LÄNGS TORPETS VÄGG...

...rodnar vildvinet alltmedan höstdagarna blir lite kortare, lite kyligare, lite mörkare.

Jag vill bromsa, känner mig inte redo riktigt än. De senaste vintrars minne av 

oändliga snömängder sitter kvar som svårläkta sår och ärren gör sig påminda

 vid minsta lilla aning om att det nog blir en vinter i år också.

Men än rodnar vildvinet. Lite frostnypet vissa morgnar, men levande.

Rasslar stilla i skymningen när vinden från havet kryper upp mellan 

vassen och hittar fram genom syrener och äppelträd.

Jag läser fortfarande min tidning ute på terassen då jag kommer hem 

från jobbet. Jag vill motvilligt avstå från min vana, vill inte att kylan skall

jaga mig in än. Jag klär på mig tröja - på tröja.

Och envisas.

Jag är inte den enda envisa.

I huset huserar en envis till. Penningträdet.

Det mest envisa av alla envisa. 

Jag minns inte ens när jag fick det. För någon gav mig det. Kanske i en julkorg.

Av någon, någon gång, kom det in i mitt hus. Penningträdet.

Och det envisas med att stanna kvar.

Efter en sommar totalt bortglömd i en sprucken kruka omkullramlad i en 

lövhög från i fjol vägrar den ge upp utan sträcker sina bleka stjälkar genom 

gamla löv och ogräs. Och jag bevekas igen och bjuder på husrum.

Den taniga flyttar in än en gång. Av pur envishet.

Även om hösten inte riktigt lyckats jaga mig inomhus än, så har de flesta 

sommarattiraljer fått dra sig tillbaka till den långa väntan på en ny sommar.

Eller ens vår.

Kikaren, den gamla, i den gamla väskan hänger ännu kvar på sin

krok. Än finns det natur att kika på, även om det tystnat i buskar och 

vassruggar. Skogen har tystnat.

I år har jag gett skogen en chans, eller rättare gett mig själv en chans, att

återupptäcka skogen på ett djupare plan än tidigare.

Möta naturen med nya ögon och på ett nytt sätt.

Med tålamod - och med envishet.

Det har gett mig underbara ögonblick - en del har jag lyckats fånga med

kameran, men många, många fler har inte gjort det. 

Men de har funnits.

Kanske är det en av orsakerna varför jag inte vill gå in.

Jag vill stanna där ute ännu en stund.

I det fria, i syret, i det lugna och tysta.

För än rasslar löven på vildvinet.

Där längs torpets vägg. 

DESSA EVIGA VAL...

...eller hur svårt kan det vara?

Som ni vet så är jag ibland vegetarian. Lite wanna-be-vege när andan faller på.

Dels för att jag mår bra av vegetarisk kost.

Dels för att jag åtminstone tidvis låtsas vara lite medveten och tänker på miljön.

Jag är det. För det mesta. Ibland.

Tills den där dagen då jag, som så många andra småstressade föräldrar, 

står där i butiken.

Vi har en lång och/eller tung jobbdag bakom oss. 

Vi vet att kylskåpet ropar, nej ekar, simpel tomhet därhemma 

och hjärnan vägrar komma på ett enda vegetariskt alternativ till middagsmat.

Sedan barnsben har middag för mig varit kött, höns eller fisk och så något till.

Och det kan tidvis vara ruskigt svårt att ställa om.

I synnerhet om man är så där hjärndöd-trött och inte speciellt hugad att trolla 

fram något av en blomkål eller en näve rädisor. 

När man liksom inte har tränat på det där blomkålstricket.

För det är säkert mest där det falerar. Att jag faller i köttfällan gång på gång.

Jag har ingen repertoar av säkra vegetariska kort för de där dagarna då jag 

helst bara skulle vilja köpa en fryspizza med salami och strunta

 i allt vad heter ekologi och hälsosam mat.

Och jo, det händer.

Att det slinker ner ett paket bacon eller hönsstrimlor i kärran.

Och jo, det stör mig.

Det finns många orsaker varför jag skulle vilja välja mer vegetariskt.

