Visar inlägg med etikett VÅR. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett VÅR. Visa alla inlägg
VINTERNS JÄRNGREPP
Jädrans vad segt det skall vara att sparka igång lite vår i år!
Kom till stugan en sväng med lillungen, jag behövde hämta lite grejer inför påskfirandet här och grabben hängde med som sällskap. Väl här blev jag lite fundersam om det skall bli något påskfirande här, eller om man bara skulle stanna hemma i den varma lägenheten. Laga god middag i ett rejält kök och ja...gå på en innetoalett. Det är inte vår alls här ute i skärgården.
Visst snön har smultit lite, lite sedan jag var här senast, men rabatterna är ännu snötäckta och likaså den kommande uteplatsen där jag har planerat lite stenläggning (som männen i mitt liv skulle hjälpa till med under påskhelgen).
Fjärden ligger isbelagd ännu, bara längs råken i isen simmade ett knip-par.
Det är så kallt att vi har inte ännu kunnat koppla vattnet, så det där med att smälta snö till diskvatten är...ja lite jobbigt faktiskt. Det går ju om man är ensam, eller som nu bara vi två, och dessutom väljer att laga mat som är mest så där fingermat. Men att skruva ihop en påskmiddag här känns just nu inte speciellt lockande. Usch vad trist jag låter, men en vinter som inte vill släppa sitt grepp har den inverkan på mig.
Förlåt!
Lite flyttfåglar såg vi ju ändå på vägen hit. De har nog redan varit här ett tag, men rätt tyst är sången i skogen än. En rödhake-hane kvittrade lite försiktigt i gammelskogen bakom toan, men det var också allt.
På åkrarna ser man lärkor, starar och tofsvipor. På flere ställen såg vi också tranor som par om par traskade runt med sina majestätiska kliv. Tranorna har verkligen ökat i antal under bara den relativt korta tid som jag mer medvetet börjat iaktta fågellivet.
Lärkan som är filuren här på bilden, är en av de allra första flyttfåglarna. Och jag såg mina första lärkor för snart en månad sedan. På finska finns det ett ordspråk som i stora svängar går ut på att från första lärkan är det en månad till sommaren, och från första svalan inte ens en dag. Nå, skall det där med en månad hålla sträck får våren nog sätta lite fart!
På svenska finns det ordspråk som:
"Först när lärkan har snöat ner tre gånger blir det vår." Och DET, gott folk, har det gjort med råge redan denna "vår". Och mer lär det komma än...
FRÖER SOM TRILLADE GENOM BREVLUCKAN
Borde egentligen ha varit på teater ikväll, efter en paus på två (corona-)år, men även om jag efter ett par tester inte är corona-positiv så känner jag att det oaktat är det risk för lite dålig stämning i publiken om jag sitter där och hostar. Så jag skickade iväg gubben med ett stycke son istället.
Jobbade bara en liten stund med sådant som jag inte ville lämna till nästa vecka, men hjärnan kändes såpass snortyngd och tankeverksamheten rätt trög så det blev att sjukskriva mig resten av dagen. Det är ju rätt sällan det klämtar till i vår brevlucka då jag inte beställer på någon tidning och räkningarna slinker direkt in i nätbanken, men idag låg det ett brev på golvet i alla fall.
Hmmm....hade jag beställt mer frön?
Uppenbarligen, för där låg ett gäng påsar med diverse frön. Faktum är att jag totalt glömt att jag gjort denna beställning, men visst hittade jag det i min mailbox från ett par, tre månader sedan. Alldeles tydligt hade jag ett visst "färgtema" i tankarna när jag beställt dessa. Och en förhoppning på tidig vår, som jag nämnde om i förra inlägget.
Av det här gänget sådde jag idag Chilipepparn, Auberginen och Basilikan. Resten får vänta på att jag får hopknåpat mina odlingslådor. Däremot skall jag testa på att vinterså vissa fröer, men det tar vi sedan när jag är på fötter och tagit mig ut till stugan. Tanken är att vintersådden skulle få lite sköta sig själv där på stugan i och med att jag har begränsat med utrymme här hemma av fönsterbräden och så är jag inte hemskt sugen på att transportera en massa sådder (det blir det ändå...hahhhahahaa) hemifrån till stugan, utan att allt sådant som kanske kan få gro där skall göra det.
Bara jag kurerat mig så skall jag åka efter lite plastbackar att vinterså i, några stallhinkar som får agera groplats för dahliorna och som sedan, då dahliorna fått flytta ut i rabatten, få agera växtplats för tomater och auberginen - om den hunnit gro. Känns lite sent att få fröna till den först nu, den tar ju sådan tid på sig att utveckla frukter, men man får hoppas att denna 'Patio Baby' är lite snabbare.
Återstår att se!
P.s Och nej, jag har ju inget växthus (än) men nog en sådant där "tak" som man kan lägga på odlingslådorna, så därför vågade jag mig på fröer som kräver lite varmare växtplats.
