Visar inlägg med etikett SKOGSTRÄDGÅRDEN. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SKOGSTRÄDGÅRDEN. Visa alla inlägg

SLÖSÖNDAG


Under de få dagar jag varit här på stugan nu har hösten krupit in i rabatterna. Hostans blad  gulnar dag för dag. Och vildvinet som var så fint grannrött har tappat alla sina blad. Det kan kanske mest ändå bero på förra veckans hårda vindar som slet i och piskade på den stackars växten. Har sagt det förr, utmaningarna att anlägga en trädgård här är rätt många. Bara att glömma det där med lä och skyddat läge, hehe!

Sist ut, efter skogsastern, att blomma i rabatten är höstanemonen. Jag har nog haft den i alla mina trädgårdar under årens lopp, men den har aldrig riktigt trivts så bra som den verkar göra här. Plantan jag har här är en som jag köpt för ett par år sedan för att ha i en höstkruka, men så grävde jag bara ner den lite på måfå - och den verkar trivas hur bra som helst så den får nog stå kvar där när jag nästa vår börjar omplantera och nyplantera mina kommande rabatter. 


Sedan gick det inte riktigt som planerat detta veckoslut. Tanken var att jag skulle målat taket, väggar och golv i vår nya...ja, vad skall man kalla det sommarrum, sovrum/kontor, annexet (lite storslaget för en liten enkel koja, men just därför lite vitsigt...). Men färgen till väggarna hade blivit fel. Takmålningen som jag köpt i fjol hade dessvärre torkat så det blev inget sådant gjort. 
Bredde väl ut lite av myllan för hand, men den är rätt lerhaltig och jättetung och på sina ställen behöver vi lite traktorarbete till innan planteringsytan blir klar, så det är att snällt vänta - igen. 


Lite rastlös som jag ändå är så måste jag peta ner lite blomlökar i en kruka istället. 
Det finns ju gott om tid att sätta löken ännu - har inte jag någon gång till och med använt järnspett för att få ner lökarna i en smått frusen jord. Ja, sådant har hänt. Bra gick det också. 



Men mylla fick jag alltså. Det är ju rätt trångt om utrymme för stora maskiner här i skogsträdgården, men myllan kom med en lastbil som hade en sådan där finurlig grip som gjorde att jag bara kunde stå och vifta med händerna exakt var han skulle släppa ner sin skopa med mylla. 


Myllan är rätt lerhaltig, vilket i och för sig kan vara bra med tanken att den håller fukten kvar i jorden bra, men den kan också vara att den är rätt tung och kompakt, så antagligen måste jag i det här fallet blanda i lite torv nästa vår. Inte bara för att få jorden luftigare utan också med tanke på att hit ändå kommer att landa växter som skall trivas i en jord med lite lägre pH-värde. Med tiden blir ju jorden här ändå surare då skogen ligger så nära inpå med alla sina barrträd. 

Men nu skall jag ta och gå en sväng i skogen och se om det dykt upp lite trattkantareller. Nam! 

 

PROJEKT SKOGS-/SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD


Ja-a...med den här takten kommer det att bli en trädgård här någongång år gråa-hår och åderbrock. 
Om man skall se något bra i den här pandemin så verkar det vara att alla praktiska typer som kan 
1. snickra eller andra praktiska göromål. Elektriker hör också dit. Likaså rörmokare. 
2. köra en traktor och/eller innehar en lastbil
har riktigt väl förspänt för det tar tiiiiid att vänta på dem. 
Glad för dem förstås, men mindre glad att egna projekt drar ut på tiden.

Man ja, här skall det bli en rabatt hörni. 



Och här. 
Den här bilden (med sina fönsterspeglingar) säger allt om varför man inte här gör ett skvatt bara med en spade. Är det inte sten så är det rötter. 

 

Nå...i väntan på att det skall börja hända något i trädgården, att jag får köra händerna i myllan och gräva ner en och annan blomlök så kan jag följa med mesarnas höstsysslor. Jag är barnsligt förtjust i mesar och gråsparvar. Och en absolut favorit bland dem alla är tofsmesen. Skogens lilla tomte, som med sin tofs ser ut som ett litet väsen med luva. 
Till min glädje var det några individer som följde med vad jag pysslade med då jag höll på därute i...det so skall bli en trädgård. 

Skön helg gott folk. 

I VÄNTAN PÅ EN TRAKTOR


Det är nu bara så att om man vill anlägga en trädgård mitt i en skog kan man glömma det där med att bara ta spaden och gå ut och gräva. Bara glöm det! 
Är det inte träd- och ljungrötter så är det blåbärs-, lingon och kråkrismattor tjocka som bara vad som gör det kämpigt. För att inte tala om all sten och berg som ställer till det. 
Bergen går nu inte att göra så mycket åt, och till det övriga behövs mer muskler och kraft än det finns i en medelålders tant. 
Nu väntar jag på att traktorn skall ha gjort sitt ute på potatisåkern så den har tid med min lilla skogsträdgård. Eller det som skall bli en skogsträdgård. 

Sedan kan jag ju tänka att det på sitt sätt varit bra med lite oplanderade pauser i markarbetet. Har haft tid att tänka till. Vissa riktigt bra tankar och idéer har vuxit fram under väntetiden. 

Men redan nu vill jag lyfta fram en växt som jag tycker så mycket om här i trädgården intill skogen och det är skogsastern. Lite rufsig och tufsig och så där lagom enkel och anspråkslös sitter den som ett smäck just i gränslandet vild natur och trädgård. Kanske jag inte ens borde kalla den kommande trädgården för "trädgård", kanske det är mer som ett woodland. 

Å andra sidan - vem definierar vad som är vad? 



Så ja, det har blivit en hel del väntande.
Väntade på att snickaren skall bli färdig med vår nya sovstuga/kontor. Traktorföraren som skall bli färdig med potatisupptagningen. Elektrikern som skall komma och fixa den biten. Man märker att det är många som bygger till på sina sommarstugor. Antagligen som en följd av coronapandemin. Men man får vänta snällt på både material och tillverkare. 

