DEN GAMLE HUND...

...det är något väldigt fragilt och rörande över åldrandet.
När jag ser hur min brors hund som bott hos mig sedan ett år tillbaka nu
blir skörare och tunnare sakta men säkert så inser jag hur fort
tiden faktiskt går.

För ett år sedan var han en, visserligen lite ålderstigen hundherre, men 
ändå helt med på allt vi hittade på.
Numera är varma fårskinn att föredra fram om äventyr därute.
(Gärna framför riktig brasa och inte här som framför 'fusk'...
men vi väntar på att få också denna eldstad fixad av en murare så 
att det blir möjligt att elda i alla tre eldstäder. Så låt det bli 
riktig vinter bara!)

Jag rörs av det späda, sköra i en åldrande hund.
Ändå hör jag inte till dem som på alla sätt och vis
håller fast, håller vid liv, ofta av rätt så egoistiska skäl.

Det är svårt att släppa taget. Låta gå.
Och att veta när den rätta stunden är.

Innan jul fick han ny medicin för sin benskada som han haft sedan tiden
innan han kom till min bror. Vi vet inte vad som hänt. Då någon gång
Men han har inte haft ont i benet innan, men nu plötsligt har han börjat ömma på det.
Medicinen vi fick har rått bukt på det och han är piggare igen.

Ändå är det bara en tidsfråga då en gammal hund får andra problem.
Han ser redan dåligt, har gjort det en tid nu, men klarar sig.
Det stör inte honom. 
Men han är ändå en gammal hund.

Och med dem är det så viktigt att vara lyhörd
för varje liten försämring och inte egoistiskt blunda
för dem bara för att man inte vill avstå.

Det är rätt klart att det inom en snar framtid är dags för Atte att 
ge sig till hundhimlen.
Dags för en liten hundgentleman att tassa vidare.
Med värdigheten i behåll.

Det är en fördel djur har. 
Att slippa vidare - i tid.

Och det är vårt ansvar som djurägare att uppfylla 
det privilegiet djuren har.
Att slippa lida när man ändå är inne på
den sista versen.
Undrar om inte människor ibland hade önskat samma förmån...?

*

Men än är han med. Den gamle hund.
Och vi tar en dag i taget.
Så länge en ny dag är en bra dag...
...så tassar vi på.
Helt konkret.






MIN FRANSKA SOPPA...

...det finns få saker som jag gillar så starkt med att 
det börjar knäppa av köld därute i husknutarna som det
att då, senast då, är det dags för en hemlagad
fransk löksoppa. 
Den som jag är redo att pikilite dö för.

Här kommer det. Receptet.

Ett knappt kilo lök.
En nätpåse från butiken brukar vara ett halv kilo 
- och så ett par lökar till. 
För fyra personer då.
Är man två så räcker den där påsen galant.

Vitlök
Eftersom jag älskar vitlök så brukar jag dra till med
tre eller fyra klyftor. 

Smör, ett par msk

Vetemjöl, en msk eller ca hälften av smörmängden.

Lite torrt vitt vin, ett glas eller så.
Lite med filosofin; 
ett glas till kocken, ett glas i soppan 
och resten till middagen.

1-1 1/2 l buljong
Ett par lagerblad
torkad timjan 
eller annan torkad ört. 
Pizzatopping går galant i nödfall

Salt och peppar

Skala och skiva löken och vitlöken.
Fräs lökarna i smöret så det får lite färg
och blir så där mjuk och fin.
Strö över vetemjölet 
och häll över vinet och buljongen.
Lägg i lagerblad och timjan.
Låt soppan koka i tre kvart.
Det blir så mycket bättre då! 

Smaka av med salt och peppar.

Rosta ett par goda brödskivor.
Värm ugnen till 225 grader.

Häll upp soppan i portionsformar som tål ugn, 
lägg brödet i och strö på riven ost.
Min favorit är guyéreost, men man tar vad man har.

In med soppskolorna i ugnen för gratinering till osten
fått lite färg. 5 minuter brukar räcka - beroende på ugn.