STICKER INTE UT NÄSAN IDAG
Visst vet jag att aprilvädret kan vara nyckfullt, men en snöstorm (som dessutom skall pågå någon dag) känns inte så där uppmuntrande precis. Lite tröst i min vårlängtan ger de där kvistarna som jag köpte häromdagen där små fina blommor en efter en börjar slå ut.
Hellre vita små flingor av kronblad på borduken än tusental i skogen...
Jag har alltså inte stuckit ut min näsa idag. Bilden är tagen från balkongen då jag smög mig ut i stormen för att plocka in sittdynorna som jag i min naiva våriver redan hunnit placera ut i korgstolarna. Så där i väntan på att man skulle kunna dricka sitt morgonkaffe där...Nu torkar de i badkaret. Suck!
Vårivrig verkar jag nog i och för sig varit tidigare i vintras också, för idag kom det ett mail om att de nu postat mina frön som jag beställt.
- Jaha....har jag beställt frön? Och det är inte alldeles lite frön jag beställt, om man säger så. Jag har kanske, kanske varit aningen för optimistisk med att hinna få allt fixat inför sommaren. Ja, men liksom de där odlingslådorna på stugan. I en annan (fantasi)värld hade det varit lite mer vår ett bra tag redan och jag hade fått dem på plats och fyllda med läcker ny jord och min bokashi som jag sparat på under mörka vintermånader.
I verkligheten är ju lådorna fortfarande ihopsatta och fastfrusna i ishård snöskorpa och hela tiden, medan jag skriver, vräker det ner ä n n u mer snö. Jordsäckarna är antagligen djupfrysta de med, liksom bokashin som jag körde till stugan för ett par veckor sedan. Nu KAN det ju svänga och gå fort, det vet jag nog. Man har ju en ansenlig mängd vårar i bagaget, så allt är möjligt. Men det oaktat känns det inte skoj, detta väder!
SPARSMAKAT MED VÅR
Men för att råda lite bot på vårlängtan så köpte jag hem några kvistar av "någon buske", kan ju inte längre bara gå ut och plocka in vad som finns i trädgården. Det får jag vänta med tills det blir att ta sig till stugan. Av olika orsaker blir det att avvakta med det ännu ett tag, men till påsken skall det bli av!
Beställde i dag ett par böcker som jag skall ta med som påskläsning. En bok åt gubben - som jag också skall läsa - och en åt mig själv - som gubben knappast läser. Den sistnämnda är en bok som tangerar det här med minimalism. Råkade ha radion på idag då boken recenserades och kände direkt att den boken vill jag läsa. Såhär skriver recensenten Marit Lindqvist på Svenska Yle:
"Ulrika Nielsens lyriska essä bjuder på många infallsrika ingångar på ämnet saker och ting. 'Tingen' är en personligt hållen och resonerande text som utmanar läsaren att se på sin omvärld med putsade glasögon och att förhålla sig till tingen med förhöjd medvetenhet. Att se på sig själv och på tingen med en kritisk och självrannsakande blick: Vem är jag bland alla mina saker, vem är jag utan mina saker?"
Jag har skrivit om det förr, men något hände med mig då jag för några år sedan hade mitt köpstopp. På samma gång blev jag mer sparsmakad, för minimalist vill jag nu ändå inte kalla mig. Vill ju ha det vackert omkring mig, men också redigt så för mig är det viktigt att precis varenda en liten yttepytte pryl har sin egen plats så inget någonsin liksom "söker sin plats" i hemmet. Då är det lätt att hålla ordning fast man inte är så där strikt minimalistisk.
Men faktum är att jag börjar alltmer trivas med mindre mängd grejer. Och i helgen skall jag ta itu med garderoben. Har snart bott ett år här i vår lägenhet och allt vardagsstuff-kläder jag inte använt sedan flytten hit får nu gå vidare. Helt onödigt att spara i skåpen sådant som ingen glädje ger. Lite småallergisk för Marie Kondo och hennes Spark Joy, men hon har onekligen en poäng där! Om en grej man inte behöver för att "överleva" inte på något annat sätt kan motivera sitt varande i mitt hem så skall det ut.
Man behöver kanske välja sina grejer med eftertanke och inte samla på bara för att. Jag tror att less is more i så mycket. Jap, i helgen skall det rensas i skåpen.
FINNO FÅGELBASSÄNGER
"I begynnelsen fanns en å, en vik och en köping..."
Så börjar berättelsen om Finno fågelbassängerna. Köpingen var Esbo, viken Finnoviken och ån Finnå. Så småningom blev Esbo en växande stad och staden behövde ett vattenreningsverk som placerades intill Finnoviken som upplevdes som ett område som man ändå inte kunde använda till något annat. Som en följd av grävningarna uppstod bassänger som till en början användes som vattenfiltrering, numera bara som buffert vid kraftiga regn. I ett senare skede började man också hämta hit jordmassor från olika delar av Esbo då staden byggdes ut. Det här ledde till att området fick en speciell flora då rötter och frön från olika växtplatser började gro här på en och samma område.
