Igår när jag stängde ner min arbetsvecka lyste en blek vårvintersol in på min vildpelargon. Sådant brukar göra mig så där vårfladdrig, ivrig och glad, men nu kände jag bara en märklig trötthet.
Det är uppenbart att alla de förfärliga nyheterna från kriget i Ukraina har satt sina spår i min själ. Och jag är alldeles säkert inte ensam i att känna såhär. Något sådant här trodde man inte skulle hända.
Känner mig trött och tom i skallen. Och så erbarmligt sorgsen.
Idag, fredag, är min lediga dag.
Ensam hemma och njuter av ett fullständigt tyst hem. Det är vilsamt.
Sitter alldeles stilla och det enda jag hör är min egen andning. Tittar ut över sjön, där skidar någon med långa lugna glid. En koltrast landar på balkongräcket, men flyger förskräckt iväg när jag lite rör på mig.
Funderar på att stiga upp och koka mig en kopp kaffe då jag hör dem. Sångsvanarna kommer flygande, ivrigt trumpetande, över sjön. Än är den isbetäckt, sjön, men de är ändå här. Svanarna.
Fast världen inte längre är som den var för bara en vecka sedan, så är naturen som den alltid varit. Och det blir nog en vår, fast det nu känns kallt och blåsigt. Det gäller att försöka att inte oroa sig i onödan.
Lättare sagt än gjort, tror jag många tänker.
I veckan lyssnade jag på en intervju av en ukrainsk kvinna som flytt med sina barn. Hon lät stark och beslutsam. Bara när hon i slutet av intervjun uppmanade alla lyssnare att ta vara på sina liv, för när som helst kan det tas ifrån dig, bröt rösten ihop.
Det berörde mig djupt. Ena dagen har man en vanlig vardag, en stilla, kanske lite tråkig lunk. Och så ställs allt på ända.
Behöver ju inte vara ett krig. Tänkte att även mindre saker kan ställa till det. Olyckor, sjukdomar.
Och att man kanske borde vara mer tacksam över sitt medel-lagom-sisådär-vardag som ändå är det bästa - och det enda - man har.
Nä, nu skall jag ta mig den där koppen kaffe som skall få igång mig idag.
Ha en skön fredag.
