ÄNNU LITE SVEN...

...visst är det så, tar man hand om en fågelunge, så blir det bara så att den tar en rätt stor roll på scenen.

En fågelunge är som vilken "unge" som helst, djur eller människa, den tar plats, hur liten den än är.

Numera sköter Sven ätandet själv, behöver bara lägga ut mat åt honom.

Han flyger omkring. 

På onsdagkväll flög han iväg, övernattade i något träd. Kom en snabb sväng på morgonen för att äta lite ost (som han älskar) och flög iväg igen.

Jag såg honom i en björk kanske 100 m bort, såg honom lätta in mot byn.

Då tänkte jag att nu ser jag nog inte honom mer.

Lockropen från kajflocken har blivit för stark. Så tänkte jag. 

Som det i och för sig skall vara.

Men så blev det inte. Inte denna gång.

När kvällen redan började skymma hörde jag hans kraxade.

Både jag och hunden reagerade:

- Visst är det Sven det där?

Jag ställde mig i trädgården och ropade:

Sve-ee-eeen!!!

Då kom han susande runt husknuten och landade först på en stege som står och lutar mot terassräcket

(i väntan på att jag skall ta itu med att skruva fast en ränna som snön rev ner i vintras...)

för att sedan flyga direkt in genom den öppna altandörren och in på min byrå.

(Nej, Sven får inte vara inne...om nån trodde det)

Efter att han varit borta i nästan ett dygn tänkte jag att han var vrålhungrig.

Det var han däremot inte.

Av vissa "bevis" att bedöma hade han försett sig med ansenliga mängder...blåbär.

Det kunde man inte missta sig på, liksom...

Nej, han var inte hungrig, inte törstig, inte ens medtagen på något vis.

Han ville bara....bada!

Den här kajan gillar nämligen att bada.

Det är igen överdrift att säga:

Han älskar bad!

Inget snack om saken. 

Morgon och kväll - och gärna ett dopp på dagen också om man är i knutarna, vill säga.

Så jo, det där eländigt fula, lilla knytet som ramlade genom stuprännan ner på lastningsrampens parkeringsplats vid min arbetsplats i början av juni, har utvecklats till en självgående, självflygande fin kaja, som kommer "hem" för att...bada.

När jag ser på honom nu, känner jag en stor glädje över denna lilla, lilla bit av vild natur som jag fått följa med, lära mig av och uppleva.

När jag ser honom lyfta och sätta sig högt uppe i en björk, högre än jag någonsin skulle våga klättra känner jag en aning stolthet över att kunnat hjälpa honom på vägen dit.

När jag ropar på honom, och han kommer flygande till mig känner jag en alldeles otrolig ödmjukhet över att denna frihetens symbol litar på mig och känner sig så trygg med mig att han kommer svävande.

Den känslan är hisnande. 

Att se honom vända på huvudet mot min röst, breda ut sina vingar och ta riktning mot min utsträckta arm, det är bland det vackraste jag sett. 

Det är...magiskt!

VÄRMEN FORTSÄTTER...

...sätter mig på en filt i trädgården på det knastriga gula gräset.

Det skulle regna - det har det inte gjort.
Inte än. 

Min vattenmätare är torr. En mal har mumifierats i botten på den.
Hela trädgården ser lite ledsen och hängig ut.
Syrenerna hänger med sina blad, plommonträden har fällt sina karter.
Rosorna har blommat ut medan jag vippade på tårna på klipporna.

Pelargonerna har mirakulöst nog överlevt, varför och med vilka konster skall jag berätta om i ett annat inlägg...

Det är kvavt, tungt i luften, och jag har dragit på mig rejält ont-i-halsen.

Skyller på luftkonditioneringen, den i bilen, den här hemma.

Hetta och kyligt om vart annat kan inte vara så bra? Men det är så skönt att få sova i svalt....

Mitt sovrum ligger uppe under snedtaket - där är det  m y c k e t  varmt utan den där magiska mackapären som blåser svalt och skönt. God nattsömn vägs mot ont i halsen och allmän flunssa-känsla.

