MORGONFROST...

...oftast har jag ju lämnat hemmet innan solen ens tänkt den första lilla tanke på att vakna upp.

Men just i dag stannade jag hemma lite längre, för att närvara vid en kontroll av fastighetens grund.

Vilket gav mig möjligheten att njuta av en långfrukost i lugn och ro. 

Natten hade varit kall, någon minusgrad hade försilvrat gräsmattan och det gnistrade och glimmade när solen tittade över hustaken och kom åt att kasta sina strålar ner på min lilla plätt på jorden.

Det finns få saker som är så rogivande som att sitta med sin kaffekopp och glo ut på fåglarna som vimsar omkring fågelbordet utanför köksfönstret.

Bara sitta där. Och glo.

Jag förstår katten, som kan tillbringa en god stund med denna sysselsättning. 

Solens strålar avslöjar obarmhärtigt att katten tydligen suttit vid de flesta av husets fönster och roat sig åt denna syssla. Med nosen fast i fönsterrutorna. Väldigt mycket och överallt.

Det är de tidiga mornarna, och de sena kvällarna och den skonsamma novembersvärtan därute, som skyddat mig från vetskapen om att jag har fruktansvärt smutsiga fönster.

Ja, nu vet ni det...

...så hos mig en alldeles vanlig onsdagsmorgon, när frosten glittrar i gräset och 

småfåglarna får stå för stressen.

Jag sätter mig intill katten och fortsätter glo på dem en stund till.

EN GLAD DAG...

...egentligen utan någon speciell orsak alls. 

Konstigt nog faktiskt, för frukostbrödet var sådär måndagstorrt och tråkigt som det kan vara ibland, vissa saker strulade till sig på jobbet, och gjorde att jag inte kom vidare med det jag skulle. Jag måste tanka bilen, vilket kan få mig lite ur balans nästan varje gång, för jag hatar att göra det. Ja, och så började det regna när jag var ute med hunden på kvällspromenad.

Bibban hade inte boken jag tänkt låna, och mjölken hade surnat i kannan.

Men ändå har jag varit glad och nöjd med min dag.

På ett sådant där lojt sätt som känns som sköna sockor i stövlarna.

Lite tryggt och varmt sådär. 

Men sådär extra glad blev jag då jag hörde om att väninnan Anna med bloggen:

http://makaronimamman.ratata.fi/

blivit nominerad i Bloggpriset 2011 under Årets bäst skrivna blogg.

Håller tummarna! Härligt!

Och nu tusan, skall jag uppdatera listan på bloggar jag läser, har varit skamligt dålig på det...det finns några riktiga pärlor som skall in där nu!

Ja, det skall jag ta itu med för nu, städa upp i bloggen för ser ni, jag har bestämt mig att lägga renoveringen i julvila.

Det får vara bra såhär, för en tid.

Nu blir det lite julfrid bland penslar och sandpapper.

Kanske det är därför jag är så glad?

Och för Anna förstås!!!

ETT INTE ALLDELES LITET PROJEKT...

...har varit under arbete här lite till och ifrån de senaste dagarna.

Förvisso hör jag till dem som ganska lätt och utan större

betänkligheter tar och skruvar upp målburken och börjar kludda, men det här projektet var ganska arbetsdrygt om man utrycker det lite lindrigt sådär. 

Men det var värt besväret! Alla gånger! 

Tamburen som var ganska mörk och hade den där bastu-furu-känsla som jag inte direkt faller i farstun för, så ändringen är ganska markant - till det bättre, liksom. Tycker jag :)

Tamburen är som sagt ganska rymlig, men mörk och verkligt besvärlig att inreda. Det finns liksom en trappa, elskåp, lite stolpar och i övrigt bara svår. 

Här gör man liksom inga underverk precis...

det är ju ändå utrymmet som skall svälja ytterkläder, skor, hundkoppel, ryggsäckar, väskor, mössor, vantar, halsdukar - och vara förutom praktiskt gärna lite mysig och fin då.

Och det är det där sistnämnda som är det knepiga.

Att få det fint - och ändå vara praktiskt.

Men att trappan nu är vitmålad gjorde åtminstone ett litet underverk åt känslan.

Så det är på gångs. Att få det fint.

Sådär som en liten vink till er som står och velar...Gör det! Måla!

Och som ett gott råd, jag målade allt annat utom själva trappstegen med möbelfärg, dels för att den målningen inte luktar, den är vattenbaserad och torkar snabbt. Och så är den inte så "rinnig" heller, vilket är en fördel med alla pinnar.

Men till själva trappstegen körde jag betongfärg. Luktar som attan när man målar, torkar  l å n g s a m t, men har en hårdhet, bara den härdats en vecka, eller två, som klarar av slitaget på trappstegen. 

Och har ni inte möjlighet att skicka bort familjen, måla vartannat trappsteg, så kan man använda trappan medan jobbet pågår. 

