IBLAND BEHÖVS INGA ORD...


…för att beskriva hur skön en söndag kan vara!





Man bara njuter av det ändlöst vackra som finns just nu.

En sådan där skön dag då tidtabeller inte finns och tankar
har fritt spelrum.

Medan solen går ner där bakom de gamla tallarna.

En sådan dag. En fin en.

tycker,


FÖRSOMMARSKYMNING...




…jag får inte nog!
Där julidagarnas solgass och augustinätternas sammet får mig att bara
kura ihop mig av njutning just då, det lyckas försommarens skymning också med.
Förmodligen skulle försommarmorgonens gryning vara lika fin och
ge samma magiska känsla av lite overklighet, men jag är av den
renrasigt morgontrötta sorten så det liksom inte finns i min värld…

Jag kan onekligen tycka att det är synd, att jag skall ha så svårt att 
övertala mig själv att stiga riktigt, riktigt tidigt upp en morgon och gå ut.
Men vad kan man åt sin natur? 

Sedan när jag har semester och fått sova ut ordentligt - sen skall jag!
I alla fall en morgon…kanske?!

Men nu är det försommarkvällsskymmning som gäller.

Mina rensade maskrosor lever alldeles tydligt ett eget liv i komposten.
De lyser som små spöken i kvällen.
Kanske de är spöken? Jag menar det var ju en vecka sedan jag rev upp dem
och slängde dem på komposten.
Och likaväl fortsätter de…och stiger till och med upp över kanten.

Vilka envis en!
Igår kväll gick jag ner till stranden som ligger precis här nedanför där jag bor.
Eftersom jag dragit på mig en löjligt liten, men ack så irriterande skada
på ena foten, så är mina promenader just nu, för att uttrycka det lindrigt, 
skrattretande små och korta.
Med tanke på att jag om en dryg vecka skall dra till Lappland för att vandra lite
och hoppeligen fota kungsörn (med lite tur kanske det blir en bild eller två) 
så tar jag det riktigt piano nu och vilar upp foten.

Men ner till stranden kan man alltid klinka iväg.

Där i vassen - någonstans - håller rördrommen till. Jag kan höra den.
Inte för att jag har speciellt stora förhoppningar på att få syn på den, den är
ju en jäkel på att gömma sig och se ut som ett vasstrå, men ändå tar jag 
kameran med mig. Lämnar en snopen hund hemma.
Men när det är ungar av alla de slag i vassen så är det
inte riktigt läge för att ta en ivrig terrier med sig.
Sorry Aida.

Märker rätt snabbt att det här är terräng där man inte tar sig fram speciellt ljudlöst.
Är det fuktigt så sjunker man ner till anklarna (minst) i gyttja och det låter 
tjiff-tjaff-tjaff-tjiff när jag går.
Kommer jag in på lite torrare partier ser fjolårsvassen till att det låter 
som om jag traskade på knäckebröd.
Här är det fullkomligt omöjligt att smyga! 

Känner mig som en elefant i ett glashus - minst!



Det enda jag lyckas med är att skrämma upp ett gäng skrattmåsar som redan 
lagt sig till kvällsro i viken. Ups…sorry!

En av dem visar tydligt hur man borde röra sig här.
Genom att knappt krusa vattenytan flyger den in och lägger sig.

Jaa-aa…jag försöker, men det gååår inte att röra sig tyst och stilla här!

Så hör jag trumpetandet från rördrommen igen.
Det låter rätt långt borta. Tycker jag.
Fast det kan vara knepigt att veta. Lätet kan höras flera kilometer.
Är det rätt nära eller riktigt långt borta? 


Inte alldeles lätt att hitta en fågel som gör sitt bästa att se ut som ett vass-strå i den här
miljön. Med ett vassbälte som sträcker sig långt, långt åt alla håll, både utåt och åt sidorna.

Inser att jag borde parkera mig här i vassen i ett camotält (som jag inte har) för en 
längre tid (som jag inte vill) för att kanske få syn på den.

Nja…det är nog inte min bit av kakan.

Dessutom luktar en gyttjevik rätt så apa, om man skall vara ärlig…;)

I skrivande stund (klockan är halv tolv på natten, och jo jag skall på jobb i morgon, suck) så
håller ett åskväder att bygga upp sig över viken.
Det mullrar lovande på håll, och precis just lystes försommarnatten upp av en
blixt. Jag kan inte motstå åskväder!
Tycker att det är bland det finaste i naturväg som man kan bli bjuden på.

Så, ingen rördrom, men väl årets första åska.

And I love it!

så tänker,


OCH VÄRMEN SOM FÖRSVANN...




…och alla tröjor som igen plockats fram, och alla snopna miner
över att det igen är kallt därute som finns lite varstans omkring en.
Och visst blir man lite snopen, när temperaturen med nöd och näppe 
orkar ta sig till tio-strecket. 
Så där just och just!

När det var som varmast för en vecka sedan passade jag på att trimma
Aida till sommarpäls. Då kändes det som en fantastiskt god i idé, 
hon som älskar att ligga ute i solen och steka sig!
Nu vill hon in fort, fort.
Lite som jag.

Och fort, fort hinner vi bädda ner oss i soffan med filtar och täcken.
Brrrr…jag tycker det är helt onödigt att slå trettio år gamla rekord om
snabbaste temperaturraset!
Så himla onödigt! Jag kunde ha nöjt mig vid mindre ras faktiskt!
Helt utan problem.
Men vi lämnade ändå den dunmjuka tillvaron bland alla täcken och
stack iväg till stugan.
I år hade vi ingen student att fira, men väl en svägerska som fyller år
och befinner sig i stugan bara en kort promenad genom skogen ifrån.
I väntan på att få tassa iväg dit, sitter jag här på terassen med dubbla tröjor 
och ser ut över ett disigt hav.

