SLÖSÖNDAG
PROJEKT SKOGS-/SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD
I VÄNTAN PÅ EN TRAKTOR
ETT STORMIGT VECKOSLUT
HON SMYGER SÅ TYST
Den här sommaren har jag varit hundlös sedan Aida tassade över regnbågsbron i våras. Är det det, att här inte finns hundlukt eller bara en tillfällighet att jag den här sommaren stött på vilda djur - mer än hjort och råddjur. Tidigare i somras fick jag se en grävling komma lunkande mitt på ljusan dag. Mötte också en mårdhund på en sen kvällspromenad. Och här i tassemarkerna precis runt stugan har jag uppenbarligen en ensam rävhona. Sett henne sitta och kissa så jag antar därför att den är en hona. Men har inte sett några rävvalpar så antar att hon inte har några?
Idag kommer nog både deras och mitt lugn att bli något avbrutet för idag kommer traktorn som skall gräva ut och jämna till marken för framtida sovstuga, växtrabatter och ny parkeringsplats. Jag väljer att för mitt inre öga se hur det ser ut när det är klart...hehe.
I det här fallet är det målet som är mer intressant än resan - om man uttrycker det så!
Det kommer att se för j*vl*gt ut ett bra tag, typ till nästa vår, men det blir nog bra.....
FEMTON MILLIMETER
Men regnet alltså.
Aldrig tänkt att droppar är så vackra, att ljudet av regn, förutom att det alltid är ett fint ljud, också kan, efter en så här lång torka också inneha en lättnad som nästan är fysisk. Som om det är konkret och på riktigt lättare att andas.
Vattentunnan under stuprännan fylls på, löv och torra björklöv som samlats på botten flyter upp och rinner så småningom över. Vid husknuten har en spindel lagt ut sitt nät. Sen sommaren är ju de vackra spindelnätens tid när korsspindlarna börjar väva sina stora fina nät. Här har dock någon annan spindel varit i farten och sänkt ner en enda spindeltråd så nära marken att en liten sten från vår stig fastnar i den. Tyvärr är bilden suddig, när jag skulle fota så blåste det upp såpass att det var omöjligt för kameran att hinna fokusera, och när jag senare skulle fota den på nytt var spindeltråden borta.
Många har obehag för spindlar men mig fascinerar de. Och ju mer jag lär mig om dem desto mer fantastiska ter de sig. Men mer om de en annan gång.
Nu skall jag ta och värma bastun - inget jag åtminstone roat mig med då temperaturen på dagarna balanserat på båda sidorna om 30-strecket. Nu med normala (vad nu sen är normalt numera...) temperaturer, där runt tjugo, så känns en kvällsbastu riktigt lockande.
Och i morgon skall det bli mer regn. Nice!
GRÄNSLANDET MELLAN DET VILDA OCH ODLADE
SMÅTT EXKLUSIV
Det har varit glädjande mycket fjärilar i farten denna heta sommar.
Jag är ingen stor fjärilskännare, men skulle gärna lära mig mer om både fjärilar och spindlar. Finns ju i och för sig hur mycket spännande i insektriket som helst, men om man skulle liksom fokusera på någon art i taget. Nå, men till fjärilar.
De finns även här i karga skärgården och även om jag inte än hunnit plantera speciellt mycket blommande alls så ser jag nästan hela tiden någon som fladdrar omkring. Så en dag såg jag någon fjäril som var rätt så stor, i storlek med en sorgmantel (en fjäril jag känner till) med ett vingspann på ca 7 cm.
Men den här flög på ett annat sätt, tyckte jag. Och så saknades sorgmantels vita Kant runt vingarna. När jag nästa gång kom till stugan låg en stor fjäril död på golvet i den öppna verandan.
Satt igång att googla fjärilar för att ta reda på vilken gigant detta var. Kom fram till att det kunde vara en aspskimmerfjäril. Wikipedia säger såhär om den:
Aspskimmerfjärilens utbredningsområde sträcker sig från södra och centrala Europa och österut genom de tempererade delarna av Asien till Japan.[4] I Norden förekommer den endast på sydkusten i Finland, ett litet bestånd i Danmark[5], tillfälligtvis på Åland[2] och sedan sommaren 2019 även med en liten population på Värmdö i Stockholms skärgård[6].
Eftersom den nu inte är alldeles vanlig så ville jag ännu kolla att jag artbestämt rätt och checkade upp saken med Naturväktarna och visst var det en aspskimmerfjäril. När solen lyser på vingarna i en viss vinkel så lyser vingarna alldeles klart blålila. Då är det fråga om en hane. Vilket han är på bilden även om det i den här fotovinkeln inte syns det blå skimret.
