VARDAGENS SMÅ GULDGRYN OCH DET DÄR MED FLOW...

…på veckoslutet laddade jag upp den här bilden på plockade nässlor på 

facebook. Och den på soppan nedan.

Man kan ju fundera varför jag gjorde det? Egentligen.

Vem sjutton fotar nässlor och även om man nu skulle göra det, vem 

laddar upp dem osv osv…

Jag kom på att det egentligen är frågan om att (för mig) skapade den här

möjligheten att gå rakt i trädgården och plocka min mat fyra meter från köksdörren

en sådan skön flowkänsla att jag ville instinktivt dela den med mig.

Jag hade ju egentligen planerat annat till middag, men så fanns nässlorna där

och planerna ändrades och det blev just en sådan där skön mjuk spontanitet som

vardagen ibland kan bjuda på - om man är lyhörd för det.

Det är redan några år sedan jag ramlade över ordet flow första gången. 

Det skedde i samband med en överenergisk föreläsare som pratade om

flow i arbetslivet. Och absolut, jag tror på att man, åtminstone stundvis, kan 

uppnå ett visst flow i sitt arbetsliv. Och att det är dit man skall försöka nå.

Då när allt flyter på precis så där som man vill, när allt bara faller på 

plats i en rytm som passar en precis perfekt.

Och visst, det händer ibland. Oftast alldeles för sällan. Och ofta lyckas

det inte av orsaker man inte kan påverka det minsta.

Så jag har börjat tänka mer på hur man kan få flow i sin fritid, den tid man kan 

påverka så mycket mer.

Och vad är flow för just mig?

Jag kan säga ärligt att min minidownshifting verkligen inte har gett mig någon

som helst flow på jobbet. Tvärtom. Jag har lika mycket jobb, bara att jag

försöker hinna med det på 60% av den tid jag hade innan.

Det betyder en hel del - stress.

Så med tanke på det kommer det att kännas helt okej att återgå till 100 % igen.

Kanske jag finner en flow? Jag vet inte.

Å andra sidan har just den lite väl tilltagna stressen att klara av allt på 

jobbet fått mig att söka efter verktyg att kunna varva ner och faktiskt

njuta av mina lediga dagar. 

För lediga dagar är ju lite bortkastade om man går omkring och har en

stress inom sig och bär på någon sorts skuldbörda, vilket så lätt drabbar

oss hyfsat samvetsgranna personer.

Jag vill ju inte att vare sig företaget, som betalar min lön, eller

framför allt mina kunder skall behöva lida av att jag väljer att trappa

ner en tid. Det blir väldigt lätt att man inte riktigt kan släppa taget då man har ledigt.

Eller så har det varit för mig. 

Så jag har faktiskt blivit tvungen att lite jobba på det här. 

Och flytta över fokus från att försöka hitta flow i arbetet till att hitta det i 

mitt privatliv.

Jag har tampats med dåligt samvete för att jag inte är duktig/produktiv/effektiv

även de dagar jag är ledig. 

Även om de lediga dagarnas kvällar går åt till att studera.

Emellanåt är det inte riktigt klokt hur man är funtad!

Så jag har tagit som en utmaning att verkligen försöka hitta någon form av flow

i min vardag. Vad är det som gör att vissa dagar känns så bra och att det 

är ett skönt flyt? 

Ofta kan jag hitta svaret, paradoxalt nog, i att de dagar jag unnar mig,

tid att bara vara, oftast visat sig vara de dagar då det mesta andra

också bara flutit på - på ett bra sätt.

Varför skall det vara så svårt att ge sig själv tillåtelse att bara vara?

Idag gjorde jag lite så.

Min lediga dag.

Jag sov länge, stängde av väckarklockan efter att lillungen stigit upp och 

jag hörde att han tassat upp och gjort sig klar för att åka till skolan.

Jag sov och sov och sov. 

Vaknade av en katt som stirrade på mig med en min som sade att

hennes morgonmålstid minsann var för x-antal timmar sedan.

Kände mig utsövd - men inte utvilad.

Det är stor skillnad. Och jag reflekterade över det.

Att det är skillnad.

Kan det vara så att min sk. downshifting faktiskt haft helt motsatt verkan på mig?

Jag är mer stressad för att jag försöker få lika mycket gjort (på jobbet) på nästan hälften

mindre tid och min lediga tid går åt till att ha dåligt samvete för att jag är ledig?

Det är ju helt avigt och vindigt och skevt!

För att inte säga…galet!

Börjar min morgon (läs förmiddag) med ett riktigt lååååångt yogapass.

