Kom ut till stugan med ett stort lass trädgårdsgrejer. Vädret var mer än underbart - nästan lite maj-känsla. Så man vet att det kanske svänger ännu? Men jag yrade runt som en yrvaken och lycklig humla och pysslade på, mest planerade för att vara ärlig. Placerade ut lite krukor här och där.
Yrvakna var också de riktiga humlorna. Det finns ju inte än så mycket mat att ta till isynnerhet här ute mitt i skogen. En dryg handfull trötta, utmattade humlor kröp omkring bland mina narcisser som jag hämtade ut till påsk. De är mer eller mindre utblommade så inte mycket näring att hämta där.
Så in efter ett glas som jag blandade 50/50 ljummet vatten och honung och så bjöd jag humlorna på lite energigivande energidricka. Glupskt sög de i sig av näringen. Den lilla tungan (eller heter nåt annat?) jobbade på att få i sig näring så hela den lilla ludna boll-kroppen gungade. Underbart att se!
Och snabbt går det. Från att ha varit en totalt slö humla som knappt orkar flyga till att bli en surrande piggelin tar bara några minuter! Det är överraskande hur mycket honungsvatten de orkar suga i sig, men den blir det racerfart till de blommor som finns att tillgå.
Som sagt är det än lite glest av något som ens kunde kallas trädgård, än mindre att där skulle växa något, så vår blommande lökväxter i kruka är vad som bjuds på i den här insektbaren.
I övrigt har en del fåglar återkommit. Måsarnas skrän över skären i fjärden, svanparen - både knöl- och sångsvan. Stor- och småskraken. Knipornas visslande ljud då de med racerfart flyger förbi. Också de efterlängtade ejdrarna dök upp i går. Det är ju en art på kraftig nedgång och med en någon obalans i könsfördelningen. Nu också var det åtta (!) hanar - gudingar - på en hona - åda.
Man kan ju skämtsamt säga att hon då har att välja och vraka emellan, men nej - det är inte så - honan kan bli så stressad av det hela att hon inte lägger ägg alls, vilket har dåliga konsekvenser för en art som är på nedgång bland annat på grund av havsörnen som ökat i antal de senaste åren, men också på minken som gärna tar sig en åda då den kommer åt. Därav bland annat en förklaring på att det finns så mycket fler hannar än honor.
På 1980- och 90-talet fanns det mängder av häckande ejdrar i Finska viken.
Man talade om upp till 200 000 häckande par. Och ejderhannarnas kännspaka "hoande" under vårarna var ett ljud som hörde till lika naturligt som att björken får mössöron. Men det har minskat, numera känns det som ett "lyxljud". För något år sedan räknade man med att enbart 80 000 häckande par vilket är en drastisk nedgång, och sedan dess är min personliga, likaväl som forskares, iakttagelse att det minskat ytterligare sedan dess.
Jag kan inte så mycket göra för ejderns varande, men desto viktigare kändes den lilla insats jag gjorde för humlorna. Inte ett så litet steg att det inte kunde ha en stor betydelse för någon eller något.