På vårarna och vid kraftigare regn så svämmar ån över och täcker delar av åkrarna vilket lockar en hel del vadare till platsen.
De vattenfyllda bassängerna, som alltså ser ut som små tjärnar med kraftig vass-växtlighet är ett eldorado för olika and-fåglar som både pausar här under vårflytten, men också häckar på området.
Runt området går en promenadstig som i iallafall under tidig vår ger möjlighet till att följa fåglarnas liv på nära håll. När vassen börjat växa kan man kliva upp i de två fågelskådartornen som byggts på området för att se fåglarna bättre.
En perfekt område om man är intresserad av fåglar och annars också som en lagom liten promenad bara.
Och man kan försöka undvika att se det (ville är totalt omöjligt), men man behöver ju inte rikta kameran mot det...heh.
Gäller att njuta av att fåglarna verkar trivas här, och att de tycks släppa oss skådare rätt nära.
Området ligger inte så långt ifrån där jag bor så kommer säkert att ta detta som ett utflyktsmål lite nu och då så här under våren. Än var det bara gräsänder som bildat par, en och annan knipa simmade i det strömma vattnet. Själva bassängerna, eller minisjöarna som jag hellre vill kalla dem, hade ännu ett istäcke på sig. Det mesta i naturen var lite så där i brun-beage toner, men på sitt sätt väldigt vilsamt.
ATT FÖRÖKA SIG
Ja, alltså det är ju den tiden på året då det börjar hända spännande saker lite här och där. Det är förresten inte en tillfällighet att så många har födelsedag i slutet av mars. Bakåt tänkt så där nio månader är det kanske midsommarens ljuva nätter som "inspirerat".
Idag har jag städat balkongen och vistats ute i det ljuvliga vårvädret. Sådde också mina tomater och min paprika. Så nu får också de små fröna ta och föröka sig.
Och medan jag städade balkongen så kom jag på att mina grenar av hemlock som gubben hämtade åt mig i november har stått sig så fint hela vintern nu hade mängder med kottar som hade ännu mer frön som glatt dansade vidare i vårvinden. Gror det en hemlock nedanför vår balkong så är det jag som är den skyldiga.
Tog tillvara både kottar och frön. Kottarna skall nog bli till något trevligt litet pynt till nästa vinter, men en del av fröna sådde jag. Få se vad det blir av dem. Alltid roligt att testa. Och inget att förlora.
Hemlocken, Tsuga sp, är en trevlig barrväxt som är på gränsen till var den kan växa här hos oss. De grenar jag fick var från en hemlock som måste ts ner för att den vuxit sig för stor, så med tanke på det borde fröna vara av bra proveniens. Grenarna behöll sina barr på de kapade kvistarna hela vintern och var på alla sätt och vis trevligt vinterpynt. Men nu har jag alltså samlat kottarna och tagit tillvara fröna och de första fröna är nu testsådda. En del sådde jag direkt, en del får åka in i frysen för stratifiering - även om jag tror att det att grenarna varit ute på balkongen hela vintern torde räcka - men ändå. Har ju en ansenlig mängd frön så varför inte experimentera? Några kottar med sina frön kvar skall jag ta till stugan och sprida ut dem där. Där tror jag inte på att de kommer att gro, men man kan ju alltid kolla. Som sagt - inget att förlora.
Och även om mina tsuga-frön skulle gro så lär det vara någon efter mig som får njuta av dem som vuxna. Hemlocken är långsamtväxande. Men ett så fint träd.
I övrigt har kråkparet börjat bättra på sitt bo som de har i en tall alldeles här intill. Ett fasligt inredande och pysslande. Skall bli skoj att följa med deras familj.
ÖVERRASKANDE MYCKET SNÖ
Hade lite naivt tänkt att jag skulle kunna breda ut min bokashikompost i de kommande rabatterna, men det fick jag snällt glömma. Rabatterna (eller det som skall bli rabatter) ligger ännu under en 20 cm snölager.
Men dagen var ändå oroligt vacker. Över havet låg solrök som gjorde hela världen till en akvarellmålning i pastell.
På håll hörde jag knipor visslande flyga över skäret. Spillkråkan knackade lockande på murkna trästammar ett stycke upp i skogen. Havsörnen flög över på låg höjd.
På hemvägen såg jag både lärkor och starar som höll till vid åkerkanterna. Förmodligen ätandes frön som blivit kvar i marken? Eller några yrvakna småkryp kanhända?
Nog blir det vår - fast den än finns överraskande mycket snö kvar.
DESSA GRÄNSLAND...
...mellan vinter och vår, mellan gryning och dag, mellan liv och död och mellan krig och fred.
