DET KNOPPAS...

…även om Karin Boye var av den åsikten att det gör ont när knoppar brister,

och dikten är galet vacker, så händer något helt annat i mig - och banne mig inte gör det 

ont inte…tvärtom!

Packar min kappsäck medan eftermiddagssolen försöker lysa in genom mina

otvättade fönster. I morgon sätter jag mig på ett plan och åker till Oslo

på bröllop. När jag själv gifte mig för tjugofem är sedan, då var brudgummen

en liten, glad kille på 6 år (ungefär) och vår brudnäbb. 

Och han var så söt så man kunde äta upp honom.

Nu skall han gifta sig.

Oj, oj, vad det sätter perspektiv på tid. 

En och annan vår har knoppats här emellan.

Jag känner tiden som ett kapital som ingen kan ta ifrån mig.

Ingen lågkonjunktur, ingen inflation i världen kan äta från det.

När jag packat (nästan) klart tar jag krattan i vacker hand och går ut en sväng i trädgården.

Från plommonträdet följer en sällskaplig rödhake med vad jag sysslar med.

Han (jag tror det är en han) har redan ett dryga par veckor flaxat omkring i mina

buskar. Efter att det blev kyligt igen, och flugorna försvann, har han varit en

ivrig gäst bland de kvarglömda talgbollarna. 

Han är modig - kanske till och med lite dumdristig - för kattens närvaro bekommer

inte honom nämnvärt. 

Men det är ju så det är i livet. De modiga, de kanske lite dumdristiga, får ta för sig 

först. Rödhaken har redan koll på sitt revir. Att katten vässer sina klor precis

intill verkar störa honom föga.

Är det mod eller är det dumhet? 

Återstår att se.

Våren har ju bara börjat.

(till saken hör, att förutom min egen katt så finns här fyra-fem andra katter

som håller min trädgård lite som sitt revir, de med….)

Jag skulle ju vilja att min katt bara skulle ta möss i mängder, vilket hon i och för sig gör.

Det är sällan hon lyckas med att ta en fågel, men det händer.

Jag vill så gärna tro att hon bara lyckas fånga fåglar som är försvagade av någon orsak…

Men jag vet ju inte.

Jag uppskattar alla fåglar, som vill bygga bo hos mig, och jag uppskattar att se katter få

gå fritt och leva ett för dem naturligt liv.

Det blir en liten kollision där.

Katter hör ju inte naturligt till vår natur.

Men…ändå.

Det blir knepigt, hur man än svänger på det!

Så jag matar min katt med godiskattmat, så hon åtminstone inte på grund av hunger

ger sig på fåglarna. Å andra sidan…hon tar inte möss heller för hungern, det vet jag

eftersom jag brukar hitta mössen snyggt uppradade framför min bil(!)dörr...

Det här ÄR knepigt!

Sätter mig en stund på den solvarma mossan på det som någon gång varit gräsmatta,

numera moss-matta bakom bastuknuten.

Där har scilla och någon enstaka snödroppe erövrat åt sig ett alldeles eget revir, de med.

Om någon dag, eller vecka, kommer hela området att vara täckt av blå scillor.

Här kan man inte kratta - det förstår ju vem som helst!

Går in tillbaka. Bjuder katten på gourmetkattmat och packar det sista.

I morgon är jobb och köra hund till hundhotell och hämta barn och stämma träff och 

sedan är det Oslo som väntar.

Och bröllop. Och dop. Och fest. Och vår. 

Och jag tycker så om tiden när knoppar brister!

av,

DET ÄR MED VÄNSKAP...

…som med så mycket annat, lite patina på ytan och det blir bara vackrare!

Igår morse steg jag upp och genomförde de alldeles vanliga morgonsysslorna i

alldeles vanlig ordning och i alldeles vanlig takt.

Hade småplanerat in en långpromenad i skogen, i det nästan kriminellt fina vårvädret.

Visserligen var vinden lite kall, men ändå.

Någonstans när jag är inne på den andra koppen kaffe och en halvläst morgontidning, 

ringer telefonen.

Och en väninna, som vi haft så himla mycket skoj tillsammans med då någon gång i 

tidernas begynnelse, är i andra ändan.

- Hej, vad gör du? Tänkte om jag skulle sätta mig i bilen och komma åkande ditåt? 

Var bor du förresten? Jasså, i Ingå!

Det tar några timmar, men om jag startar nu borde jag vara framme fram emot tolv!