Och det här är..såååå...sååå...gott! 

*

Och i år skall jag jobba hårt på att försöka få en receptflik 
här på bloggen.
Babblar ju så mycket annat här så inte ens jag själv hittar mina
bästa recept längre.

Upp på to-do-listan åker det.
En recept-flik.
Eller så blir det en egen blogg för mat.
Få se, få se...

*

Mera kalla vinterdagar åt folket så vi får njuta mer löksoppa! 





MED SLÄCKTA LAMPOR...

...sitter jag vid det breda fönsterbrädet som är min absoluta
favoritplats.
Det är murrigt och skönt och nedsläckt. 
Av julen finns bara ljusstakarna i fönstren kvar, resten är
nerpackat för denna jul.

Känner samma aviga glädje att få packa ner julen som jag
känner rättmätig glädje att plocka fram julen då vid advent.
Och bra så.

Ordning på ordningen.
Allt är som det skall vara.

Skall precis krypa i säng, men fastnar kvar en stund.
Det är skumt i knutarna och så tyst, så tyst.

Det susar lätt i elementen - det har blivit kallt därute och
värmesystemet har hostat igång på allvar.

Det doftar lätt av ett doftljus som blivit utblåst.
Hundarna har skrynklat ihop sig i var sitt soffhörn.
Katten som ännu för en stund sedan låg på stolen här intill
hoppade ner, sträcker på sig och hoppar tyst upp
på vedspisen och det hörs ett stilla knaster när hon
smaskar på sitt torrfoder.
Utanför fönstret dalar stora, stora snöflingor.
Kall, pudersnö. Den som doftar vinter.
De är så lätta att de dansar i vinden, uppåt, åt sidan
och så sakta, sakta ner mot marken.

Det kommer att vara så vackert därute i morgon bitti! 
Jag känner det på mig!

Trafiken på den stora vägen som jag ser från fönstret har tystnat.
Någon enstaka långtradare rör upp ett snömoln av flingor 
som dansar runt i det gulaktiga skenet från gatlyktorna.

Katten hoppar tillbaka upp i stolen. 
Hon trampar runt och det raspar smått i fårfällen av hennes klor.
Hon spinner. Buffar huvudet mot armstödet.
"Den här stolen är min".

Smuttar på mitt te som redan hunnit kallna och
kisar ut i den mörka natten.

På andra sidan stora vägen öppnar sig fält. Åkrar.
Där finns grunden, nästan bara ett minne 
av en gammal lada.
Jag kan inte se den för mörkret och snöyran.
Men jag vet var den finns.

Det är den samma ladan som syns på fotot av min mamma
taget någon gång på 1950-talet.
Fast då från andra hållet.

Gården där jag nu sitter och skriver ligger lite till höger utanför
fotot på skänken.
Det var långt innan den stora vägen.
Då gick där bara en byväg.

En lokal liten väg som sedan skulle växa till sig
och bli det vi alla känner till som Ring III.
50 km väg som rundar huvudstadsregionen.

*

Utanför häcken, precis utanför porten går en mycket mindre väg.
Mer som en byväg nästan.
 Den är en del av Kungsvägen som är en av 
Europas äldsta vägsträckor.
Nämligen postrutten från Bergen i Norge till St Petersburg i Ryssland.

På sitt sätt komisk är tanken att 
oberoende var jag bott har jag alltid 
bott intill Den Gamla Kungsvägen.

Den lilla vägen utanför porten här heter Kurirvägen - 
det gör den av en orsak.

Du kan läsa lite mera:

*klick*


*

Klockan närmar sig midnatt.
Det är dags för mig att krypa till sängs.

Det är vardag för mig i morgon, även om det 
är en alldeles ny sorts vardag.

Det skall bli spännande.
Annorlunda! 

Jag får återkomma om det.

Go natt! 


EN NOMADSJÄL...

...med en kärlek för hem. 
Så är det jag kanske skulle beskriva, om nu inte mig som person, 
kanske inte heller mitt liv, men min livsfilosofi kanske?

