TANKAR OM TRÄDGÅRD I SKOG


Som jag skrivit om så är stugan i gränslandet mellan hav och skog. Läget är innanskärs, men vid en stor öppen fjärd så inga lugna vikar här inte. Skogen vår är en blandskog som vi valt att få "leva ifred" och med tiden bli en äkta gammelskog. Sådana biotoper finns det alldeles för lite av. Men mer om det en annan gång, nu lite trädgårdstankar. 

När vi valde färgen på stugan så ville vi ha den så "osynlig"  som möjligt och valde en mörkt granitgrå väggfärg. Till en början hade vi rödbruntorange (lite som färgen på tallarna) runt fönster och dörrar och spröjsarna var målade i en olivgrön färg (lite som mossan i skogen), men vid något skede upplevde jag att det blev lite väl murrigt och tungt, så en vår målade jag dem vita. Och det har jag inte ångrat. Men i det stora hela är tanken att bejaka naturen omkring och inte sträva efter att sticka ut. 
Vill fortsätta med den tanken också då det gäller växtval. 



Jag kommer att priorisera växter som så att säga klarar sig själv. Alla växtprimadonnor som behöver en stab av personal (mig) skall inte besvära sig. Jag är inte alltid här och då skall de klara sig. Om jag är här hjälper jag förstås till med sprutkannan och lite gödsel nu och då, men annars skall de klara av att leva här på egna ben, eller rötter då. Tuffa tag är det som gäller. 
Runt stugan växer det mest tall och gran. Och jag har valt att plantera in lite strutbräken i diverse bergsskrevor. Jag tycker det är så fint när de friskt gröna bladen sticker upp på våren och har faktiskt samma färg som granskotten. 
Jag planterade kanske fem plantor för bara några år sedan och nu är de riktigt många. 

(Edit: var just och kollade hur många plantor det fanns nu, de var 59 st!) 




Där jag i en annan miljö kanske inte är så förtjust i barrväxter så känns de just i och med tall- och granskogen bakom rätt så självklara här. Har under några år testat med att ha buxbom i kruka för även om det är en växt som inte hör hemma här så där naturligt, så tycker jag att den påminner om lingonris så en koppling där. Och så tycker jag om runda buxbomsklot. Har till och med lyckats övervintra dem på den kalla verandan, men sedan när jag försökt väcka dem från sin vinterdvala så har de så att säga tackat för sig och dött. Och det trots att jag mot min starka princip här ovan lite fjäskat för dem med skuggigt läge för vårsolens starka strålar och så. Men nu har de haft sin sista chans här. 
Istället blir de ersätta av idegransklot som är faktiskt minst lika fina! Och idegranen har den fina egenskapen att man kan formklippta den rejält. Den är den enda barrväxt som skjuter nya skott på bar gren. Och ett par gånger i sommaren skall man nog vara framme med sekatören eller häcksaxen om man vill ha en fin form på sina klot, eller vad man nu vill formklippa. 

När jag planterade mina idegransklot så märkte jag till min glädje att alldeles intill växer naturligt lummer som talar lite samma "formspråk", inte i form av bollform förstås, men av barrform. Och då får man en fin koppling till den omgivande naturen där. Tänker jag. 


En annan växt som hängt med mig sedan barndomshemmet är taklök. Min mamma kallade dem "gubbar" och har man haft taklök så förstår man nog efter ett tag varför...
Har dem gärna i bergsskrevor men också i urnan som krukväxt. De klarar det gassande läget på terrassen mot skogen.
Eftersom jag vill hålla färgskalan något dämpad så har jag också valt textiler som följer färgskalan i natur och trädgård. Det är terrakotta, grönt, gammelrosa, naturlinne och svart. 

Eftersom ingen av oss är några sjöbjörnar precis så känns det blåvita väldigt främmande här.




Nej, det är mer tallstammarnas (och lerkrukornas) orange, det gråsvarta från klipporna, det gröna från mossa, ris och skog, det rosa från linnean och blåbärsblom. Det lilla blå och lila jag valt att plocka in är förstås från havet. Någonstans i mina färgval vill jag att det finns en koppling till omgivningen så det inte skall bli någon skarp gräns. 
I en annan omgivning hade färgvalen blivit annorlunda. Tänker jag. 



Sedan har vi den andra utmaningen. Den som kommer till utöver det här med utmanande växtlägen. Och den utmaningen är här ovan till vänster i bild. Hjortar. (Harar och sork kan också dras in i samma utmaning). 
Det gäller att välja växter som de här typerna ogärna hugger tänderna i. Och då blir listan på potentiella växter direkt lite kortare. Ibland får man ju bara testa och se. Och inget är ju alltid "by the book". För ett par år sedan käkade rådjuren upp våra enar på Bokulla (som alltså är mitt i "stan"). Man kunde inte direkt tippa på att stickiga enar skulle vara rådjursgodis direkt! 
Men hittills har de växter jag valt till stugträdgården fått vara ifred. Med lite hjälp av medlet Trico Garden, som jag börjar tro har en verkan i alla fall. 