I går satt jag största delen av dagen i bilen, kuskade ungar till Borgbacken, besökte äldre grabben och min bror, sprang diverse ärenden och körde, körde. Och jo, jag älskar när det är riktigt svalt i bilen...

Tydligen betalar man för den lyxen med ett rivjärn i halsen?

Funderar över om djur reagerar på samma sätt, sitter de där och har ont i halsen för att jag vill ha det svalt?

Visst verkar de uppskatta det svala de med, hunden lägger sig gärna där i draget från mackapären.

Katten...nå, hon verkar inte bry sig om det är för hett, förutom i bilen då hon lätt börjar må illa - men det gör hon inte om jag har så svalt det går. 

Hmmm....jag lär inte få svar på den frågan.

Regnmolnen tornar upp sig i väster, kanske det ändå blir lite regn idag?

Vem vet?

TILLBAKA I "STAN"...

...eller stan och stan, det är mera som ett uttryck bara. 

Jag bor ju på landet, hela tiden, även om det här är rätt tätt mellan husen. Men på landet är det ju.

Däremot, när jag är ute på stugan mitt i ingenstans, då är jag i en stad. 

Men här hemma i "stan" då, här är det "bara" en kommun. 

Det blir lite avigt och bakvänt, men det är nu så det är. Eller har blivit med alla kommunsammanslagningar. Det blir lite märkligt. På något vis.

Där "på landet" (läs stugan) har så gott som all service försvunnit sedan det blev stad.

Inte så rysligt länge sedan fanns där tre bybutiker. Två mittemot varandra på var sin sida om vägen som korsar byn. Priserna var humana - och man köpte sina varor där. För att understöda.

Så brann den ena butiken upp, det är rätt länge sedan. Men det kom inget i stället.

Den andra, den riktigt lilla, drogs in, var borta.

Nu finns det en butik kvar, den tredje, den där det verkligen svider i plånboken.

Men alternativet är att köra 40 km (ena vägen) till en stormarket. Inte så lockande en solig semesterdag.

Och så vill man ju stöda det lilla av service som finns kvar. 

Ge lite konstgjord andning även om det svider.

Känns bara lite...märkligt!

*

När min äldre son var liten hamnade vi en gång åka in till byn för att besöka läkare. 

Vi har kommit lätt undan, jag vet, som bara behövt ett besök.

Men jag tror det ändå händer ett och annat ute i skärin som kräver vård, lite mer än de plåster och värkmedicin man har i sin sneda byrålåda...

Men tillbaka i tiden, inte så mycket men något år:

Då fanns där en hälsostation, en liten en, men dock. Med läkare och hälsosyster.

Först försvann läkaren, något år senare hälsosystern. 

Kvar finns en sönderrostad skylt om något som var. 

Det fanns också en veterinär. I byn, den som nu är stad.

Och så fanns det en bank. Som var öppen.

Nu finns det fortfarande en bank, men den är bara öppen nu och då. Mest då. Helst på tidsbeställning.

Men ingen bankautomat. 

Ibland behöver man ju pengar, sådana där papperslappar med olika valörer tryckta på ni vet? 

Sådana papperslappar behövs tex då man handlar på ett torg - vilket man gärna gör för att understöda närmat, lokala odlare, fiskare, företagare som försöker leva därute i "stan" - i obygden.

Skulle det nu vara så illa att man glömt att ta ut kontanter åt sig så kan man ju alltid sätta sig i bilen och köra 30 km (ena vägen) till närmaste bankautomat. På de smala, krokiga vägarna går det ju i ett nafs - på en dryg timme är man ju tillbaka. För att märka att torget stängt...

*

Jag vill så gärna handla lokalt, leva lokalt, där jag är.

Kan bara tänka mig hur det som bor där känner det...

...jag tror många fler skulle välja, som kajorna, att vara rätt stationära.

Min grabb säger att han skulle älska att bo där ute i obygden, för den gör honom så lugn, så harmonisk.

Är det bara att inse att den tiden är förbi, då det gick att välja var man vill leva sitt liv?

Många väljer kanske av ekologiska skäl att bosätta sig ute på landet. Eller skulle.

Men det finns ju ingen ekologi i världen om man måste köra hundratals kilometer för minsta lilla service?

