RASSEL, RASSEL...

I morse när jag kom ner från övre våningen såg det ut så här. Under natten hade pionerna tappat en miljon (minst) kronblad och på något sätt fick jag en känsla av att det lite symboliserar hur jag känner mig just nu så där fem före semestern.

Det finns en viss banal likhet i den där känslan att man liksom gett sitt och håller på att tappa allt det som är attraktivt och fint i en och man vet att en semester kommer minsann både välkommet och behövligt! Precis innan man tappat de sista kronbladen. 

Jag tror vi är många som känner det så nu så här i sommarens begynnelse, innan man hunnit tanka det minsta lilla energi i sina sinande reservoarer. 

Jag har sagt det innan…can't wait! 

Kommer så lägligt. Det här med semester! En dryg vecka kvar innan en helt annan sorts tillvaro får ta över för fyra sköna veckor. Som sagt….can't wait! 

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER, version 2.19.

Ja, så är det. I nitton år och två barn senare har jag varit grundskole-elevs mamma. I nitton år har jag suttit på avslutningar och sjungit Den Blomstertid Nu kommer. 

Det är rätt så många år det ja. 

Jag kommer att sakna den stämningen när alla barn, ungdomar och föräldrar stiger upp för att sjunga psalmen, när slitna stolars metallben skrapar mot varandra och gnisslar mot gymnastiksalens golv. När det finns en oro och otålighet i luften som man nästan kan ta i. När alla bara väntar att få gå ut genom dörren. Eleverna till sommarlovet. Föräldrarna till eventuella student- eller andra dimissioner, lärarna, ja de längtar nog ut, även de! 

Det är ändå en alldeles speciell stämning med avslutningar. När ungar kommer ut från skoldörrarna med betyget i handen och med glass i mungipan. 

Och för oss var det sista gången i år.

Är jag vemodig? Nja, inte egentligen. Jag tycker så mycket mer om att blicka framåt än att kasta blickar över axeln på det som lämnats bakom. 

 Och här är han, sonen, skorpan, lilla grodan, lillungen, han som har hela framtiden framför sig.
Fotad tillsammans med sin bästa kompis under alla år av grundskola. Då jag inte vet om kompisen gillar att hamna på bild i min blogg så är han lite utsuddad. Om nu någon undrar.

Till slut är det bara att sopa in kärlen i diskmaskinen efter hand som den tuggat klart.

Och så blev den en liten bit silltårta över. Och nypotatis.

Jag vet någon som har en lyxlunch med sig till jobbet i morgon.

*

Och så är det tio väckningar innan semestern. 

Jag skulle ljuga om jag sade att den inte är välkommen! 

NÄR DET ÄR SÅ VÅR DET BARA KAN BLI...

I morgon går lillungen ut grundskolan, och det är kanske läge att sluta kalla honom lillunge?

Inte? Nå, men då fortsätter vi med det då! 

Så det blir Den Blomstertid och hela det köret och när jag nu räknade så har jag faktiskt haft barn i skolan i nästan tjugo år, så även om det är lite underligt att det är slut nu, så känns det inte det minsta vemodigt faktiskt. Utan mest bara bra! Grabben har gjort hyfsat väl ifrån sig, någon kunde tycka att det kunde ha lyckats med lite till, men det struntar vi i just idag. Nu har han laddat allmänbildning i nio år och efter det här gäller det att förädla den kunskapen. 

Det är så vår som det bara kan bli! 

Rätt så nära där jag bor finns en liten damm som bebos av ett sångsvanpar. Och där är det vårlig familjeökning på gång. Jag rör mig där rätt sällan, men jag tror att det ännu är ägg därunder. Återkommer om någon vecka, så skall vi se om vi skulle skymta någon liten unge också. 

(Till saken hör att jag undviker att röra mig i närheten av boet, inte bara detta bo, utan alla fågelbon under den här tiden. Hur gärna jag än skulle vilja fota, se, uppleva, och gå närmare, så går alltid min respekt för naturen före. Är man en ringmärkare eller så, då är det en helt annan sak, och ibland har jag haft turen att få följa med, men vi glada amatörer gör nog mest nytta och minst skada av att hålla oss på avstånd).

Sist ut till trädgårdslandet är squashen. I morgon efter dimissionen skall jag försöka hinna med det. 

Sedan är jag antagligen ensam i världen om att tycka att dessa tidningspapperskrukor gjorda med en 

pot-maker är makalöst fina just innan de gjort sitt. 

Men i all oändlighet kan de ju inte stå här, heller. I morgon skall jag nog släppa dem fria i mitt trädgårdsland. En skall jag plantera i ett ämbar och ta med med till stugan och se hur det går. 

