EN SÅDAN DÄR DAG

 Man vet ju att precis varje vår så kommer det bakslag och vintern vill ta tillbaka det den upplever att den förlorat. Idag är en sådan där dag. Den här gången, det händer inte så ofta, ligger vinden på från ett sådant håll att stugan blir lite i lä, men småspik kommer det från himlen så lusten att gå ut är obefintlig. 

Står på terrassen framför huset och ser på hur sjöfåglar samlas vid stranden, som alltså denna gång ligger i lä. Ute på fjärden går vågorna redan höga, och än mer skall det blåsa framemot eftermiddagen. Knipan friar så han inte vet hur han skall vara. Den kommande modern till hans barn simmar ett stycke ifrån och ser inte så himla intresserad ut. Lite avmätt sneglar hon på hans krumbuktande. Inte är det lätt i djurriket heller, uppenbarligen. Har någongång sett hur honan redan visar sig villig att para sig medan hanen bara fortsätter med sitt frieri och får inte liksom stopp på uppvisningen. De är väl individer de också?

I synnerhet bland storskraken har jag också sett hur olika de kan vara som mammor. Endel individer är rena rama hönsmammor och varnar så fort en kvist bryts i skogen. Andra kan vara helt oberörda, snudd på likgiltiga, och har nu inte så stor koll på hur många ungar det skall finnas i kullen och om de är samlade eller inte. 

Har igen hört kattugglan hoa, och så en något vanlig, men här rätt ovanlig filur har skuttat omkring. Nämligen koltrasten. Hemma, i stan, är den ju en synnerligen vanlig syn, men här ute i skärgården har jag inte just sett den alls. Ja, ja...det blir att fästa uppmärksamhet på sådant där banalt när det liksom inte händer så mycket annat! 

Men idag skall det i alla fall hända lite, pergolan i aluminium som jag beställt och som skall riggas upp på terrassen nere vid havet skall komma idag. Alltid lika spännande att se hur chaufförerna lotsar sina stora lastbilar längs de här små skogsstigar. Vi vet ju att det skall gå vägen - har under årens lopp haft ett antal. Men som med så mycket annat, endel är bättre på det än andra. 

Och så borde det skrivas en artikel, det har liksom varit mitt enda måste denna vecka. Men har istället gjort en massa annat. Städat lidret, inrett tuppen, planerat rabatter, oljat nya bänkskivan till köket...skrivit en del blogginlägg. Men bara snickaren, som skall komma och titta på en del snickeriarbeten som vi behöver få fixade den här sommaren, och pergola-transporten kommit DÅ skall jag sätta mig ner och skriva "på riktigt" så det här inte igen blir en sådan där dag då jag gör allt möjligt annat än det jag borde. 

Håll i hatten i stormen! 

KYLIGA VINDAR

 Det går inte att ta miste på från vilket håll det blåser. Som jag skrev i förra inlägget så överraskas jag varje år av hur kallt det är då vinden sveper över havet innan det når fram till stugan. Till i morgon utlovas det stormvindar, så bäst att bunkra upp med extra ved så man slipper gå ut alls...

På spiskransen ligger kikaren så man snabbt kan kika vilka fåglar som har anlänt till viken. Igår hade storskrakarna lite frieri på gång. Tyvärr var de så långt borta att det blev ingen bild, och numera njuter jag (nästan) lika mycket av att bara följa med än att rusa med kameran i högsta hugg. I skrivande stund flyger havsörnen över fjärden. Och måsarna skränar. Ett sommarljud - fast det känns långt till sommar därute. 

Bara jag ätit min frukost klar skall jag gå ut till lidret och rensa upp där. Verkar som om städande och tömmande därhemma smittat av sig och lusten att rensa håller i sig. Bäst att ta tillvara på det så länge det håller i sig, heh! 

Kan gå över vilken sekund som helst! 

PÅSKEN ANNO 2021

Det var kyligt nästan hela påskhelgen. Nej, det var kyligt hela påskhelgen. Blåsigt och kyligt. Efter alla dessa år så kan jag fortfarande överraskas över hur kallt det är vid havet, vid en öppen fjärd. I början av april. Våren liksom finns där, men så kommer en vind från havet som precis blivit isfritt och ger en käftsmäll av vinter till en. Det kanske inte finns så mycket snö, för det är så i skärgården att snö brukar det vara sparsamt av. Desto mer känns kylan från havet. Och den är inte speciellt vänlig och snäll...

Efter årtionden av vårar i skärgården blir jag stundvis fortfarande lika överraskad över kylan och fukten, över det råa. Nu är ju stugan lite innanskärs, men ligger vid en öppen fjärd, så det är rått och lite tuffa tag då vinden ligger på, och jag blir än en gång så imponerad över alla de som i tiderna fick sitt levebröd i dessa karga förhållanden. 

