I SOLSKEN..




...är tordyvlar blå. Eller lila. Fina kryp.
Med bestämda steg var den här på väg mot vårt utedass, eller till några älgpluppar.
Vad vet jag?
Men det är ju det den sysslar med. 
Bajs.
Snacka om skitjobb...

Någon måste ju göra det också - även i naturen.
Nu råkade det sig bara så illa att vandringen korsades av en kaja (Sven) på upptäcktsfärd.


Under de senaste dagarna har Sven allt mer sällan "ätit hemma". Och mängderna han äter har också minskat. Det får mig osökt att tänka på att han kanske äter någon annanstans.
Sven är väl nu vad man kunde kalla "ung vuxen".
Han börjar ge sig ut på egna strövtåg. Han kan vara borta längre och längre stunder.
Han kan mopsa upp sig mot katten, som ibland kan få för sig att bli lite...eh...närgången.

Inte så att hon skulle anfalla, men någon inbyggd grej gör att Sven är aningen reserverad mot katten.
Och det är ju bara bra det!
Alla katter är inte att lita på. Även om min verkar vara det.

Men tillbaka till tordyveln. Den som kom traskande över stigen.
Sven blev alldeles till sig över en dylik delikatess...


Han ropade till och skuttade och hade sig, ropade på artfränder som just här saknas.
Hunden tittade lite förstrött upp från sin post på trädgårdsoffan, den i lä.

-Bajsbaggar får du hålla för dig själv, sade hundens blick och återvände till att hitta en bekväm ställning.


Sven hoppade ner från vedstapeln som varit hans utsiktspost.
Och tittade, och hoppade, och petade och tittade igen.



Och visst tusan blev det en tordyvel till mellanmål för Sven idag.
Det, och en geting, som han snappade tidigare.
Och ett antal myror.

Lite som jag anat - han äter numera någon annanstans än hemma hos oss!

Än kommer han hem till nätterna, kryper in i sitt "rum" som består av kattburen. 
Vid hård nordlig vind, som idag flyttar, vi buren in i vindskydd i bastun.
(Inte de kvällar vi badat bastu då...för...grillad kaja är inte bra!)

Men övriga kvällar. Om det blåser.


Igår flög Sven nytt rekord, kanske hundra meter.

Börjar bli dags att presentera mer kaj-täta bygder för Sven.
Vad passar sig väl bättre, för på söndag åker vi hem igen. Där finns det kajor.

Långpasset på klipporna lider mot sitt slut för denna gång.
Sista semesterveckan får innehålla lite annat än klippor, hav och...

...sol, som vi minsann fått njuta av i år.

2 dagar med någon fjuttig regnskur av...vad har det blivit...24 dagar!

Inte illa! Inte alls!

*

Nu vill en kaja gå och sova.
Och jag skall bära in buren i bastun.
I skydd för den envisa vinden!


THE WINNER TAKES IT ALL...




...för mig tillbaka till mina tonårssomrar och Åland, och stuga och klippor.
Precis som nu.
Fast ändå väldigt annorlunda.

Jag minns stugan utan tv, utan vatten (en lokal bonde hämtade det med mjölkstånka ett par gånger i veckan) utan...det mesta.

Men vi hade ändå el. Och en radio. Från den kom det väderrapporter.
De var viktiga! 
Jag minns när jag i 14-års åldern släpade med en kassettspelare. 
 Den skulle jag ha med! 
Och köpte mig sjuk på tjocka batterier, och dit rök mina arma veckopengar. 
Bara för att kunna lyssna på ABBA på klipporna medan jag plöjde genom bok efter bok efter bok. Då jag inte var ute och fiskade med familjen vill säga.
Eller badade bastu, eller diskade - då det var min disktur, märk väl.


Jag tyckte nog ändå, nästan, att det var snudd på helgerån att släppa loss Dancing Queen  där bland martallarna, men vadå...jag var ju 14!

Jag tror att både mor och far lite snörpte på munnen, men sade nog inte så mycket.
Jag kände det väl mest på mig och försökte hålla volymen nere då de var i faggorna, men när de gett sig ut med båten lät jag 
Does You Mother Know 
gallopera över ljung och grästuvor så nya rispor uppkom i urberget.
Så mycket som batterierna bara höll.
Vilket i och för sig, med dagens mått mätt, knappast imponerar på någon.

Nå, hur som helst. 