Jag mår faktiskt bättre av det. Är piggare. Mer energisk.

Jag tycker ju också att det är lite pinsamt att käka djur som med 

största sannolikhet inte haft ett så jätte-hejsan-liv.

Jag vill ju så gärna tänka på miljön. Och kött är inte det bästa av val om 

man vill tänka så.

Kossor rapar en massa koldioxid under sina idisslings-sessioner, 

det är nu bara så...

Men.

Jag står där i butiken, och är trött i hjärnkontoret och hemma har jag 

en tonåring som inte är så där hejvilt ivrig på vegetariskt.

Och så väljer jag bekvämt. Fram om allt det där andra jag tror på.

Galet? Visst! Mänskligt? Det med!

Just en sådan här dag stötte jag på en facebooksida som uppmanar till en

Köttfri Oktober.

(Lihaton Lokakuu)

Det är gänget bakom Docventures som kom på det här.

Man håller ju ofta en alkoholfri månad i januari

(Tipaton Tammikuu) 

så varför inte detta?

För vi käkar ju faktiskt ruskigt mycket kött!

En vanlig finne smällde i sig kött i medeltal 78 kg i fjol.

Köttet, eller djuren, som slank ner för struparna hade under sin 

livstid förbrukat 550 000 liter vatten.

Innan de landat på vår tallrik då.

En dryg halv miljoner liter vatten i året förbrukar vi 

genom att äta kött.

Nästan 46 000 liter vatten i månaden. 

Det blir hisnande 1 500 liter vatten om dagen!

Per person!

Som om en 4-personers familj skulle förbruka 6000 l vatten varje dag.

Som jämförelse drar ett vanligt badkar 150-200 l. 

Så även om varje familjemedlem skulle bada i badkar

 - varje dag - 

så kommer vi bara upp till 800 l vatten. 

 Ingen vettig gör ju det...

Men ingen äter väl såååå mycket kött?

78 kg i året är 200 g per dag. Och det slinker väl ner, eller?

Nu dricker ju grönsaker också vatten...jag vet, men inte året runt år efter år.

Och så rapar grönsaker mindre.

Sådana här diskussioner och funderingar brukar till slut börja snurra runt sin 

egen axel i en så hisnande hastighet att man tillslut ser sina egna baklyktor.

Åsikter går isär och motiveringarna åt ena eller andra hållet 

är granna som regnbågen.

Satt och lyssnade på radion i bilen när jag åkte hem. Man hade även där 

upptäckt det här med utmaningen om en köttfri oktober. 

De flesta personer som blev intervjuade skulle

inte haka på tanken om en köttfri månad. Varför skulle de?

Ja, varför skulle man?

Om man nu inte tänker på sin hälsa eller på miljön eller på djuren så 

skulle det kanske bara vara ett skojigt sätt att utmana sig själv som kock?

Hela idén med köttfri oktober är ju inte att döma ut köttet som föda i sig. 

Man kunde få den uppfattningen av radioprogrammet nämligen. 

Nej, tanken bakom kampanjen är väl

mest tänkt att få oss att tänka till om vilka kött-val vi tar när vi väljer kött. 

Om vi nu vill välja kött. 

Helt spontant känns det, för mig, mycket mer okej att steka en ripa än att 

steka upp en hög med brojlerslimsor i en gladorange marinad.

Varken slimsorna eller marinaden känns riktigt...rätt.

Nu har ju inte alla en liten jägare i bakfickan som man kan 

plocka fram lagom till jaktsäsongen. Men det finns ju andra val.

Ibland kör jag förbi en gård som föder upp nötdjur. 

De går glatt ute på bete sedan tidiga våren till sent på hösten. 

De äter ekologiskt.

Visst, de pruttar och rapar och dricker lika mycket som en 

oekologisk kossa, men

de har iallafall ett hyfsat ok liv åtminstone under sommarmånaderna.

Sedan kan man ju fundera på om det räcker för att kännas okej.

Om det gör det - då är det ju okej.

Jag tror bara att man behöver tänka och känna efter lite var på 

skalan kött/intekött man själv landar.