Att odla squash i ämbar. I min ivriga våroptimism tror jag det skall gå hur bra som helst! 

Och så blommar plommonträdet. Det som första året här gav så fin skörd. Andra året lite så där och i fjol tre plommon. Skulle det bara bli varmt nu så humlor och bin skulle aktivera sig så då är det nog bara att räkna med ett och annat plommon i år! Blåbären blommar i år som aldrig förr. Alltså som på riktigt aldrig förr. Faller alla pollineringspoletter på plats och det inte blir torka i juli och allt det där andra som också skall vara rätt, ja då lär vi kunna fylla frysen med blåbär i år som vi aldrig gjort innan. 

Varm höst och bra, mild vinter - då tackar naturen med att blomma som en tok.

Ibland när jag är därute, är det sedan i stan, i trädgården, i skogen, i skärin…och "klagar" över att än är det för kallt och än för hett, så tänker jag faktiskt på att jag ju bara klagar för att min bekvämlighetszon blir lite liten. Men resten av naturen har lite högre satsningar på gångs. 

Allt därute i naturen har faktiskt liv och död på spel - hela tiden.

Fryser fågelungarna ihjäl om det är kallt, blir det frukt om det är hett i juli. Regnar fröna bort…

Det är så vår det bara kan bli nu, och därute bland allt det vackra pågår en kamp om överlevnad - hela tiden! Tänk, det skulle man ju inte tro när man tittade ut, eller hur? Hur dramatiskt det kan vara. 

Och vackert. 

Fast det ser vi ju? Och det är alldeles, alldeles underbart! 

LJUS OCH TID OCH SÅDANT...

Idag tappade jag min klocka. Den där klockan som jag inte ens kan kalla min favoritklocka, för den är mer än så. Det är den där som nästan vuxit in i min handled och blivit en del av mig själv.
Den, som tappat sina strasser här och där och vars lilla glitter som i tiderna (hih) funnits har mattats av och försvunnit, är tappad i sin helhet nu.

Kanske det var ett omen att vänja sig vid en tillvaro utan klocka. Jag har ett par veckor tills den där årligen återkommande, obligatoriska, semestern som kommer och tar över min tillvaro är verklighet. Och just nu känns det att få saker är så välkomna som det.
Jag känner att en semester inom överskådlig framtid är riktigt, riktigt okej faktiskt!
Jag tycker inte om att erkänna mina begränsningar, men jag vill hellre höra till dem som inser (och gör något åt) dem i tid och inte bara leker Syster Duktig tills det blir för mycket.

Jag märker att om man under år har haft lite för mycket så blir det med tiden så att den där "för mycket"-gränsen kommer emot tidigare och oftare än innan. Det är så jag tror stressen tar och tär på oss lite, lite i gången. Så lite att vi knappast märker det.

Och vad är stress?

Just den frågan har jag börjat fundera på mer och mer när samhället håller på att förändras i en takt som aldrig förr. Och med det tänker jag med en takt som aldrig förr på de senaste tio åren, för takten trappas upp hela tiden. I framtiden kanske det inte (bara) är mängden arbete som skall utföras som tär på oss, utan också den osäkerhet och kortsiktighet som den allt snabbare utvecklingen försätter oss i.
Försätter, för på riktigt tror jag inte att vi kommer att ha några val.


Lyssnade på ett mycket intressant radioprogram HÄR om hur spel-, film- och musikutbudet, hela nöjes- kulturen hela tiden ökar i komplexitet och att den hela tiden blir mer utmanande kognitivt och mycket mer stimulerande. Så intressant!

Samtidigt som det får mig, som ändå trodde mig vara en något så när tekniskt och annars också hyfsat uppdaterad 60-talist att känna sig som en småkusin till dinosaurierna.
Jag menar, jag hör precis till dem som redan som tjugosex-årig mamma till en treåring smågnällde över att de ritade serierna "går så fort" att man inte hinner med alla detaljer. (jo, jag minns det här precis…det var Alladin, 1992) Och här får jag svaret….jag är bara trög. Inte för den tiden jag föddes till, men för den tid jag lever i. Även om jag ogärna vill medge det. JAG hänger visst med.
Not! Jag har koll på högst en tiondel av de sociala medier som finns. Jag tror mig vara med bara för att jag har facebook, twitterkonto (som jag inte orkar använda) instagram (som jag ytterst sällan orkar uppdatera) och så hittar man mig på WhatsApp och ibland om jag har sjukt tråkigt så kan jag yra in på youtube eller pinterest. Skype och Kakaotalk har för länge sedan ersatt min "vanliga" telefon gällande dem "abroad".
Man kunde ju tycka att jag är så med….men det är jag inte. Inte på riktigt. Inte alls!
Att rabbla upp det här bekräftar bara hur hedenhös jag är. Det här är det jag vet om, bara att det kommer nytt, nyare, nyast hela tiden medan jag sitter här och skriver på gamla goa Blogger…


Det förklarar också kanske på sitt sätt lite varför både jag, och mina kolleger, och inte bara inom min bransch utan inom många branscher, verkligen längtar, som en törstande i öken, efter sin semester för då får hjärnan vila. Förr kanske vi behövde vila kroppen under semestern. Numera är det nog knoppen som borde få vila. Och kroppen arbeta.

