DETTA REGN, DETTA RUSK

Skulle det bara vara för regnet, så skulle jag (kanske) inte klaga. 

Eller jo, jag skulle klaga, men inte så mycket.

Men när det kommer snö och frost och hagel och storm och åska och 

liksom allt utom värme så blir jag lite tjat-tant. Jag vet. Förlåt! 

Inser att jag kanhända är lite som den där klassiska bilden av bönderna

och deras syn på väder - det är sällan riktigt bra, och riktigt optimalt. 

Sorry bönder, I feel you, men ni vet hur ni kan låta....

Och precis så låter jag nu också. 

Jag är glad över regnet så jag slipper vattna för det har jag 

inte just nu riktigt tid med om man skall vara ärlig. 

Jag är inte glad över snön, för det får mig att hyperventilera över mina

nyplanterade växters vara eller inte vara. 

Fast jag vet att de borde klara det. Men man vet aldrig. 

Jag är glad över det svala vädret som gör att mina nyplanterade

plantor förmodligen får en längre tid på sig att etablera sig på sin

nya växtplats när det inte är vare sig hett eller torrt. 

Mindre stress helt enkelt. 

Men jag är så otålig över att allt stampar på ställe för jag vill så gärna

se hur allt växer, utvecklas, spirar, sprider - ja, lever! 

Men salladen har grott, och överlevt både snö och hagel. 

Och funkians blad är kanske vackrast just efter regn. 

Det gäller bara att finna det vackra i rusket...

VILDPELARGON

Alla pelargoners moder har vi här.

I teorin alltså. Eller också lite i praktiken. 

Det här är en av dessa urmödrar. Vildpelargonen från Australien.

Pelargonium australe. 

Jag är som känt inte speciellt förtjust i fläskiga blommor, vilket många framodlade sommarblommor

kan vara. Det blir liksom för mycket av det goda. 

Tycke och smak skall förstås inte diskuteras, men jag gillar mer det sparsmakade. 

Och fast dessa vildpelargoner inte kan tävla i blomprakt med de mer förädlade släktingarna så finns det en sak som vildpelargonerna har helt i egen klass.

Och det är hur snabbväxande de är! 

Jag ångrar verkligen att jag inte tog en bild av den stickling jag fick för en månad sedan.

Då var det bara en liten pinne med några fjuttiga blad. Inte mycket för världen. 

Först fick den en liten pytteliten kruka att bo i, men i ett nafs hade den

vuxit ur den och fick flytta in i följande storlek. 

Vildpelargoner har ett spännande växtsätt. Man liksom formligen ser hur nya blad

skjuter ut ur stammen i takt med att den växer på höjden. 

Och idag sprack de första blommorna ut! 

Från stickling till blomning på en månad. Då vet man att det 

finns växtkraft så det förslår! Vildpelargonerna ser som sagt

inte mycket ut för världen när de är små sticklingar bara, men 

kan utveckla sig till ena riktiga bamsingar! 

Vad är då en vildpelargon? 

Jo, det är en pelargon som påträffats ute i naturen, som växer vild där. 

Inte hos oss - förstås, men i Sydafrika, endel i Australien, en art

växer bara på on St. Helena som vi alla känner till från spelet

Afrikas stjärna. Den nordligaste arten av vildväxande pelargoner

har påträffats i de Turkiska bergstrakterna. 

När man föreställer sig hur vildpelargonen (och andra växter också förstås) växer i det vilda 

kan man lättare försöka efterlikna de växtförhållanden de har där. Då får man krukväxterna att

trivas, så "enkelt" är det....

Vad är då en ren vild art? 

Blomman skall vara fröäkta, dvs ett frö som tas från en planta

skall då man sått det ge en likadan planta, och det skall ske

naturligt. Plantan skall kunna fröså sig själv. 

Pelargoner växer i det vilda ofta på klippkanter, eller längs skogskanter 

där marken är sandig eller till och med stenig. Det regnar sällan, men 

när det regnar så regnar det rejält. Det skall man försöka efterlikna. 

Än står min lilla vilde i alldeles vanlig såjord, men när jag så

småningom planterar om henne i en större kruka innan hon 

får flytta ut så blandar jag i antingen rejält med sand eller vermikulit 

för att försöka efterlikna dess naturliga växtplats en aning. 

Återkommer med hur hon utvecklats senare i sommar!

Min fina, lilla Vilda. 

MORSDAG

Sedan jag blev mor för första gången har jag nog 

nästan alla morsdagar helst av allt firat den genom att

få skrota omkring i trädgården. 

Den här tiden på året är ju bara så fin! 

Man har en hel sommar framför sig och innan ogräsens invasion

tar fart känns det som om alla möjligheter till vad som helst 

finns att förverkliga i trädgården. Det är underbart att jobba på

därute. Det är ljust till långt på kvällen, ingen mygg, inga knott.