Jag vill inte låta kriget i Ukraina krypa så in under huden som den gör. Men det påverkar mig starkt och kan inte riktigt skaka av mig tankarna när de kommer krypande. Samtidigt har jag också i min närkrets en pågående kamp om liv och död och det gör mig säkert också än mer mottaglig och känslig för mänskligt lidande. Död är sällan vackert. På något plan.
Och det enda man kan göra är att hjälpa och vara tillhands för det man kan bidra med.
Jag har börjat vakna alltmer tidigare på morgnarna. Kan det ha med åldern att göra? ;)
I morse vaknade jag av hackspetten som trummade in våren och gryningen. Där i gränslandet mellan sömn och vakenhet finns en så skön tillvaro. Att kunna ligga kvar en stund och låta kropp och själ sakta vakna är en underskattad syssla.
Idag är det äntligen så där på riktigt vårigt! Vinterns rygg är lite kuvad känns det som. Snöhögarna står ju ännu höga som små hus, men det bara rinner och stänker vatten längs vägarna och bilen...ja man kan ju vara glad över att ha en grå bil så där som grundfärg.
I morgon hoppas jag att det blir en liten fotoutfärd - så himla länge sedan senast! Jag har ju hunnit skaffa mig en ny kamera här under vinterveckorna och behöver bli lite mer van med den innan våren är här på riktigt och fotosäsongen tar fart på allvar.
*
Aj, vad som gror under odlingsklockan? Något fasligt skirt och fint - om odlingen lyckas, vills säga. Återstår att se...
GANSKA TOM I SKALLEN
Igår när jag stängde ner min arbetsvecka lyste en blek vårvintersol in på min vildpelargon. Sådant brukar göra mig så där vårfladdrig, ivrig och glad, men nu kände jag bara en märklig trötthet.
Det är uppenbart att alla de förfärliga nyheterna från kriget i Ukraina har satt sina spår i min själ. Och jag är alldeles säkert inte ensam i att känna såhär. Något sådant här trodde man inte skulle hända.
Känner mig trött och tom i skallen. Och så erbarmligt sorgsen.
Idag, fredag, är min lediga dag.
Ensam hemma och njuter av ett fullständigt tyst hem. Det är vilsamt.
Sitter alldeles stilla och det enda jag hör är min egen andning. Tittar ut över sjön, där skidar någon med långa lugna glid. En koltrast landar på balkongräcket, men flyger förskräckt iväg när jag lite rör på mig.
Funderar på att stiga upp och koka mig en kopp kaffe då jag hör dem. Sångsvanarna kommer flygande, ivrigt trumpetande, över sjön. Än är den isbetäckt, sjön, men de är ändå här. Svanarna.
Fast världen inte längre är som den var för bara en vecka sedan, så är naturen som den alltid varit. Och det blir nog en vår, fast det nu känns kallt och blåsigt. Det gäller att försöka att inte oroa sig i onödan.
Lättare sagt än gjort, tror jag många tänker.
I veckan lyssnade jag på en intervju av en ukrainsk kvinna som flytt med sina barn. Hon lät stark och beslutsam. Bara när hon i slutet av intervjun uppmanade alla lyssnare att ta vara på sina liv, för när som helst kan det tas ifrån dig, bröt rösten ihop.
Det berörde mig djupt. Ena dagen har man en vanlig vardag, en stilla, kanske lite tråkig lunk. Och så ställs allt på ända.
Behöver ju inte vara ett krig. Tänkte att även mindre saker kan ställa till det. Olyckor, sjukdomar.
Och att man kanske borde vara mer tacksam över sitt medel-lagom-sisådär-vardag som ändå är det bästa - och det enda - man har.
Nä, nu skall jag ta mig den där koppen kaffe som skall få igång mig idag.
Ha en skön fredag.
EN BLEK VÅRSOL
Vädret har kastat sig från ena ytterligheten till den andra, så som det skall göra förstås när vår och vinter börjar sin kamp om herraväldet över årstiden.
Ena dagen är det snöstorm, så strålande sol, sedan regn med plusgrader så all snö bara blir en sörja och så fryser det på igen och alla vägar, både mindre gator, för att inte tala om gångvägarna är som en potatisåker av is. Inte skoj att promenera på alls.
Har sådana där bra skor med nabbar, men det är något i ljudet av nabbar på is som får rysningar i kroppen på mig. Lite som naglar mot en griffeltavla, ni vet. Då blir promenaden inte en njutning precis.
Prövade på att ha lurar i öronen, men ljudet flyter liksom genom kroppen ändå, så föga hjälp där. Dessutom märker jag att läget i Ukraina påverkat mig starkt. Håller inte riktigt fokus på min ljudbok, vilket jag annars också kan ha lite svårt med.
Det är fastlagssöndag i dag. Och ja, jag behöver ta tag i mina coronakilon. I år blir det fastetid på riktigt. Tror jag.
ÄLSKAD ATT HATAS
Mitt barndomshem var en 50-tals funkisvilla på en bergig tomt och i var och varannan bergsskreva växte det Bergenia. Den här blomman är liksom min barndom. Den och rhododendron, klätterhortensia och mossflox. Och taklök. Och berg. Sade jag berg?
