DE FÖRSTA FLYTTFÅGLARNA...

 …har anlänt läser jag i någon tidning. 

Blåmesarna flyger in och ut i holken i silverpilen, den mitt på gården.

Och det kvittras och hålls på i buskarna.

Själv har jag inte sett tillstymmelsen av en flyttfågel än, men å andra sidan har två

veckor av inomhusvistelse bakom mig, så det är ju inte så underligt…

Igår vågade jag mig ändå på att sätta mig i en bil (just den biten har varit kämpigast, att sitta)

och åka iväg för att hämta hem lillungen som varit på skriftskolläger hela sportlovet.

Nappade kameran med, så jag kunde med lämpliga mellanrum ropa STOPP! och STANNA! till

särbon som agerade chaufför, ifall något intressant skulle dyka upp.

Det gjorde det inte.

Vädret var milt sagt grått och sikten absolut noll.

Plötsligt inser jag att det är en point med färger som gult och rött där det är meningen att man

skall lägga märke till något. Det funkar tydligen.

Det är inte mycket till is kvar. Den kom snabbt - när den då äntligen kom - och tydligen kommer

den att försvinna lika fort igen. Även om "min" vik ännu är isbelagd så såg jag flera platser där

det är lite strömt där vågorna guppade glatt.

Flyttfåglar och vågskvalp - det är ju nästan så man får lite vårkänslor…nästan.

Några små, rätt svaga. Men ändå.

Lite svårt har man att föreställa sig blått glitter och solvarma klippor, klarblå himmel och

klart solsken. Men vi är ju på rätt väg, eller hur.

Värre än så här kan det ju inte bli?

Himmel, hav och jord har gått ihop till ett gråtäcke som tynger som

tusen duntäcken. 

Jag vet att det är så här varje år. Just som jag tror att jag inte kommer att stå

ut en endaste stund grådaskslaskvinter eller isandekylasomkryperinimärgen till, så

dyker det upp småsmå korn av hopp om vår.

Man måste uppleva en vinter här i Norden för att verkligen

uppskatta våren. Det tror jag.

Man blir ju helt fjantig av pyttepyttesmå tecken som knappast ens

kan tolkas som vår tecken.

Tänk att man skall bli så svältfödd - varje år!

Som gräddan på moset och smörklick i gröten

visade sig Hennes Majestät Solen mellan tallstammarna precis en

liten stund innan den kröp tillbaka bakom gråtäcket.

Det behövs så lite…så lite, så lite.

För att inge hopp åt en på solljus svältfödd stackare som jag…

Länge leve våren - alltid lika välkommen, desto tidigare, desto bättre.

Basta!

OS...

...i vanliga fall skulle OS gå mig rätt obemärkt förbi. 

Håhåjajaaa...

Visst jag skulle säkert se på de grenar som det skulle finnas 

medaljhopp i - och naturligtvis ishockey. Men till och

med det skulle förmodligen ske med vänstra handen, eller ögat då.

Och jag skulle förmodligen syssla med något annat vid sidan om.

Nå, i år är det ju lite annorlunda. 

Eftersom min favoritställning just nu är att ligga på golvet med benen på soffbordet i 

90 graders vinkel och det begränsar ju onekligen en hel del andra sysslor. 

Kvar finns att glo på TV.

Och det kommer liksom inte så himla mycket annat än OS...

...de senaste dagarna. Eller är det veckor redan?

Så fråga mig, jag har koll på det mesta när det gäller OS.

Eller åtminstone känns det så...

Följer med semifinalen mellan Finland och Sverige som bäst.

Nu kan jag tänka mig att ni får någon form av syn framför er med

mig liggande på rygg, med benen på bordet och en dator i famnen, men si

näe! Jag har nämligen kommit på att strykbrädet är en fantastisk uppfinning

när man behöver ett högt bord som man kan stå och göra saker vid!

(som tips till andra ischias-drabbade).

Men tillbaka till OS i Sotji.

Jag fick en e-post här i veckan med följande foton:

Ja visst sjutton är det jag, någon gång i början av 70-talet, med min pappa

i Sotji. Min mamma jobbade på den tiden på en resebyrå och vi 

hittade oss ibland på de mest märkliga ställen i världen.