Det finns knappast någon som sitter på lösningen till detta. Undrar bara hur man tänkt med alla de kommunsammanslagningar som är planerat?

Åtminstone denna lilla kommun som blev stad har förlorat.

Här "i stan" där jag bor, det som fortfarande är en liten kommun.

Här finns matbutikER, hälsostation, veterinär, företagare...

...låt det få fortsätta så!

Vi behöver nog en levande landsbygd.

Det vill jag så tro på!

*

Oj, det här inlägget skulle egentligen handla om Sven...

...får ta det en annan gång :)

ATT SE UT GENOM ETT FÖNSTER...

...när bilen är packad, de nytvättade trasmattorna är utrullade på såpskurade golv.

När det doftar tallsåpa i hela huset. 

När hunden krupit ihop i sin stol, på det gamla fårskinnet.

När katten dragit ut till skogs på jakt.

När lillungen krupit ner i sängen med en gammal Kalle Anka-pocket och allt blir så där härligt stilla och tiden verkar gå lite långsammare än annars.

(Och Sven sover i bastun, i skydd för vinden.)

Då tänder jag ljusen på spiskransen, låter skymningen komma krypande inpå.

Låter blicken vandra ut genom fönstret.

Känner den djupa, innerliga, eviga kärlek jag känner för denna lilla plats på jorden.

Där solnedgångarna är mina, där havets brus är för mig, där jag kan andas, där det finns lite mera syre än någon annanstans. Där tystnaden är lite mer.

I morgon lämnar jag allt detta, men bara för att veta att det finns där. 

Inom räckhåll, när jag behöver det, bruset, vinden, lugnet, tystnaden, syret.

Och i mitt hjärta är det detta vad jag föder min längtan med när novemberslasket i 

sinom tid tar över scenen.

Då och alltid är en del av min själ här.

SÖNDAGKVÄLL...

...och slut på smultrontillvaron för denna gång.

Soldränkta tomatplantor, kassar med smutskläder, tummade bibbaböcker, packade och uppradade i väntan på att stuvas in i bilen.

Själen utvilad, kroppen redan lite rastlös, benen bruna, håret som ett saltigt trassel.

Semestermättnad.

Kvällen är lite sval, solen gömt sig bakom en molnslöja. Vinden har tilltagit.

Verkar som om sommarvärmen tänker ta en liten paus.

Lämpligt att lätta ankar.

Handdukar plockas in från bryggan, från klipporna. Solmadrasser rullas ihop och knyts ihop med de där gamla avlagda bälten som ingen längre minns vems de egentligen var.

Grillen ställs under tak. Tidningar buntas ihop. Kameran packas ner.

Sista kvällen här.

En del har åkt. Lillungen och jag åker hem i morgon.

Terassen känns avskalad och lite karg när dynor, filtar och blommor plockats bort.

Det lilla trädgårdsbordet ute på klippan gapar tomt.

Inga böcker, inga kvarglömda kaffekoppar, ingen morgonrock slängd över ryggstödet.

Det blir liksom naket.

Men jag är underbart mättad på sol, på klippor, på vind, på skogsdoft, på barriga stigar, på måsarnas skrän från skäret, på bara-vara-dagar. 

Svanfamiljen simmar förbi. De har förlorat en unge, men fem är kvar. 

Skrakfamiljen har jag inte sett till på ett tag. De har kanske dragit vidare någon annanstans?

Andfamiljen har alla ungar kvar. Men så har vi där också en tuff and-mamma, som med raseri ger sig på allt och alla som kommer i närheten av hennes flock.

Skäggdoppingarna, de som hela sommaren varit precis utanför mitt objektivs räckvidd, har bara en unge. En rätt nykläckt en. En liten krabat. Kanske den första ruvningen misslyckades?

Flugsnapparna fick ut sina ungar. Tofsmesen hade en lyckad häckning, den med.

Spillkråkan, en annan som förresten vägrat fastna på min kameralins, skriker och har sig. Hen verkar vara ensam? Fast vad vet jag?

Alltid kan man inte veta sådant där...

I morgon bitti bär det av hemåt.

Med laddade batterier.

Civilisationen kallar.