Startar med en meditationsstund som får ta den tid det tar för att hitta 

ett skönt lugn. Idag tar det tid. 

Inom mig går jag på högvarv och det tar tid att varva ner.

Går igenom alla asanas jag känner att jag behöver.

Idag blev de många. 

Det fick ta den tid det tar.

Men efteråt, när jag satte mig på terassen med en kopp citronte kände jag att det 

hade gjort så gott i både kropp och knopp, att den här tiden var värt allt.

Inom mig fanns ett lugn, i kroppen fanns avslappning.

Det känns bara bra!

Senare på kvällen, under kursens gång, märker jag ändå att jag 

drabbas av rastlöshet, och blir okoncentrerad, att jag redan i tankarna är i morgon.

Och allt jag skall hinna med.

*

Har så mycket att lära mig ännu om att vara i stunden.

Ta vara på vardagens guldgryn.

Och att hitta den där flowen. 

Vad det nu sen är - på riktigt - för mig?

FROST PÅ NATTEN...

…men dagarna! 

Jag säger då det! 

Sällan blir man så bortskämd med underbart varma

vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.

Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio. 

En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare. 

Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i 

förmiddagssolens mjuka famn. 

Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott. 

Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.

Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!

Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida. 

Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.

Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!

Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.

Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,

för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.

Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.

Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.

Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva. 

Någonsin!

Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.

För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig

inifrån som en elak cancer.

Hårda ord kanske, men sanna och ärliga. 

Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta

tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.

Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.

Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.

När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få 

tid för mig själv,

tid för något helt annat att fokusera på, 

något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig

rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.

Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.

Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om 

att våga bryta något som inte känns så bra.

Det är förvisso ett pyttelitet, 

kanske till och med ett obetydligt, 

steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.

Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig. 

Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.

så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!

ATT HA HAVET INOM SIG...

 …då kan längtan efter vidderna bli nästan något fysiskt.

Jag är som sagt ingen båtmänniska direkt, men jag är definitivt en strandmänniska, en 

havsvymänniska, en som längtar efter de där stunderna då man kan se långt, andas fritt

och vara vid något så stort - och fint.

Efter att i nästan fem veckor stirrat mig skelögd på mina randiga tapeter, tog jag hunden

med mig och åkte längs leriga småvägar ner till havet så fort jag kände att nu,

nu äntligen, börjar jag kunna röra på mig mer än de där obligatoriska turerna

till matbutiken.

Det var kanske inte en utfärd för kroppens välmående och uppbyggande

av tappad kondition precis, ett klinkaklanka gående kommer inte 

riktigt upp i något pulshöjande precis.

Men åh och ah vad det gjorde gott för själen!

Jag får aldrig nog. Jag är omättlig. På vida vyer.

Ute på udden var vinden isande kall. 

Var glad att jag tagit både mössa och mina torg- (läs foto-)vantar med mig.

Trots det var mina fingrar stela och röda. 

Här var våren en annan än den jag njutit av på min terass, där morgonkaffet

intogs i morgonrock i en värmande sol.

Samma vår olika ändå.

När jag åkte hit körde jag förbi flera iriga fågelbongare längs åkerkanterna.

Där stod de med sina kikare och spanade. 

Härute var det tyst om fåglar. Vidderna var så stilla de kan vara.

Stenarna hade lyckats alstra lite solvärme. Deras sammetsyta kändes

ljummen, nästan lite varm, löftesrikt.

Sätter mig på en och blundar och bara tar in tystnaden.

Någonstans längre ut smäller isen.

Jag älskar det ljudet, får hönshud, av det eller så var stenen inte riktigt

så varm jag ville inbilla mig?

Kanske båda.

Jag är ensam på stranden. Kommer man hit ett soligt veckoslut är 

det många som kommit på samma idé. 

Men idag är det bara jag, hunden och vidderna. 

Det här är vardagslycka för mig.

Och hunden verkar instämma då den susar och snusar runt i bergskrävorna.

Jag har visst tidigare nämnt om att den här våren är en slags 

downshifting för mig. Jag kommer nämligen att studera ett par kvällar i veckan. 

Det kan låta lite, och säkert något jag skulle kunnat få ihop vid sidan av

mitt jobb, men då skulle det hela bara varit ett slags stressmoment till.

Inte bara för mig utan också för lillgrabben.

Så jag tänkte som så; om jag har ledigt de dagar jag är på kurs på kvällarna, så 

har jag möjligheten att vara hemma när han kommer hem från skolan, ha

maten klar och så hinner vi få en gemensam stund innan jag åker iväg.

