.

Både ljus som i form av stearin men framför allt ljus som i form av naturljus.

Sol eller inte. Men ljuset är tillbaka. 

Och jag välkomnar det så!

Jag älskar långa promenader i vintervind som får kinderna att glöda och

hundar att efteråt nöjt skrynkla ihop sig på sina fårfällar. 

Käkar med familjen en glödhet lasagne av spenat och

kriminellt mycket ost. Häller upp ett glas rött, tänder ljus.

Lyssnar på Jackson Browne och bara är sådär skönt

och på något äkta vis i det där nuet man så talar om.

För det finns inte så mycket annat just nu att vara i.

Slänger upp lite små-utmattade mäss-fötter på den marockanska "puffen" som

förutom att den är en gudomligt skön pall också gömmer våra extra täcken.

En sådan här puff sväljer glatt fyra tunnare täcken i väntan på övernattande gäster.

En både vacker och på flera sätt praktisk sak att ha.

En "puff".

Och så...jag brukar sällan o-oooa för något märke eller så.

Men nu bara måste jag! 

(och nix, det är ingen reklam - de vet knappast att jag är och finns, 

än mindre att jag bloggar om 

en kameraväskan i fråga....)

För en tid sedan köpte jag mig en ONA-väska

i hopp om att kunna kombinera

handväska och kameraväska i en och samma.

Och för mig har den här väskan uppfyllt typ alla mina 

förväntningar. Och lite till.

Precis lagom som handväska, rymmer min kamera med norm-objektiv.

Kan klämma in ett litet zoom om skulle behövas. 

(obs! Litet).

Men framför allt - den här väskan är något av det mest bekväma

i väskväg jag varit med om efter ryggsäck.

Och jag tycker så om hantverket i väskan.

Det känns äkta genuint. 

Så att också en väska kan faktiskt kännas som om man är

"hemma igen" genom att tillföra något som man

inte visst hur man klarat sig utan - innan.