ÄNTLIGEN DOFTEN AV LUKTÄRTER


Det kan knappast bli en mer slö söndag än den här! Vaknade sent och åt en långfrukost med
gubben. Plockade i går de alldeles första luktärterna så nu står det en liten bukett
på verandabordet och doftar så gudomligt. Jag älskar doften av luktärter. 

Slöa söndagar är alldeles underbara! Gubben gjorde ett riktigt skitjobb och tömde 
bekvämlighetsinrättningen. Själv tog jag på mig husmorsrollen och snodde ihop en
vit kladdkaka med hallon. Efter varsin arbetsinsats avnjöt vi var sitt glas rosé och såg på
medan molnen sakta samlade ihop sig och gjorde himlen mulen. 
Så var det dags för en tupplur (gubben) medan jag kröp upp i min korgstol och började
blogga. Det är så tyst det kan bli, och ändå inte. Från skäret hörs måsarnas skrän
så där på lagom håll, flugorna surrar i fönstret och blåmes-familjen tjattrar med
varandra. Det skall bli regn till natten. 


Det är alltså så rofyllt som det bara kan bli. En skön, liksom läkande rofylldhet. 
Inte för att jag är speciellt stressad och av den orsaken skulle sakna ro och stillhet, utan
mer som en rofylldhet som är bara skön att vara i. Kravlöst och lagom slött. 

Kanske jag skall krypa ner intill gubben och ta mig en liten tupplur jag med? 
För dåsig för att läsa och så är det för tidigt för att börja se på Netflix eller någon annan
streamingtjänst. Uppenbarligen hör jag till den gamla generationen som har lite svårt att
glo på serier dagtid - om jag inte är sjuk. Då är det ok, enligt min ändå rätt liberala moral. 

Det klättrar en husspindel på min laptop. Det är kanske ändå ett tecken på att jag suttit för
länge på samma plats om spindlarna funderar om det är läge att bygga ett nät här...? Heh! 

Där....där kom första gäspningen! Nu är det nog läge för den där tuppluren!
Det är ju ändå söndag å allt. 

Kram  Maggi



 

DET DOFTAR INTE ROSOR


Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga
att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.
Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar
sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från
en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan. 
Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset
glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.

Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så! 

Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande. 
Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...


Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng. 
Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den 
andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit
till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till 
finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en
nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan 
kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar. 

Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel. 



Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på
själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort. 
Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-
helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka
bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande  
på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut
dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till
ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem. 
Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar 
kunde fira midsommar på sina sommarstugor. 
Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna
erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.  
Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad. 
Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har 
vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två. 

Äter gott - som någon annan tillrett. 
Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten. 
Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost. 

Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.
Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här. 
 Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa. 
Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så 
starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm. 


I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen
i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger! 
 Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken
att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två. 
Så aldrig säg aldrig. 

Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel. 
Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från
1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök. 
Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt
på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att 
"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också
många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut. 

Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet. 
Men det kanske ändras? 


För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt
bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna
sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så
vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen. 



Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och 
endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse
att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som 
älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som
en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men 
lagom dämpade och jordnära. 
Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla
hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion. 

Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började
vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är 
inplastat pga av pågående fasadrenovering. 



Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören
av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna. 
Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur 
fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med
funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor. 
Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa, 
lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt". 

Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann. 
Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan. 



 

SIGNALER INNAN WHATSAPP


Där vid torget byggde man för något år sedan en sådan där märklig "grej" med 
10 plåt(?)bitar som verkade vara i lite olika positioner varje gång man körde förbi. 
Först nu har jag fått mig berättat att det är en kopia på ett sk. optiskt telegraftorn. 
Sådana här signaltorn byggdes kring 1700- och 1800-talsskiftet i både Finland och i Sverige. 
Ursprungligen en fransk uppfinning. 
Främst skulle de tjäna militären så att man snabbt, enligt den tidens mått, kunde sända
meddelanden vidare. Dessa optiska telegraftorn spelade en viktig roll under det sk.
Finska kriget (en del av Krimkriget)  1808-09. Då Sverige förlorade Finland till Ryssland. 

Efter kriget förföll telegraferna och var närmast nedlagda fram till 1830-talet då dessa telegraf-
torn även öppnades för privat bruk. Och, det här är ju lite häftigt; 
Telegrafinrättningen, senare Telegrafverket och det som i våra dagar heter Telia, blev det
första statliga företaget i världen med ett telegrafnät för enskild korrespondens. 
Tänk på det när du whatappar nästa gång. Så här såg dess vagga ut. 


Signaltornen består av ett binärt system,  med sammanlagt tio luckor som kan ställas i olika lägen. 
Beroende på hur luckorna i de olika "våningarna" är vinklade kan man med hjälp av en kodbok avläsa
upp till dryga tusen olika koder! Man kan alltså signalera en bokstav, ett ord eller en hel mening. 

Kommer man med båt in till hamnen avläser man meddelandet spegelvänt, medan man från lands-
vägssidan avläser den från vänster till höger. Nu har jag bara kodboken från 2020 och från den kan jag 
dessvärre inte riktigt utläsa vad som det meddelades på lördagen. 