Medan jag går lite som en osalig ande och skulle vilja göra så mycket mer än vad jag kan just nu hittade jag ett stort kransbotten i lidret. Måste ha varit från fjolårets julkrans? 
Verkligen länge sedan jag bundit en krans, vilken skön syssla det ändå är! 



Tog vad skogen och naturen hade att erbjuda. Hängde upp den på stugväggen. Där får den hänga över vintern tänkte jag. Kanske jag fyller på med lite våriga kvistar sedan till våren. 
Gubben konstaterade att där kommer nog flugsnapparen att bygga bo. Hur fint skulle inte det vara!??!!! 

Men ja...jag väntar på traktorn.
Och en snickare. 
Och en elektriker.

Ja.


 

ETT STORMIGT VECKOSLUT


Eftersom jag på något plan alltid dras till och känner en viss förkärlek till oväder så var det med glädje jag såg fram emot den första "höststormen". Nå...storm skulle jag kanske inte kalla det. Frisk vind nog men inte storm. Kanske 18 m/s i byarna. 
Men helt lagom för att testa de där simpelt enkla dukhållarna som jag köpte för någon euro i våras och som tills nu funkat perfekt. Duken har hållits på plats hela sommaren - och är på plats än efter "höststormen" som fortfarande luggar runt därute. 

Det är alltså sådana där enkla klämmor som finns på typ alla bistron med uteservering. Och numera förstår jag varför. De är bara helt enkelt superbra! 


I övrigt har jag mest bara pysslat på. Höstgöror. 
Jag är ganska snabb på att rensa bort sommarblommorna när de börjar se så där medtagna ut. Man vet ju att det liksom inte finns en andra chans för dem, så då får de berika komposten i stället. 
Det finns en skön längtan efter en ny vår och en ny växtsäsong då jag står och putsar upp mitt enkla "bevattningssystem" (Blumat) som i år igen har möjliggjort för mig att ha växter i kruka här på stugan från vår till höst även då jag inte kan vara här under veckan, eller ens alla veckoslut. 
Har nog ännu kvar några växter så det är bara en del av bevattningstuberna som blev höststädade idag. 


En av de som är kvar är överraskande nog den svarta pensén av sorten 'Molly Sanderson' som fortfarande är riktigt blomglad. Penseér brukar ju tröttna efter ett tag in på sommaren. Och till saken hör att jag inte ens varit här och plockat bort fröställningar utan den har fått leva ett fritt pensé-liv hela sommaren. Lite har det svarta i blomfärgen fått backa och mer mörklila slår igenom. Men fortfarande en någon sliten, men dramatiskt vacker skönhet. 

De från Bokulla hitflyttade kärleksörterna har verkligen hittat sin plats i bergsskrevan. De trivs superbra och har, kanske tack vare medlet Trico Garden, fått vara ifred för hungriga hjortar. 


I och med att det mesta av mina trädgårdsgrejer nu fått flytta ut hit till stugan, och kommer att få tjäna skärgårdsträdgården i framtiden så behöver jag fundera på det här med förvaring inför vintern. Krukorna är nu prydligt uppradade mot väggen, skyddat av taket som sticker ut en bra bit. Både krukor och veden kan här invänta både höst och vinter rätt väl skyddat. 

Den kommande lilla tilläggsbyggnaden som skall rymma sovrum och kontor är nu klar förutom inuti. Inredningen av den får bli till nästa år. Liksom målningen. 
Men det blir bra! 


Så där tidtabells-mässigt blir det ju sällan riktigt som man i sin optimism tänkt sig och det här med att anlägga trädgård/woodland får nog också snällt bli till nästa vår. Jag har till all tur inte shoppat buskar och perenner annat än i min fantasi så det enda som måste "panikplanteras" ännu i höst är tre rödbladiga smällspireorna som jag tills nu haft boende i en stor kruka. Idag fick de komma till sina permanenta växtplatser, så de hinner rota sig innan vintern. 


En annan sommarblomma som glatt överraskat mig är snötöreln som växt sig till en så fin form och inte hickat det minsta åt vare sig skuggigt läge, blåsigt läge, hetta eller svalt väder. Helt klart en ny favorit! Fluffig men utan att vara så där "överromantiskt" som tex bruslöjan kan bli. 

På tal om romantisk så har jag gjort det drastiska beslutet att ge bort mina Mårbackapelargoner. Den ena hade över 80 blommor i somras. Till all tur var det mina svägerskor som var villiga att ta hand om dem så om jag ångrar mig så kan jag tjata till mig en stickling i alla fall...

Nämen, det är bara så att här på stugan kan jag inte övervintra dem, och att släpa dem hem till våningen där de kanske inte alls trivs, eller till ett växthus som tar emot dessa övervintrare och så tillbaka på våren känns kanske inte längre värt besväret helt enkelt. Och så är vare sig våningen eller stugan här så där "pelargonvänliga". Balkongen vår är ju tilltagen, men har inte sol förrän på seneftermiddag och kväll, så inget för soldyrkande pelargoner. Och här i skärgården är det ganska tuffa tag gällande väder och vind. 

Jag kanske ångrar mig, har ju haft Mårbackorna i över tjugo år, men just nu känns det att det är läge att gå in för nytt. Jag kan mina Mårbackor liksom. 




HON SMYGER SÅ TYST




 Den här sommaren har jag varit hundlös sedan Aida tassade över regnbågsbron i våras. Är det det, att här inte finns hundlukt eller bara en tillfällighet att jag den här sommaren stött på vilda djur - mer än hjort och råddjur. Tidigare i somras fick jag se en grävling komma lunkande mitt på ljusan dag. Mötte också en mårdhund på en sen kvällspromenad. Och här i tassemarkerna precis runt stugan har jag uppenbarligen en ensam rävhona. Sett henne sitta och kissa så jag antar därför att den är en hona. Men har inte sett några rävvalpar så antar att hon inte har några? 