Men tillbaka till jobbet mitt. Inte för att vi inte skulle hänga med på jobbet, med det som krävs, med tiden, det är inte så. Få av oss vill vara bakåtsträvande, utan nog är det ju framåt vi vill.

Men det kanske tar och tär på oss som vuxit upp med långsamma Bambi och förenklade polisserier lite mer (lyssna på programmet, så förstår du vad jag menar ;)).

Det är mycket intressanta vinklingar vi får där.

Som den där om att tänk om dataspel var först och etablerad norm och vi i 

en sådan värld tog in bokläsandet. Hur skulle vi se på det då? 

Lyssna, så får du veta. 

Tankeväckande, det var det.

*

Och jag känner att jag mer än någonting behöver få ta mig till en tillvaro utan

klocka - vad bra, för den har jag ju tappat idag - och till en tillvaro där det enda som styr är ljuset.

Är det ljust då är det dag, är det mörkt då skall jag sova.

Eller tända ett ljus. Och glo på fåglar. 

Att jag längtar? Nå jo! 

OJ...

Satt den där redan? 

Den där sköna känslan efter en löprunda? 

Inte så att jag inte skulle ha tuffat på som ett rostigt tåg, men det gjorde inte ont i benen längre. Ingen tanke på att helst såga av dem efter halva rundan. Och banne mig jag tror hunden "behövde stanna in för att sk..ta" betydligt färre gånger än tidigare.

Och minsann, kändes det inte bara skönt i hela mig när jag kom hem, även om ansiktet glödde och andningen pep. Men det var skönt. Och så den där känslan där i duschen, att det nog inte sen heller är så pjåkigt att jogga runt en runda. Synd att jag måste vänta till i övermorgon! 

Det är DEN känslan som är så underbar! 

*

Nu skall ni alltså inte tro att jag är ute och ränner runt halva byn var och varannan kväll, nej då.

Jag har (äntligen) lärt mig att ta det lugnt i början, lyssnat på dem som vet.

Så min runda är ynkliga 3,98 km. Jag räknar generöst med fyra kilometer om jag rundar huset åt "fel håll" när jag kommer hem. Hih! 

Men jag tuffar fram sakta men säkert. 

Släpar ju dessutom på något extra litet myspys-kilo från vintern, så steget är tungt och 

andningen inte helt oansträngd, om man säger så. 

För någon som löper "på riktigt" är det här helt fånigt, men jag vill egentligen mest skriva ner de här raderna för dem som kanske, som jag, vill känna på hur det är. Som har ben som blir så in i helvetet sjuka efter bara ett par kilometer och som knappt kan ta sig ner för fem trappsteg nästa dag. Trots att man stretchat. För dem är dessa rader.

Det går nämligen över - ovanligt fort också - bara man tar det riktigt, riktigt piano där i början.

Första gången sprang jag kanske 200 meter, om ens det innan jag gick tills andningen lagt sig och så sprang jag igen tills…och så höll jag på. Och jo, det var knappt så jag kunde stappla hem de första gångerna, så sjuka var mina smalben, men jag vilade en dag extra och så gav jag mig iväg igen.

Och nu, idag var det nästan magiskt. Det kändes skönt att springa, märkte att jag orkade bra många flera lyktstolpslängder än innan och som sagt - jag kunde ge mig ut igen på direkten igen. 

Bara DEN känslan! 

Och nu är det liksom bara min tredje "jogga"-vecka som just dragit igång.

Och nej, jag har inga som helst mål att slå tider eller sträckor att förlänga till det oändliga eller att vara bättre än grannkärringen eller att kunna springa maraton på tolv dagar. Inget sådant.

Jag vill bara känna den där känslan av att stå i duschen efter en runda och 

bara längta efter att få ge sig ut på nytt. Bara det! 

Och jag vill lite nog dela med mig - för kan jag så då kan baske mig vem som helst. 

Och just nu känner jag ju en sådan endorfinrusch att jag helst släpade ut alla jag känner! 

Säger jag, som älskar mitt soffhörn över allt på jorden! 

Oj...