EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN


Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 
Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 
men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma
sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 
Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 
Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 
platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 
Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 
tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 
upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 


Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 
gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 
När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 
Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 
Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.
Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 
kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 
öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man
som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 
otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 
var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 
mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.
Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar
stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 
Men med alldeles för mycket människor omkring. 
Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 
outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 


Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 
kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?
Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 
Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 
Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 
Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan
vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 
sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 
Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 
om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 


Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 
eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia
så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 
En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.
Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 
Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

ETT HALVÅR I EN KOMOCKAS LIV

 


Det fanns en tid i mitt liv då "flyttlasset" till stugan bestod av hundar och katter, ungar 
(något år kajor och någon svala som behövde växa till sig). 
I år har jag packat med mig ganska mycket mer för tiden här skall ju
bli längre än vanligt. Känns nästan lite hisnande att jag skall vara här nu
mer eller mindre nonstop tills det blir höst på allvar. 
I bästa fall nästan ett halvår! 

På tal om halvår så kommer jag att tänka på min "komocka", 
höstcyklamen-knölen som jag lade på ett fat senaste oktober.
Vattnade lite och i november började den blomma! 
Tänkte att om den orkar blomma till jul så är det bra. 
Men...där blommar den än. Ett halvår senare. 

Klart jag tog den med mig. En "komocka" som klarat vintern och 
konstant skjutit ut nya blommor genom alla mörka vintermånader 
skall behandlas som en prinsessa! 

Nu ser jag att det också börjar växa ut små blad.
En magisk växt! 


En annan magisk växt är scillan. Bland de första lökarna jag petade ner i 
skogsträdgården var just scillor. Till min glädje har de redan på bara ett par år
spridit sig. Likaså har de blå scillorna som jag tog med mig från min senaste trädgård. 
Växter bär på minnen. Som bara man själv vet. Som en slags gemensam hemlighet. 
Den vita scillan och jag har ett gemensam förflutet, den blå scillan och jag har också 
något gemensamt - fast inte samma som den vita. Vid valet av växter vi väljer
till våra trädgårdar planterar vi också ibland in minnen. Gäller inte för alla växter, 
många växter blir bara som flyktiga bekanta, men för en del blir det som ett 
slagt känsloband som finns där och upprätthåller ett minne. 

Tror att jag sent kommer att glömma min "komocka" - den som tog mig 
genom vintern 2023-2024, vintern som kändes oändligt lång. 

I övrigt kan jag nämna - så där ur naturiakttagarens synvinkel att jag har
glädjande mycket bin som vaknat ur sin vintersömn i år. Och humlor likaså. 
Har lyckats identifiera flera olika humlearter vilket är riktigt skoj. 
Stugan är ju ganska kargt beläget - där mellan skog och hav - båda två rätt
utmanande biotoper så varje tecken på naturens egna mångfald gör mig glad. 

Varje övervintrande bi jag hjälper ut från stugan under våren gör mig
glad i själen. Varje liten humla likaså. 

Vi bestämde ju oss för att låta skogen häromkring vara, bli en 
vildskog - och med tiden en gammelskog. Det tar dock tid. 
Det har varit ett viktigt beslut för oss. Naturens mångfald är så
mycket mer värd för oss än de slantar vi kunde få ut ur skogen. 

Någonstans i närheten häckar ett hackspett-par. Dagligen ser jag 
dem båda, eller den ena, i närområdet. Vi delar också något. Vi delar
en liten skog som är vår lilla värld. Lite längre bort hör jag spillkråkan. 
Och mindre hackspetten som kommer och lite försynt hackar på tallgrenarna. 
Där hackspettarna trivs, där kommer det också att finnas boplatser för de
allt mer fåtaliga mesar som inte riktigt förstår sig på holkar utan vill ha just gamla
hackspettbon till sina små. Utan gamla, murknande träd, inga hackspettar, utan 
hackspettar inga tofsmesar och svartmesar. 

Till näst skall jag ta er med på en liten promenad i vår gammelskog. 

*

Nu skall jag dock gå och lägga mig - tidig uppstigning i morgon! 




ENDAST BRASAN SPRAKAR


Det har blivit måndagskväll och jag är tillbaka till stugan. Var en sväng till 
huvudstan för att fira gubbens kusin som fylde år. God mat, mysig båtrestaurang 
(en gammal skonert) och en chans att träffa människor man inte så ofta råkar på. 
Gubben stannade kvar i stan för han har ännu en klassträff att bocka av innan
han blir sommarskärgibo han med. 

Vi flyr som sagt fasadrenoveringen av husbolagets hus och stannar här så länge vi 
kan. Vi är som flyttfåglar. Kommer när snön smält och far hem tillbaka vid första 
frosten. Sådan är tanken i alla fall.


