SKRUTTIGT I SKÅLEN...

…ibland händer det att man har av den där 

äppelsorten som faktiskt blir skruttiga när 

de legat en tid där i skålen.

De här är från trädgården och alltså 

inte alls sådana där som de man plockar åt sig i butiken,

ni vet de där som ser precis likadana ut fortfarande efter ett halvår.

Eller ett år.

För en hiskelig massa år sedan lät jag en näve juläppel

ligga framme i en korg i vårt dåvarande kontor.

 Så där som man gör.

Veckorna gick och en kille som då jobbade för oss

plockade tydligen alltid nu och då ett äpple åt sig i förbifarten.

I mars åt han upp det sista äpplet i korgen.

Nu trodde han säkert att det var nya äppel varje vecka,

vilket tyvärr inte var sant. Det var bara jag som glömt kvar äpplen i sin korg.

Det var först då jag råkade vara närvarande när han plockade åt sig det

sista äpplet som jag insåg…vad jag glömt att plocka undan.

Men äpplet han högg tänderna i såg hur fint ut som helst 

och smakade tydligen helt okej också för inget sade han.

Och inte jag heller…

Det var nog då jag insåg på allvar hur otroligt besprutat frukter ändå kan vara.

Nå, den unga killen är numera en man i bästa medelåldern, mår bra och 

har alldeles tydligt inte ådragit sig några yttre men av mitt lite 

omedvetna äppelexperiment.

Det lilla brottet är nog preskriberat skulle jag tro.

Men händelsen fick mig att faktiskt tycka OM när äpplen skruttnar.

För då vet jag på något sätt att de inte varit så totalimpregnerade ändå.

Och så känns det också mer okej att återge skruttiga äpplen till naturen.

De här hängde jag ut åt fåglarna. 

Om de nu sen äter av dem, det är en annan sak, men om de gör det

så kan jag ändå vara säker på att de är okej.

*

Tänk att det kan bli så?

Att det som SER skruttigt ut kanske sen också är bättre 

än det som ser ut som en glansbild ännu efter en massa veckor i en korg.

Och om det nu skulle bli FÖR skruttigt så vet man att det definitivt inte

är okej. Frukten liksom säger till. Det blir på något sätt lite mer levande

på det sättet tycker jag.

På något sätt känns det mer okej att kunna lita på sina sinnen.

Att käka ett år gamla äpplen hur fina de än ser ur blir bara lite…tja…fel?

Och det är ju ändå det vi köper. Eller det vi erbjuds.

Vi vet ju alla att äpplen mognar på hösten.

Och så gör det i hela Europa, så när man 

köper europeiska äpplen i butiken på sensommaren, då är det 

nästan ett år gamla äpplen man köper.

*

Fast nu till jul borde ju äpplen ändå vara av årets årsmodell.

Men de bästa av dem är ändå de som skruttnar. 

Innan årsdagen.

DOFTEN AV ADVENT...

…och att aldrig kunna vara utan hyacinter.

Ödmjukt glad för att vare sig jag eller någon annan i min familj

har utvecklat någon som helst form av doftkänslighet.

För julen är för mig i allra högsta grad dofter.

Bilder, det visuella, spelar naturligtvis den första fiolen för mig,

men sedan kommer nog dofterna.

Sist kommer, för mig ljudet. Av sinnen.

Idag har många laddat upp kommentarer om hur viktigt det är

att få lyssna till Hosianna i kyrkan för att det skall bli den rätta

advent-stämningen. 

Många har laddat upp bilder på pepparkakor och jag tänker att knappast har

någon annan högtid så mycket att ge för alla sinnen som just

jultiden?

Här finns allt! 

Ljud, ljus, smak, doft, och så det vi ser.

Pyntet.

Filosoferar.

Om jag inte hade synen, var skulle då vara jul för mig?

Om jag inte hade hörsel, vilket sinne skulle då vara det styrande?

Om jag inte kunde ha dofter omkring mig? 

Om jag inte kunde känna smak?

Vilket av mina sinnen skulle då ta över om något annat 

hade blivit obrukbart - av orsak eller annan?

Det är väl vanskligt att sätta något alls i någon som helst

viktigthetsordning - och det är ju inte ens meningen.

Men att en sekund tänka hur underbart det är att faktiskt ha tillgång till

alla dessa sinnen, inte minst så här i jultid, när

det finns så otroligt mycket att lyssna till, 

att dofta på, att se på, att smaka på.

Att njuta av.

Och så skall vi inte glömma känslan.

Känslan av att beröra. 

Känslan av vinterting.

Som ylle. Och fårskinn. Och värmen från spisen.

*

Hemskt tacksam för alla mina sinnen.

Det är jag nog.

I adventstid - och annars också.

VIN CHAUD...

…och dessa murriga julfärgerna som jag så gillar.

Ibland funderar jag. 

Vad är det som styr att endel människor älskar färger och glim och 

blingbling och desto mer desto bättre.

Och så finns det vi som älskar det där dämpade, lugna,

avskalade, sparsmakade och kanske då lite tråkbleka.

Men ändå….ack så vackra! 

Och den smaken finns lite med i allt.

Jag gillar till exempel inte speciellt mycket smaken av glögg där,

i mitt tycke, det försöker samsas alldeles för mycket smaker

på en och samma gång.

Så sedan många år har jag bytt ut glöggen mot vin chaud, 

och det passar mig förträffligt.

Sparsmakat. 

Och årets julkrans…ja den är nog lite sparspakad den med.