Det är klart jag minns mina barndoms somrar genom ett skimmer av glittrande hav och solkatter.
Man vill ju liksom ge det åt sina egna barn också. Upplevelserna, dofterna, naturens totala närvaro, lugnet, tystnaden.



Mycket är lika, och lika mycket är annorlunda.
Nu, i skrivande stund är vi tre personer här. En vuxen (vill säga jag då, för att vara tydlig...) 
och två 14-åringar.
Det finns också tre datorer och lika många smart-telefoner.
Grabbarna har suttit och spelat, byggt på sina minecraft-världar, skypat med kompisar.
Jag har kollat nyheterna, läst mail, tassat in på fejan och bloggat.

Men!


Vi har också badat bastu, vi har spelat kort, vi har lyssnat och doftat på regnet.
Gått barfota över regnvåta stigar. Kollat att ficklampan fungerar om någon skall ta sig till dasset under de få mörka timmarna. 
Vi har försökt lära vår kaja, Sven, att flyga. 
Och vi har diskat.


Pysslat på med en hel del sådant som hör sommarstugeliv till.
Men vi har också hängt på nätet.

Jag måste medge att lika "häftigt" som jag tyckte att det var att släpa med kassettspelaren, då i tidernas begynnelse, lika "häftigt" tycker jag att det är att kunna sitta här ute mitt i ingenting 
och vara uppkopplad.
När jag vill. Om jag vill.

Vem är jag då att förbjuda grabbarna att ta med sina laptops och göra det som de gillar att göra?
Tack vare det trivs de här, det är bara att inse det.

Naturen, fisket, havet, bastubad, lässtunderna, spelstunderna, allt det där kommer ändå, bara för att det är mitt i allt det vi är.

Jag har funderat en hel del på det här. 
Hellre nöjda ungdomar, än sura, uttråkade sådana, eller ännu värre...inga ungdomar alls.

Just nu har grabbarna dragit sig tillbaka till sovstugan, det lyser mysigt från fönstret, skratt hörs. Det kollas på film på datorn.
Inte samma som att läsa en tummad bibbabok i en sotig fotogenlampas sken, nej, 
men ändå...
...samma stämning på något vis.

Och visst är det stämningar som egentligen räknas?

*

Bland måsarna verkar det ännu gälla, det som skallade över de åländska klippor i tiderna:

The winner takes it all!

(om en torr ciabatta-kant som ingen annan ville ha)




INTE SEDAN 1988...




...har detta hänt.
Tror jag, vad jag kan minnas.

Minnet är nu som det är ibland, och det kan till och med hända att jag väljer att inte minnas något. Isynnerhet om det skulle innebära extra jobb för mig. Sådan där lite mänsklig glömska, ni vet?

Men jag minns faktiskt inte när jag skulle bara varit, eller som det visste heter 2013; degat mig på klipporna en hel...dag!
Och inte har jag bränt mig i solen heller...sedan 1988.
Vad jag (vill) minnas vill säga.

Nu svider det i skinnet på kroppsdelar som jag vanligtvis inte utsätter för solens strålar.
Vilket jag alltså gjort idag. Det svider.

Och jag fryser.
Säkert en kombination av sol-hett-frätt skinn och omslag i väderleken, men jag sitter med vinterjacka och täcke runt benen och....fryser.

Jag vet ju att det inte är bra att skaffa sig en dylik överdos av D-vitamin på en gång.
Det var bara det att...boken var så bra!

Jag tror inte det heller har skett så många gånger sedan 1988 att jag sträckläst en bok på 442 sidor.
Nonstop. I solen.

Tassade nämligen ner till bryggan i morgonrocken och med kaffekoppen, och så blev jag kvar.
Skalade av mig kläder efterhand som solen steg på himlen och klädde på mig tillbaka i takt med att solen sjönk. Eller den hann inte sjuka, den försvann bakom morgondagens regnmoln ungefär vid samma tid som min hunger började göra sig riktigt småilsket påmind om kroppens behovet 
av lite annat än vitamin D.
Tur att lillungen är en jäkel på att koka spagetti, vilket vår kulinariska middag bestod av idag.



Och då är det snabbt fixat att skruva i lite avokado, ost och örter och...middagen är klar!


I morgon, då de lovat regn, skall jag ta en sväng till hemknutarna.
Plocka med en tonåring till som skall få smaka på klipporna i skärgården.