Inte underligt att jag fick ett gäng bergenior av min mamma då vi byggt vår stuga klart för precis framför stugan fanns en rejäl grop i berget. Sagt och gjort - bergeniorna blev planterade där och sedan dess har de stått där. I trettio år.
Under åren har jag haft ett mycket varierande förhållande till bergeniorna. Först var jag väl mest "likgiltig" och glad att jag hade något att stoppa i bergssrevan så gäster i skymningen inte skulle snubbla, falla och försvinna ner i skrevan.
Efter ett tag när jag blev mer trädgårdsintresserad och det här med funkisväxter blev lite "fulväxter" för mig. I och med det så levde bergenian lite farligt. Hade jag inte haft så mycket annat i livet då så hade de nog slutat på en kompost. Men så blev det nu inte, och bra var väl det, för jag undrar om någon annan växt i världen skulle klara det utmanande läget, den totala avsaknaden av omvårdnat och den något karga växtplatsen så som bergenian.
Med handen på hjärtat kan jag säga att det är första gången på 30 år som den blivit gödslad! I år gav jag lite hästgödsel åt den och kände ett sting av dåligt samvete att jag behandlat den så styvmoderligt.
För smaken ändrar och plötsligt kan jag tycka att den är lite fin. På sitt sätt. Den blommar när det mesta här ute i skärgården ännu gnuggar vintersömnen ur sina bladnerver. Bin och humlor surrar girigt runt bergenians blommor. Den uppskattas av pollinerarna helt klart.
Och så är den ju grön också på vintern, och på hösten blir en del blad fint rödkantade. Plötsligt ser jag på bergenian med nya ögon. Och helt klart en av de tåligaste perenner i knepiga lägen.
P.s Har också börjat gilla både rhododendron, klätterhortensia och taklök. Mossfloxen är ännu lite....njaaa. Kanske det är med trädgård som med allt annat, "modet" eller det ögat uppfattar som fint går i cykler.
Men mest poäng får bergenian för sin tåliga läggning. Och förstås för att det är en liten bit av mitt barndomshem som står där i bergsskrevan och är lite...småful. Men ändå älskad. Lite.
SOMMARLJUS
Det finns några sommarblommor som jag gillar så himla mycket, och en av de är sommarljus.
De finns som rosa också, där blomman varierar från olika stark rosa nyans. Den rosa varianten är lite mer upprättväxande och stadigare, medan den här vita är...ja underbar! Den är gänglig, svajig, graciös och alldeles bedårande. Den är som ett gäng små vita fjärilar som landat på ett grässtrå och bara vajar där i vinden.
Jag har haft den förr i mina sommarkrukor, men känner att den platsar så bra här i skogsträdgården.
På engelska heter den "beeblossom" och då är det ju klart att det finns en orsak till att välja den. Bin älskar växten. Och jag har en hel del solitärbin här vid stugan. I England är växten en perenn och även hos oss kan de övervintra, men då skall alla nordliga blomgudar vara på gott humör och i rätt position till månen - och allt annat. Så tänk på den som en sommarblomma. Bäst så.
Däremot blommar den långt in på hösten. Och kräver inte att man är där och plockar bort torkade blommor hela tiden, vilket många andra sommarblommor kräver för att blomma vidare.
Men - går man förbi och plockar bort en och annan utblommad blomma så får man nog en fortsatt ivrigare blomning. Blommor överlag funkar nu så. Har man chans att gå i frö så kan man strunta i att blomma, tänker blommorna.
På finska heter den Kesäkynttilä (sommarljus, men mer som ljus som "stearinljus") och den är verkligen smått lysande i sommarnatten. Får den välja så står den gärna i sol eller halvskugga, tål lite torka (och vind!)
Är en gammeldagsväxt och man ser den ibland på gamla foton från herrgårdar från början av förra seklet. Vilket förklarar dess andra finska namn. Den kallas nämligen också "Herrasväen kaura" (Herrgårdsfolkets havre). Och nu tror jag inte detta namn spelar på att den ser speciellt mycket ut som havre utan syftar på dess latinska namn 'Gaura' (Gaura lindheimeri). Ser framför mig hur någon torpare i slutet av 1800-talet fick syn på denna växt vid någon herrgård (då den var en vanlig herrgårds-sommarblomma) och frågade vad det var för något och fick till svar att det var en Gaura.
Nå, i den finska folkmunnen kunde Gaura snabbt bli till kaura (havre) och så fick blomman namnet Herrasväen kaura. Att så såg havret ut hos herrgårdsfolket.
Mycket intressant det här med blommors historik. Återkommer till det i samband med andra sommarblommor. Lite cliffhanger där.....heh!