För många år sedan då vi åkte ut till stugan till påsk (påsken var nog senare det året) minns jag hur alla lövträden var kala. Här ute vid fjärden, där den kyliga vinden från havet pinade på hände ingen förändring, men bara genom att åka ett par kilometer "inomlands" så hade björkarna mössöron och det fanns en helt annat mikroklimat. 

Vi hade klätt på oss allt vi hittade på oss från ylleundisar till dunrockar men en knapp kilometer in från stugan gick människor i t-skjorta och pysslade på i sina rabatter. 

Jag kan svära över läget så här på våren då kylan från havet som sagt kyler ner precis allt och alla. 

Men i sommarens heta gassa så välsignar jag varje fläkt havet ger. Klart bättre så här. Man kan alltid klä på sig mer. Fast kalendern visar på långt kommen vår...

Det som, för min del, kommer att bli en aning utmanande är att anlägga någon slags skärgårdsträdgård här ute. Tills nu har det inte funnits läge för det - mest för att jag helt enkelt inte haft möjlighet att vara här ute ofta/länge nog. Nu kanske det blir en ändring. 

Man kan snabbt tänka att stugans läge ligger i den mest optimala växtzonen vad gäller Finland. Att allt i växtväg skulle kunna odlas här. Men icke sa Nicke. Här finns minst ett par grejer att ta i beaktande. 

Vinden, den öppna fjärden. 

Som jag sade. Enligt kartan är den innanskärs, men läget är ändå mer utsatt än andra lägen som ligger mer i lä även i ytterskärgården. Det är mikroklimatet som är det viktiga. 

Och så har vi skogen. Den som ligger alldeles intill knuten på andra sidan stugan bara. Där talar vi plötsligt läge för surjordsväxter i och med att ja...det är sådana växter som kommer att trivas där. Och då har vi alltså en rätt avskalad växtlista av växter som skall tåla vind, riktigt hårda nordliga vindar då vinden ligger på.  Klara av en vinter, ibland en kall vinter - möjligtvis, eller mer troligtvis - utan skyddande snötäcke och en torr och blåsig vår. Heta sommardagar med sparsamt med utrymme i växtbäddarna (läs torra lägen). Och så skall de ju vara av den sorten som gillar sur jord (pH-värde under 7, vilket det automatiskt är i barrskog). 

Man kan ju alltid kalka en sur jord och på det sättet få den mer basisk. Det är faktiskt enklare att göra åt det hållet än att få en basiskt jord mer sur, men det allra bästa är ändå att välja rätt växter för rätt växtplats från början. 

Ja ni hör...valet av växter som har en chans att klara detta tuffa klimat blir mindre och mindre. För att inte varje år behöva förnya växterna i rabatterna behöver man välja rätt växt. Och om man vill ha en växt som trivs och sprider sig behöver man också välja rätt växt till rätt plats. 

Att reda ut det hjälper dessutom valet i trädgårdsbutiken. Man har helt enkelt mindre att välja mellan! 

I övrigt känns det mer än gött att öppna upp säsongen på stugan. Vi skall fixa till lite förbättringar och små ändringar, men mer om det sedan längre fram. 

Nu skall jag smaska i mig ett litet kvarglömt chokladägg. 

 

DINNER FOR TWO

 Det som tidigare kanske var ett smått romatiskt begrepp - dinner for two - har nu blivit lite väl mycket norm i dessa corona-tider. 

Börjar sakna att det skulle vara lite fler än bara vi, och nu och då en son runt matbordet. Och i synnerhet då det gäller gryträtter - det liksom blir så mycket bättre i större volymer. 

När vi någongång igen kan samlas lite fler än bara kärnfamiljen runt matbordet så skall jag bjussa på den här hönsgrytan som verkligen är löjligt enkel och löjligt god. 

Receptet är kanske för 4 personer (?) - lagade halva satsen och blev lämpligt för oss två. 

Ugn 225 °C

800 g kycklingfiléer (vegetarianer/veganer kan skippa det här eller hitta på nåt annat - förstås) 

250 g vitkål

1 paprika

3 vitlöksklyftor 

10 cm purjolök

650 g fast potatis

2 morötter

25 g smör  (eller motsvarande vegansk alternativ) 

3 dl vitt vin

2 msk senap

5 dl vispgrädde (eller motsvarande vegansk alternativ) 

1,5 msk majsstärkelse 

salt, peppar, oregano, grillkrydda

Strimlade kål, paprika, purjolök och vitlök och blandade om i en gryta. Saltade lite. 

Skivade potatis och morot och strödde ovanpå. Först morot och så lite salt, och så potatis och på lite salt, peppar och oregano. 

