Ända sedan jag varit barn har min favorit(små)fågel varit gråsparv.
När jag var barn hade vi en djup spricka i berget utanför vårt hus, den
hölls alltid ren och fylld med färskt vatten som fåglarna älskade att
bada i och dricka från. Då fanns det mängder av gråsparvar.
Nu är de mycket färre - men mer om det i ett annat inlägg.
Jag har absolut inte helt släppt min barndomsförälskelse till gråsparven,
eller till dess "kusin" pilfinken, men en liten en som definitivt
tävlar om mina förtjusnings-poäng här i trädgården är svartmesen!
En fasligt trevlig filur!
Så fort jag lagt ut nötter i "nötbaren" hör jag ett fladder
och kan nästan känna vinddraget av de små vingarna när
svartmesen susar förbi för att vara först vid serveringen.
*
Medan jag fortsätter att städa upp runt nötbaren låter den
sig föga störas av min närhet utan flaxar glatt fram och tillbaka
mellan hasselbusken intill och nötserveringen.
Både talgoxar och blåmesar försöker sig på att
komma fram då jag fortfarande är kvar, men de fegar ut
och vänder i flykten.
En riktig liten tuffing denna svartmes.
Det är inte alltid snabbast vinner, men idag var det nog en sådan dag.
De fem svartmesar jag hann räkna in fick ett rejält
försprång vid matningen bara för att de chansade
och hoppades på att jag inte var speciellt farlig.
Och det är jag ju inte! Så de hade helt rätt!
De små.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar