....jag förstår alldeles förfärligt väl att många unga inte riktigt vet.
- Inte vet vad de skall bli, vad de skall satsa på för utbildning, vad blir bra? Vad vill jag?
- Inte vet om de verkligen vill skaffa barn till en värld som...ja vadå? Går under, typ?
- Inte vet vad meningen med livet egentligen handlar om....?
*
Jag blir själv förvirrad av allt titt som tätt.
Vad är viktigt, var skall man lägga fokus och hur göra för att välja rätt.
Och att sortera rätt - inte bara soporna utan också nyheterna.
Vad är viktigt? På riktigt-viktigt?
*
Jag kan stundvis känna en viss "avund" inför min svärmor.
Hon fyller om några dagar 95 år och det är minsann läge
för både kalas och hurra-rop.
Men varför skulle jag avundas henne?
Man talar med djup respekt om de som byggde upp landet
efter kriget. Mina egna föräldrar hör också till det gänget.
Det var hårt, tungt, svårt.
Men det fanns hela tiden en tro på framtiden.
Att det hela tiden blir bättre...bara man jobbar på.
Vi kanske saknar den tanken i dagens värld?
Blir det faktiskt bättre hur mycket vi än kämpar,
offrar, jobbar, ger an...you name it.
Min svärmor har varit husmor, hemmafru, i hela sitt liv.
Och den viktigaste uppgiften för henne har varit att se till att
vardagen rullat på på allra bästa sätt.
För alla våra nära och kära.
Och det räckte. Bara det.
Inga försäljningsmål och ständiga hot om uppsägning.
Inga utvecklingssamtal och nyutbildning.
Inget av det som är vardag för så många av oss hela tiden.
Utöver att vi naturligtvis också vill se till att vardagen rullar på allra bästa sätt.
För alla våra när och kära.
I dagens värld är vi rätt så många som inte vet vart vi och världen riktigt är på väg.
Många unga verkar välja mellan karriär eller familj.
Eller väljer bort familj av miljöskäl, av misstro på framtiden.
Har vi någonsin varit så vilsna som nu?
När vi behöver göra svåra val längs hela livet.
*
Min svärmor hade turen att i tiderna gifta sig med en man
där kärleken bar genom alla år, i med- och motvind.
Skulle det inte varit så hade hennes öde skrivits i helt andra ordalag.
Kanske livet alltid varit sårbart, en vandring på en lina?
Ett felsteg och man är ute?
Är det bara så att nuförtiden är risken att "stiga fel" mångdubbel?
Jag vet inte.
Förr, om vi nu tar det som en jämförelse, så möttes man av
dåliga nyheter via radio och tv typ en gång i dygnet.
I dagens värld behöver vi ta ställning till saker och ting och sätta
nyheter i rätt proportion måååånga gånger i dygnet.
Mer desto oftare vi loggar in på nyhets-sajter.
Man kan bli vilsen av mindre....
*
Idag när jag snubblade in på en av våra större nyhets-sajter möttes jag av två
nyheter som publicerades parallellt:
"Förödelsen i Mosambik, Zimbabwe och Malawi är svår att förstå
trots att översvämningarna som stormen förorsakat har spritt sig på
ett område stort som halva Finland. Detta påverkar över 1,5 miljoner
människors dagliga liv"
Bara att föreställa sig en sådan översvämning här...halva Finland liksom!
Nä, det går ju inte att föreställa sig. Verkligen inte. Men det sker. Nu.
Någonstans långt borta...
Sedan till nyheten som publicerades lika stort vid sidan om på samma sajt:
"Beyoncé gjorde jeansshortsen moderna igen. Jeansföretaget
Levi's kurs steg med 30 procent på New York-börsen."
Hur många miljoner människors liv påverkar det?
Och hur djupt och beständigt?
*
Jag avundas min nästan hundraåriga svärmors förmåga
att bara kunna fokusera på det som på riktigt är det väsentliga,
det lilla som berör ens eget liv.
Jag avundas också hennes optimism som inga eländiga
klimat- eller you-name-it-rapporter från världen synes kunna rucka.
Smakar morgongröten bra, hinner hemvårdaren (eller städerskan)
stanna på en kopp kaffe...då är det en bra dag.
Och det är ju på sin plats att en människa i andra änden av sin livsvandring
nöjer sig med det lilla, lite som hon gjort längs hela livet.
Hennes krav på hur lycka och framgång definieras är så
totalt annorlunda än dagens unga - eller dagens medelålders.
Det är en hisnande skillnad, på bara en generation!
Vad är sedan bättre - det är frågan.