Nu kan det här ju låta som om vilket samtal mellan vänner som helst, 

och det är det i och för sig. Det är bara det att vi inte setts på 15 år!

Femton år! 

Visst har vi snarvlats vid i telefon nu och då, men inte ens det speciellt ofta. 

F e m t o n  å r - jag kan knappt tro det - att tiden går så rasande fort.

Och så är hon plötsligt där i andra ändan av samtalet, 

en alldeles vanlig lördag morgon och

redo att sätta sig i bilen och komma susande.

Man blir ju så glad av sådant att man nästan slår knut på sig!

För det är ju så som det är med de där guldkornen till vänner.

Tiden som går biter inte på sann vänskap.

Och så kom hon, lika underbart sprallig och glad och underbar som alltid.

Vi satte oss i solen, flyttade korgstolarna efter solens gång, och pratade, skrattade,

asgarvade så tårarna rann och det var bara helt magiskt.

Timmarna, alla sju, gick som sekunder. 

Pratet bara inte sinade, inte skrattet heller!

Hur det ändå är möjligt att avstånd, både i tid och rum, inte har en chans att 

sudda ut en riktigt djup vänskap.

Jag blir så in i själen lycklig av det!

Visst har vi båda fått ett skimmer av vacker patina på oss sedan de där underbart yra

åren i början av 80-talet, då vi träffades.

Men inombords är vi precis lika som då - och jo, jag har sagt det tidigare, men 

det finns inget som slår en sådan vänskap. 

Inget!

* 

Någon gång skall jag samla alla dessa underbara människor som 

på ett eller annat sätt kommit att betyda så mycket för mig 

och bjuda dem på en sjudundrande fest.

Because they're worth it!!!

Jap, det skall jag göra!

ETT NYTT TRÄDGÅRDSÅR...

…och en sväng i trädgården på jakt efter de där småsmå efterlängtade tecken på liv.

Någon liten krokus här, kärleksörtens knoppar. Klematisen ser inte så himla levande ut, men

det brukar den inte göra ännu den här tiden.

Den kvarglömda urnan med taklök talar sitt karga språk, allt övervintrar inte.

Kanske en liten rostig urna ändå var för kargt för den tuffaste av alla?

Solen har gått i moln och innan jag ger mig ut på promenad med hunden kryper jag upp

i mitt älskade soffhörn med en kopp kaffe och bläddrar i några trädgårdstidningar.

Har nog viktigare saker som jag borde ta itu med, men lite verklighetsflykt nu och då

skadar väl ändå inte, eller hur?

Var skall jag placera mina nya pallkragar? 

Skall jag ha utemöblerna på samma plats i år som

i fjol? Visst var det en bra plats, med vandrande skugga från pilträdet?

Vad skall jag satsa på i blomlådan vid "lilla parkbänken". Pelargonerna borde

få ny mylla! Skall jag ta itu med det idag? 

Eller skall jag istället såga de där brustna grenarna från

aroniabusken? Jag ser grenarna från min plats i 

soffhörnet, de hänger där lite ledsna.

Jo, jag skall nog ta itu med det just nu! Annars är risken stor att jag fastnar

här i världens bästa soffhörn…

…men var lade jag grensaxen nu då…?

Sen drar jag iväg på promenad innan jag packar skolväskan min inför

kvällens kurs. 

Inga stora nyheter, eller tankar, bara skön avslappnad vardagstillvaro, 

lite sådant idag, från soffhörnet hos

FROST PÅ NATTEN...

…men dagarna! 

Jag säger då det! 

Sällan blir man så bortskämd med underbart varma

vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.

Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio. 

En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare. 

Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i 

förmiddagssolens mjuka famn. 

Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott. 

Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.

Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!

Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida. 

Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.

Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!

Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.

Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,

för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.

Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.

Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.

Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva. 

Någonsin!

Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.

För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig

inifrån som en elak cancer.

Hårda ord kanske, men sanna och ärliga. 

Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta

tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.

Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.

Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.

När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få 

tid för mig själv,

tid för något helt annat att fokusera på, 

något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig

rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.

Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.

Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om 

att våga bryta något som inte känns så bra.

Det är förvisso ett pyttelitet, 

kanske till och med ett obetydligt, 

steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.

Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig. 

Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.

så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!

FESTLIGT VÄRRE...

…ja, eller, liksom. När hände det här?!

Jag lovar, det var ju alldeles nyss han lärde sig cykla och alldeles nyss han

skrek som en stucken gris när jag försökte lära honom simma. 

I havet, bland jättelika megastora vågor (påstår han). 