Som jag nu när jag checkat in på köttfri oktober och samtidigt blir

erbjuden ripa till middag.

Dessa eviga, eviga val...

I övrigt skall jag hjälpa till att läsa till ett kemiprov idag,

 eller förhöra grabben på det och försöka 

ge en bild av att jag minns något själv från tiden då jag själv pluggade. 

Då för rätt länge sedan...

Mellan molekyler och formler ramlar vi, grabben och jag, in på diskussionen om 

kött och vatten i världen och ekologi och...

Han undrar: "Men det finns ju vatten i världen, inte sant? 

Det gäller bara att komma på hur man fördelar det jämnare och 

hur man kan göra saltvatten till sött."

Enkelt. Bara att komma på det. Liksom.

*

Skön tisdagskväll till alla

från

SÅ MÅNGA TANKAR...

...så lite tid.

Jag upplever att vi lever i en tid av så många motsatser, motpoler, mot-allt-möjligt.

Vi har väldigt mycket fritid - och ändå hinner vi inte med allt det vi vill hinna med.

Hur går det ihop? Egentligen?

Vilka är våra tidstjuvar? Är vi ens medvetna om dem? Och vad gör de åt oss?

Jag börjar min dag. Analyserar lite light så där:

Vaknar. Kaffe. Mat åt katt och hund. Ut med hunden. Katten sköter sig själv, tack för det.

Kaffe på terassen trots morgonfrost, än är det inte dags att släppa den vanan. Eller ovanan.

Läser nyheterna på min smart(a)telefon.

Fastnar i någon intressant nyhet och tiden går. 

Måste (?) kolla facebook, om någon morgontidig skulle ha skruvat till något fyndigt? 

Kanske en fin bild. Eller en intressant länk? Jag kollar - och läser.

Kaffet kallnar i koppen och mitt i allt är klockan jättemycket och 

här sitter jag 

i morgonrocken!

Och grabben sover ännu djupt därute i sitt lilla torp. 

Måste gallopera genom trädgården för att väcka honom! Hjääälp! Tiden går!

Jag kommer till jobbet. Väcker datorn och kollar e-posten.

Kollar en, två, tre...fyra andra kanaler som man kan vara i kontakt med mig igenom.

Om man vill. 

Och tydligen är det det man vill? Eller?

Vill man kanske ändå möta en människa, eller åtminstone tala med en människa?

Vill vi verkligen sköta alla kontakter via nätet?

Svarar på mail, och på det som kommit via de där övriga kanalerna.

Jag har stängt av min telefon för att kunna koncentrera mig på att skriva svar.

Svar som tar fem gånger mer tid för den som ställt frågan och 

fem gånger mer tid för mig som skall svara än om personen i 

fråga ringt mig - och jag hade haft tid att svara.

Men nu har jag ju telefonen stängd. För att hinna.

Skorrar det lite här nu?

Jag behöver få svar på en fråga för att kunna leverera ett svar. 

Ingen svarar.

Jag sätter igång och söker svaret själv. 

Dyker in i en uppsjö av information och tillbringar följande halvtimme med att hitta rätt i informationsdjungeln.

Något som någon kunnat ge svar åt mig på två minuter. 

Om telefonen bara varit på.

Fast...kanske den personen också letar efter info som någon annan okontaktbar inte gett?

Så är det. Vi styrs mer och mer att ta reda på saker och ting själva från nätet. 

Något som någon annan kunde ge oss svar på på en bråkdel av den tiden det 

tar för oss att leta reda på rätt information.

Vi skall kunna hitta informationen, vara källkritiska och 

analysera det vi läser 

innan vi levererar det vidare. 

Vem lurar vi? Egentligen? 

Var är effektiviteten?

Den som det förväntas att vi trollar fram. 

Från en uppsjö av fakta som kräver tid att gräva i.

Och det mest komiska i det hela.

Så ringer telefonen hos mig.

Någon ringer upp mig för att kolla ifall de förstått informationen som 

de sökt reda på på nätet rätt.

De ställer sin fråga och jag svarar. Bekräftar eller dementerar.