Men aaah…så vacker - och så gott den doftar! 

Men mer om den när den kommit upp där den skall hänga.

Den skall alltså inte drälla över fåtölj-ryggen om man säger så.

Men det får bli tills i morgon.

Nu tänker jag njuta fredag och småsmutta på min vin chaud

och njuta ljus och doften av anis och vanilj och kanel

som håller sig kvar i köket som ett lågtrycksmoln där över arbetsbänken.

Och på sitt sätt tycker jag att det är

skönt att de där åren då julpynt all-in

som så var viktigt för ungarna, och mig också för den delen, och

viktigt för den rätta julstämningen då,  är "över". 

Lite skönt tycker jag nog att att det är med

"vuxen-jul" och där det är

okej med lite mer dämpat liksom.

Jag tror inte att jag kommer att sakna den där 

hysterin.

Jag nöjer mig med lite avskalat i år.

Skönt. Vackert. Rofyllt.

Jap.

Alla-är-vuxna-jul.

Underbart! 

'SLUMRANDE TONER….

…fjärran ur tiden'.

Så börjar folkmelodin som jag sjöng då någon gång som barn.

Jag vet platsen där jag som under tioåring trodde var ursprunget 

till sången. Det var det inte, men min fantasi satte fart.

Där, på samma plats, blev jag förresten kysst första gången, fast det var 

många år senare. Minst fem år eller något! 

Jättelänge i alla fall.

Och nu när jag är tillbaka i mina barn- och ungdomsknutar kommer jag 

att ha en serie platser med historia (lite längre än till min första kyss då) 

som finns här bland alla motorvägar och gigantiska korsningar, bland flygfält och

nykläckta bostadsområden.

Den här staden har fört allt annat än en slumrande tillvaro medan jag varit

borta, men jag vill visa er alla de där vackra ställen

som fått föra en liten slumrande tillvaro bland allt annat.

Lite som en skönhets-sömn.

*

Fjärran ur tiden kommer också att vara en slags

ledtråd i projektet som jag kommer att börja jobba med efter nyår.

Så det blir nästan lite småkusligt att jag kom att tänka på

den sången just nu.

Som om något styrde mina tankar.

Eller så är det helt enkelt så simpelt att jag bara genom att blicka på mina hundar 

kopplar ihop visan med det jag ser.

Jag tror nog mer på det. 

Att det ena ger det andra som leder till något.

Och att det nog alltid är så att hur man än vill tro att "ödet styr"

så är det ändå innerst inne alltid aktiva val som man gör något 

som för en framåt.

Det skall man lyssna på. Det tror jag. På de aktiva valens viskningar.

Även om de, som nu för mig, viskar om slumrande toner.

För mig finns där en möjlighet och en stig att välja.

Än är mina planer och mina tankar lite som mina hyacinter.

De som ännu stilla slumrar i sina glas, och utvecklas sakta 

men säkert. 

Eller som mina hundar.

De som slumrar i var sin korgstol, på var sin fårskinnsfäll,

medan vinden viner därute och spisluckorna klirrar.

Huset fylls av ljud och ljus - och dofter som så starkt hör

vintern till, hör adventstiden till och anor till.

Sådär som det kanske alltid varit.

Nu och då någon gång…fjärran ur tiden.

Aldrig har jag så starkt sett fram emot ett nytt år! 

Bara det att då få möjligheten att blicka bakåt i tiden

och ta itu med dessa slumrande toner

som finns, som väntar på att bli hörda,

tolkade och framförda på nytt.

*

Att jag längtar! 

NOVEMBERFÄRGER...

…igår när jag gav mig ut med kameran en sväng,

en alldeles vanlig, grådaskig novemberlördag, var det en person som 

undrade varför jag går ut och fota en sådan ful dag.

Jag blev och fundera på det. Hur jag numera

hemskt sällan tycker att någon dag skulle

vara olämplig att fota på.

Eller kanske ösregn, men mest för att kameran inte skulle uppskatta det i längre 

stunder. Och kanske en riktigt slaskig marsdag?

Men annars, nej.

Och disiga novemberdagar är så mycket mer än bara grått.

Man behöver bara leta efter färgerna lite mer.

Mer strul är det ju med ljuset - det finns det inte i överflöd av precis.

Här inne börjar det mesta hitta sina platser. En del saker väntar ännu på

att hantverkarna skall hinna sticka sig in och göra något litet jobb klart.

Men sakta kommer livet in i vanliga vardagsrutiner.

Det är inte att flänga runt i byggvaruhus alla lediga stunder längre.

Det blir som om ett sådant där skönt lugn lägger

sig över bland skymningen i rummen. 

Som en varm schal över axlarna.

Andningen blir lite lugnare, lite djupare och spänningen mellan 

skuldrorna släpper.

Sakta gör det det.

Känner hur min kropp och det där andra man har inom

sig, själen eller sinnet eller vad, varvar ner och

kommer in i ett tempo som är mer i takt med årstiden.

Kokar mig en kopp kaffe till och drar ut på min frukost.

Kanske den bidragande känslan till ett visst 

välbefinnande och lugn också ligger i

att beslutet att hoppa av ekorrhjulet äntligen är taget.

Att det är okej att slappna av och dra de där

välbehövliga och sköna djupa andetagen.

*

Och medan jag sitter här vid mitt köksfönster och 

skriver, börjar det dala små, nästan genomskinliga, tunna

snöflingor ner.

Det är fint.