Så himla stora var de nog inte. Inte vad jag minns i alla fall.

Och nu är grabben då konfirmerad. 

Vilket får mig att lite fundera till om det här med när är
en kristen ceremoni just kristen, bunden till religion, och när halkar
det mer över till den kultur vi lever i?

För oss var det långt helt självklart att grabben skulle gå i skriftskola.
Inte för att vi kanske skulle vara speciellt religiösa, för det kan knappast någon av oss i familjen kalla sig, inte ens med lite god vilja.

Men religionen är ändå en del av vår kultur och kyrkans roll har under historien spelat en stor roll i det som vi nu kallar vårt kulturella arv.

*

När jag själv i tiderna gick i skriftskolan var det nog inte den rent religiösa delen som
jag minns mest av. Men under lägren och de övriga sammankomsterna vaknade
mitt ansvar för min omgivning.
Man kan väl säga att jag lärde mig att lyfta blicken
ur den egna naveln.
Jag minns mest de filosofiska diskussionerna, insikten om att man kan vara till hjälp,
att man kan och bör försöka påverka.
Då, för länge sedan, var det hungersnöden i Afrika och i kalla krigets skugga
arbetet för fred som var aktuellt.
Min värld, och mina värderingar, fick helt enkelt växa fritt under den här tiden.
Blev jag kristen? Nja, men kanske en lite bättre människa i alla fall.
På något litet plan.

Lite otippat kanske, men i skriftskolan fick jag också den mest befriande sexualundervisning,
man kan få i den åldern. Detta har roat mig själv många gånger i vuxen ålder.
All respekt till den lektor (det fanns inte kvinnliga präster på den tiden) som så
naturligt och effektivt avdramatiserade en hel del funderingar om sex som fjortisarna
hade på den tiden. Kanske finns samma funderingar idag också?
Också tipsen har varit till nytta….;)

*

Men tillbaka till idag.
Grabben fick välja om han ville gå i skriftskolan eller inte. Naturligtvis.
Och visst fanns det lite knorr över tidiga söndagsmorgnar då sovmorgonen måste offras för en gudstjänst.
(För dem som inte vet, så brukar det vara obligatoriskt att närvara på cirka sju
gudstjänster under skriftskoletiden.)
Men det hände att grabben kom hem och sade att det egentligen var riktigt okej att
gå i kyrkan. Mest för att det var så stilla och tyst och skönt där.
Säger en tonårsgrabb van att vara uppkopplad 24/7.

När jag hör det tänker jag på att det kanske kan finnas en liten beställning i vår tid på just det.
Att saker och ting är lite långsamma, lite traditionella och så där som det alltid varit.
Människor har under århundraden gått i kyrkan, finns det någon annan plats där
vi kan uppleva samma som våra förfäder? Och som inte är ett museum?
Sen kan man tycka hur man vill om religion.
Det är också frågan om en känsla.

Jag har så svårt att se att man dra isär det här med kyrkan, religionen, vår historia och
vår kultur. Därför blir jag lite bestört över att man funderar på att förbjuda psalmer
som Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar.
Varför det? De allra flesta tänker knappast på att det faktiskt är en psalm, tror jag.
Det är mest bara tradition. Mina föräldrar, jag, mina barn, kan alla nog känna den
där alldeles speciella känsla när man står där i sin fladdriga sommarkjol eller
obekväma kavaj och vet att nu, nu, nu är det sommarlov alldeles bakom knuten.
Vem kopplar ihop det på riktigt med religion?
Men med tradition och tillhörande vår kultur, jo visst sjutton är det där vi känner att den ramlar.

På samma sätt upplever jag att konfirmationen är en ceremoni som vi kan erbjuda våra unga.
Att känna att de tagit ett litet steg mot vuxenlivet, på ett sätt som varit tradition i århundraden.
Tvivlar på att någon ungdom har blivit kristen mot sin vilja, men för dem som funderar på dessa
frågor ger det en möjlighet att låta dem gro och växa.
Man ger ju sina ungdomar möjligheten att välja, känna efter och bestämma själv.
Lite så tänker jag.

Men hur tänkte grabben själv då om sin konfirmation?

Sent på söndagskvällen, när alla gäster åkt sitter han i soffhörnet och
säger plötsligt:

"Det var nog lite kova* där i kyrkan!"
(*kova kan väl närmast översättas till coolt)

Och så fortsatte han med att surfa runt på youtube.

Ha en skön dag - snart har vi den blomstertid här...