ATT SE TILLBAKA...

...på året som var.

Visserligen är det ännu några dagar kvar av 2013, men onekligen börjar det så småningom vara

hög tid att öva sig på att skriva 2014 istället.

För mig har året varit en (åter)gång till naturen, mer än åren innan.

Som ny invånare i ett, för mig, nytt hem ville jag känna in mig innan jag 

ger mig på vare sig hus eller trädgård med idéer och ändringar.

Jag ville känna efter vad jag vill ändra på, och vill jag?

Vintern var snörik, det har knappast undgått någon som råkade vara 

vaken den delen av året. Det var uppfriskande snöskottningar mer eller mindre varje kväll.

Någon gång i mars började längtan efter vår och sommar ändå ta överhand, och

några, eller ja rätt många, växter hittade hem till mig för att jaga vintern iväg.

Det hjälpte så där, och ännu i april stod drivorna höga och tom kråkorna matades

med brödskivor. Är man djurvän så är man...

Sedan kom äntligen värmen då, och när nu våren fick lite fart under hjulen,

så gick det ju undan. Sällan jag varit så svältfödd på värme och o-snö som i år.

Även om jag minns att våren var underbart solig.

I juni blev det att följa mer fågellivet mer än vanligt. Både de vilda, och sen

kajan Sven då, som fick oss att stiga upp mitt i natten och mata fågelunge, och som

på den vägen snodde våra hjärtan fullständigt!

Så pass känd blev den gode Sven att radion ringde senare på hösten och 

ville intervjua oss. Fast då hade Sven redan flugit iväg till de sina. 

Precis som de skall. Fosterbarnen.

Sensommaren kom med åskväder, och underbara mörka kvällar, och 

sköna promenader längs havsstränder där flyttfåglarna valt att stanna kvar

lite längre än vanligt. 

Njutbart.

Sedan blev det väntan på frosten - som aldrig kom.

Trädgårdsekorren bytte till vinterpäls, men snön lyste med sin frånvaro.

Och för att till slut riktigt knyta ihop det hela...

...så trots att snön lyste med sin frånvaro, lyste adventsljusen upp mörkret med sin närvaro.

Ja, liksom, lite så. Så var det paketerat,

2013 i en liten ask.

Nu ser vi framåt igen, inte sant?

Först skall jag bara luta mig bakåt och smälla i mig några chokladpraliner 

som blev kvar från julen. 

Aaahh....

VIT SKYMNING...

...inne. 

Ute är kvällen svart som sot.

Fönstren ser tillbaka på mig med sina tomma svarta blickar.

Tänder ljus och el-ljusstakar för att jaga bort det mörka.

Julgranens ljus har inte ens släckts.

 Går genom trädgården som bäddats in i mörkret för

att släcka lamporna i ateljén. Låsa dörren.

Julhelgens invånare har åkt. Katten vågar sig in i huset igen,

då främmande hundar åkt iväg med sin husse.

Soffhörnet är återerövrat och hunden slappar i andra ändan av soffan.

Katten har krupit upp i en fåtölj.

Känslan av saknad blandar sig med känslan av rofylldhet som kryper sakta fram,

kommer tillbaka, ur skrymslen den gömt sig i .

Huset fylls av en stilla, vit skymning och ljudlöshet.

Den känns skön och främmande på samma gång.

Biter i ett juläpple. Det låter. I hela huset.

För här har tystnaden nu tagit över.

På mitt skrivbord blommar julrosen med hela sitt stillsamma väsen.

Snart är tiden inne för att mappa in 2013. Eller packa ner

mapparna med 2013, hur man vill.

Det städade skrivbordet försöker locka mig med sin tomma yta.

Kom, kom...

Nej, jag gör det inte.

Inte än.

Nu är stund för riktigt stillhet.

Alla som var här har åkt.

I morgon kommer vardagen, jobb och rutiner.

Om än bara för en dag. Ändå är förtrollningen liksom lite bruten.

Och jag vet inte om jag gillar eller ogillar det.

Välkomnar eller ovälkomnar.

Jag klär mig i en gammal fleece, sticker fötterna i tre nummer för

stora filttofflor som ännu har användarens värme kvar.

Sätter mig ute på trappan med en kopp ljummen glögg,

som också blivit kvar.

Glor ut i mörkret, lyssnar på havet och...

...märkligt nog, längtar till våren.