UTGÅNGSLÄGET
Igår kväll, eller kanske det redan var natt, så tog jag en skogspromenad. Lyssnade till kattugglan som pratade med sina ungar som ännu var kvar i holken. Gick så tyst jag kunde och skrämde upp något stort som rusade iväg genom en ung granskog så grenarna knäcktes. Förmodligen en älg? Hann aldrig se.
Sedan när jag vandrar tillbaka till stugan så ser jag att det här kanske mest av allt säger hur det ser ut här på stugan. Kan ibland inte riktigt ens själv precisera om det är en skärgårdsstuga vid havet eller en stuga intill skogen, för det är både och. På ena sidan finns den öppna fjärden och på den andra gammelskogen. Öppenhet och slutenhet. Två helt skilda världar. Vackra och vilda men generösa på var sitt sätt. Och så stugan där i allt, med en del i skogen en ut mot havet.
Sedan kan man ju fråga sig varför det alls skall bli någon trädgård? Är det inte bra som det är? Som det varit i åratal.
Jo, kanske så. Men eftersom jag nu valt att bosätta mig i en lägenhet och hoppas kunna vara här så mycket mer och på samma sätt som man hänger upp fågelholkar för att känna glädjen av att återkommande fåglar, kanske staren, återigen i år bosätter sig i av mig uppsatt holk. Så känner jag också en glädje av att på våren kunna gå och kika efter vilka perenner kommer upp, och vilka buskar som klarat sig. Att till hösten uppleva en höstblomning som inte de vilda växterna ger. Men också att ha något att ge den kompost som vi här på stugan faktiskt gör. Att något har nytta av vårt avfall.
Det känns vettigt, men mest av allt älskar jag skapandet.
Man brukar säga om fotograferande att det är att måla med ljus. Att skapa en trädgård är också att måla, men med en mycket stor och mycket, mycket långsam pensel - som dessutom ibland gör helt som den själv vill.
Min lilla trädgård här i gränslandet mellan skog och hav hoppas jag blir en subtil nyans mellan det odlade och det vilda. Som att strö en "smakhöjande nypa salt" över en redan i sig vacker miljö, inget mer, men så avgörande ändå.
EN KARG PLATS PÅ JORDEN
Har igen landat på stugan - med bilen full av växter. Och lite barnsligt nöjd över att jag hittat några perenner som kommer att passa som ett smäck i den kommande skärgårds-/skogsträdgården.
Även om det nu inte alls finns någon rabatt eller något överhuvudtaget att plantera något alls i så går jag och petar på den ena och andra perennen i lådorna i plantbutikerna - om det skulle komma emot någon växt som kunde vara intressant. Och det har det ju gjort! Men mer om det senare.
Att det här är en karg plats på jorden har jag nämt. Och min alldeles egna till-lagda agenda är att försöka behålla den stämningen även om de nya växtbäddarna naturligtvis blir mer bördiga och näringsrika än omgivningen och på så sätt skulle kunna svälja mer krävande växter, men nja...jag vill behålla skogens och klippornas subtila känsla och kargheten.
Eftersom vi då det gäller skogen omkring gjort det beslutet att den skall få återgå till att vara en naturlig skog, med tiden en gammelskog, känns det än mer konstigt att tillföra väldigt raffinerande växter. Ändå vill jag att man får lite "trädgårdskänsla". Låter lite motstridigt, och det är det som är det utmanande.
Vi byggde stugan för i runda tal trettio år sedan (jisses så åren går!!!) och hade den uthyrd under många år då vi själva var fast med - ja livet - och upplevde att vi inte alls hann vara här så mycket alls. Så länge jag haft trädgårdar att ta hand om på andra håll har jag inte heller velat skapa något här som kräver att man måste "ta hand om något". Men nu har det som sagt ändrat!
Flyttlasset går förresten om tio dagar så det lär sedan bli ett weekend bland flyttlådor innan jag kan återkomma hit igen. *Pust*!
Men ja, det blir säkert en del skogsträdgårds-snack här framöver.
SIN FARS DOTTER
Det måste nog vara redan tredje, eller fjärde, året i rad som vi har ett häckande kattugglepar i våra holkar i skogen bakom stugan. Alltid lika underbart att höra kattugglans hoande i tidiga vårvinternatten. Och så en dag, idag, är det dags för ringmärkning av parets ungar.
Om jag räknar rätt så har paret fått sammanlagt åtta ungar under åren i våra holkar. Två ungar första året, tre ungar året därpå. Och nu tre ungar igen. Ungarna var lugna och coola, precis som åren innan. Kanske de helt enkelt är som sin mor, som också är en cool morsa. Hon "pratar" med sina ungar på håll då de ringmärks men kommer inte och anfaller, vilket ugglor kan få för sig att göra. Slagugglan i synnerhet kan vara riktigt aggressiv. Som ett minne av det har gubben min en bit av sitt öra borta...Ugglor är inte att leka med!