Kanadagässen har redan ungar, men svanarna simmar fortfarande bara 
omkring på tumanhand, eller vad de nu behöver jaga bort en envis 
inkräktarsvan nu och då.
Ejderhonorna guppar i grupp ute på fjärden.
Och precis när jag sitter och skriver här, så dyker ett annat gäng
ejderhonor upp alldeles vid stranden. De är sex honor med
fem små dunbollar. Och så en till, en ensam en med en dunboll.

En ensam skarv drar förbi och och så plötsligt kommer
ett gäng sädgäss flygande.
Storskarken söker sin gumma. 
I holken invid husknuten har någon flyttat in. Om det är
paret svartvitflugsnappare som i fjol, eller ettriga lilla blåmesen är
än så länge oklart. 

Korparna flyger kraxande förbi och någonstans längre in i skogen
galar göken.  

Drillsnäppan niger hysteriskt på klipporna.

Det som först verkar vara bara en disig vik en kylig sista maj-dag,
bjuder på mer än man tror - om man stannar upp och följer med en stund.

Och plötsligt är jag väldigt glad att jag lämnade det varma boet av
täcken och filtar. 

Nog är här fint - fast värmen saknas...


SEDAN BARNSBEN...






…har det funnits en blomma som jag älskat över alla andra.

När jag var barn växte den invid dörren till jordkällaren, den spred sig ut på gräsmattan men under försommarens veckor klippte min far aldrig gräset just där.
Först senare har jag insett att han nog också gillade den starkt.
Han som annars var så noga med att rensa och att allt skulle se så 
välansat och prydligt ut.

Jag tror att min stora, lite stränga, muttriga, far faktiskt var lite svag för förgät-mig-ej!
Den där lilla, lilla, lilla veka blomma som skulle ha drunknat i hans stora näve om han
försökt sig på att plocka dem.
Istället lät han dem vara.

Jag minns dem som något man kom väldigt nära då man skulle ta sig in till
jordkällaren efter saft eller mjöd som hos oss var sommardricka nr 1.




Jag minns hur man nästan fick blommorna in i näsan när man skulle öppna dörren.
Då kom man åt att verkligen se dessa blommor riktigt, riktigt nära.
Och det är kanske så dessa skall avnjutas?
Riktigt, riktigt nära.
Där de är.

Hos mig här och nu, fyrtio år senare, blommar de minst lika
villigt som då någon gång 1974 när jag var en liten sorglös barfotatös 
någonstans på en helt annan adress.

Barfota är jag nu som då. 
Mycket vatten har ändå hunnit rinna under broarna, men
samma barnsliga förtjusning, samma ömma förhållande till
dessa små blå har jag nu..som då.



Hos mig växer de invid det gamla torpets knut, mellan rosenbuskar och 
syren, invid det lutande staketet, intill den slitna stockväggen.
Jag går sällan dit, till denna del av trädgården, där finns inget att se, 
inget att uppleva - 
förutom en liten äng av dessa pyttesmåblå.

Och just nu är det det vackraste lilla hörn av trädgården,
kanske av världen?



Breved kommer rosor att slå ut i en bedövande och berusande doft.
Redan nu tar syrenblommorna över, både i form, i färg och i doft precis intill.
Ändå är det de här små, små jag besöker, sällskapar med en stund.

Utsökta i sin enkla skönhet.

Helt bedårande är de.
I all sin enkla anspråkslöshet.

Och jag förstår så väl min far som inte förmådde klippa ner dem.
Kanske såg han samma som jag?

Min stora, bullriga far och jag. 
Man vet aldrig
vad som berör ens själ.
Det vet bara vi själva.
Där inne, någonstans vid hjärttrakten.

Eller hur?

BLEKT MED SOMMARVÄRME...


…avkylningen inomhus har ersatts med eldande i spisen igen.
Ett temperaturras på tjugo grader på ett dygn är ändå rätt ovanligt.
Även på dessa breddgrader där det inte varje år man upplever det…

Mina pelargoner som endel hann flytta ut har nästan skrynklat ihop sig i kylan.
Det har jag också gjort! Krupit ihop med en filt omkring mig i soffhörnet.
I väntan så sommarens återkomst.
För en tid sedan var jag till det lokala växthuset som svämmar över brädderna
av alla läckra sommarblommor.
Men vad hände? Jag kom hem med allt möjligt annat, men egentligen inget
riktigt blommande.

Undrar om det är en kvarleva från mina år som florist? Att mättnaden 
fortfarande sitter i? 
Eller är det bara att medge och inse att jag trivs mer då det är lite avskalat
och blekt ?

Jag kan tycka att det är lite märkligt att det är så.
Jag menar, största delen av året är det ju minsann blekt med
färger och man kunde ju tro att jag skulle kasta mig över alla
färggranna blommor som finns när möjlighet äntligen ges.
Men, men…jag kommer hem med ännu lite mer blekt.
Märkligt!
Men jag tror man skall lyssna inåt på vad själen behöver.
Just nu behöver min själ alldeles tydligt inte så mycket
starka färger, det skulle bara kännas för mycket.
Njuter av bleka äppelblommor, drar filten tätare om mig  
och fortsätter fundera istället…

…på allt mellan himmel och jord,
Ibland är det så skönt att bara låta tankarna traska iväg
på helt egna vägar.

Utan större mål eller mening - lite som det här inlägget.

Ha det gött!