VÄNTA VÅR I BLÅ STUNDER...

Så jag har längtat ut hit till stränderna och skogen.

Ofta, ofta har jag tänkt hur lyckligt det skulle vara att ha möjligheten att möta

våren härute i skärgården lite längre stunder än något veckoslut nu och då.

Visst, det är bättre än ingenting, men att få vara här längre stunder åt gången - det har jag längtat till i år, årtionden och åter år. Någon gång skall det väl gå?

Det har varit mitt jobb - naturligtvis, men också ungarna mina som man inte kan rycka upp från sina

skolbänkar och placera dem ute i en liten stuga mitt i ingenting i några veckor.

Ungarnas pappa har alltid jobbat som privatföretagare med årets jobb-topp på vår och sommar,

så ja...det är inte så att man kommer med den fantastiska idén att han ju då skulle ta

hand om hela markservice-avdelningen. Utöver att han jobbat dygnet runt. 

Nja...näe...det förslaget hade inte fallit i den bästa av jordar.

Om jag ens skulle kommit på den tanken att föreslå det. 

Men nu. I år?

Blir det möjlighet till flera och längre tider härute i vår, det vet jag inte än.

Nästa vecka startar ett nytt projekt, och efter den veckan är jag bra mycket klokare

hur mycket jag kommer att kunna göra grejer på distans.

Att inte ropa hej innan man är över bäcken, 

det har man ju lärt sig...men ett litet försiktigt kanske, kanske

är väl inte fel? 

De är nästan alla här i viken redan.

Bara skäggdoppingen saknas.

Men svanparet, kniporna, skrakarna, gässen, änderna...alla inräknade so far. 

Och idag såg jag vårens första fjäril! 

En brun flickfjäril - hahaha - vilket roligt namn! 

Lite som Tant Brun...

Men flickfjärilen - den bruna, är bland de första fjärilarna som flaxar omkring.

Och tidigt är det, temperaturen är just på plus-sidan och vinden kall.

Och tills i morgon har de lovat snöstorm! 

På kvällen började det samlas moln som tunga och mörka började rulla in.

Känns märkligt att man enligt prognosen skall vakna till ett vintervitt snölandskap 

i morgon bitti där allt och alla andra tecken lovar vår.

Innan mörkret lade sig gick jag en sväng i skogen.

Den blev snäppet längre än jag tänkt mig. Så där en timme längre för

min inbyggda kompass - ja den skall man inte lita på - visade helt år skogen, igen! 

Den har aldrig fungerat speciellt bra...

Så ja, fråga aldrig mig om vägen. Någonstans. Någonsin.

Jag ger inga garantier om var man hamnar då.

*

När jag smått började tycka att det skulle vara läge att hitta hemåt i 

den mörknande kvällen så kom ett rejält gäng tranor inflygande.

De var några hundratal och kom på låg höjd.

Vårlycka! 

*

Och ja, jag hittade ju hem till stugan, även om jag kom

ut till vägen på ett annat ställe än jag tänkt.

Rätt så mycket annat ställe, om man vill utrycka det vänligt upplyftande...

Just det ja, tips på någon bra karta-app för hopplösa "orienterare"?

KASTA VINTERPÄLSEN...

Det blev lite överraskande några dagar ledigt över så jag packade hunden

i bilen och styrde till stugan för att väcka upp den från vinter-idet.

Det är en aningen kylig syssla att göra det, i synnerhet för Aida som tog ett litet 

ofrivilligt dopp bland isflaken. Jag hann faktiskt aldrig se att hon gick genom isen

innan hon var uppe igen. 

Stackaren, hon som inte gillar att simma ens på sommaren när vattnet är varmt! 

Inte är det speciellt varm i stugan heller. Trippla tröjor och ylleschal, utebyxor och yllesockor.

Vi brukar be vår snälla granne komma ett dygn innan och knäppa på elementen, 

men nu blev det så att jag bestämde mig i morse...

Och ja, nu är jag är.

Det blir nog varmt till natten. Tror jag. Hoppas jag.

Det är stor skillnad att komma på hösten och så här på våren.

Det är som om stugans stockar lagrat all vinterns kyla och vägrar släppa den

hur jag än värmer och eldar och håller på.

Men det är härligt att vara här igen.

Och en av oss har kastat vinterpälsen.

Med det utlyser jag stugsäsongen öppnad.

JAG SER BRA UT...

Sliten vits, men känslan av rena fönster är oslagbar.

Jag hatar att tvätta fönster, men älskar resultatet.

Lite så där som med mycket i livet.

Resan är väl sådär, men målet är riktigt skoj.

Som att jogga, eller att gå på gym. 

Det är ju inte alltid så himla skoj just då och där. 

Personligen tycker jag till exempel att stunden i duschen efter en löprunda är 

trettio miljoner gånger skönare än stunden i snöstorm vid 3 km. 

Ja, ja...men idag tvättade jag fönstren. Det var inte en dag, eller vecka, eller ens en

månad för tidigt. 