Det finns en annan, mer vanlig, fjäril som heter sälgskimmerfjärilen - ser i det stora hela precis likadan ut, men har bara ett "öga" på vingen. Den här aspskimmerfjärilen har två.
En vecka senare såg jag en till av samma art, känns lite exklusivt att ha sådana celebriteter fladdrande runt på udden. Kanske jag börjar se på de fladdrande varelserna med nya ögon :).
EN INSIKT AV NÅGOT SLAG
Att komma hit över en helg är lite som att bara vara "på besök" medan då jag varit här några dagar mer än bara en weekend så blir stugtillvaron liksom "vardag" och känslan att vara här en helt annan. Det är knepigt att förklara, men det är en skillnad.
Då liksom stugan inte längre är något man besöker över veckoslutet utan det blir just den nuvarande tillvarons huvudkvarter och det är utgående från det som aktiviteter planeras. Men det har också med stugrutiner att göra. Man diskar för hand och istället för att det blir något man alltid gör innan man lämnar stugan så blir det en vardagssyssla (jo, vi diskar nog dagligen även på weekenden, men det är ändå annorlunda). Idag hade jag också en byk-dag. Vi har naturligtvis, eller inte vet jag om det är naturligtvis, för stugornas utrustning är ju olika. Men vi har ingen tvättmaskin (eller diskmaskin) här på stugan och även om tvätten jag tvättar för hand här består av någon t-skjorta, en kökshandduk och ett gäng trosor, så är tvätten en fysisk konkret handling. Inget som sköter sig själv medan man gör annat. När jag står och sköljer min nattskjorta som blivit lite småsvettig under de senaste tropiska nätterna blir det en aktiv handling. När jag hänger upp den på bykstrecket och hoppas på att vinden är kraftig nog för att torka den till kvällen. Och när jag på eftermiddagen plockar in den och den doftar rent och friskt av havsvindar då blir den lilla handlingen - att byka - en helhetsupplevelse som jag tar med mig i sängen då jag går och lägger mig. På det sättet förankras det långsamma livet till vardagen. Och vardagssysslorna blir en annan upplevelse, inte något man gör vid sidan om annat utan de blir en egen upplevelse. Sysslan i sig blir liksom synlig och verklig.
Många talar om att det där med att det i att värma en vedeldad bastu ligger lika mycket rit som i själva bastande. Och det är lite samma. När vardagssysslor plötsligt tar tid och plats och ÄR - då infinner sig ett märkligt lugn i själen. Att knäppa på en el-bastu ger inga lugn-i-själen poäng precis. Inte heller att knäppa på tvättmaskinen.
Vi har ju valt att inte ha någon TV på stugan. Och visst - jag kan se på någon serie eller film på min dator, men det är oftast på vårarna eller på höstarna då kvällarna är mörka. Sällan gör jag det på sommaren. Men jag lyssnar gärna på radio. Vilket jag sällan gör hemma - annat än i bilen.
Idag lyssnade jag på ett radioprogram där man talade bland annat om det här med hur "snuttigt" allt har blivit. Där man förr kunde ha "långsamma" TV- och radioprogram är mycket nu snuttifierat och det mesta skall man få sagt på 30 sekunder.
Det är lite som det här med att blogga. Alltfler överger sina bloggar och gör inlägg på Facebook eller Instagram - eller ännu snabbare förbi-ilande "stories". Bara några sekunder och så är det borta. Medan bloggande ofta har gett personen som skrivit inlägget en stund av långsam närvaro i sin text, och för de som läser ett tag att närvara i bloggarens vardag, som att lyssna på en berättelse. Lite som att stanna upp och mötas. Lite mer än att bara säga "hej!" så där i förbifarten. Tummen upp. Eller Hjärta!
Inget illa i det heller, men jag tror många har svårt att minnas vad man gillat på de sociala medierna under dagen som gått. Men jag tror man kommer ihåg inlägg man läst på någon blogg. Kanske har jag fel, men jag gör det.
Nu skall jag gå en sväng ut till ute-toan, innan jag går och lägger mig. Också här finns en viss annan sorts närvaro. Jag går förbi mina rabatter på vägen, böjer mig och doftar på en blomma. Känner gräset mot mina bara vader. Gruset som knastrar under mina steg. Hör en sen fågel kvittra i skogen intill. Blir biten av en mygga.
Det tar sin stund att landa i lugnet. Men när man väl är där är det alldeles underbart!