Men även utan spray som får växterna att smaka ullsocka (Trico Garden) så har alla sorters nävor klarat sig bra. Har till och med ett gäng som trivs hur bra som helst i en stor kruka (de till vänster). Nu tredje, eller fjärde sommaren. Gör absolut inget åt krukan till vintern annat än att jag drar den lite under takkanten så att den lite besparas från alla mängder höstregn. Men det är allt. Krukan är vald att klara Helt fantastisk perenn både i rabatt och kruka, alltså. Startar tidigt på våren med fin fräsch grön bladfärg. Rosa blommor under sommaren och härlig roströd höstfärg. Bland de bästa växter jag vet! 
Vill man plantera något under en björk så skall man välja en näva som marktäckare. Finns ett antal arter. 
Skriv upp det! De är bara guld! 

Och guld är ju också ramslöken (till höger) som jag nu försöker få etablerad i en miljö som egentligen inte alls är dess naturliga hemvist. Ramslök växter inte på samma sätt vild här i Finland som den gör i Sverige eller Estland. Men jag vill ge den en chans här. Går det inte, så går det inte. 
Det är ju mitt stränga motto. Men en rejäl chans, det skall den få! 

Ja...det var lite funderingar om färgval och växtval. 

 

FRÅN DET SLITNA SOFFHÖRNET


 Detta är vyn nu ikväll från mitt slitna soffhörn. 

Behöver jag säga mer? 


Men jo, jag skall faktiskt ta och skriva om det slitna soffhörnet lite mer. Det är en enkel soffa, men skön som bara den. En sann famn att krypa upp i. Eftersom det under årens lopp kommit och gått ett antal husdjur och barn så har det här med designsoffa inte riktigt känts meningsfullt. 

Hundar har legat uppe på ryggstödskuddarna - och ja - det syns och märks. Att numera få det riktigt bekvämt i det slitna soffhörnan kräver att man lite hjälper till de något tillplattade originaldynorna med en och annan extra kudde. Och hur kuddarna är placerade så kan jag utläsa precis vem av familjemedlemmar som senast boat in sig i soffan. Dagen efter att vi skrev på köpebrevet gav ena armstödet upp och från att ha varit i 90 graders vinkel till soffan kom den att bli i 45 graders vinkel från soffan. Man kunde ju tänka sig att ett armstöd nu inte skulle bli utsatt för så stor belastning, men si när jag älskar att sitta i soffan så att jag har armstödet som ryggstöd. Under år av påfrestning säckade den helt enkelt lite ihop. 

Kanske en och annan flytt här innan också bidragit till att den gav upp. 

De flesta av mina blogginlägg är skrivna från det soffhörnet. Jag kommer att sakna det. Soffan kommer i samband med flytten att åka på sin sista resa till tippen. 

*

Men vet ni vad? 

Jag har köpt en precis likadan soffa igen. Brist på fantasi och pur bekvämlighet. 

Så skriverierna fortsätter från soffhörnet. Även om det inte längre är fullt så slitet. Däremot känner jag att skribenten kanske är mer sliten, isynnerhet efter genomförd flytt...


ÄLSKAD ATT HATAS


 Mitt barndomshem var en 50-tals funkisvilla på en bergig tomt och i var och varannan bergsskreva växte det Bergenia. Den här blomman är liksom min barndom. Den och rhododendron, klätterhortensia och mossflox. Och taklök. Och berg. Sade jag berg? 

Inte underligt att jag fick ett gäng bergenior av min mamma då vi byggt vår stuga klart för precis framför stugan fanns en rejäl grop i berget. Sagt och gjort - bergeniorna blev planterade där och sedan dess har de stått där. I trettio år. 

Under åren har jag haft ett mycket varierande förhållande till bergeniorna. Först var jag väl mest "likgiltig" och glad att jag hade något att stoppa i bergssrevan så gäster i skymningen inte skulle snubbla, falla och försvinna ner i skrevan. 

Efter ett tag när jag blev mer trädgårdsintresserad och det här med funkisväxter blev lite "fulväxter" för mig. I och med det så levde bergenian lite farligt. Hade jag inte haft så mycket annat i livet då så hade de nog slutat på en kompost. Men så blev det nu inte, och bra var väl det, för jag undrar om någon annan växt i världen skulle klara det utmanande läget, den totala avsaknaden av omvårdnat och den något karga växtplatsen så som bergenian. 

Med handen på hjärtat kan jag säga att det är första gången på 30 år som den blivit gödslad! I år gav jag lite hästgödsel åt den och kände ett sting av dåligt samvete att jag behandlat den så styvmoderligt. 

För smaken ändrar och plötsligt kan jag tycka att den är lite fin. På sitt sätt. Den blommar när det mesta här ute i skärgården ännu gnuggar vintersömnen ur sina bladnerver. Bin och humlor surrar girigt runt bergenians blommor. Den uppskattas av pollinerarna helt klart. 

Och så är den ju grön också på vintern, och på hösten blir en del blad fint rödkantade. Plötsligt ser jag på bergenian med nya ögon. Och helt klart en av de tåligaste perenner i knepiga lägen. 