Idag kommer nog både deras och mitt lugn att bli något avbrutet för idag kommer traktorn som skall gräva ut och jämna till marken för framtida sovstuga, växtrabatter och ny parkeringsplats. Jag väljer att för mitt inre öga se hur det ser ut när det är klart...hehe. 

I det här fallet är det målet som är mer intressant än resan - om man uttrycker det så! 

Det kommer att se för j*vl*gt ut ett bra tag, typ till nästa vår, men det blir nog bra.....


FEMTON MILLIMETER


Så mycket regn kom det igår, och visst hjälpte det upp lite, och visst blev hela tillvaron liksom lite mer fräsch och luften friskare. Aldrig har ett regn känts så välkommet! 

Vildvinet har, som jag kanske nämnt, växt så det knakar i sommar. Det är ju så med många klängväxter att de tar ett par, tre år på sig att etablera sig innan de får en växtspurt. Vildvin, men framförallt klätterhortensian är en sådan klättrare som behöver lite tid på sig att ta fart. 




En hortensia som, till skillnad från klätterhortensian, etablerar sig fort och blommar rikligt redan följande år är buskhortensian 'Annabelle'. Den planterade jag ifjol (innan vetskap om försäljning) och redan i år har den blommat med mängder av fina blomklasar. Under flyttens sista tid plockade jag hem rejäla knippen att ha i vas. Och den är en otroligt hållbar snittblomma också! 
När gubben kom ut till stugan efter att besökt Bokulla för en sista check så plockade han med sig en blomma. Där står den nu på vårt terrassbord, få se hur länge den håller sig? 

Men helt klart en buske att lägga på minnet, om man alls gillar hortensior. Själv skall jag nog ha av dem här på stugan. Har redan utsatt en plats för en liten "buskett" av dessa. 



Men regnet alltså. 

Aldrig tänkt att droppar är så vackra, att ljudet av regn, förutom att det alltid är ett fint ljud, också kan, efter en så här lång torka också inneha en lättnad som nästan är fysisk. Som om det är konkret och på riktigt lättare att andas. 



 Vattentunnan under stuprännan fylls på, löv och torra björklöv som samlats på botten flyter upp och rinner så småningom över. Vid husknuten har en spindel lagt ut sitt nät. Sen sommaren är ju de vackra spindelnätens tid när korsspindlarna börjar väva sina stora fina nät. Här har dock någon annan spindel varit i farten och sänkt ner en enda spindeltråd så nära marken att en liten sten från vår stig fastnar i den. Tyvärr är bilden suddig, när jag skulle fota så blåste det upp såpass att det var omöjligt för kameran att hinna fokusera, och när jag senare skulle fota den på nytt var spindeltråden borta. 

Många har obehag för spindlar men mig fascinerar de. Och ju mer jag lär mig om dem desto mer fantastiska ter de sig. Men mer om de en annan gång. 

Nu skall jag ta och värma bastun - inget jag åtminstone roat mig med då temperaturen på dagarna balanserat på båda sidorna om 30-strecket. Nu med normala (vad nu sen är normalt numera...) temperaturer, där runt tjugo, så känns en kvällsbastu riktigt lockande. 

Och i morgon skall det bli mer regn. Nice! 


GRÄNSLANDET MELLAN DET VILDA OCH ODLADE



Jag skrev tidigare i våras, eller kanske det redan då var sommar, att jag ville välja hit till skärgårds/skogsträdgården växter som är mer sparsmakade och anspråkslösa, både i sitt utseende till en viss mån, men också tuffa till vilka omständigheter de klarar av. 

En perenn som jag tidigt visste att jag bara måste ha är  vit skogsaster. Nere vid stranden växer vanlig vild strandaster och redan där kände jag att en skogsaster är vad jag vill ha i gränslandet mellan hav och skog, mellan det vilda och det odlade. 

Skogsastern trivs bra i lite mer skuggigt läge och - kanske det bästa - den gillas inte av vare sig hjort eller hare, så chansen att klara sig här ökar markant. Planterade den som sagt i våras och den står, möjligen tillfälligt, i pallkragar med mycket mager jord men det oaktat har den etablerat sig jättefint. Också trots att sommaren minsann varit både het och torr. 
Visst har jag vattnat nu och då, men där de andra nyplanterade perennerna slokat efter att jag varit en vecka i stan så har skogsastern varit som om inget hänt. En verklig tuffing alltså! 

Och den börjar blomma nu så småningom. De allra första blommorna börjar slå ut och där den står i skogens skugga lyser de små blommorna som stjärnor i natten. Rekommenderar den varmt. Och just till lite besvärliga, halvskuggiga lägen. Eurybia divaricata heter den på latin. Tidigare hette den Aster divaricatus - men det är alltså samma filur. 

Och där den på våren står i plantbutiken är den verkligen inte en växt som man blir så där "woooow!" över. 
Plantan är bara lite stjälk och lite blad. Och inte så mycket mer. Inget någon spontanshoppar precis. 

Men helt fantastisk i en natur-/skogs-/skärgårdsträdgård med utmanande växtförhållanden. Den är som ett sensommarsmycke där de små stjärnorna slår ut och börjar tindra en efter en. Den blev förövrigt 2015 vald i Sverige till årets perenn, och det tycker jag är befogat. En liten doldis med mycket elegans. 
 

Och som jag nämnt, det blir ingen tydlig gräns mellan vilt och odlat här vid stugan.  Jag vill inte ens att det skall bli det. Jag vill att det skall flyta samman. Som häromkvällen när mårdhunden tassade förbi husknuten och ner mot havet. Jag brukar välja trapporna, den lunkade längs berget. Vi delar på tassemarkerna här. 

Kanske för att jag inte längre har hund så har jag nu både räv, mårdhund och grävling helt inpå knutarna. Ibland på nätterna kan jag höra hur de blir lite osams om vem som skall väja då de råkat in på samma stig samtidigt. Här i gränslandet mellan det vilda och det tama. 

SMÅTT EXKLUSIV


 Det har varit glädjande mycket fjärilar i farten denna heta sommar. 

Jag är ingen stor fjärilskännare, men skulle gärna lära mig mer om både fjärilar och spindlar. Finns ju i och för sig hur mycket spännande i insektriket som helst, men om man skulle liksom fokusera på någon art i taget. Nå, men till fjärilar. 

De finns även här i karga skärgården och även om jag inte än hunnit plantera speciellt mycket blommande alls så ser jag nästan hela tiden någon som fladdrar omkring. Så en dag såg jag någon fjäril som var rätt så stor, i storlek med en sorgmantel (en fjäril jag känner till) med ett vingspann på ca 7 cm. 

Men den här flög på ett annat sätt, tyckte jag. Och så saknades sorgmantels vita Kant runt vingarna. När jag nästa gång kom till stugan låg en stor fjäril död på golvet i den öppna verandan. 

Satt igång att googla fjärilar för att ta reda på vilken gigant detta var. Kom fram till att det kunde vara en aspskimmerfjäril. Wikipedia säger såhär om den: 

Aspskimmerfjärilens utbredningsområde sträcker sig från södra och centrala Europa och österut genom de tempererade delarna av Asien till Japan.[4] I Norden förekommer den endast på sydkusten i Finland, ett litet bestånd i Danmark[5], tillfälligtvis på Åland[2] och sedan sommaren 2019 även med en liten population på Värmdö i Stockholms skärgård[6].

Eftersom den nu inte är alldeles vanlig så ville jag ännu kolla att jag artbestämt rätt och checkade upp saken med Naturväktarna och visst var det en aspskimmerfjäril. När solen lyser på vingarna i en viss vinkel så lyser vingarna alldeles klart blålila. Då är det fråga om en hane. Vilket han är på bilden även om det i den här fotovinkeln inte syns det blå skimret. 

Det finns en annan, mer vanlig, fjäril som heter sälgskimmerfjärilen - ser i det stora hela precis likadan ut, men har bara ett "öga" på vingen. Den här aspskimmerfjärilen har två. 

En vecka senare såg jag en till av samma art, känns lite exklusivt att ha sådana celebriteter fladdrande runt på udden. Kanske jag börjar se på de fladdrande varelserna med nya ögon :). 


EN INSIKT AV NÅGOT SLAG


Det tar alltid några dagar innan jag, då jag kommer ut till stugan, landar i "stugtempot". Det är svårt att beskriva vad det är, men det finns. Men det tar som sagt några dagar att uppnå det, vilket betyder att jag inte alltid uppnår det då jag bara landar här över en helg. 

Att komma hit över en helg är lite som att bara vara "på besök" medan då jag varit här några dagar mer än bara en weekend så blir stugtillvaron liksom "vardag" och känslan att vara här en helt annan. Det är knepigt att förklara, men det är en skillnad. 

Då liksom stugan inte längre är något man besöker över veckoslutet utan det blir just den nuvarande tillvarons huvudkvarter och det är utgående från det som aktiviteter planeras. Men det har också med stugrutiner att göra. Man diskar för hand och istället för att det blir något man alltid gör innan man lämnar stugan så blir det en vardagssyssla (jo, vi diskar nog dagligen även på weekenden, men det är ändå annorlunda). Idag hade jag också en byk-dag. Vi har naturligtvis, eller inte vet jag om det är naturligtvis, för stugornas utrustning är ju olika. Men vi har ingen tvättmaskin (eller diskmaskin) här på stugan och även om tvätten jag tvättar för hand här består av någon t-skjorta, en kökshandduk och ett gäng trosor, så är tvätten en fysisk konkret handling. Inget som sköter sig själv medan man gör annat. När jag står och sköljer min nattskjorta som blivit lite småsvettig under de senaste tropiska nätterna blir det en aktiv handling. När jag hänger upp den på bykstrecket och hoppas på att vinden är kraftig nog för att torka den till kvällen. Och när jag på eftermiddagen plockar in den och den doftar rent och friskt av havsvindar då blir den lilla handlingen - att byka - en helhetsupplevelse som jag tar med mig i sängen då jag går och lägger mig. På det sättet förankras det långsamma livet till vardagen. Och vardagssysslorna blir en annan upplevelse, inte något man gör vid sidan om annat utan de blir en egen upplevelse. Sysslan i sig blir liksom synlig och verklig. 

Många talar om att det där med att det i att värma en vedeldad bastu ligger lika mycket rit som i själva bastande. Och det är lite samma. När vardagssysslor plötsligt tar tid och plats och ÄR - då infinner sig ett märkligt lugn i själen. Att knäppa på en el-bastu ger inga lugn-i-själen poäng precis. Inte heller att knäppa på tvättmaskinen. 

Vi har ju valt att inte ha någon TV på stugan. Och visst - jag kan se på någon serie eller film på min dator, men det är oftast på vårarna eller på höstarna då kvällarna är mörka. Sällan gör jag det på sommaren. Men jag lyssnar gärna på radio. Vilket jag sällan gör hemma - annat än i bilen. 

Idag lyssnade jag på ett radioprogram där man talade bland annat om det här med hur "snuttigt" allt har blivit. Där man förr kunde ha "långsamma" TV- och radioprogram är mycket nu snuttifierat och det mesta skall man få sagt på 30 sekunder. 

Det är lite som det här med att blogga. Alltfler överger sina bloggar och gör inlägg på Facebook eller Instagram - eller ännu snabbare förbi-ilande "stories". Bara några sekunder och så är det borta. Medan bloggande ofta har gett personen som skrivit inlägget en stund av långsam närvaro i sin text, och för de som läser ett tag att närvara i bloggarens vardag, som att lyssna på en berättelse. Lite som att stanna upp och mötas. Lite mer än att bara säga "hej!" så där i förbifarten. Tummen upp. Eller Hjärta! 

Inget illa i det heller, men jag tror många har svårt att minnas vad man gillat på de sociala medierna under dagen som gått. Men jag tror man kommer ihåg inlägg man läst på någon blogg. Kanske har jag fel, men jag gör det. 

Nu skall jag gå en sväng ut till ute-toan, innan jag går och lägger mig.  Också här finns en viss annan sorts närvaro. Jag går förbi mina rabatter på vägen, böjer mig och doftar på en blomma. Känner gräset mot mina bara vader. Gruset som knastrar under mina steg. Hör en sen fågel kvittra i skogen intill. Blir biten av en mygga. 

 Det tar sin stund att landa i lugnet. Men när man väl är där är det alldeles underbart! 

TANKAR OM TRÄDGÅRD I SKOG


Som jag skrivit om så är stugan i gränslandet mellan hav och skog. Läget är innanskärs, men vid en stor öppen fjärd så inga lugna vikar här inte. Skogen vår är en blandskog som vi valt att få "leva ifred" och med tiden bli en äkta gammelskog. Sådana biotoper finns det alldeles för lite av. Men mer om det en annan gång, nu lite trädgårdstankar. 

När vi valde färgen på stugan så ville vi ha den så "osynlig"  som möjligt och valde en mörkt granitgrå väggfärg. Till en början hade vi rödbruntorange (lite som färgen på tallarna) runt fönster och dörrar och spröjsarna var målade i en olivgrön färg (lite som mossan i skogen), men vid något skede upplevde jag att det blev lite väl murrigt och tungt, så en vår målade jag dem vita. Och det har jag inte ångrat. Men i det stora hela är tanken att bejaka naturen omkring och inte sträva efter att sticka ut. 
Vill fortsätta med den tanken också då det gäller växtval. 



Jag kommer att priorisera växter som så att säga klarar sig själv. Alla växtprimadonnor som behöver en stab av personal (mig) skall inte besvära sig. Jag är inte alltid här och då skall de klara sig. Om jag är här hjälper jag förstås till med sprutkannan och lite gödsel nu och då, men annars skall de klara av att leva här på egna ben, eller rötter då. Tuffa tag är det som gäller. 
Runt stugan växer det mest tall och gran. Och jag har valt att plantera in lite strutbräken i diverse bergsskrevor. Jag tycker det är så fint när de friskt gröna bladen sticker upp på våren och har faktiskt samma färg som granskotten. 
Jag planterade kanske fem plantor för bara några år sedan och nu är de riktigt många. 

(Edit: var just och kollade hur många plantor det fanns nu, de var 59 st!) 




Där jag i en annan miljö kanske inte är så förtjust i barrväxter så känns de just i och med tall- och granskogen bakom rätt så självklara här. Har under några år testat med att ha buxbom i kruka för även om det är en växt som inte hör hemma här så där naturligt, så tycker jag att den påminner om lingonris så en koppling där. Och så tycker jag om runda buxbomsklot. Har till och med lyckats övervintra dem på den kalla verandan, men sedan när jag försökt väcka dem från sin vinterdvala så har de så att säga tackat för sig och dött. Och det trots att jag mot min starka princip här ovan lite fjäskat för dem med skuggigt läge för vårsolens starka strålar och så. Men nu har de haft sin sista chans här. 
Istället blir de ersätta av idegransklot som är faktiskt minst lika fina! Och idegranen har den fina egenskapen att man kan formklippta den rejält. Den är den enda barrväxt som skjuter nya skott på bar gren. Och ett par gånger i sommaren skall man nog vara framme med sekatören eller häcksaxen om man vill ha en fin form på sina klot, eller vad man nu vill formklippa. 

När jag planterade mina idegransklot så märkte jag till min glädje att alldeles intill växer naturligt lummer som talar lite samma "formspråk", inte i form av bollform förstås, men av barrform. Och då får man en fin koppling till den omgivande naturen där. Tänker jag. 


En annan växt som hängt med mig sedan barndomshemmet är taklök. Min mamma kallade dem "gubbar" och har man haft taklök så förstår man nog efter ett tag varför...
Har dem gärna i bergsskrevor men också i urnan som krukväxt. De klarar det gassande läget på terrassen mot skogen.
Eftersom jag vill hålla färgskalan något dämpad så har jag också valt textiler som följer färgskalan i natur och trädgård. Det är terrakotta, grönt, gammelrosa, naturlinne och svart. 

Eftersom ingen av oss är några sjöbjörnar precis så känns det blåvita väldigt främmande här.




Nej, det är mer tallstammarnas (och lerkrukornas) orange, det gråsvarta från klipporna, det gröna från mossa, ris och skog, det rosa från linnean och blåbärsblom. Det lilla blå och lila jag valt att plocka in är förstås från havet. Någonstans i mina färgval vill jag att det finns en koppling till omgivningen så det inte skall bli någon skarp gräns. 
I en annan omgivning hade färgvalen blivit annorlunda. Tänker jag. 



Sedan har vi den andra utmaningen. Den som kommer till utöver det här med utmanande växtlägen. Och den utmaningen är här ovan till vänster i bild. Hjortar. (Harar och sork kan också dras in i samma utmaning). 
Det gäller att välja växter som de här typerna ogärna hugger tänderna i. Och då blir listan på potentiella växter direkt lite kortare. Ibland får man ju bara testa och se. Och inget är ju alltid "by the book". För ett par år sedan käkade rådjuren upp våra enar på Bokulla (som alltså är mitt i "stan"). Man kunde inte direkt tippa på att stickiga enar skulle vara rådjursgodis direkt! 
Men hittills har de växter jag valt till stugträdgården fått vara ifred. Med lite hjälp av medlet Trico Garden, som jag börjar tro har en verkan i alla fall. 


Men även utan spray som får växterna att smaka ullsocka (Trico Garden) så har alla sorters nävor klarat sig bra. Har till och med ett gäng som trivs hur bra som helst i en stor kruka (de till vänster). Nu tredje, eller fjärde sommaren. Gör absolut inget åt krukan till vintern annat än att jag drar den lite under takkanten så att den lite besparas från alla mängder höstregn. Men det är allt. Krukan är vald att klara Helt fantastisk perenn både i rabatt och kruka, alltså. Startar tidigt på våren med fin fräsch grön bladfärg. Rosa blommor under sommaren och härlig roströd höstfärg. Bland de bästa växter jag vet! 
Vill man plantera något under en björk så skall man välja en näva som marktäckare. Finns ett antal arter. 
Skriv upp det! De är bara guld! 