Jag kan berätta att grabben tyckte det var toppen - att ha någon hemma

när man kommer hem. Ett par dagar i veckan i alla fall.

Bara den kommentaren gjorde att jag visste att valet var rätt.

Tonåringar är ändå först och främst bara barn. På vissa plan.

Under mina lediga dagar hinner jag läsa in mer på det jag studerar, ta reda på och

låta det sjunka in.

Jag är extremt usel på att lära mig under stress.

Eller jag lär mig, men det sjunker liksom inte djupare.

Jag är knappast ensam om det, men det är skrämmande få som vill erkänna det.

Man vill vara så himla duktigast jämnt.

Alltid vinner man kanske bara inte på det?

Visst, jag kommer att plugga en del av mina lediga dagar, men.

Men, det kommer också att finnas tid till utfärder till havet, vandringar i skogen, tid att

möta våren, något jag ofta längtat efter. Tid att se.

Detta är mitt downshiftande.

Jag unnar mig själv lite tid.

För vad är egentligen någon månad med lite lägre lön? Om ni minns, så köpstoppade jag ifjol

under ett halvår. Det är de besparingar jag njuter av nu.

Man behöver inte alltid vara en miljonär eller ha en fruktansvärt bra lön för att, åtminstone

under en kortare tid, downshifta. Det gäller att planera lite.

Och jag tror att det gör bra för själen. 

Vad är några månader i större perspektiv? 

Inte så mycket, men för personen, här och nu, kan det betyda enormt!

*

Idag är min första "downshifting"- dag.

Jag har planterat om buxbomar i kruka, krafsat katten, druckit fem koppar kaffe,

tagit en långdusch och skrivit ett inlägg på bloggen.

Och det har jag gjort ute - första gången i år!

Inte duschat, men de övriga.

Så här sitter jag och skriver.

Solen är varm och jag har fått kasta tröjan av mig! 

Gässen gastar nere vid stranden.

Även om de lovat snöstorm till veckoslutet så är

det just här oct nu som gäller.

Så har jag tänkt mig mina downshift-dagar.

De är här och nu!

Punkt!

EN BLÅ STUND...

…och en bra dag. 

En riktigt bra dag. På många plan, på de flesta plan faktiskt!

Visserligen grälade jag med nyss hemkommen lillunge igår, och det är

faktiskt (konstigt nog med tanke på "värsta-tonåren"…) ändå så pass sällsynt, 

att det blir som en tagg i hjärtat på mig.

Känner mig samtidigt dålig (för att det blev ett gräl överhuvudtaget) men

samtidigt glad (över att det är såpass sällsynt att ett, trots allt ett litet gräl, blir till

en stor grej). För oss båda. 

Och att det faktiskt var min son som på något vis ändå var den mer "mogna" av oss.

Det var en - intressant - upplevelse!

Det där med att se sitt barn mogna och någonstans ifrån gräva fram visdom och 

rättfärdighet också i ett sårat tillstånd.

Och att inse att jag, som absolut borde bära den där mognaden inom mig som

en andra hud, faktiskt kan tappa bort det. Som att förlägga sina

glasögon lite.

- Var sjutton lade jag mitt förstånd?

Nåväl, vårt gräl var rätt banalt, men ändå var det ett annorlunda gräl. 

På något sätt ett gräl mellan två "jämbördiga", mer än ett gräl mellan mor och barn.

Det var mycket lärorikt, för mig.

Min lillunge vuxnar till sig. Mognar. Kloknar.

En annorlunda, men skön insikt.

Vi skildes åt som vänner, förlåtna både en och två gånger, och åt båda hållen.

Grabben skall nu vara en vecka hos sin far och dessutom gå på PRAO.

Känna efter hur det känns, därute i arbetslivet. I det "verkliga" livet?

 Vilket får mig att tänka på hur man egentligen delar upp det där.

Vad är det verkliga livet egentligen?

Är det det som räknas då vi jobbar och är produktiva. Är det det verkliga livet?

Är det det som räknas? Vad man åstadkommit och hur man lyckats klättra på

karriärstegen? Eller är jobbet bara något nödvändigt ont som man måste göra för att 

ha smör och ost i kylskåpet och något man bara står ut med (just å just) medan

det verkliga livet är det man sysslar med på sin fritid?

Vad väljer vi - och kan vi alltid välja?

Och vågar vi välja annorlunda?

Borde också vi vuxna med jämna mellanrum ta oss en PRAO-vecka för att känna efter om

kanske något annat sätt att jobba - och leva - ändå kunde vara det bättre alternativet för oss?