TANKAR OM TRÄDGÅRD I SKOG
ÄLSKAD ATT HATAS
Mitt barndomshem var en 50-tals funkisvilla på en bergig tomt och i var och varannan bergsskreva växte det Bergenia. Den här blomman är liksom min barndom. Den och rhododendron, klätterhortensia och mossflox. Och taklök. Och berg. Sade jag berg?
Inte underligt att jag fick ett gäng bergenior av min mamma då vi byggt vår stuga klart för precis framför stugan fanns en rejäl grop i berget. Sagt och gjort - bergeniorna blev planterade där och sedan dess har de stått där. I trettio år.
Under åren har jag haft ett mycket varierande förhållande till bergeniorna. Först var jag väl mest "likgiltig" och glad att jag hade något att stoppa i bergssrevan så gäster i skymningen inte skulle snubbla, falla och försvinna ner i skrevan.
Efter ett tag när jag blev mer trädgårdsintresserad och det här med funkisväxter blev lite "fulväxter" för mig. I och med det så levde bergenian lite farligt. Hade jag inte haft så mycket annat i livet då så hade de nog slutat på en kompost. Men så blev det nu inte, och bra var väl det, för jag undrar om någon annan växt i världen skulle klara det utmanande läget, den totala avsaknaden av omvårdnat och den något karga växtplatsen så som bergenian.
Med handen på hjärtat kan jag säga att det är första gången på 30 år som den blivit gödslad! I år gav jag lite hästgödsel åt den och kände ett sting av dåligt samvete att jag behandlat den så styvmoderligt.
För smaken ändrar och plötsligt kan jag tycka att den är lite fin. På sitt sätt. Den blommar när det mesta här ute i skärgården ännu gnuggar vintersömnen ur sina bladnerver. Bin och humlor surrar girigt runt bergenians blommor. Den uppskattas av pollinerarna helt klart.
Och så är den ju grön också på vintern, och på hösten blir en del blad fint rödkantade. Plötsligt ser jag på bergenian med nya ögon. Och helt klart en av de tåligaste perenner i knepiga lägen.
P.s Har också börjat gilla både rhododendron, klätterhortensia och taklök. Mossfloxen är ännu lite....njaaa. Kanske det är med trädgård som med allt annat, "modet" eller det ögat uppfattar som fint går i cykler.
Men mest poäng får bergenian för sin tåliga läggning. Och förstås för att det är en liten bit av mitt barndomshem som står där i bergsskrevan och är lite...småful. Men ändå älskad. Lite.
SOMMARLJUS
Det finns några sommarblommor som jag gillar så himla mycket, och en av de är sommarljus.
De finns som rosa också, där blomman varierar från olika stark rosa nyans. Den rosa varianten är lite mer upprättväxande och stadigare, medan den här vita är...ja underbar! Den är gänglig, svajig, graciös och alldeles bedårande. Den är som ett gäng små vita fjärilar som landat på ett grässtrå och bara vajar där i vinden.
Jag har haft den förr i mina sommarkrukor, men känner att den platsar så bra här i skogsträdgården.
På engelska heter den "beeblossom" och då är det ju klart att det finns en orsak till att välja den. Bin älskar växten. Och jag har en hel del solitärbin här vid stugan. I England är växten en perenn och även hos oss kan de övervintra, men då skall alla nordliga blomgudar vara på gott humör och i rätt position till månen - och allt annat. Så tänk på den som en sommarblomma. Bäst så.
Däremot blommar den långt in på hösten. Och kräver inte att man är där och plockar bort torkade blommor hela tiden, vilket många andra sommarblommor kräver för att blomma vidare.
Men - går man förbi och plockar bort en och annan utblommad blomma så får man nog en fortsatt ivrigare blomning. Blommor överlag funkar nu så. Har man chans att gå i frö så kan man strunta i att blomma, tänker blommorna.
På finska heter den Kesäkynttilä (sommarljus, men mer som ljus som "stearinljus") och den är verkligen smått lysande i sommarnatten. Får den välja så står den gärna i sol eller halvskugga, tål lite torka (och vind!)
Är en gammeldagsväxt och man ser den ibland på gamla foton från herrgårdar från början av förra seklet. Vilket förklarar dess andra finska namn. Den kallas nämligen också "Herrasväen kaura" (Herrgårdsfolkets havre). Och nu tror jag inte detta namn spelar på att den ser speciellt mycket ut som havre utan syftar på dess latinska namn 'Gaura' (Gaura lindheimeri). Ser framför mig hur någon torpare i slutet av 1800-talet fick syn på denna växt vid någon herrgård (då den var en vanlig herrgårds-sommarblomma) och frågade vad det var för något och fick till svar att det var en Gaura.