De hade kunnat ställa den samma frågan och fått svaret direkt - utan att sätta timmar ner 

på att försöka hitta svaret själva, och ändå vara osäkra på om det är rätt så som de uppfattat.

Nej, internet är i mycket en källa till glädje, 

till upplevelser, till information 

och till kunskap.

Jag skulle aldrig vilja vara utan internet.

Men jag tror vi plöjer ner en alldeles förfärlig mängd tid på att försöka ta reda 

på sådant som vi ännu för bara några fjuttiga år sedan med glädje 

bett någon förståsigpåare berätta för oss.

Eller när har du senast ringt någon specialist? Innan du försökt hitta svaret själv via google?

Vilket hade varit snabbare?

Och så funderar jag på hur rysligt villigt vi faktiskt går med på att företag 

skyfflar ut oss till internet för att göra allt det som tidigare ingick i ett företagets service.

Och vi luras. För vi känner oss viktiga. När vi handlar själva. När vi tar ansvar. 

När vi tar reda på.

Och vi plöjer ner timmar, värdefulla timmar av vår fritid på det som vi tidigare 

förväntades få förklarat för oss av någon som kan. På några fjuttiga minuter.

Här gräver vi ju inte bara en grop för dem som kan, för de som vet, utan också 

för oss själva.

Vi gräver en grop som slukar timmar och åter timmar av vår fritid som 

vi egentligen vill använda till annat.

För hur mycket jag än gillar alla möjligheter nätet ger oss, så kan jag inte låta 

bli att undra om vi håller på att trassla in oss i en labyrint som vi inte riktigt 

vet hur vi skall hitta ut ur?

Eller när har du senast googlat på symptom innan du besökt en läkare, 

istället för att invänta provsvar?

När har du senast googlat på biltester istället för att fråga proffsen innan 

du köpt en ny bil?

När har du senast läst en snabb webnyhet istället för att läsa en artikel med djup. 

Med analys. För att förstå?

När har du  googlat i timmar på ett och annat semestermål istället för att ringa 

en resebyrå och kolla vad som passar just dina, din familjs, behov?

När har din bank senast vänligen bett dig fylla i ett formulär på nätet 

istället för att föra en 

personlig diskussion om din ekonomiska situation? 

När har du senast ringt och frågat+

Om någonting alls - innan du googlat?

Om vi tar en helt vanlig familjs helt vanliga vardag.

Hur mycket tid går åt till att göra allt detta?

Och vill vi verkligen det?

Offra vår fritid?

Jag undrar helt ärligt - trots att jag älskar internet!

sådant idag, från:

SKYMNINGSLJUS...

...har fått lämna skogen för trädgården. Den har blivit riktigt styvmoderligt behandlad 

med en gräsmatta som fått växa hejvilt och minsann utnyttjat situationen.

Den varma hösten med lagom med regn har ju gynnat den, om man säger så.

Känner mig lite vilsen. Jag har ju alltid älskat det här med trädgård. 

Men det är som om det krupit in i ett latent puppatillstånd i det. 

Det kanske så livet är? Något får ta ett steg tillbaka för något annat.

Just nu lockar skogen, det vilda, mig mer än det tämjda.

Det har varit så en tid.

Talade här för en tid sedan med en väninnan sedan...ja, tidernas begynnelse.

Hon och jag vaknade till för det här med trädgård ungefär samtidigt.

Och vi var så himla ivriga! Allt, allt måste provas, testas, smakas.

Det är ett kvartsekel sedan. Men nu känns det annorlunda.

Nej, vi har knappast genomgått allt en trädgård har att bjuda på, 

men just nu känns det bra med en liten paus från det. 

Det känns lite som ett svek mot min nuvarande trädgård, men den klarar sig.

Den finns även utan mina planer, utan min ständiga närvaro, utan...mig.

Jag klipper gräset. Och vattnar blommor i krukor. 

And that's it. For now.

Senaste natt var en fullmåne-natt.

Den var kall. Natten.

Vaknade till silver i gräsmattan och glitter på hustaken.