Ljudvärden där hemma, men alla maskiner som bänder loss tegel från fasaden, 
som sandblästrar och andra maskiner som gräver och liftar som höjs och sänks
i en evig rörelse, skiljer sig något från det jag hör här och nu. 
Kvällen har tystnat djuren, det är endast brasan som sprakar och så ljudet av 
mina tangenter. I övrigt är det total tystnad. Till och med
havet är tyst efter några dagars brus. 



Havskuften gör mig alltid så otroligt sömnig, innan jag vänjer mig med den. 
Klockan är inte speciellt mycket än, men jag kunde gå och lägga mig, ögonlocken
är tunga som blöta disktrasor. Dagen har varit solig och nästan sommarvarm och 
solen har satt sig i min hud. Den känns varm och frisk på samma gång. 
Som en sådan där utehud skall kännas. 

Brasan sprakar. Har inte orkat stiga upp för att tända några lampor. Vårkvällen är ljus och
himlen utanför är fortfarande varm gulorange, havet himmelsblått. 
En ensam tärna flyger förbi. Gubben ringde och önskade godnatt. 

Elden i spisen har falnat, dags också för mig att stiga upp från soffhörnet och gå och
lägga mig. Arbetsveckan sparkar igång i morgon bitti. 

Go natt!




 

NAKET I ESC - ÄR DET ÄGGLIGT?


Igår kväll gick första semifinalen i ESC av stapeln. Jag satt på stugan, gubben 
hemma i lägenheten och våra pojkar på var håll i sina hem. 
Men vi strävar efter att varje år gemensamt se på ESC - om så via WhatsApp eller
på annat sätt. Det är något med ESC som är alldeles underbart, lite galet, seriöst på ett
ändå lite oseriöst sätt. Underbar show. Musik - som man tycker - eller inte
tycker om. En liten bubbla av bubbel att krypa in i några timmar om året. 

Årets finska bidrag är en låt som egentligen är enligt mig riktigt bra! 
Showen är också genialisk. Humoristisk och lite galen. 
En (nästan) nakupelle-karl som vaknar i ett ägg av jeanstyg och yrar omkring på scen 
och letar efter sina jeansshorts som han till slut får och som det sprutar pyroteknik ur.
Ja...det låter som en av de där märkliga drömmarna som man kan ha ibland. 

Nå, hur som helst. Det är inte så att det är med enad förtjusning man i Finland ser på
årets bidrag. Man skäms lite. Vilket jag tycker är helt fel! 
Låten är bra. Många säger att det inte längre är en SÅNGtävling. Till dem rekommenderar jag
att lyssna på bidragen utan att se showen. Många bidrag är faktiskt riktigt bra - utan show. 
Endel är urusla - utan show. ESC innehåller båda. 

ESC kan inte heller vara sådan som den var förr, eller förr-förr. 
Om inte ESC skulle utvecklas och på det sättet leva och hitta nya fans 
så skulle den dö ut. Och det vore ju synd. 


Sedan kan jag tycka att det är aningen dubbelmoraliskt av det finska folket i 
synnerhet att himla sig över lite nakenhet på scenen. Windows 95-man är väl
ändå som vilken vanlig karl som helst? Sådana som de flesta finnar otaliga
gånger stött på i bastun. Vi finnar är inte speciellt ovana med naket. 
Att katoliker kan hicka till är en sak - men finnar??


Och man kan ju inte påstå att Finlands bidrag skulle vara speciellt naket. 
Det finns mängder av bidrag där övertrimmade och nästan anorektiska
kvinnor uppträtt mycket lättklädda och utmanande på scen - och det är okej? 
Eller där män ständigt tar sig på sitt kön medan de uppträder. Är det okej? 

Skall det nu nödvändigtvis vara naken hud på scen så tycker jag att det är ganska
härligt befriande med en karl som ser ut som karlar ser ut mest. Med lurviga 
ben och en lite mysig putmage. Det är inget utmanande översexigt i det. 
Det är bara så människor är. Och lite kroppspositivitet skadar inte. 

No rules - jag är som jag är. 
Heja Finland! 

Blir nog ingen seger, det tror jag inte på, men hoppas
att domarna också lyssnar på låten och inte bara sitter och kikar
efter hur mycket av hans rumpa (eller annat) som skymtar. 

Oberoende så den här familjen några timmar om året i en 
flummig, bubblig, showrumba. 


 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN


Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 
Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör
sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 
Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 
som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 
100 meter inom vilken man skall hålla sig. 
Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 
denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 
men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 
utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp
som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 
Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 
lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 
Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 
men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 
Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på
att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det
språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss
fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken
fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde
vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte
av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte
tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 


Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel
som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 
upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid
att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 
man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 
gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 
Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över
konserten i våra marker. 
Och det är alldeles ljuvligt. Våren är!