Tidigare i somras blev jag alldeles fladdrig i hjärtat när jag öppnade min
mejl och hade en inbjudan till bröllop nu i augusti.
En av mina favoritmänniskor sedan över femtio år (!) tillbaka skulle
säja JA! till sin alldeles, alldeles egna favoritperson.
"I den här åldern" - vi är jämngamla - är det inte så där att det ordnas
bröllop speciellt ofta och därför blev det extra skoj att de här
två skulle göra det. De har ju varit ett par i femton år redan, så ingen
ny förälskelse precis. Men åååh, va fina de var!
Dagen före bröllopet ringde han, min kompis, och lät lite stressad
på rösten. Glad, men stressad.
Du vet när någon börjar samtalet med;
- Det är helt okej att säga nej, men...
Plötsligt hade de kommit på att de kanske sen också skulle vilja ha en
(proffs)fotograf till sitt bröllop, trots att bröllopet var meningen att vara högst
incognito. Och ja, de kom att tänka på mig. Mig!??
Jag som alltid sagt att jag ogärna fotar människor, och absolut inte under
några som helst förutsättningar bröllop - dop eller begravningar - inberäknat.
Det är alldeles för mycket som kan gå fel, tänker jag.
Man kan liksom inte följande dag, när minneskortet kraschat ringa och säga;
- Äsch då, kan vi ta om det här...
Och ändå...trots mitt heliga löfte till mig själv så
hörde jag mig säga att visst kan jag ta kameran med, men...
Och så kom det sig att jag blev bröllopsfotograf för en kväll då två
underbara människor lovade älska varandra i nöd och lust vid
en sagoligt vacker liten sjö som betyder mycket för dem båda.
Parets önskan var att inga fotografier, av mig eller av andra tagna, skulle delas
på sociala medier och det respekterar jag naturligtvis. Fick ändå lov
att slänga ut ett par bilder här på bloggen.
Bara för att bloggen min är lika delar min egen tidskapsel - så länge som jag hållit på!
När jag gick igenom bilderna så både skrattade jag högt för mig själv
och fick tårar av beröring i ögonvrån. Hoppas jag lyckades
fånga den stämning som rådde på bröllopet i mina mycket
ex tempore-bilder. Kanske å andra sidan bra att jag inte riktigt visste
vad jag gav mig in på. Att bilderna kan förmedla den spontana glädjen,
och lite av den godhjärtade yrseln som rådde.
Ett bröllop som såg exakt ut som paret som vigdes.
Glada, skrattande, yra, berörda, hjärtliga och alldeles, alldeles kära!
*
Ja, det var väl allt för denna gång. Vädret har blivit svalare vilket
har för egen del mottagits med glädje. Skönt med lat-
sommardagar också förstås, men man blir liksom lite klarare
i tanken när det uppstår lite hönshud längs armarna nu och då.
Kram från Maggi