Till ljuset, till alltings uppvaknande.

Ibland är det så. 

När man vänder ett blad, så bara kan man knappt hålla sig

för att få läsa det följande.

Nu har julens blad vänts.

En kväll i tystnad och i vit skymning,

hos;

LUTFISK OCH GRÖT, TÅRTA SÅ SÖT...

...jag har rymt fältet. Så är det. Lite i alla fall.

Alla är mätta och dästa och skålarna är mer än halvtomma och det går någon

skränig film på TV. Alla soffhörn (också mitt) och fåtöljer är upptagna

och jag känner inte alls för skränig film.

Då flyr jag, genom trädgården, till min lilla ateljé.

Tänder ljus och en brasa och sätter mig vid det skeva skrivbordet, 

det med fönstret ut mot byvägen.

Någon enstaka bil kör förbi. Någon är ute och går med sin hund, i regnet.

Här är det tyst, bara brasan sprakar.

Katten håller mig sällskap. Men den är ganska tyst den med. Ligger i ett knyte

på äldre sonens klädhög och spinner sakta, sakta.

Egentligen borde jag skriva något helt annat, men landade här på bloggen när 

tankarna på det jag borde skriva inte riktigt vill hållas ihop. De virrar omkring, så

nära, men vill inte tämjas till en text. Inte av den typ jag borde skriva.

Känner mig som den mest o-juliga människa på jorden. Men jag längtar just nu

mer efter tystnad än skränig film. 

Jag vet de där inne förstår, de känner mig så väl...

Ändå känner jag mig lite tråkig...på julen skall man väl vara hypersocial och 

det skall vara tjim och tjo och prat och sång och...och..

Och jag vill bara lugn! 

Sticker ut hakan för mig själv.

Visst är det okej att stjäla en liten tyst stund för sig själv?

På vägen utanför går en gubbe lite framåtböjd. Av ålder eller av regn och vind, det 

kan jag inte avgöra. Kanske han också bara behövde få komma ut och bort en stund?

Förvånansvärt många av mina kolleger suckade här i veckan;

bara julen skulle vara förbi!

Kan det vara så att det under julen kan bli lite för mycket av allt?

Och inte bara maten nu, utan av..allt.

Kan det vara så att vi lever med ett så hårt tempo annars att det inte riktigt finns ork 

eller ens lust kvar att vara ännu mer på julen?

Kan det vara så att julen tar mer än den ger?

Inombords liksom.

Har förväntningarna på hur julen skall vara kört över det vi egentligen vill ha av dessa

lediga dagar? 

Eller som min äldre son sade igår. Efter att julmaten var äten, och julklapparna

utdelade, så smög han sig ut hit till ateljén en stund med orden:

Mamma, jag älskar julen, och du har gjort allt så fint, men nu behöver jag bara få vara

med mig själv en stund, jag har inte varit det på flera veckor.

Bara sitta och läsa en bok, en liten stund.

Jag kommer in sedan.

Och jo, jag förstår honom så väl!

Nu skall jag också tassa in till de mina. 

Brasan har falnat och kaffet kallnat i koppen.

Och jag har fått min lilla stund för mig själv.

Som jag så väl behövde!

NU SÄNKER SIG LUGNET...

...över den lilla bit av världen som heter Tuvulls domäner.

Det är stilla och tyst, en julfrid har infunnit sig.

Vad är gjort är gjort - och det ogjorda...är fortfarande ogjort.

Och får så förbli.

Det är inte viktigt. Inte på riktigt.

Julen är bra på det sätt att den kanske lite tvingar oss till aktivitet

mitt i allt det mörka som midvinter ändå är för oss nordbor.

Aktiverar oss och får lite fart på oss.

Julen borde ändå inte bli den stressfaktor den kan bli för många.

Också har det varit så för mig. Innan.

Jag har försökt i år att trappa ner så mycket som möjligt.

Behålla det man njuter av och skippa resten.

Det har lyckats rätt så bra. Lite har jag att slipa på ännu.

Men känner att jag är på rätt väg.

Mindre av allt - också stress.

Mer av det som är viktigt. 

För just oss.

*

En riktigt skön, avslappnande och fridfull helg önskar jag er alla av hela mitt hjärta.

Njut av just det som är viktigt för Dig, och strunta i resten!

Kram,

DET BÖRJAR LIKNA NÅGOT...

...ja liksom jul. 