Och guld är ju också ramslöken (till höger) som jag nu försöker få etablerad i en miljö som egentligen inte alls är dess naturliga hemvist. Ramslök växter inte på samma sätt vild här i Finland som den gör i Sverige eller Estland. Men jag vill ge den en chans här. Går det inte, så går det inte. 
Det är ju mitt stränga motto. Men en rejäl chans, det skall den få! 

Ja...det var lite funderingar om färgval och växtval. 

 

ÄLSKAD ATT HATAS


 Mitt barndomshem var en 50-tals funkisvilla på en bergig tomt och i var och varannan bergsskreva växte det Bergenia. Den här blomman är liksom min barndom. Den och rhododendron, klätterhortensia och mossflox. Och taklök. Och berg. Sade jag berg? 

Inte underligt att jag fick ett gäng bergenior av min mamma då vi byggt vår stuga klart för precis framför stugan fanns en rejäl grop i berget. Sagt och gjort - bergeniorna blev planterade där och sedan dess har de stått där. I trettio år. 

Under åren har jag haft ett mycket varierande förhållande till bergeniorna. Först var jag väl mest "likgiltig" och glad att jag hade något att stoppa i bergssrevan så gäster i skymningen inte skulle snubbla, falla och försvinna ner i skrevan. 

Efter ett tag när jag blev mer trädgårdsintresserad och det här med funkisväxter blev lite "fulväxter" för mig. I och med det så levde bergenian lite farligt. Hade jag inte haft så mycket annat i livet då så hade de nog slutat på en kompost. Men så blev det nu inte, och bra var väl det, för jag undrar om någon annan växt i världen skulle klara det utmanande läget, den totala avsaknaden av omvårdnat och den något karga växtplatsen så som bergenian. 

Med handen på hjärtat kan jag säga att det är första gången på 30 år som den blivit gödslad! I år gav jag lite hästgödsel åt den och kände ett sting av dåligt samvete att jag behandlat den så styvmoderligt. 

För smaken ändrar och plötsligt kan jag tycka att den är lite fin. På sitt sätt. Den blommar när det mesta här ute i skärgården ännu gnuggar vintersömnen ur sina bladnerver. Bin och humlor surrar girigt runt bergenians blommor. Den uppskattas av pollinerarna helt klart. 

Och så är den ju grön också på vintern, och på hösten blir en del blad fint rödkantade. Plötsligt ser jag på bergenian med nya ögon. Och helt klart en av de tåligaste perenner i knepiga lägen. 

P.s Har också börjat gilla både rhododendron, klätterhortensia och taklök. Mossfloxen är ännu lite....njaaa. Kanske det är med trädgård som med allt annat, "modet" eller det ögat uppfattar som fint går i cykler. 

Men mest poäng får bergenian för sin tåliga läggning. Och förstås för att det är en liten bit av mitt barndomshem som står där i bergsskrevan och är lite...småful. Men ändå älskad. Lite. 

SOMMARLJUS


 Det finns några sommarblommor som jag gillar så himla mycket, och en av de är sommarljus.

De finns som rosa också, där blomman varierar från olika stark rosa nyans. Den rosa varianten är lite mer upprättväxande och stadigare, medan den här vita är...ja underbar! Den är gänglig, svajig, graciös och alldeles bedårande. Den är som ett gäng små vita fjärilar som landat på ett grässtrå och bara vajar där i vinden. 

Jag har haft den förr i mina sommarkrukor, men känner att den platsar så bra här i skogsträdgården. 

På engelska heter den "beeblossom" och då är det ju klart att det finns en orsak till att välja den. Bin älskar växten. Och jag har en hel del solitärbin här vid stugan. I England är växten en perenn och även hos oss kan de övervintra, men då skall alla nordliga blomgudar vara på gott humör och i rätt position till månen - och allt annat. Så tänk på den som en sommarblomma. Bäst så. 

Däremot blommar den långt in på hösten. Och kräver inte att man är där och plockar bort torkade blommor hela tiden, vilket många andra sommarblommor kräver för att blomma vidare. 

Men - går man förbi och plockar bort en och annan utblommad blomma så får man nog en fortsatt ivrigare blomning. Blommor överlag funkar nu så. Har man chans att gå i frö så kan man strunta i att blomma, tänker blommorna. 

På finska heter den Kesäkynttilä (sommarljus, men mer som ljus som "stearinljus") och den är verkligen smått lysande i sommarnatten. Får den välja så står den gärna i sol eller halvskugga, tål lite torka (och vind!) 

Är en gammeldagsväxt och man ser den ibland på gamla foton från herrgårdar från början av förra seklet. Vilket förklarar dess andra finska namn. Den kallas nämligen också "Herrasväen kaura" (Herrgårdsfolkets havre). Och nu tror jag inte detta namn spelar på att den ser speciellt mycket ut som havre utan syftar på dess latinska namn 'Gaura' (Gaura lindheimeri). Ser framför mig hur någon torpare i slutet av 1800-talet fick syn på denna växt vid någon herrgård (då den var en vanlig herrgårds-sommarblomma) och frågade vad det var för något och fick till svar att det var en Gaura. 

Nå, i den finska folkmunnen kunde Gaura snabbt bli till kaura (havre) och så fick blomman namnet Herrasväen kaura. Att så såg havret ut hos herrgårdsfolket. 

Mycket intressant det här med blommors historik. Återkommer till det i samband med andra sommarblommor. Lite cliffhanger där.....heh! 

UTGÅNGSLÄGET


 Igår kväll, eller kanske det redan var natt, så tog jag en skogspromenad. Lyssnade till kattugglan som pratade med sina ungar som ännu var kvar i holken. Gick så tyst jag kunde och skrämde upp något stort som rusade iväg genom en ung granskog så grenarna knäcktes. Förmodligen en älg? Hann aldrig se. 