Medan jag sitter här i solfrossa och täckjacka ute på terassen fylls himlen sakta av mörkare och mörkare moln. Det är ett nytt fenomen för den här semestern. Det har varit väldigt mycket sol tills nu.
Även om jag inte utsatt riktigt hela mig för sol förrän idag. 
Det händer inte så ofta, jag tycker vanligtvis att det är skönare i skuggan, 
och som sagt...och nu svider det lite.

*

Lite regn skulle inte skada. Skogen ropar av törst. Gräset i sprickorna på berget har torkat för länge sedan, mossan knastrar under stegen.

Sällan blir jag så medveten av väder som här.
Nord-västan, nordan och den från nordost. Alla rullar utan hinder in över klipporna. In i stugan, in i själen. Vissa dagar får begreppet vindpinad helt nya dimensioner här ute.
Endast sydvindar tas helt emot av skogen. Och den från väst, till en del.

Det öppna läget gör att det finns väldigt mycket himmel här. Som man ser, som man kan följa med.

Nu tornar molnen upp sig från väster. De drar in i långa, mörka sjok över fjärden. Endast en liten strimma ljus himmel syns mer. Skogen har tystnat, väntande, törstande.

På regn.

Efter sol.



VECKA 3...




...av semesterns fyra har inletts. Jag är halvvägs.
Och jag börjar få kläm på det här.
Det är märkligt hur lite man kan göra om man riktigt anstränger sig.

Dagarna blir till sköna transportsträckor från frukost till middag och kvällste, eller ett par glas vin i aftonsolen.

Dagens stora nyhet blir om svanparets kulle på sex ungar fortfarande är intakt när de seglar hemåt i kvällningen.
Hittills har det varit så. Det är skönt.
Pappa svan är barsk. Han fräser och har sig, och förstår inte alls att han och hans familj bidrar till nyhetsflödet på just den här udden.

I övrigt är det rätt lugnt här.

Sönerna sover.
Han som dyker upp till veckosluten klagar på att han ständigt är sömnig här, och måste ta sig en tupplur.



Det är så.
Den nästan ständigt närvarande vinden gör en sömnig.
Suset i tallskogen, kluckande mot stranden och bara vinden i sig gör en ovan sömnig.

Diskturerna är de enda som upprätthåller någon som helst struktur på dagarna.
Har man inte diskturer så faller hela systemet sönder.

När kylskåpet och det stora, stora fatet med grönsaker börjar eka tomt, då planeras en sväng till butiken.
Det bör planeras noggrant. Så det passar in mellan alla frukostar, mellanmål, lunchar och middagar.
Och tupplurarna.

När någon kommer på något som måste köpas från butiken, då gäller det att vara snabb och genast skriva upp det innan hjärnan igen slår om till off-läge.

Det är lite som med nätförbindelsen här. Det ploppar upp en ruta som säger att kontakten är tappad,
var fjärde minut sådär.
Lite så känns det i hjärnan också.
Det kommer liksom stunder då man känner att man är uppkopplad, men sedan tar dåsigheten över och kontakten är bruten. Det gäller som sagt att vara snabb med att få saker och ting nedtecknade då det finns kontakt.

Idag måste jag försöka vara uppkopplad och alert en lite längre stund.
Det är butiksdag, och jag tror att vi behöver något mer än kattmat. Det är nämligen det enda som står nerskrivet på listan.

Det får mig att tolka att det inte varit så mycket aktivitet hos någon den senaste tiden.
Med tanke på att kylskåpet är tomt och fatet med grönsaker likaså.

Fast vitlök har vi. Och med det kommer man rätt långt.

Diskmedlet är förresten också slut, det där smörjmedlet som får allt att fungera på en sömnig udde.
Det måste finnas. Det och diskturerna.
Resten tar man som det kommer.
Om det nu kommer något som man måste ta ställning till.

Jag tror inte det.

Vecka 3 har börjat.

TANKAR SOM FLADDRAR...



...och vill inte alls stanna upp för att bli till...någonting alls.
De bara fladdrar omkring som yra sommarfjärilar i solskenet och vägrar sätta sig ens för en liten stund så att de kunde bli en lite helhet ens.

Sonen, den äldre dök upp här för en vecka sedan. Det gillar vi ju. Skarpt!