I och för sig kanske det är så att personen och livet ger
filosofin...eller? 
Ja men äh, vi snöar inte in oss på det nu.

Nu är det säkert många som inte känner mig "på riktigt" som
tänker att hon måtte vara en ovanligt orolig människa.
Här flyttar hon och säger upp sig från jobbet, planerar nytt och håller på.

Jo kanske det. För det har blivit så just nu.

Nomadsjälen i mig har väldigt lätt att boa in sig nästan var som helst.
Jag har lätt att känna mig hemma och göra mig ett hem lite var som helst.

Men nomadsjälen i mig gör också att jag har lätt att flytta, ta mig 
vidare, när förutsättningarna det kräver, eller när det finns
något mer lockande någon annanstans.
Jag tänkte skriva bättre, men det är det ju inte nödvändigtvis alls,
för det vet man ju inte innan man tagit sig dit.

Däremot tror jag att alla vi människor som är födda med
någon form av nomadsjäls-gen faktiskt uppväger, funderar
och analyserar, tänker och överväger innan vi packar ihop oss 
och vårt bihang och drar vidare. Annars hade våra andliga förfäder aldrig överlevt. 
Om de inte vetat, känt på sig, läst tecken.
Det finns ofta en stark övertygelse i varför det är dags att 
lätta ankar, något som får oss att verkligen göra det. 
Dra. Ge oss av. Gå vidare.
Trots en ständig ovetskap om vad som väntar oss.

Men när beslutet väl är gjort så finns det ingen orsak i världen att 
se tillbaka. Bara att blicka framåt.
Det är inget jag lärt mig, det är något jag haft med mig hela mitt liv.

Jag kan lätt förälska mig i platser, men är mer reserverad inför
nya människor. 
När jag drar vidare saknar jag sällan, om någonsin, platserna,
men väl människorna jag lärt känna.

*

Min nomadsjäl är ändå inte av den mest oroliga arten.
Inte så att jag hela tiden skulle behöva vara på väg någonstans.
Verkligen inte. Men när det är tid för det, så är inte det heller
ett problem precis. 

Jag är väl lite som katten.

Redo att stryka omkring i dagar och kanske inte alltid veta vart 
stegen bär och vart stigen för.
Men också helt nöjd med att ha en skön vrå att krypa ihop i. 
Var vrån riktigt är är rätt så egalt. 
Bara den är varm, skön - och gärna lite vacker också.

*

Den här nomadsjälen har mycket nytt att upptäcka
anno 2016.



OCH ÅRET SOM VAR...


…jag är barnsligt förtjust i tillbakablickar av året.

Tänkte dock bespara er en vandring genom alla tusen foton som knäppts under
året - och alla minnen som hör ihop med bilderna.

För allt finns ju egentligen här på bloggen, så någon upprepning blir det nog inte.

Men ändå. Jag märker så här när jag bläddrar bland mina fotoarkiv,
hur viktiga bilderna ändå är.
Hur naiva och enkla motiven än må vara så finns där alltid en känsla
som ligger bakom.

Den känslan kanske bara finns för den som tagit bilden, 
och man lyckas aldrig få den vidare. 
Känslan och stämningen.

När jag går igenom mina bilder…

Jag minns precis känslan då i januari när jag hade gråspetten 
på besök vid fågelbordet. Kunde det vara?
Jag hade sett gråspetten senast i början av 90-talet.
Och de komiska kajorna som alltid kom i par och tullade på maten.

Jag minns hur särbon flyttade in hos mig med nyopererat knä
och middagarna i ljusens sken.

Jag minns solljusets återkomst i februari. Solen och hur man kunde 
ta sin kaffekopp ut på terassen och bara njuta.
Vi njöt alla, hundar katter och vi.

Pepparkakshuset som rasat och fick leka
bombad stad och gå ett öde som fågelmat till mötes.

Vi åkte till Wien, lillungen och jag och träffade på den äldre 
av mina grabbar som bodde i Österrike då.
Där åt vi gigantiska snitschnitzlar och hukade i 
snöstorm genom stan.