Men koden 611 med översta A-luckan horisontellt är i alla fall: 
"Ett barn har fötts i Bromarf. HURRA! "
Och även om jag inte har en aning om hur läget är gällande födda
människobarn så har jag lite koll på läget i djurriket. 
Storskraken, ejdern och knölsvanen har visat upp sina ungar de
senaste dagarna. Och i skrivande stund är blåmesen i full fart med
att boa för kull nummer två i holken vid verandan. 

Sådant hade jag på hjärtat idag. Strax skall jag delta i ett möte via Teams. 
Det kunde de nog inte ens drömma om då det optiska telegraftornet var 
nytt, underligt och väldigt modernt. 

Ha en skön vecka alla önskar


 Maggi

 

# MYBROMARF


Hembygdsmuséet Sockenstugan mitt i byn. Stugan är från 1851
och byggdes av bonden Smedlund från Vättlax. 

Tog mig själv på orden och nappade kameran med mig då vi på lördagen
besökte sommartorget i Bromarf. Nu skall man väl egentligen skriva Bromarf med v på
slutet, men har man en äkta Bromarf-själ, så skriver man det med f, på det gamla sättet. 
Officiellt heter byn nog Bromarv sedan 1960-talet. 
Det var Post- och Telegrafstyrelsen som hade bestämt att man skall ändra på stavningen
för att finskspråkiga kunde inte begripa varför ett f på slutet ändå skulle uttalas v. 
Inte undra på att man ville hålla fast vid det gammelsvenska ortnamnet, ca 90 % av 
ortsborna har svenska som modersmål. Bromarf är nämligen en urgammal svenskbygd.
Det var redan på 1100-talet som svenska nybyggare bosatte sig längs den finska syd-
västkusten. Innan det hade här bara huserat jägare och fiskare som kunde sägas 
vara en slags nomader. De stannade aldrig länge på ett ställe. 

Men det ändrades, och redan på 1300-talet hade man i Bromarf en egen handelsflotta.
I källskrifter finns nämnt kontakter till Stockholm, så någon gudsförgäten by var Bromarf då inte. 
Här levde man på fiske, jordbruk och skeppsbyggeri. I slutet av 1800-talet upptäckte andra
det vackra Bromarf och man började bygga sommarvillor och pensionat för semestrande stadsbor. 
När man idag kör genom byn går det inte att undgå att en del av dessa villor 
fortfarande står kvar, vilket ger byn en säregen charm. 
I början av 1900-talet kom sommargäster hit med ångbåt från bla Hangö, Åbo och Helsingfors. 

Så såg hamnen i Bromarf ut på den tiden.

Det var en hel del hålligång i trakten under det glada 1920-och 1930-talet kan jag tänka mig. Här
ordnades en ansedd tennisturnering. Fortfarande finns det ett Bed & Breakfast (Tallmo) i en 
av de anrika sommarvillorna. En charmig del av Bromarf är att än i dag när man kör genom byn
så möter man personer, ensamma och familjer, par och ungar, som strövar längs byvägen 
iklädda badrock och med handduken över armen på väg till simstranden. 
Lite som i den underbara danska serien "Badehotellet". 
(se den om du inte redan gjort det!) 

Men samtidigt som här finns en air av gammal historia så är byn 
synnerligen modern och uppdaterad. Här växer ingen mossa på strandstenarna. 

Byns finaste bil och grönsaks- och örtodlingen utanför strandbistron. Bra med förbudskylt där...


Sommarmånaderna är torget den självklara samlingpunkten. Idag, veckan innan
midsommar var rusningen på torget inte speciellt stort. Sommargästerna har kanske inte
riktigt ännu hittat ut till sina kojor, men från midsommar ändrar det. 
Eller så var vi bara lite sent ute och alla pro-torgbesökare hade varit där när det 
öppnade och inte som vi strax innan det stängde. 

Senast nästa vecka fylls gästhamnen med båtar och sommarklädda människor som 
strövar mellan butiken och torget, från strandbodarna till restaurangen. 
Ungarna äter glass och hundarna gläfsar. 
Det är ont om parkeringsplatser. Det är sommar i en sommarby. 



 Och det här har varit min sommarby sedan 1988 så man har ju sett en 
ändring. När jag började vara här fanns det tre matbutiker, nu en. Då fanns här läkarstation 
och ett par banker. Av dem finns ingen kvar. Men det kommer annat i stället som 
håller en sommarby levande. Vi har fått en fin gästhamn med fler båtplatser, en
mysig strandbistro som bjuder på mat och dryck och har musikevenemang
längs hela sommaren. Vi har fått service som jag saknat och uppskattar. Bland annat 
den där tvättstugan jag nämnde i mitt förra inlägg. Men också möjlighet till
dusch. Inte aktuellt för oss under sommarmånaderna, då har vi ju både bastu och dusch. 
Men då sommarvattnet stängs på hösten, eller innan det kopplas på våren är det skönt
att ha tillgång till en dusch om man vil stanna längre tid på stugan än över en helg. 



Bromarftrollen (inte de på cykel, utan de där bakom ;)) 
och en kappa nyupptagen nypotatis. Bästa närmaten.

Oj, det blev visst ett ganska långt inlägg det här.
Och kvar finns ännu en hel del att berätta. Hann inte alls med det här om 
det historiska sjöslaget som skedde här på 1700-talet. Eller berätta om
trollen. De kända Bromarftrollen! 
Inte att förglömma det optiska telegraftornet! 

De berättelserna får vi ta en annan gång helt enkelt! 

 Maggi