P.s Har också börjat gilla både rhododendron, klätterhortensia och taklök. Mossfloxen är ännu lite....njaaa. Kanske det är med trädgård som med allt annat, "modet" eller det ögat uppfattar som fint går i cykler. 

Men mest poäng får bergenian för sin tåliga läggning. Och förstås för att det är en liten bit av mitt barndomshem som står där i bergsskrevan och är lite...småful. Men ändå älskad. Lite. 

SOMMARLJUS


 Det finns några sommarblommor som jag gillar så himla mycket, och en av de är sommarljus.

De finns som rosa också, där blomman varierar från olika stark rosa nyans. Den rosa varianten är lite mer upprättväxande och stadigare, medan den här vita är...ja underbar! Den är gänglig, svajig, graciös och alldeles bedårande. Den är som ett gäng små vita fjärilar som landat på ett grässtrå och bara vajar där i vinden. 

Jag har haft den förr i mina sommarkrukor, men känner att den platsar så bra här i skogsträdgården. 

På engelska heter den "beeblossom" och då är det ju klart att det finns en orsak till att välja den. Bin älskar växten. Och jag har en hel del solitärbin här vid stugan. I England är växten en perenn och även hos oss kan de övervintra, men då skall alla nordliga blomgudar vara på gott humör och i rätt position till månen - och allt annat. Så tänk på den som en sommarblomma. Bäst så. 

Däremot blommar den långt in på hösten. Och kräver inte att man är där och plockar bort torkade blommor hela tiden, vilket många andra sommarblommor kräver för att blomma vidare. 

Men - går man förbi och plockar bort en och annan utblommad blomma så får man nog en fortsatt ivrigare blomning. Blommor överlag funkar nu så. Har man chans att gå i frö så kan man strunta i att blomma, tänker blommorna. 

På finska heter den Kesäkynttilä (sommarljus, men mer som ljus som "stearinljus") och den är verkligen smått lysande i sommarnatten. Får den välja så står den gärna i sol eller halvskugga, tål lite torka (och vind!) 

Är en gammeldagsväxt och man ser den ibland på gamla foton från herrgårdar från början av förra seklet. Vilket förklarar dess andra finska namn. Den kallas nämligen också "Herrasväen kaura" (Herrgårdsfolkets havre). Och nu tror jag inte detta namn spelar på att den ser speciellt mycket ut som havre utan syftar på dess latinska namn 'Gaura' (Gaura lindheimeri). Ser framför mig hur någon torpare i slutet av 1800-talet fick syn på denna växt vid någon herrgård (då den var en vanlig herrgårds-sommarblomma) och frågade vad det var för något och fick till svar att det var en Gaura. 

Nå, i den finska folkmunnen kunde Gaura snabbt bli till kaura (havre) och så fick blomman namnet Herrasväen kaura. Att så såg havret ut hos herrgårdsfolket. 

Mycket intressant det här med blommors historik. Återkommer till det i samband med andra sommarblommor. Lite cliffhanger där.....heh! 

UTGÅNGSLÄGET


 Igår kväll, eller kanske det redan var natt, så tog jag en skogspromenad. Lyssnade till kattugglan som pratade med sina ungar som ännu var kvar i holken. Gick så tyst jag kunde och skrämde upp något stort som rusade iväg genom en ung granskog så grenarna knäcktes. Förmodligen en älg? Hann aldrig se. 

Sedan när jag vandrar tillbaka till stugan så ser jag att det här kanske mest av allt säger hur det ser ut här på stugan. Kan ibland inte riktigt ens själv precisera om det är en skärgårdsstuga vid havet eller en stuga intill skogen, för det är både och. På ena sidan finns den öppna fjärden och på den andra gammelskogen. Öppenhet och slutenhet. Två helt skilda världar. Vackra och vilda men generösa på var sitt sätt. Och så stugan där i allt, med en del i skogen en ut mot havet. 

Sedan kan man ju fråga sig varför det alls skall bli någon trädgård? Är det inte bra som det är? Som det varit i åratal. 

Jo, kanske så. Men eftersom jag nu valt att bosätta mig i en lägenhet och hoppas kunna vara här så mycket mer och på samma sätt som man hänger upp fågelholkar för att känna glädjen av att återkommande fåglar, kanske staren, återigen i år bosätter sig i av mig uppsatt holk. Så känner jag också en glädje av att på våren kunna gå och kika efter vilka perenner kommer upp, och vilka buskar som klarat sig. Att till hösten uppleva en höstblomning som inte de vilda växterna ger. Men också att ha något att ge den kompost som vi här på stugan faktiskt gör. Att något har nytta av vårt avfall. 

Det känns vettigt, men mest av allt älskar jag skapandet.

Man brukar säga om fotograferande att det är att måla med ljus. Att skapa en trädgård är också att måla, men med en mycket stor och mycket, mycket långsam pensel - som dessutom ibland gör helt som den själv vill. 

Min lilla trädgård här i gränslandet mellan skog och hav hoppas jag blir en subtil nyans mellan det odlade och det vilda. Som att strö en "smakhöjande nypa salt" över en redan i sig vacker miljö, inget mer, men så avgörande ändå.