Det är svalt och fräscht och har man bara flyttat blicken en stund bort från 

något växande tycker man sig se hur det vuxit då man ingen fäster blicken vid det. 

Det är magiskt så här års! 

Hemskt oromantiskt, men min familj vet redan att jag helst

skaffar min morsdagsblomma själv. Jo, jag är lite småpetig, jag vet.

Men i ärlighetens namn tror jag mina grabbar och gubbe i hemlighet

är tacksam över vårt arrangemang! De behöver inte våndas över

vad jag måntro skulle vilja ha som morsdagsblomma.

Och jag kan med gott samvete botanisera bland allt härligt i

plantskolorna just nu. 

Mitt tema för uteplatsen och sommarblommorna varierar 

ju ofta från år till år, och jag har den största förståelse på

att karlarna mina inte fullt ut hänger med...

...så ja, jag väljer min morsdagsblomma själv. 

Den här gången vet jag bara inte om jag valde blomman för 

blommans skull eller för den galet vackra mossiga krukan...? 

Hoppas ni alla hade en skön söndag. 

Hur ni än firade den! 

*

Ps. I morgon skall det bli bara ett par grader varmt (kallt) 

och till och med en liten risk för snöslask! 

ÄNTLIGEN FREDAG

Jag har inte längre full koll på hur länge jag enbart jobbat hemifrån, men några veckor

har det ju blivit redan. Och som det nu ser ut kommer det att fortsätta sommaren ut. 

Inte mig emot - jag gillar att jobba för mig själv. Får faktiskt mer gjort. 

Eller så känns det bara så. Inte vet jag. 

På onsdag flyttade jag kontoret ut. Dels var det första dagen som var så varm att 

det faktiskt kändes ok att sitta ute (stilla) och jobba. Dels kände jag att det

blev lite för stökigt inne då gubben fick för sig att tvätta fönstren. Och jag 

kan ju inte klaga att han gör det jobb jag avskyr så jag  drog mig tyst undan och lät honom 

hållas. När min arbetsdag var slut kunde jag komma in och wow:a över de kristallklara 

fönsterrutor som blivit av med vinterdammet. Underbart! 

"Kontorshunden". 

Fördelen med att jobba hemifrån är ju också att varken hunden eller

min för var dag växande skara sådder blir utan min uppmärksamhet. 

Man blir lätt ivrig med att peta ner frön i jorden.

Sen plötsligt har man en uppsjö av små plantor som skall skötas om som små bebisar. 

Tänkte för mig själv idag - stackars sate som hamnar och ta hand om 

detta om jag vill hänga på stugan en vecka eller två i sommar...

Nåh, vi tar det problemet sedan. 

I morgon blir det att lägga de sista stenarna och så börjar rabatten runt pergolan vara klar.

Alla plantor är ju ännu så små och alla buskar kala, men för min själs ögon

ser jag hur frodigt och fint allt kommer att bli om....typ 3 år.

Trädgård är inte för håsapettrar. Men man skulle ju ändå

vilja att det skulle gå fortare. Lite fortare. 

Nu skall jag gå och glo in i mina såkrukor. 

Om där skulle finnas ett litet grönt liv i någon av dem.

Alltså kommit ett tecken på liv sedan jag för två timmar sedan kollade. 

*

Den här corona-våren har fått endel människor att baka, andra att renovera om 

hemma, och i mig har den återuppväckt en slumrande trädgårdsmästare. 

SAKURA-TID

Precis när Valborg och första maj "festligheterna" är förbi så kunde man ställa till med ett

Hanami i trädgården. Hanami är ju den högtid som man firar i Japan, och numera 

också på många andra håll, då körsbärsträden blommar. 

Vi har på gården ett jättestort träd av japanskt körsbär. 

Sakura.

Jag brukar skämtsamt säga att elva månader, tre veckor och två dagar står

den där och är ganska så oansenligt och nästan lite osynligt. 

Men så kommer de där några dagarna i april-maj då hela trädet blir till en

enda stor gräddbakelse. 

Det går så fort! 

Ena dagen är det bara djupröda knoppar och så nästa gång man 

blickar mot trädet är det bara rosa fluff alltsammans. 

Kommer det sedan en blåsig dag är allt över. 

Hanami betyder "att beskåda blommor" och när körsbärsträden står i blom

går det inte att undgå. Att betrakta det vackra i blomman hör till den japanska 

estetiken, men den vill också få en att tänka på livets väsen och dess

förgänglighet. De olika skeden i blomningen skall påminna oss om

det. På japanska finns ett utryck för det, mono no aware. 

Den mest korrekta översättningen är "tingens patos" men man tolkar det 

också som "empati gentemot tingen" eller

"känslighet för det kortlivade". 

Där finns ett visst vemod och melankoli i det hela. 

Vetskapen om att alla goda ting inte varar för evigt, 

men att man skall njuta av de stunder som är. 

Då de är. 

För en vindpust och det vackra kan vara över.

Men tills det. Bara att njuta.