Filtret av naturligt damm och smuts har varit av den kalibern att solen fått jobba

hårt för att få sina strålar att tränga in i vårt näste och hem. 

Men nu ser jag, och alla andra som befinner sig innanför dessa glasrutor,

igen klart och tydligt på världen utanför.

Det snöar. Där utanför.

På en kvart förvandlas trädgården från försiktig vår till vinter igen.

Och jag envisas och fortsätter med att skura fönster.

I år har jag dock sällat mig till skaran av personer som övergett

hink och trasa, fönsterskrapa och tidningspapper och suger upp

tvättvattnet från glasytorna med en sådan där lustig 

tingest

som visat sig vara ett bra köp och en riktigt användbar och fungerande pryl.

Ett bra köp och dessutom också ytterligare en fungerande pryl är också att köpa

ranunkler för att på något sätt förskjuta den återkomna vintern 

på flykt igen.

Man vill så gärna, så lätt, övertala sin själ och sitt sinne om att det är vår.

Även om marsvåren, på dessa breddgrader, kan vara så lynnig och svårflörtad.

*

Men fönstren är rena. Trots snön är det ett vårtecken lika gott som något annat.

Eller hur?

VERKLIGHET OCH "VERKLIGHET"...

För en tid sedan träffade jag på en person som talade om hur viktigt det är 

att bygga upp sinnebilder för hur man vill leva sitt liv och på det 

något lättköpta sättet liksom förvandla sitt liv till det.

Ja, men ni vet? Vi har alla läst något liknande i någon glassig

tidning hos frissan, eller i tandläkarens väntrum. 

Fast i den sistnämnda är man kanske inte så koncentrerad på vad

man läser. Eller ens om man läser, eller bara med dåligt dold nervositet prasslar 

med tidningssidorna. Ja, eller nåt...

Nå, idag när jag körde hemåt så var jag i den starka tron på

min sinnebild att jag minsann snart skulle glatt skutta i  joggingdojorna och 

ta min ivriga hund med och ge mig ut på vårens första löp(nåja...)runda.

Någon kilometer innan jag kommer hem börjar det snöa och regna om

vartannat. Kilar via butiken och blir genom blöt bara att löpa över parkeringsplatsen. 

Är alldeles för hungrig för att besinna mig och lämna 

getosten i hyllan. Och surskorporna. De är en ny kärlek. I kombination.

Det var ju inte några hälsosamma smoothie-ingredienser jag hade lastat i min 

butikskorg precis. 

Ja, ja...jag ska ta itu med vinterkilona som smugit sig på. Jag är så på 

randen av den där beslutsamhetspunkten då man bara bestämmer sig.

Men riktigt, riktigt där är jag inte. Inte idag i alla fall. Inte än.

Där smulades min första sinnebild.

När jag kom innanför dörren mindes jag plötsligt att jag hade ett möte

att närvara på ikväll, bara att slänga osten i kylskåpet, mata hunden och

gå en snabb tur ut med den. Det kan man inte kalla motion.

Inte ens med bästa vilja. Vi var ute tre-och-en-halv-minut.

Eller vad det tar för en terrier att aktivera sin ämnesomsättning.

I regn-rusk-usch-väder går det fort.

Vinden tilltar hela tiden och regnet likaså.

Mina inre bilder av mig "susande" fram över nysopade  trottoarer smulas

alltmer sönder, för att inte säga att de pulveriseras till små atomliknande

spillror av vilja. Svag vilja.

*

Just idag gick det väl sådär då med att förverkliga sinnebilderna jag hade.

Min verklighet är den att efter mötet sjönk jag ner i soffan, med en 

hund snusande intill. Ljuslågorna fladdrar till på bordet från draget från

de gamla fönstren. Det blåser och regnar därute. 

Kryper djupare ner bland filtar och dynor och hugger tänderna i

en surskorpa med getost. 

Inte ens bilderna ovan är från idag och följaktligen inte helt sanna, de heller:

Tulpanerna är nu nästan utblommade och inte skiner solen.

Och väl är väl det för fönstren är inte så rena som de ser ut. Allt annat! 

Också det är en synvilla. 

*

Bara regnet skulle upphöra, och vinden och kylan, så skall jag!

På riktigt skall jag! 

D E N DAGEN...

Nästan så den gick mig förbi, om jag skall vara ärlig.

Hade det inte varit för en vän som gjort mig

uppmärksam på det, ja...då hade jag missat det! 

Hur är det möjligt? Det kan man verkligen fråga sig! 

Som jag trånat och längtat efter våren? 

Och jag gör det. Just nu blir det bara att försöka pussla ihop ett halvdussin

olika projekt som skall ros i land med äran i behåll och från april

starta upp med nya, lite annorlunda projekt.

Det är kanske i den korsningen av att få allt fixat och klart och 

förbereda sig för det andra, nya, som jag tappade bort hela den

efterlängtade dagen, och det vackraste av ord:

Vårdagjämning.

Men nu är den här.