Nå, i den finska folkmunnen kunde Gaura snabbt bli till kaura (havre) och så fick blomman namnet Herrasväen kaura. Att så såg havret ut hos herrgårdsfolket.
Mycket intressant det här med blommors historik. Återkommer till det i samband med andra sommarblommor. Lite cliffhanger där.....heh!
UTGÅNGSLÄGET
Igår kväll, eller kanske det redan var natt, så tog jag en skogspromenad. Lyssnade till kattugglan som pratade med sina ungar som ännu var kvar i holken. Gick så tyst jag kunde och skrämde upp något stort som rusade iväg genom en ung granskog så grenarna knäcktes. Förmodligen en älg? Hann aldrig se.
Sedan när jag vandrar tillbaka till stugan så ser jag att det här kanske mest av allt säger hur det ser ut här på stugan. Kan ibland inte riktigt ens själv precisera om det är en skärgårdsstuga vid havet eller en stuga intill skogen, för det är både och. På ena sidan finns den öppna fjärden och på den andra gammelskogen. Öppenhet och slutenhet. Två helt skilda världar. Vackra och vilda men generösa på var sitt sätt. Och så stugan där i allt, med en del i skogen en ut mot havet.
Sedan kan man ju fråga sig varför det alls skall bli någon trädgård? Är det inte bra som det är? Som det varit i åratal.
Jo, kanske så. Men eftersom jag nu valt att bosätta mig i en lägenhet och hoppas kunna vara här så mycket mer och på samma sätt som man hänger upp fågelholkar för att känna glädjen av att återkommande fåglar, kanske staren, återigen i år bosätter sig i av mig uppsatt holk. Så känner jag också en glädje av att på våren kunna gå och kika efter vilka perenner kommer upp, och vilka buskar som klarat sig. Att till hösten uppleva en höstblomning som inte de vilda växterna ger. Men också att ha något att ge den kompost som vi här på stugan faktiskt gör. Att något har nytta av vårt avfall.
Det känns vettigt, men mest av allt älskar jag skapandet.
Man brukar säga om fotograferande att det är att måla med ljus. Att skapa en trädgård är också att måla, men med en mycket stor och mycket, mycket långsam pensel - som dessutom ibland gör helt som den själv vill.
Min lilla trädgård här i gränslandet mellan skog och hav hoppas jag blir en subtil nyans mellan det odlade och det vilda. Som att strö en "smakhöjande nypa salt" över en redan i sig vacker miljö, inget mer, men så avgörande ändå.
EN KARG PLATS PÅ JORDEN
Har igen landat på stugan - med bilen full av växter. Och lite barnsligt nöjd över att jag hittat några perenner som kommer att passa som ett smäck i den kommande skärgårds-/skogsträdgården.
Även om det nu inte alls finns någon rabatt eller något överhuvudtaget att plantera något alls i så går jag och petar på den ena och andra perennen i lådorna i plantbutikerna - om det skulle komma emot någon växt som kunde vara intressant. Och det har det ju gjort! Men mer om det senare.
Att det här är en karg plats på jorden har jag nämt. Och min alldeles egna till-lagda agenda är att försöka behålla den stämningen även om de nya växtbäddarna naturligtvis blir mer bördiga och näringsrika än omgivningen och på så sätt skulle kunna svälja mer krävande växter, men nja...jag vill behålla skogens och klippornas subtila känsla och kargheten.
Eftersom vi då det gäller skogen omkring gjort det beslutet att den skall få återgå till att vara en naturlig skog, med tiden en gammelskog, känns det än mer konstigt att tillföra väldigt raffinerande växter. Ändå vill jag att man får lite "trädgårdskänsla". Låter lite motstridigt, och det är det som är det utmanande.
Vi byggde stugan för i runda tal trettio år sedan (jisses så åren går!!!) och hade den uthyrd under många år då vi själva var fast med - ja livet - och upplevde att vi inte alls hann vara här så mycket alls. Så länge jag haft trädgårdar att ta hand om på andra håll har jag inte heller velat skapa något här som kräver att man måste "ta hand om något". Men nu har det som sagt ändrat!
Flyttlasset går förresten om tio dagar så det lär sedan bli ett weekend bland flyttlådor innan jag kan återkomma hit igen. *Pust*!
Men ja, det blir säkert en del skogsträdgårds-snack här framöver.
SIN FARS DOTTER
VID ETT GAMMALT BORD
Har landat vid stugan, denna ruggigt kalla, blåsiga och regniga fredag. Sitter vid det gamla bordet och planerar. Skriver, skissar, funderar.