Sedan blandade jag grädde, senap och majsstärkelse. (Jag hade inte i något vin av den enkla orsaken att jag inget vitt vin hade...) till en sås som jag hällde över. Och så klickade jag ut smöret i några duttar ovanpå. 

In med härligheten i ugnen på ca 30 minuter. 

Under tiden kryddade jag hönsfiléerna. Lite salt, peppar och grillkrydda på båda sidorna. Efter att grön- och rotsakerna varit inne i ugn i en halvtimme tog jag ut grytan och om man nu har vegetarianer/veganer så kan man plocka en del av grytan åt sidan innan man lägger hönsfiléeerna på. Här får man ju lite "variera" beroende på hur strikt vegetarisk/vegansk man är. Endel är fine med att man bara kan peta köttet åt sidan, andra vill ha en helt egen gryta. Äh, men ni fattar - man får gå efter hur man är. 

Men hönsbitarna kommer alltså ovanpå grytan och åker in i ugnen för ytterligare 20-30 minuter - beroende på kycklingfiléernas storlek/tjocklek. Innertemperaturen för höna är ca 75°C, då är den bra. 

Och så lyfter man hela härligheten, dvs grytan, på bordet och bjuder lite svartvinbärsgelé till. Gärna lite gott vin och stämningen av levande ljus. Är ju ändå en dinner for two -version 563...

Det här receptet är helt enkelt bara så guld, och ursprungsreceptet och tacket skall Landleyskök ha för en alldeles ypperligt gott recept! 

Att något så enkelt kan bli så gott. 

Och när (om) coronah*lv*t*t någonsin släpper så är det här en gryta jag kommer att bjuda en massa människor till mitt hem att smaka på. 

Vet ni, jag kan redan höra sorlet från gästerna medan dofterna från grytan i ugnen dansar in bland de inbjudna. Så jag längtar att få göra det. Bjuda hem människor. Och bjuda på mat. Så enkelt och så vardagligt och så nono- i dessa (eländiga) tider.

Men spara receptet!  Och när tid är - plocka fram den Stora Grytan! 

SMÅTT AVDOMNAD

 Många som jag fattade nog inte för ett år sedan vad vi stod inför med hela den här korona-grejen. Man samlade på sig mat för ett par veckor - och de där så berömda toalettpappren - för en lite längre tid. Vi skulle försöka stå ut för att få en normal sommar. 

Många som jag gick lite bananas i trädgården och jag minns så väl när jag knappt fick rum på arbetsbordet för alla frösådder som också skulle trängas där vid fönstret. Och det gav någon slags hopp och en viss framtidstro. Till sommaren är det här över. Då återgår vi till det normala. 

I år är ivern att ha växt-dagis på arbetsbordet inte lika ivrigt. Kan förstås smått ha med den annalkande flytten att göra, men jag vet inte om det bara är det? Jag är kanske bara avdomnad och vill att den här korona-parentesen skall ta slut. Helt klart inverkar som sagt flytten till att det känns så där lagom inspirerande att dra igång vilket som helst projekt utöver det. Det har varit en hel del jobb med att tömma alla utrymmen som har funnits att fylla med diverse grejer. Hitta köpare och mottagare till allt möjligt man  samlat på sig under årtionden som gått - när man haft utrymme. Det har varit skoj, och gett en viss tillfredsställelse när vävstolen som jag ärvde av mamma fick ett nytt hem i Estland. En riktigt gammal pulpet som min äldre son hade i sitt rum när han var liten landar hos min väninnas dotter. Den yngre sonens vagga landar inom släkten. Pergolan är såld, den gamla utebastun kommer killen som i tiderna började jobba hos min man som 20-åring att komma nu under påsken att ta ner och bygga upp vid sin sommarstuga. Han är alltså i dagens läge en man i sina bästa år. Lite som jag 50+ - hahahaaa. Men bara så guld att den får ett nytt liv någon annanstans. 

Ungarnas Brio-tågbana (har en miljon delar!!!) landar till låns hos min kollegas tvillingpojkar. Allt i handarbetsväg har hittat nya hem hos personer som sysslar med sådant där och min pappas gamla verktyg har hittat en ny beundrare/brukare i lillungen som utbildar sig till smed. 

Och även om jag känner mig lite korona-avdomnad och inte har samma "go" på att hitta på saker att göra som piggar upp i detta korona läge så känner jag en stor glädje och ja, tillfredställelse att få rensa upp. Städa med stora penseln, så att säga. Och även om det är ett par månader innan vi kan flytta in i vårt nya hem, så känns det otroligt bra att få organisera och rensa nästan in till minsta synål. 

Men det är en märklig vår, ett till märkligt år...