Sedan när jag vandrar tillbaka till stugan så ser jag att det här kanske mest av allt säger hur det ser ut här på stugan. Kan ibland inte riktigt ens själv precisera om det är en skärgårdsstuga vid havet eller en stuga intill skogen, för det är både och. På ena sidan finns den öppna fjärden och på den andra gammelskogen. Öppenhet och slutenhet. Två helt skilda världar. Vackra och vilda men generösa på var sitt sätt. Och så stugan där i allt, med en del i skogen en ut mot havet. 

Sedan kan man ju fråga sig varför det alls skall bli någon trädgård? Är det inte bra som det är? Som det varit i åratal. 

Jo, kanske så. Men eftersom jag nu valt att bosätta mig i en lägenhet och hoppas kunna vara här så mycket mer och på samma sätt som man hänger upp fågelholkar för att känna glädjen av att återkommande fåglar, kanske staren, återigen i år bosätter sig i av mig uppsatt holk. Så känner jag också en glädje av att på våren kunna gå och kika efter vilka perenner kommer upp, och vilka buskar som klarat sig. Att till hösten uppleva en höstblomning som inte de vilda växterna ger. Men också att ha något att ge den kompost som vi här på stugan faktiskt gör. Att något har nytta av vårt avfall. 

Det känns vettigt, men mest av allt älskar jag skapandet.

Man brukar säga om fotograferande att det är att måla med ljus. Att skapa en trädgård är också att måla, men med en mycket stor och mycket, mycket långsam pensel - som dessutom ibland gör helt som den själv vill. 

Min lilla trädgård här i gränslandet mellan skog och hav hoppas jag blir en subtil nyans mellan det odlade och det vilda. Som att strö en "smakhöjande nypa salt" över en redan i sig vacker miljö, inget mer, men så avgörande ändå. 


EN KARG PLATS PÅ JORDEN


 Har igen landat på stugan - med bilen full av växter. Och lite barnsligt nöjd över att jag hittat några perenner som kommer att passa som ett smäck i den kommande skärgårds-/skogsträdgården. 

Även om det nu inte alls finns någon rabatt eller något överhuvudtaget att plantera något alls i så går jag och petar på den ena och andra perennen i lådorna i plantbutikerna - om det skulle komma emot någon växt som kunde vara intressant. Och det har det ju gjort! Men mer om det senare. 

Att det här är en karg plats på jorden har jag nämt. Och min alldeles egna till-lagda agenda är att försöka behålla den stämningen även om de nya växtbäddarna naturligtvis blir mer bördiga och näringsrika än omgivningen och på så sätt skulle kunna svälja mer krävande växter, men nja...jag vill behålla skogens och klippornas subtila känsla och kargheten. 

Eftersom vi då det gäller skogen omkring gjort det beslutet att den skall få återgå till att vara en naturlig skog, med tiden en gammelskog, känns det än mer konstigt att tillföra väldigt raffinerande växter. Ändå vill jag att man får lite "trädgårdskänsla". Låter lite motstridigt, och det är det som är det utmanande. 

Vi byggde stugan för i runda tal trettio år sedan (jisses så åren går!!!) och hade den uthyrd under många år då vi själva var fast med - ja livet - och upplevde att vi inte alls hann vara här så mycket alls. Så länge jag haft trädgårdar att ta hand om på andra håll har jag inte heller velat skapa något här som kräver att man måste "ta hand om något". Men nu har det som sagt ändrat! 

Flyttlasset går förresten om tio dagar så det lär sedan bli ett weekend bland flyttlådor innan jag kan återkomma hit igen. *Pust*!

Men ja, det blir säkert en del skogsträdgårds-snack här framöver. 


SIN FARS DOTTER


Det måste nog vara redan tredje, eller fjärde, året i rad som vi har ett häckande kattugglepar i våra holkar i skogen bakom stugan. Alltid lika underbart att höra kattugglans hoande i tidiga vårvinternatten. Och så en dag, idag, är det dags för ringmärkning av parets ungar. 

Om jag räknar rätt så har paret fått sammanlagt åtta ungar under åren i våra holkar. Två ungar första året, tre ungar året därpå. Och nu tre ungar igen. Ungarna var lugna och coola, precis som åren innan. Kanske de helt enkelt är som sin mor, som också är en cool morsa. Hon "pratar" med sina ungar på håll då de ringmärks men kommer inte och anfaller, vilket ugglor kan få för sig att göra. Slagugglan i synnerhet kan vara riktigt aggressiv. Som ett minne av det har gubben min en bit av sitt öra borta...Ugglor är inte att leka med! 
Men det här paret är av den sävligare sorten. Ungarna klapprar med näbben för att uppmärksamma föräldrarna om att något utöver det vanliga pågår. Vi hörde både honan och hanen svara så båda fanns i grannskapet. Första gången jag hörde att också hanen svarade, så kanske uggleungen på bild var "sin fars dotter" och behövde lite extra heja-rop av sin pappa? Ingen som vet. Eller ens om det är så de kommunicerar. 

Själv kommunicerade jag ju aldrig speciellt bra med min pappa, snarare tvärtom, men som det ju är så kommer det ofta "med åldern" en viss förståelse för saker man innan upplevt som svartvita, men numera konstaterat att de trots allt är mer grå. Man får en viss förståelse och tiden gör sitt. Och så kanske man märker hos sig själv (o ve och fasa) drag som man kanske inte helt accepterat hos sina föräldrar. 

Min pappa var en pedant av rang. Och då menar jag en Pedant av Rang. Och börjar smått märka samma tendens hos mig! Och jag tycker att det är bara skönt. Att vara lite pedant.
De egenskaper jag bara tyckte var jobbiga hos honom finner jag helt plötsligt hos mig själv! 


Ändå var det gubbens kommentar som fick mig att inse att jag kanske trots allt är min (pedanta) fars dotter. 

Jag skulle bygga en liten mur av sten och även om det inte spelar så stor roll om det nu blir spikrakt eller inte så gick jag efter mitt - ja, vad nu sen det heter - den där som man kan få till raka linjer med för att kolla att den lilla muren verkligen blir rak. 
Gubben min skrattade och sade:
- Ja-a, du är då din fars dotter. 