Det är lugnt och skönt. Lugnet sätter sig i kroppen. Lite långsammare är själen innan den också inser att det är helg nu. Någon småklassisk spellista spelar i bakgrunden. Jag har tänt ljus och brasa. Plockat in en bukett tulpaner innan hjortarna äter upp dem.
På bilden ser man hur skogen grönskar - blåbärsriset är så där underbart limegrönt som får hela skogen att bli fräsch och ny. Sitter och läser en bok om skogsträdgårdar och tankar och funderingar galopperar iväg. Ute vid parkeringen, eller "parkeringen" står korgar, kassar, byttor, hinkar med uppgrävda plantor från Bokulla, därifrån vi nu skall flytta, och väntar på att få en tillfällig rotslagning här i det som skall bli en skogsträdgård.
Sitter med en lista av växter "som inte hjortar gillar". Och prickar in växter som också finns på listan "som gillar karg mark", "som gillar sur jordmån", "som gillar salta havsvindar", "som gillar att man inte hinner pyssla om dem ständigt och hela tiden" och sist men inte minst "som gärna sprider sig, men inte för mycket". Och som passar in i skogsmiljö. Det är inte helt lätt att hitta någon som landar i alla listor.
Man, eller jag, vill ju inte plöja ner en mängd pengar på växter som vare sig trivs eller passar in. Inser att det är så mycket enklare att planera en trädgård i en urban miljö där det på sitt sätt finns så mycket mindre att ta i beaktande. Ändå tar jag detta som en härlig utmaning! Kanske det mest knepiga läge jag planerat en trädgård i. Tur att det är bara åt mig själv - så ingen större press, hahahaaa...
Och så finns det ett viktigt kriterie till. Det skall vara lättskött. När jag sitter här vid det här gamla bordet och tittar ut skall jag inte se enbart ett arbetsfält, utan en slags mild övergång från trädgård till skog som inte kräver så mycket av vare sig mig eller någon annan.
Så är planen...
ALLA DESSA PLANERINGAR OCH PLANER
Vid sidan om gör jag ibland små trädgårdsplaneringar och -karteringar åt vänner och bekanta. Har inte på åratal gjort sådant till yrket så att säga, men vanan ligger ju i. En skiss hjälper att få proportioner på allt och absolut nästan ett måste då man anlägger tex en rabatt att räkna ut material- och växtåtgång.
Jag har nämnt det förr, men under de närmare trettio åren som vi haft stuga i skärgården så har omgivningen fått vara så gått som i vilt skick. Det har helt enkelt funnits andra trädgårdar som krävt omtanke och skötsel. Men nu ändrar det ju.
Samtidigt skall detta inte bli ett nytt arbetsfält. Absolut inte. Och det skall inte bli en för "pråligt" därute i skogen, men ändå lite mer än skog. Läget är definitivt utmanande. Både jordmånen och den nästan ständigt närvarande vinden som ligger på. Har under åren gjort några planeringar för utsatta - "jobbiga" - lägen och där har jordförbättring ofta varit lösningen. Så även här, men här räcker det inte bara med det. Här behövs tänkas till lite mer. Från skogssidan gassar solen på och det är torrt, kargt och jordmånen är sur. Även om jag jordförbättrar här, vilket måste göras - det går inte att plantera nåt i blåbärsris - så kommer jorden över tid att övergå tillbaka till ett lägre ph-värde. Och så kryddar vi på med den där västanvinden som får fart över fjärden och rätt sällan vilar...Visst jag kan alltid hålla på och kalka och "slåss mot väderkvarnarna" genom att försöka hålla jorden så basisk som möjligt. Men min strävan är ju att hitta växter som trivs i just detta mikroklimat. Med sur jord, med envis vind, med torka.
Och med hjortar som förmodligen kommer att tycka att jag precis öppnat en femstjärnig krog mitt i skogen. I synnerhet som inte vaktmästaren är där riktigt alla dagar!
Utmanande?
Jep. Gäller "bara" att hitta lösningar som får alla pusselbitar att falla på plats. Och detta är det pussel med lite fler bitar, känner jag.
Vi skall också bygga till ett litet sommarkök som till vintern skulle få agera lager för alla de trädgårdattiraljer, krukor, sprutkannor, skottkärror, spadar, krattor - you name it - som nu inte behövs i våra andra trädgårdar. För vi har inga andra trädgårdar att bekymra oss över. Vilket är Så Himla Skönt!!!
Men än lite främmande att tänka i de banorna. Kanske bara bra att man inte gjort det FÖR enkelt för sig...heheheheeee...