…jag får inte nog!
Där julidagarnas solgass och augustinätternas sammet får mig att bara
kura ihop mig av njutning just då, det lyckas försommarens skymning också med.
Förmodligen skulle försommarmorgonens gryning vara lika fin och
ge samma magiska känsla av lite overklighet, men jag är av den
renrasigt morgontrötta sorten så det liksom inte finns i min värld…
Jag kan onekligen tycka att det är synd, att jag skall ha så svårt att
övertala mig själv att stiga riktigt, riktigt tidigt upp en morgon och gå ut.
Men vad kan man åt sin natur?
Sedan när jag har semester och fått sova ut ordentligt - sen skall jag!
I alla fall en morgon…kanske?!
Men nu är det försommarkvällsskymmning som gäller.
Mina rensade maskrosor lever alldeles tydligt ett eget liv i komposten.
De lyser som små spöken i kvällen.
Kanske de är spöken? Jag menar det var ju en vecka sedan jag rev upp dem
och slängde dem på komposten.
Och likaväl fortsätter de…och stiger till och med upp över kanten.
Vilka envis en!
Igår kväll gick jag ner till stranden som ligger precis här nedanför där jag bor.
Eftersom jag dragit på mig en löjligt liten, men ack så irriterande skada
på ena foten, så är mina promenader just nu, för att uttrycka det lindrigt,
skrattretande små och korta.
Med tanke på att jag om en dryg vecka skall dra till Lappland för att vandra lite
och hoppeligen fota kungsörn (med lite tur kanske det blir en bild eller två)
så tar jag det riktigt piano nu och vilar upp foten.
Men ner till stranden kan man alltid klinka iväg.
Där i vassen - någonstans - håller rördrommen till. Jag kan höra den.
Inte för att jag har speciellt stora förhoppningar på att få syn på den, den är
ju en jäkel på att gömma sig och se ut som ett vasstrå, men ändå tar jag
kameran med mig. Lämnar en snopen hund hemma.
Men när det är ungar av alla de slag i vassen så är det
inte riktigt läge för att ta en ivrig terrier med sig.
Sorry Aida.
Märker rätt snabbt att det här är terräng där man inte tar sig fram speciellt ljudlöst.
Är det fuktigt så sjunker man ner till anklarna (minst) i gyttja och det låter
tjiff-tjaff-tjaff-tjiff när jag går.
Kommer jag in på lite torrare partier ser fjolårsvassen till att det låter
som om jag traskade på knäckebröd.
Här är det fullkomligt omöjligt att smyga!
Känner mig som en elefant i ett glashus - minst!
Det enda jag lyckas med är att skrämma upp ett gäng skrattmåsar som redan
lagt sig till kvällsro i viken. Ups…sorry!
En av dem visar tydligt hur man borde röra sig här.
Genom att knappt krusa vattenytan flyger den in och lägger sig.
Jaa-aa…jag försöker, men det gååår inte att röra sig tyst och stilla här!
Så hör jag trumpetandet från rördrommen igen.
Det låter rätt långt borta. Tycker jag.
Fast det kan vara knepigt att veta. Lätet kan höras flera kilometer.
Är det rätt nära eller riktigt långt borta?
Inte alldeles lätt att hitta en fågel som gör sitt bästa att se ut som ett vass-strå i den här
miljön. Med ett vassbälte som sträcker sig långt, långt åt alla håll, både utåt och åt sidorna.
Inser att jag borde parkera mig här i vassen i ett camotält (som jag inte har) för en
längre tid (som jag inte vill) för att kanske få syn på den.
Nja…det är nog inte min bit av kakan.
Dessutom luktar en gyttjevik rätt så apa, om man skall vara ärlig…;)
I skrivande stund (klockan är halv tolv på natten, och jo jag skall på jobb i morgon, suck) så
håller ett åskväder att bygga upp sig över viken.
Det mullrar lovande på håll, och precis just lystes försommarnatten upp av en
blixt. Jag kan inte motstå åskväder!
Tycker att det är bland det finaste i naturväg som man kan bli bjuden på.
Så, ingen rördrom, men väl årets första åska.
And I love it!
så tänker,