Vad jag minns från den resan är de steniga stränderna med miljoner och åter miljoner

vansinnigt vackra och silkeslena stenar. 

En bastant och bister "nyckelpiga"-tant sittande vid varje våning i hotellet som var 

nästan lika skrämmande som de uppstoppade björnar som fanns lite här

och där. Jag var livrädd när jag någon gång behövde fråga efter rumsnyckeln...

Maten var konstig, tror att jag levde på tomater hela resan. De var enorma och sååå goda.

Och jag minns bergen, det var faktiskt väldigt vackert där!

Men nu måste jag nog ta och heja på lejonen lite grann här...annars slutar det ju inte så bra!

KORTA, KORTA STEG...

...och inte så mycket mer.

I morgon blir det två veckor sedan jag åkte på ryggskott.

Det har onekligen varit två långa veckor...

Jag hade först inte tänkt skriva något inlägg om det, men när det liksom är

det som hela huvudet, ja hela kroppen, hela livet fylls av just nu så till den grad 

att andra tankar liksom inte får plats.

Ryggskottet fick min ischiasnerv i kläm. Jag hade ingen aning om att det 

kunde göra så in i vassen ont. Liksom hela tiden.

Smärtan fyller ut alla tomrum. 

När kroppens största nerv är på dåligt humör så känns det.

Till all tur säger alla att det går om, det tröstar.

Det tar bara tid.

Tid som känns lång och utdragen.

Men jag biter ihop, och går och går och går.

Det lättar. 

Och väntar på att det skall finnas plats för andra tankar.

Så småningom. 

Men nu är det korta, korta steg

hos

SLOTT ELLER KOJA...

...nu har jag ju inte vare sig, eller vänta nu, jag har faktiskt en koja.

Och ett hus. Men inget slott.

Kojan, hos oss omdöpt till ateljén, är ett gammalt torp från 1904, eller 

däromkring. Har fått lite olika uppgifter om det. 

Men ett år hit eller dit spelar nog inte så stor roll när det kommer till ett

torp som varit med över 100 år, eller hur?

Tiden går framåt, utvecklingen går framåt, allt går framåt.

Jag skulle gärna stanna i en svunnen tid, för de vackra tingens skull.

Jag är någonstans felkodad när det gäller att uppdatera min smak.

Jag finner rätt få moderna ting vackra - som estetiska. I min smak.

Nå, men det var inte det jag skulle skriva om! Egentligen.

Men med den bakgrunden är det ju inte så konstigt att jag sitter

klistrad som en kardborre vid tv:n när det kommer Downton Abbey.

(Visserligen repris, men jag missade de första delarna och lapar i mig dem nu).

Inte för att jag så mycket bryr mig om alla relationer, utan mest för miljön,

interiören och ja...det är bara så vackert!

Nå, hur som helst, så fastnade jag ändå för en konversation som fördes i

en av de första delarna.

Där är en ung kille, blivande arvtagare till hela härligheten, som har lite

moderna tankar och vill inte bli uppassad av sin butler utan nästan lite fräser till

att det kan väl inte vara ett jobb för en man att klä på en annan man?

Butlern ser mest häpen ut. Att hans jobb inte skulle vara viktigt, eller ens

nödvändigt, han förstår inte.

Ägaren, lord eller något i en stilen, till det stora godset, som killen någon gång skall ärva, 

får höra om det här. 

Han frågar:

"När du övertar det här, säger du då upp köksan, pigan, butlern? De har alla familjer att

ta hand om, vad händer med dem?".

Killen får sig en tankeställare och nästa gång han skall klä upp sig ber han butlern välja

manschettknappar och låter honom till och med hjälpa på med rocken.

Nu vet vi ju, att det var just så som det gick. För vi har facit i hand.

Väldigt få av oss har kvar sin butler, köksa, piga...

Men samtidigt tänker jag att mycket av det som hände då - för hundra år sedan,

händer också idag.

Många, många yrken håller på att försvinna.

Vem förväntar sig att en försäljare, i en klädbutik till exempel, verkligen skall kunna sin

produkt? Eller när har du senast frågat varifrån tröjan du tänkte köpa kommer ifrån?

Eller när har du fått råd om vilken olja du skall ha till din bil på en 

servicestation...vänta nu, service? Det kanske heter bensinautomat med

tillhörande skräpmatskiosk...?