Men det här paret är av den sävligare sorten. Ungarna klapprar med näbben för att uppmärksamma föräldrarna om att något utöver det vanliga pågår. Vi hörde både honan och hanen svara så båda fanns i grannskapet. Första gången jag hörde att också hanen svarade, så kanske uggleungen på bild var "sin fars dotter" och behövde lite extra heja-rop av sin pappa? Ingen som vet. Eller ens om det är så de kommunicerar.
Själv kommunicerade jag ju aldrig speciellt bra med min pappa, snarare tvärtom, men som det ju är så kommer det ofta "med åldern" en viss förståelse för saker man innan upplevt som svartvita, men numera konstaterat att de trots allt är mer grå. Man får en viss förståelse och tiden gör sitt. Och så kanske man märker hos sig själv (o ve och fasa) drag som man kanske inte helt accepterat hos sina föräldrar.
Min pappa var en pedant av rang. Och då menar jag en Pedant av Rang. Och börjar smått märka samma tendens hos mig! Och jag tycker att det är bara skönt. Att vara lite pedant.
De egenskaper jag bara tyckte var jobbiga hos honom finner jag helt plötsligt hos mig själv!
Ändå var det gubbens kommentar som fick mig att inse att jag kanske trots allt är min (pedanta) fars dotter.
Jag skulle bygga en liten mur av sten och även om det inte spelar så stor roll om det nu blir spikrakt eller inte så gick jag efter mitt - ja, vad nu sen det heter - den där som man kan få till raka linjer med för att kolla att den lilla muren verkligen blir rak.
Gubben min skrattade och sade:
- Ja-a, du är då din fars dotter.
Och jag har väl aldrig tänkt att det kanske är så. Att man faktiskt ärver egenskaper som man inte ens tänker på att man ärvt. Och att egenskaperna inte ens kommer fram före långt upp i ålder. Även om jag alltid upplevt mig mer som "mammas flicka" så märker jag alltmer att jag gör saker "som min pappa skulle ha gjort".
Och det är lite intressant tänker jag. Just med bakgrunden att vi inte hade det bästa av förhållande, att han var ganska avlägsen i min uppväxt. Vilket får mig att tänka på att hur mycket av det vi är verkligen är "aktivt inlärt från föräldrarna" och vad är helt genetiskt betingat.
Jag kan ärligt säga att vissa, om inte alla, av mina pedantiska drag definitivt är genetiska. I tiderna var jag verkligen inte mottaglig för någon som helst uppfostran i pedanteri.
Vilket ger mig ett svagt hopp i att mina söner någongång blir "sin mors söner" och upptäcker skönheten i att vara lite smått pedant. Än visar de inte mycket tendens åt det hållet....
....å andra sidan är de inte 50+ än...Heh!
Ibland tar utveckling lite tid.
LITE MERA SOPPA ÅT FOLKET
Det är fånigt vad gott det kan bli av något så "fult" och lättlagat.
Det här är kanske den enklaste soppan i världen. Och en bland de godaste. Inte bland de minst kaloririka, det måste medges, men jisses så det är som att lapa sammet och guld på en och samma gång när man äter det här!
Soppor känns ju lite höst-mat, men när nu vädret har svängt och blivit lite småruggigt därute så passar ju en mild men värmande soppa hur bra som helst. Och dessutom behövde jag bli av med jordärtskockorna som legat i grönsakslådan redan ett bra tag.
Men som sagt, enklare kan det inte bli:
För 4 personer, eller för 6 om man bjuder soppan som förrätt.
Den är mättande - ni förstår snart varför...
- En påse (500 g) jordärtskockor
- 2 dl vispgrädde
- 4 dl mjölk (för ännu rundare smak hade jag valt sk röd mjölk, eller ökat lite på mängden grädde)
- salt (efter smak - börja med 1 tsk). Beror lite på hur "söta" skockorna är, för det kan variera har jag märkt.
That's it för soppans del. Fyra ingredienser alltså!
Skala (småjobbigt, jag vet - går bättre med kniv än skalare) skockorna och skär dem i ungefär lika stora bitar. Koka dem på svag värme i den saltade grädd/mjölk-blandningen tills de är mjuka. Det tar ett tag, vill jag påstå. Svag värme är lovordet, så mjölken inte bränner i botten. När skockorna känns mjuka mixar man soppan. Vill man nu lyxa till det ännu extra så kan man sila soppan så det inte kommer ens minsta lilla skock-klump med, för den här soppan är liksom sammet i smaken och en bit skocka kan upplevas lite "vad är det här???" Men det är smaksak hur man gör, naturligtvis. Och så lägger man till lite mjölk om soppan känns för tjock. Här får man också lite känna efter hur man vill ha det. Men hellre lägga till i det här skedet än ha en för vattnig soppa. Blir liksom enklare åt det hållet.
Vad jag gjorde till var att slänga in några parmaskinka skivor i ugnen (beroende på fettmängd 5-15 minuter i 220 ° C) så de blir knapriga. Man får känna efter helt enkelt. Man kan ta bacon också, men de tar längre tid på att bli knapriga och känns att det kanske då blir lite väl mycket fett. Men, som sagt, smaksak.
