Det här är lite motstridigt och samtidigt inte.
Nå, redan det är ju motstridigt i sig. Att säga så där,
eller skriva. Det är ju det jag gör.
Det bor två sorters julmänniskor i mig.
För vi börjar med det - jag hör till dem som faktiskt gillar julen.
Jag var typ 40 då jag första gången träffade en människa som inte gillade julen alls.
Så jo, jag har vuxit upp och levt större delen av mitt liv i en alldeles förfärligt
mysig och skön julbubbla.
Jag minns inte en enda gång att jag skulle stönat över julen med tanken
"bara jag skulle slippa", nej så har det aldrig känts.
Eller jo, det var julen efter att min mamma precis dött, den julen var
galet jobbig på alla sätt och vis!
Utöver det året så visst har det också andra år blivit lite för mycket att tråckla ihop
på alldeles för få timmar och just då och där har det väl inte alla gånger
känts så där hundra, men senast när alla de mina i en skön julmatskoma
nöjt och lojt lutat sig tillbaka i mina soffor, öppnat julklappar, huset doftar
julskinka och hyasinter, elden sprakar i spisen och det är just så där
som jul skall vara. Visst känns det bra då!
Och det har kanske varit värt allt besvär att nå dit?
För besvär har det varit, och tufft ibland. Att krysta fram en riktigt mysig jul
då man själv jobbat sex dagar i veckan och haft en partner som fram till jul-
afton jobbade på annan ort. Och så mellan varven skulle man hinna med
ungarnas julfester och baka till julbasarer och bjuda på glögg till grannar och
besöka grannar som bjuder på glögg till grannar och ja...
...så kom den där natten innan julafton då man stod nere i källarens tvättstuga klockan
halv tre på natten och rimmade på julklappsrim, för det ÄR ju så skoj att försöka
gissa sig fram till vad som finns i paketen (det tycker jag alltså helt ärligt!)
alltmedan alla sover och skinkan svettas i ugnen.
Rimmen blev ofta riktigt fyndiga, fast jag själv säger det. Så fyndiga att
ingen, inte ens jag själv, klurade ut vad det var jag hade rimmat om.
Tre på natten är mina rim möjligtvis lite...eh...långsökta.
Men ja, även om jag faktiskt inte lider av något jultrauma alls, trots
att det periodvis varit lite som att krysta fram en unge eller två att få till den där
myspys-julen, så har jag nu och då tänkt på hur det skulle vara att
fira en riktigt enkel jul?
När jag någongång i början av 1990-talet axlade manteln som julmatsmor efter min
mamma och då det var i mina hem man samlades till julmiddag så lovade jag
mig själv att mina barn skulle alltid få en mysig jul och släkten
alltid ha ett ställe att fira jul på. Ingen skulle någonsin behöva vara ensam på julen!
Men ibland tänkte jag tanken....tänk om man kunde göra det så mycket enklare?
Skippa så många av de där "måsten" som man tror måste finnas med.
Jag har säkert förfallit många gånger till det att jag försökt mig på en balansgång mellan
att erbjuda alla något av det som hör till just den personens jultraditioner.
Något från mina barndomsjular, någon maträtt som morbror alltid ätit, gubbens
älskade låda som hör hans barndom till (men som ingen annan riktigt förstått sig på),
något till sonen som inte riktigt gillade det här med skinka, men gärna nog något av kött
ändå, min mamma som älskade rödkålsgryta, fast vi andra tyckte...nåja.
Jag själv som blev helt galen i waldorfsallad och brorsan som bara måste få kokta
plommon till skinkan, fast vi andra är lite...what? Och så vi alla som bara
ääääääälskar sillbordet, och så vill jag ha inlagt aubergine för det är så himla gott!
En vill ha risalamalta till efterrätt, en annan apelsinfromage, någon ostbricka,
fruktkompott och en röst föll ju också för kladdkaka...
Och så har julbordet levt på under årtionden,
känns som om få saker fallit bort, medan mer kommit till.
Jag älskar att laga god mat, känner sann glädje att se människor
njuta vid mitt matbord, tycker om att göra det fint,
estetiskt, gott och stämningsfullt.
Men ändå.
Kanske är det dags att dra i handbromsen?
*
Under många år, verkligen många år, så undrade jag hur andra hade
tid att gå på julkonserter och ta långpromenader veckan innan jul?
Jag begrepp inte hur någon kunde ha tid att bara flanera på julmarknader
då jag mest bara rusade igenom dem, de gånger jag ens hann uppsöka sådana.
På barnens julfester satt jag mest nervöst och vippade med foten och tänkte
på hur jullådorna klarade sig där hemma i ugnen.
Tänkte ofta att det kanske är de där som alltid kommer till färdigt
dukat julbord som sysslar med sådant där jultrams utanför hemmet.
För mig hade det inte hänt sedan 1992. Typ.
Och det är ett bra tag sedan, ja.
*
I år blir det annorlunda.
Det blir äntligen en på riktigt enkel jul!
Och jag andas både fritt och djupt.
För trots att jag ärligt älskar julen, har alltid gjort det, så är
prestationsångesten borta nu.
Jag kommer att köra en enkel jul, och de som inte gillar
konseptet kan...ja, söka sig någon annanstans!
Vilket de ju inte gör - det vet jag.
Julpressen och -stressen har nog mest bara varit ett hjärnspöke för mig.
Å andra sidan har det samma hjärnspöket hjälpt till att fixa en hel del fina
julminnen för mig och alla de mina.
Jag sade ju...motstridigt och samtidigt inte.
Bli nu sen klok på hur jag vill ha det?
Men siktar på enkel jul i år. Det lovar jag!