I mars stannade jag en vecka på stugan och målade om 
fönsterbågarna. Mötte de första flyttfåglarna,
badade bastu, fyndade strandfynd i form av nättyngder och 
hjortskalle och njöt av tystnaden.

Så blev det påsk - och så tog våren ett gigantiskt steg tillbaka 
och bjöd på snöyra i slutet av april.

I maj jagade jag sniglar i trädgården, fick ett ugnsfärskt
exemplar av Ingå-kompass-tidningen som jag fått vara med på ett hörn
om att laga och förberedde lillungens skolavslutning.
Nu hade han gått ut grundskolan och skulle börja i
yrkesskola i Helsingfors till hösten.

Någonstans här började tanken att åter bli sambo, med
honom som varit särbon en tid, ta fart.

Huset sattes till salu och jag började packa för en flytt.
En vecka innan midsommar började jag min semester och
flyttade mer eller mindre ut till stugan igen.

Njöt av att ha naturen inpå knutarna och 
rörde ihop björkskrubb, plockade getingar från mitt vin,
fångade svanungar på bild och nästan en hel svala.
Det var kyligt och kallt, vattnet var riktigt kallt och ingen
längtade efter att doppa mer än möjligen någon tå.
För känslans skull.

Tyvärr har det visat sig att sommaren faktiskt var så kall
att upp till 30% av alla småfåglar misslyckades med sin häckning.

I juli packade vi ner våra sovsäckar och styrde kosan mot
norr för att ringmärka pilgrimsfalk.
Att en fågel ändå kan välja sin boplats på knepiga ställen! 
Mitt ute på öde myrar mitt i ingenting i Lappland.

Av någon underlig orsak har en av kvällarna blivit speciellt i minnet
- helt utan någon orsak alls egentligen.

Det var när vi övernattade i Koli, på en sandstrand invid sjön
Pielinen. Vi hade ätit gott och natten var så ljus som
en sommarnatt bara kan vara.

Sittande där på stranden, på mitt fårskinn med datorn i 
famnen skrivandes en reseberättelse blev i all sin enkelhet
starkt i mitt minne.
Där satt jag med utsikt över sjön, framför mig hade jag 
min enkla "kottebrännare" som jag matade med kottar 
och små kvistar och på så sätt hade en "lägereld".

Jag minns bara att den stunden var på något sätt magisk! 

I augusti blev det mera stughäng på veckosluten och jobb på veckan.
Lillungen flyttade och jag skulle snart följa efter.

September fortsatte i samma rullor. Någon utfärd till någon nationalpark 
blev det mellan packningarna, 
men mest var det bara den annalkande flytten som tog på tid och anspråk.
I båda ändorna.

Här pågick en renovering light och jag packade och gjorde mig av med
sådant jag inte skulle behöva längre.

I oktober gick flyttlasset och lillungens 17-årsdag firades på ny ort.

I november mognade slutligen tanken som jag gått och funderat på
en längre tid och jag sade upp mig från mitt jobb.
Återupptäckte vandringleder från min barndom och
flyttade på grejer här hemma som 
sakta började finna sin plats.

En del har inte funnit det än, men det kommer, det kommer.

December har varit att packa ner - igen. Denna gång på 
jobbet, som sagt. Kolleger, kunder, samarbetspartners 
har kontaktats och mappar städats och lådor tömts.
Det är på sitt sätt alltid lite nostalgiskt att säga adjö,
men i ärlighetens namn…det är kollegerna jag kommer
att sakna…inte jobbet som det utvecklats till de senaste åren.
Kanske mer om det en annan gång?

Julen kom - och gick - utan större något alls.

I år, igen, hade jag överdimensionerat mängden mat.
Att jag inte lär mig? Att vi inte är så många vid julbordet nu som 
vi brukade vara. Att jag inte lär mig….*suck*.

Och så är december - och året slut.
Ett nytt år väntar på mig, på oss.

Det blir mycket nytt, det vet jag.
Men också mycket som får återkomma för att det
är det mitt liv består av. 

Natur, skärgård, djur, fina ting.
God mat.

Jag välkomnar 2016.
Jag är redo!