För det gör det. Det är inte ett projekt som man fixar en tordagskväll.

Men nästan!

FIRA FAR...

...i skymningen. 

Skymningen på bilderna beror på att blixten till min kamera har gått i strejk. Inte alldeles lätt att få till foton överhuvudtaget nu, när ljuset onekligen är en bristvara.

Men skymning också av den orsaken att just denna far liksom inte har fått sin present än.

Han har nämligen snott våra gemensamma på en weekendresa till...(nu skall vi se om jag får det rätt-stavat)...Warszawa och Krakow.

För tillfället lär de sitta på tåget mellan dessa två städer - i och för sig utan biljetter, eftersom tåget var fullbokat, men ja, på tåget är de ändå på något sätt...eller ännu tillsvidare är de där, kanske man borde säga?

Så länge jag inget hör av dem, antar jag att de inte sitter utslängda på en lerig åker någonstans i Prószkóws utkanter eller på stationen i Zdzieszowice?

Vilket språk alltså! Även om det i finskan lär finnas fler ord med fler konsonanter efter varandra än i polskan - men det är enligt mig ändå en viss skillnad vilka dessa konsonanter är. 

Ja, så nu är det så att ungarna och ungarnas far med lite god tur, och med goda förklaringar till den polska konduktören så de hinner till flyget, borde landa här någon gång efter midnatt sådär.

Den äldre av ungarna blir nog hemma hos sig, hans hem ligger på vägen hit,

 men lillungen och hans far skall nog dyka upp här efter midnatt någon gång.

Och då är det definitivt redan skymning.

Så då blir det nog dags för lite fira-far-väldigt-sent-med-natt-mat.

För även om han och jag inte delar matbort sådär till vardags, så behöver det inte betyda att man inte kan mötas vid samma matbord ändå. 

Så tänker jag. 

Och är både glad, och lite stolt faktiskt, över att det är så det går till hos oss.

Men i väntan på det tänker jag tugga i mig lite god ost, laxrulle med tunnbröd och fantastiskt god pastasallad som jag snurrade ihop här alldeles nyss. 

Mmmm...

Vad jag sysslat med på weekenden får vi ta en annan gång, men utöver det har jag varit och klappat om sommarstugan, och bäddat in den för vintervilan.

Alltid lite nostalgiskt på något vis.

Och nordanvinden som rev och luggade i håret och talade om att nu var det slut på värmen. November"värmen", som fått både vitsippor och lupiner att blomma.

VARENDA ÅR....

...vid den här tiden står jag där i matbutiken, vid tidningshyllan som är fylld till brädden av jultidningar, och dräglar och pillar på dessa jul-specielnummer.

Fast jag kanske lite känner mig som om jag bläddrade i helt annan sorts tidningar - om jag vore man alltså. Ja, ni förstår?

 Jag behöver väl inte dem alla? Tidningarna?

Men om jag bara lite tittar???

Nu har jag ju ändå lärt mig efter år och år och år att jag faktiskt kanske kan klara mig utan de flesta av dem.

Men så överraskas jag av Lantliv, 

som ju hör till favoriterna när det gäller inredningstidningar. 

Lantliv överraskar mig med inte ett, utan två specialnummer till jul:

Lantliv (jul)Mat&Vin

och Lantliv Jul&Pyssel.

Och kan jag stå emot? Kan jag låta bli att kasta ner dem i butiksvagnen innan jag ens hunnit tänka tanken till slut om jag verkligen behöver ytterligare en jultidning? 

Nej och nej.

Alltså seriöst. 

Jag är tydligen ändå en alldeles obotlig julstolle!

Nu sitter jag då härhemma och bläddrar bland alla dessa julorgie-bilder och inser att jag just nu helst skulle vilja bjuda hela min nya stads invånare på glöggfest, bjuda familj och vänner på en nomnomnom-julbuffé förstås, bjuda kollegerna hem till mig, de skulle få en alldeles speciell fest i min julpimpade trädgård, som inte ännu är ens en trädgård - men om...

Jag vill stanna hemma från jobbet för att  göra alla underbara hemmagjorda godis till jul, sticka alla julklappar, och och och...

...ja, så sitter jag då i verkligheten här i min nedsuttna fåtölj, lyssnar med ena halvörat på nyheterna på tv, och hör plötsligt att jag inte alls är totalt out när jag skulle vilja göra allt detta, just nu mest av allt.

Det är tydligen en trend (*suck för ordet*) bland utbildade kvinnor att återgå till detta med att göra själv, baka, sticka, fixa, dona. Det har till och med ett namn: 

Homing

Vi bakar inte för att vi inte skulle ha råd att köpa köpis.

Vi stickar inte för att vi inte kunde köpa färdigt.

Varför vill vi göra allt detta då?

Kanske för att det finns stämningar, dofter, minnen som inte går att köpa?

Kan det vara så enkelt?

Och att det är därför jultidningar går åt i trippelutgåva?

För att vi vill?