Och om man frånser att jag höll på att glömma att åka efter skinkan och

nästan missade tiden för avhämtning med ett par minuters marginal, 

för att jag var så ivrig med att snurra ihop sillarna, medan jag samtidigt försökte 

stryka upp högen med kökshandukar, för även om jag inte är så 

himla noga med strykveck så där annars, men när det gäller köks-

handukar så är jag det. De skall ha den där...rätta känslan, och

så rände jag till och ifrån ut till ateljén där i ändan av trädgården för att hålla 

brasan vid liv, eftersom annars kan ju ingen som inte har eskimo-påbro sova

där under helgen. Och även om det är varmt för årstiden, så är en kall ateljé...

bara kall. Och så medan varven så kom jag på ett par presenter som jag 

kunde ge så där lite på skämt och skoja till det lite, så då plockar man ju

fram julpapper och tejp och band på nytt, och så kommer man på att 

man nu använt slut allt band, och det finns fortfarande ett par matpaket

som också borde få lite julband runt cellofanet....och om jag inte minns fel

så borde jag ha mer julband därute i skåpet, det i ateljén, och när jag nu

ändå är där så kan jag passa på att bädda färdigt, så har jag det gjort också.

Och när jag nu ändå är där så kan jag ju passa på att mata fåglarna, för fröna

verkar tagit slut...och herrejee...nu har nog potatislådan gräddats för länge!

Och så gäller det att räkna hur många timmar skinkan skall vara i ugnen, för

frågan är om jag hinner baka chokladkakan i dag eller skall jag bara lämna det

till måndagkvällen...och så borde kanske lillungen få något matigt i sig

idag också, tonåringar ni vet. De lever inte ett helt dygn på lite risgrynsgröt från igår.

Eller, gör de?

Och när jag nu ändå skall steka köttbullar, så kan jag ju rulla några till så det finns 

till julbordet också, och så var det dags att springa ut till ateljén och fylla på

med ved i spisen. Och nu kom jag ju ihåg att julsnapsen skulle ju kryddas med dill 

och kardemumma också. Måste komma ihåg att fylla på det.

Och så har jag ju faktiskt köpt lite väl mycket grädde, om man skulle

röra ihop en fudge istället för den som hunden smällde i sig häromdagen?

Och så var det det här med granen. Eftersom den levererades redan för någon dag sedan, så 

måste man nog såga bort en bit av stammen, men var har jag satt sågen? Jag sågade ju

ner en torkad tuija här för någon vecka sedan. Skall sätta lillungen på jobbet att leta reda på 

sågen, men innan det så kan han ju plocka ner julgransfoten från vinden, jag tror jag

minns vart jag stuvade den ifjol. Jasså, han skall gå ut med kompisarna på hundpromenad?

Ja, då får jag väl passa på att dammsuga under tiden så jag inte har en överlycklig 

terrier hängande i dammsugsslangen. 

Diskmaskinsmedel! Jag måste komma ihåg att köpa diskmaskinsmedel, för annars är

det...inte så bra, med tanke på all disk som kommer att produceras under de närmaste dygnen.

Och just det ja, saltet är också slut! 

Och så skall släktens hundar också få sina paket, men de kan inte läggas under

granen, för då finns det en liten risk att min egen lilla fyrfoting går och tullar på paketdekorationen...

Oj, nu börjar det dofta julskinka i hela huset, och radion spelar Giv mig ej glans...

och dammsugaren är undanstädad, julbordet dukat (jo, jag har lärt mig att göra det i tid)

och ja, det börjar likna något!

Det märkliga är att det här, vad kan man kalla det - kaoset (?) - upplever jag inte

som stress. Jag blir stressad av blotta tanken på proppfulla butiker och långa köer.

Men väl här hemma är pysslandet i köket bara...skoj faktiskt.

I synnerhet nu när de där stora grejerna är fixade.

Nu är det bara smått och gott kvar innan julbordet får vara klart för 

framdukning.

I morgon har jag ännu arbetsdag, men sedan börjar julen för mig!

Tre sköna dagar med de närmsta.

Lillungen har skött om att julgranen fått sina pynt och tydligen har det 

flyttat in en glad liten tomte i pepparkakshuset också?

Och nu skall jag bara...smyga mig till köket för att skära den där lilla, lilla testskivan

av årets julskinka. 

Doften är det åtminstone inget större fel på!

Det börjar verkligen likna något!