Vi talar lite om livet, lite om kärlek, lite om vegetariskt, lite om hållbarheten i allting, lite om tiden, om att bli vuxen, om att ha varit barn, om projekt, om natur, om hälsa, om kondition, om rusmedel, om manligt kontra kvinnligt, lite mer om mat i allmänhet, om vikten av skönhet omkring sig, om känslor, lite till om förhållanden, om djur, om planer, framtidsplaner, om drömmar, om att resa, om människor man mött, om syskonskap, om solkräm, om pappor, om sömn, om moral. Vi pratar om teknik, om pengar, om diskturer, om kortspel och om politik.
Och om hur världen är.

Jag blir yr av alla tankar. Jag tycker, eller har tyckt en tid, att det mesta känns lite...konstigt, som om man gick bakåt i utvecklingen fast strävan, allas strävan, sägs det, är framåt.
Jag har svårt att hitta ord, för jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför det känns så.

Och jag är ju inte ensam om att tycka så.
Att i det vi kallar "vårt samhälle" är rätt mycket på tok. 
Så där om man använder sig av sunt bondförnuft - och varför skulle man inte det?
Det har ändå fört mänskligheten rätt så långt...

Känns bara som om man på något vis håller på att smula sönder något och ingen har någon aning om vad man egentligen skall bygga istället.
Och kan man bygga något av smulor?
Kan någon.

Jag kan ingenting om politik, egentligen är jag inte ens intresserad. Inte sådär att jag skulle sätta mig med pannan i djupa veck, och läsa tidningarna med en analyserande baktanke.
Nej, jag är väl som folk är mest...läser, lyssnar, ser och tar till mig. 
Och så tänker jag.

Och jag bara tycker att om det finns mer pengar än någonsin innan i historien så är något galet fel.

Varför är då ungdomsarbetslösheten gigantisk i så många länder. Varför är den det hos oss?
Varför mår så många unga skit? Varför får de inte hjälp? Varför är det så?
Varför skall åldringarna gå med skit i blöjan timme efter timme, för att det sagts att det bara finns tid att byta blöjor ett par gånger i dygnet.
Varför är tidtabellerna triggade så att ingen kan hålla dem? 
Ta bussturer till exempel. 
Chaufförerna vet att det är omöjligt att hålla dem. Ändå kör de, men vad gör det med deras yrkesstolthet, då de aldrig har en chans att vara i tid? Då det vet att de kommer klagomål, hur mycket de än försöker...

Försäljare av allehanda slag har försäljningsmål som de vet att de inte kan uppnå. Hur påverkar det dem? Blir de verkligen mer motiverade av det? Blir de bättre?

Byggare har budjeter - och tidtabeller - som inte räcker för att uppnå en hållbar nivå.
Hur frustrerande är det inte att tvingas till att göra ett uruselt jobb, och hoppas på att ingen reklamerar?

Lärare ger upp det vad det trodde var sitt kall, för omöjligheten i att få förverkliga det 
de trodde på, att få lära. 

Sjukvården, den vi betalar skatter för, smulas sönder. Och den privata prissätter sig så de som verkligen skulle behöva vård inte har en chans till det.

Den nya asfalten som läggs på våra vägar håller bara en tiondel av vad den gjorde förr, ändå är det utförandet värdefullare nu än då. 
Företag inom den branschen vet redan då de gör jobbet att det inte kommer att hålla. 
Kvaliteten är urusel.
Men denna gång vann de konkurrensutsättningen. Och allt är frid och fröjd i...två år?
Företag prissätter sina kunder, den kortsiktiga lönsamheten är det enda som räknas.
Här och nu, för tre månader. Helt absurt!

Allt detta på hållbarhetens bekostnad, på människors yrkesstolthets bekostnad, på vår välfärds bekostnad...på lite längre sikt.

Under hela min livstid, tills nu har jag varit stolt över mitt land, stolt över det "vi" byggt upp.
Nu är jag inte det längre, för det finns ingen vett och reson i...nästan ingenting!

Hur i hela fridens dag kan man bygga upp ett samhälle som fungerar, som man kan vara stolt över, när ingen riktigt verkar vara övertygad om att någonting sköts på ett vettigt sätt?

Jag tror inte längre på att det bara är ett allmänt klagande.

Jag tror att vi har ett Kejsaren utan kläder-syndrom som är rätt utbrett.
Vem vill vara den första som säger att han, kejsaren faktiskt inte har några kläder alls, att det här inte fungerar, det här tror jag inte på?

*

Ugh, jag har talat........i sommarkvällen.