Och så innan servering på med lite örter. Eftersom soppan är mild så passar det mesta, tror jag. Man tar igen vad man har. Jag hade persilja och timjan. Men kunde också ha haft i gräslök. Men inte för mycket. Sammets-smaken från kronärtskockorna får man inte låta gå förlorad.
Så enkelt och så gott. Det tar bara överraskande länge att låta skockorna koka riktigt mjuka, så snabbmat är det kanske inte. Men nog en mat värd att vänta på!
NÅGRA DAGAR VÄRMEBÖLJA
Det blev en överraskande värmebölja mitt i våren. Man blir nästan lite matt när det plötsligt är + 26 grader därute! Matta är också många pollinerare som vaknar upp ur vintern och i år har jag fått hjälpa både humlor och bin med lite honungsvatten så de får upp varvantalet i sin motor.
Eftersom jag misstänker att värmebölja kanske inte är något som håller i hela våren och sommaren, för att inte tala om hösten, så har jag investerat i en värmelampa till stugan.
Hade i tiderna för länge sedan en sådan där infrarödvärmegrej på en annan terrass, men huj så ful den var!
Tänkte att då klär jag hellre på mig....typ ;).
Men den här som man hänger i taket är faktiskt inte så tokig! När jag hämtade paketet från posten så tänkte jag:
- Hjälp! vad stor den är!
Men faktum är att när den hänger där ovanför bordet så är det helt okej! Och värmer skönt svala kvällar.
För svala kvällar kommer det på dessa breddgrader ändå att vara.
Finns i olika märken - och prisklasser - det här är av märket FXA och kan justerar i tre olika "värmestyrkor". Här mysigt sken också.
Mysigt sken har ju alla solnedgångar också. Man kommer inte från det att man nog aldrig tröttnar på vare sig levande eld eller solnedgångar. Där finns någon återkommande fascinerande i dem. Så vanligt och ändå så variationsrikt är ju också potatis. Denna fina knöl.
Lyxade till det med nästan flortunna potatisskivor som jag hade lite brynt smör på och så salt, peppar och färsk timjan. In i ugnen (175 °C) i ca en timme. Övre delen av skivorna blir härligt knapriga medan nedre delen som fått gotta sig i smöret ja...det säger ju sig själv hur det smakar!
KÄKA OGRÄS
Jag tänker en hel del på hur annorlunda det kommer att bli att bo i lägenhet. Det är helt klart att det är så. Går en sväng i trädgården och ser perenner - och ogräs sticka upp lite här och där.
När det gäller ogräsrensande så är det ju ännu så här på våren hänt att man inte tänker så mycket på det. Fast det är just det man bör göra! Att inte släppa dem att ta över. Allt, allt rensande innan midsommar är en liten seger.
Men nu går jag bara och tänker, ser man på...där kommer en massa kirskål upp bland perennerna. Och ja, ja gullripset har tydligen tagit över lite mer av phloxrabatten. Och så går jag bakom ute-bastun och inser att jag exakt vet vad jag skall laga för middagsmat!
Det är ju så det är med trädgård. Inget är svartvitt. Nässlor på rätt plats är ju bara guld så här på våren. Men in i rabatterna vill jag banne mig inte ha dem!
Och lite längre in i hassellunden, där bakom bastun, frodas mina fem ramslöksplantor som jag fick för några år sedan. Första året kunde jag skörda kanske tio blad, nu kunde jag ta rätt rejält. Eftersom ramslöken här växer precis på sin existensgräns så har den minsann inte kommit upp till ogräs-status. Inte på något sätt. Kommer inte heller att göra det.
Min äldre son och jag, han är den andra i familjen som gillar att kocka, smider planer vart vi kunde plantera dessa små läckra plantor. Andra i familjen kanske suckar över syrenbuskar och granar som kommer att stryka med, men vi känner starkt att ingen, INGEN skall bygga på vår ramslök.
Men vi har en plan...Rädda Ramslöken.
Nässlor, de är enklare att hitta. Och inte så svåra att odla är de heller. Om man nu skulle få för sig att göra det?
MORSDAG
Morsdag är det idag.
Och jag har kanske fått den häftigaste och tuffaste morsdagsrosen någonsin!
Min yngre - han, lillungen, ni vet - studerar ju till smed och hade knåpat ihop till en ros som inte vissnar i det första taget!
Och det roliga är att då min äldre grabb var i tidiga tonåren var han otroligt intresserad av glasblåseri och hade då vi varit på en uppvisning lyckats smyga iväg och köpa en handblåst glas-ros åt mig. Så nu har jag eviga rosor av vardera pojkarna. En i glas och en i metall.
Och gubben var snäll och fixade det där mer traditionella med vitsippor till morgonkaffet. Härligt!
Nu är det bara Eurovisionen och ishockey VM (anordnas den i år...???) och så är vårens milstolpar avklarade och det kan bli sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)