Ute i mitt torp står en vedspis, lika gammal som torpet - and still going strong.

Jag slänger in ett vedträ eller två ibland, men ingen lagar längre mat där.

Den funkar men utnyttjas inte till det den var tänkt för.

Lite som en butler.

Vilka är de yrken vi tar för givet idag att skall finnas kommer att försvinna?

Vilka yrken kommer våra barnbarn att himla med ögonen åt?

Det som skiljer är ändå det att då för hundra år sedan var det adeln och de

högre stånden som fick avstå från sin service.

Idag hamnar vi på alla samhällsklasser att avstå från service.

Det är skillnaden.

Hörde i veckan hur man tänker gå in för personallösa bibliotek.

Jaha, men om jag vill fråga något då?

Aj jo, det finns ju nätet...där finns ju alla svar!

Och visst gör det, man får svar, man sköter saker lämpligt där...

Men ändå...ibland undrar jag om vi vet vart vi är på väg?

Vi avstår inte bara från en butler, vi avstår från så mycket mer!

Ställer mig vid fönstret och glor ut på februariregnet.

Inte ens snö har vi...då vi borde!

Det är intressanta tider vi lever i.

Mycket intressanta.

Alltings rullning kräver tillväxt.

Men ändå borde vi spara.

På våra små slantar, på företagens slantar, på statens slantar, på miljön, på jorden.

Och ändå växa.

Som sagt....mycket intressanta tider!

STANNA UPP...

...ryggskott och ischias har fått mig att stanna upp, så där fysiskt.

Tassar sakta, sakta fram, vilket samtidigt ger utrymme för tankar och funderingar

att ta plats och rusa fram precis så fort de vill.

Det är skönt. Det med tankarna, inte det med ryggen.

Ryggskottet gör att jag tvingas gå ner i varv, också mentalt. 

Jag känner en märklig rastlöshet och ett märkligt lugn.

På en och samma gång.

Företaget jag jobbar på går minsann inte undan för att jag är sjukskriven,

ändå känner jag en olust över det.

Att vara hemma väcker också tankar om en annan sorts tillvaro till liv.

Lägger upp en bild på facebook och skriver:

Det finns bara en framgång - att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt.

Ett citat jag har läst någonstans och som liksom talar till mig.

Tar mig ut i trädgården, haltande, vingklippt.

Fyller på fågelautomaten, det är bara de, fåglarna och jag, alla andra verkar

vara någon annanstans. Vägen är tyst, ingen kör, ingen går.

Känner mig som om jag hamnat utanför på något sätt.

På bara en vecka känns det så. Jag är inte med. På G.

Och jag vet inte om det är skrämmande eller bara hemskt skönt.

Kanske lite av båda.

Ser på spåren som katten gjort på bastutrappan och hur februarisolen lyckats

smälta, smeta ut dem under några fjuttigt ljusa timmar mitt på dagen.

Nu ser jag dem, upplever dem.

Vanligtvis skulle jag inte.

När den sällsynta februarisolen tittar fram och termometern visar plus händer magiska saker på trappan.

Solen smälter snön. Det är nästan lite, lite vår...talgoxar och blåmesar kvittrar och bekräftar.

Jag haltar tillbaka in och ser allt som borde göras, men som inte går att göras nu.

Det känns bakvänt.

Nu när jag har tid kan jag inte göra något, när jag kan göra något - då har jag inte tid.

Går, sakta, sakta till postlådan.

Där finns ett väntat brev. Jag har blivit antagen till en utbildning.

Jaaaaa!!! 

Känner mig glad och förväntansfull och ivrig. Lycklig.

Samtidigt, hur skall allt gå ihop?

Jag har blivit lovad förkortad arbetstid under studierna.

En slags downshifting.

Nu står jag här med pappret i min hand och några förvirrade snöflingor ramlar ner över min

hjässa. För en tid kommer jag att downshifta och göra något helt annat.

Gör jag rätt? Är jag modig eller sprittsprångande galen?

Möts av katten på trappan.

Hennes blick säger;

vad väntar du på? Go for it, girl!

Och jag tror på katten.

Vem skulle inte det?

Katter är kloka, eller hur?