Kände att jag blev lite tagen på säng av det där.

Vi hade ju sommar just?

Det var ju precis här innan som mjölkörten, rallarrosen blommade lite varstans.

Går en sväng med hund och grabb på kvällen.

Nu ser rallarrosen ut så här:

Vinden biter i oss. När vi går där längs havets strand faller årets första

snöflingor. Vattendrypande och tunga, men ändå definitivt snö.

Vi sträcker ut våra tungor och fångar några blöta flingor.

De smakar kallt. Så där som snö skall.

Och ändå känns de som inkräktare i en årstid där de inte är riktigt välkomna än.

Jag vill stänga fönstret till sommaren, men inte öppna dörren till vintern.

Inte än.

Men vem är jag att bestämma?

IDISSLAR...

...fortfarande på insikten att jag är testet-slog-i-botten-introvert.

Så många pusselbitar som fallit på plats. 

Flyger fram som en älva av tanken att en tredjedel av världens människor faktiskt funkar som jag.

Hisnande! 

Fast vi ju inte varken syns eller hörs så mycket så är vi rätt många i alla fall.

Den ljudliga biten tar de extroverta hand om med bravur, liksom....;)

Hur man är som introvert då och vanliga fördomar

(ur min synvinkel)

Jag gillar ärligt och djupt människor, älskar mina vänner 

men avskyr folksamlingar/stora fester/jippon.

Jag förvandlas till en hjärndöd amöba på mingelfester.

Jag står där med mitt tjusiga glas och undrar hur jag skall stå ut med att låtsas intresserad av

vad någon häver ur sig under de två minuter vi råkar mötas. 

Blir irriterad över att jag under dessa två minuter inte kommer att ha en 

chans att själv leverera något som helst vare sig 

intressant, fyndigt, eller av övrig vikt.

Det finns säkert de som kan uppleva oss arroganta. Men vi är inte. Vi är bara frustrerade på vår egen

oförmåga att tala om ingenting. Gärna med en rolig knorr.

Vi kan inte sådant. Vi vill tänka först. En dag eller två...sådär.

Jag är inte blyg. Har aldrig varit blyg, men om jag inte har något viktigt att säga så kniper jag käft.

Vill ju helst att alla andra också skulle göra det, men allt kan man inte få.

Man talar om man har något viktigt att säga. Punkt.

Resten av babblet är bara ljudavfall. I värsta fall.

Det är inte synd om mig om jag inte har någon aktivitet inplanerad för veckoslutet.

(veckan/månaden/året/resten av livet)

Det är lyx.

Tystnad är laddning. Egentid är som det finaste vin, det mjukaste läder, den tunnaste

kristall, som en utsökt parfym. Njutning. 

Trots det är jag varken inåtvänd eller enstöring.

Jag gillar verkligen människor. Annars skulle jag inte jobba med det jag gör.

Men i mitt arbetsrum finns det plats för exakt två besökare 

på en gång - och det är precis lämpligt - på en gång.

Lite så. Om man ställer det på sin spets.

Och så har jag en rock i min garderob. En extrovert-rock.

Den kan jag dra på mig om jag måste.

Det är bara det att den är så tung att bära att jag är alldeles utmattad när jag kommer hem

och får hänga upp den igen.

Nej, jag förnekar inte min läggning, mig själv. Absolut inte.

Ibland verkar det bara som om

man måste ta på sig den där rocken för att.

Det tror jag många känner igen sig i. 

Det förväntas att vi skall vara lite mer, lite annorlunda, än vi är.

Sådant stjäl bara energi. Av oss.

Och vi måste lägga oss i laddning igen, där i tystnaden.

Desto mer stress vi känner desto mer tystnad och ensamtid som motvikt behöver vi.

Vi är inte ledsna, arga, sura eller deprimerade. Vi bara laddar upp oss.

Som vuxen har man ganska lätt att ta för sig, att välja det man mår bra av.

Men alla dessa introverta barn och unga?

Vem ser dem?

Alla vill faktiskt inte hålla på hela tiden. Vara på G.

Det finns de som vill idissla.

Helst i fred.