Och jag har väl aldrig tänkt att det kanske är så. Att man faktiskt ärver egenskaper som man inte ens tänker på att man ärvt. Och att egenskaperna inte ens kommer fram före långt upp i ålder. Även om jag alltid upplevt mig mer som "mammas flicka" så märker jag alltmer att jag gör saker "som min pappa skulle ha gjort". 
Och det är lite intressant tänker jag. Just med bakgrunden att vi inte hade det bästa av förhållande, att han var ganska avlägsen i min uppväxt. Vilket får mig att tänka på att hur mycket av det vi är verkligen är  "aktivt inlärt från föräldrarna" och vad är helt genetiskt betingat. 

Jag kan ärligt säga att vissa, om inte alla, av mina pedantiska drag definitivt är genetiska. I tiderna var jag verkligen inte mottaglig för någon som helst uppfostran i pedanteri. 

Vilket ger mig ett svagt hopp i att mina söner någongång blir "sin mors söner" och upptäcker skönheten i att vara lite smått pedant. Än visar de inte mycket tendens åt det hållet....

....å andra sidan är de inte 50+ än...Heh! 

Ibland tar utveckling lite tid. 



 

VID ETT GAMMALT BORD


 Har landat vid stugan, denna ruggigt kalla, blåsiga och regniga fredag. Sitter vid det gamla bordet och planerar. Skriver, skissar, funderar. 

Det är lugnt och skönt. Lugnet sätter sig i kroppen. Lite långsammare är själen innan den också inser att det är helg nu. Någon småklassisk spellista spelar i bakgrunden. Jag har tänt ljus och brasa. Plockat in en bukett tulpaner innan hjortarna äter upp dem. 

På bilden ser man hur skogen grönskar - blåbärsriset är så där underbart limegrönt som får hela skogen att bli fräsch och ny. Sitter och läser en bok om skogsträdgårdar och tankar och funderingar galopperar iväg. Ute vid parkeringen, eller "parkeringen" står korgar, kassar, byttor, hinkar med uppgrävda plantor från Bokulla, därifrån vi nu skall flytta, och väntar på att få en tillfällig rotslagning här i det som skall bli en skogsträdgård. 

Sitter med en lista av växter "som inte hjortar gillar". Och prickar in växter som också finns på listan "som gillar karg mark", "som gillar sur jordmån", "som gillar salta havsvindar", "som gillar att man inte hinner pyssla om dem ständigt och hela tiden" och sist men inte minst "som gärna sprider sig, men inte för mycket". Och som passar in i skogsmiljö. Det är inte helt lätt att hitta någon som landar i alla listor. 

Man, eller jag, vill ju inte plöja ner en mängd pengar på växter som vare sig trivs eller passar in. Inser att det är så mycket enklare att planera en trädgård i en urban miljö där det på sitt sätt finns så mycket mindre att ta i beaktande. Ändå tar jag detta som en härlig utmaning! Kanske det mest knepiga läge jag planerat en trädgård i. Tur att det är bara åt mig själv - så ingen större press, hahahaaa...

Och så finns det ett viktigt kriterie till. Det skall vara lättskött. När jag sitter här vid det här gamla bordet och tittar ut skall jag inte se enbart ett arbetsfält, utan en slags mild övergång från trädgård till skog som inte kräver så mycket av vare sig mig eller någon annan. 

Så är planen...


ALLA DESSA PLANERINGAR OCH PLANER

 


Vid sidan om gör jag ibland små trädgårdsplaneringar och -karteringar åt vänner och bekanta. Har inte på åratal gjort sådant till yrket så att säga, men vanan ligger ju i. En skiss hjälper att få proportioner på allt och absolut nästan ett måste då man anlägger tex en rabatt att räkna ut material- och växtåtgång. 

Jag har nämnt det förr, men under de närmare trettio åren som vi haft stuga i skärgården så har omgivningen fått vara så gått som i vilt skick. Det har helt enkelt funnits andra trädgårdar som krävt omtanke och skötsel. Men nu ändrar det ju. 

Samtidigt skall detta inte bli ett nytt arbetsfält. Absolut inte. Och det skall inte bli en för "pråligt" därute i skogen, men ändå lite mer än skog. Läget är definitivt utmanande. Både jordmånen och den nästan ständigt närvarande vinden som ligger på. Har under åren gjort några planeringar för utsatta - "jobbiga" - lägen och där har jordförbättring ofta varit lösningen. Så även här, men här räcker det inte bara med det. Här behövs tänkas till lite mer. Från skogssidan gassar solen på och det är torrt, kargt och jordmånen är sur. Även om jag jordförbättrar här, vilket måste göras - det går inte att plantera nåt i blåbärsris - så kommer jorden över tid att övergå tillbaka till ett lägre ph-värde. Och så kryddar vi på med den där västanvinden som får fart över fjärden och rätt sällan vilar...Visst jag kan alltid hålla på och kalka och "slåss mot väderkvarnarna" genom att försöka hålla jorden så basisk som möjligt. Men min strävan är ju att hitta växter som trivs i just detta mikroklimat. Med sur jord, med envis vind, med torka.

Och med hjortar som förmodligen kommer att tycka att jag precis öppnat en femstjärnig krog mitt i skogen. I synnerhet som inte vaktmästaren är där riktigt alla dagar! 

Utmanande? 

Jep. Gäller "bara" att hitta lösningar som får alla pusselbitar att falla på plats. Och detta är det pussel med lite fler bitar, känner jag. 

Vi skall också bygga till ett litet sommarkök som till vintern skulle få agera lager för alla de trädgårdattiraljer, krukor, sprutkannor, skottkärror, spadar, krattor - you name it - som nu inte behövs i våra andra trädgårdar. För vi har inga andra trädgårdar att bekymra oss över.  Vilket är Så Himla Skönt!!! 

Men än lite främmande att tänka i de banorna. Kanske bara bra att man inte gjort det FÖR enkelt för sig...heheheheeee...