Jag tror nämligen att de allra flesta av oss medelålders har någon gång funderat på om

just det vi jobbar med verkligen är det vi vill göra, om inte resten av våra liv, så i 

alla fall år ut och år in.

Tänk om vi skulle bli tvingade att testa på något nytt, låt oss säga var femte år?

Skomakare som lärare, lärare som florist, florist som författare, författare som försäljare,

försäljare som forskare, forskare som taxichaufför, taxichaufför som bagare…

Om så bara för en vecka eller två?

*

Själv hör jag till den där kategorin som rätt strängt har uppdelat mitt liv i ett jobb-liv och

ett fritids-liv. Eller så är det just nu. 

Men så har det absolut inte alltid varit. 

Det har också funnits tider då allt har smultit ihop.

Vilket är bättre?

Jag vet faktiskt inte! 

Inte så länge man, om man tydligt separerar dem åt är nöjd och glad 

med att det är så. Men om man börjar känna att "jobbet hindrar fritiden", då är

det kanske dags att tänka om?

Men också om man känner att "fritid känns som jobb". Då är det också dags att känna

efter hur man vill ha det.

Balans…det är väl just det där magiska ordet. Att hitta balans!

Är det kanske det vi så ivrigt jagar efter hela vårt liv.

Att hitta den där gäckande, jävla balansen…?

Är livet verkligen en balansgång på lina där fallet är djupt oberoende om vi 

halkar åt det ena eller det andra hållet?

Hur gör de som hittat balansen?

Har inget svar på det, hade jag det skulle jag inte sitta här och undra…liksom…;)

Men istället väljer jag att ta ut svängarna över en kväll då huset är tyst, i öppna spisen brinner

en stilla brasa och stunden har övergått från att vara blå till  mörkt vårmörker, med att hälla

upp ett uppfriskande fotbad.

Med den farten våren har tagit så står vi när som helst inför det faktum att det är

dags att ta fram vårt barfota-jag.

Ett bra slut på en bra dag!

Våren….framtiden…..jag är redo!

…eller nåt!

Ta vara på era blå stunder, de är inte så många ändå,

tycker

STANNA UPP...

...ryggskott och ischias har fått mig att stanna upp, så där fysiskt.

Tassar sakta, sakta fram, vilket samtidigt ger utrymme för tankar och funderingar

att ta plats och rusa fram precis så fort de vill.

Det är skönt. Det med tankarna, inte det med ryggen.

Ryggskottet gör att jag tvingas gå ner i varv, också mentalt. 

Jag känner en märklig rastlöshet och ett märkligt lugn.

På en och samma gång.

Företaget jag jobbar på går minsann inte undan för att jag är sjukskriven,

ändå känner jag en olust över det.

Att vara hemma väcker också tankar om en annan sorts tillvaro till liv.

Lägger upp en bild på facebook och skriver:

Det finns bara en framgång - att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt.

Ett citat jag har läst någonstans och som liksom talar till mig.

Tar mig ut i trädgården, haltande, vingklippt.

Fyller på fågelautomaten, det är bara de, fåglarna och jag, alla andra verkar

vara någon annanstans. Vägen är tyst, ingen kör, ingen går.

Känner mig som om jag hamnat utanför på något sätt.

På bara en vecka känns det så. Jag är inte med. På G.

Och jag vet inte om det är skrämmande eller bara hemskt skönt.

Kanske lite av båda.

Ser på spåren som katten gjort på bastutrappan och hur februarisolen lyckats

smälta, smeta ut dem under några fjuttigt ljusa timmar mitt på dagen.

Nu ser jag dem, upplever dem.

Vanligtvis skulle jag inte.

När den sällsynta februarisolen tittar fram och termometern visar plus händer magiska saker på trappan.

Solen smälter snön. Det är nästan lite, lite vår...talgoxar och blåmesar kvittrar och bekräftar.

Jag haltar tillbaka in och ser allt som borde göras, men som inte går att göras nu.

Det känns bakvänt.

Nu när jag har tid kan jag inte göra något, när jag kan göra något - då har jag inte tid.

Går, sakta, sakta till postlådan.

Där finns ett väntat brev. Jag har blivit antagen till en utbildning.

Jaaaaa!!! 

Känner mig glad och förväntansfull och ivrig. Lycklig.

Samtidigt, hur skall allt gå ihop?

Jag har blivit lovad förkortad arbetstid under studierna.

En slags downshifting.

Nu står jag här med pappret i min hand och några förvirrade snöflingor ramlar ner över min

hjässa. För en tid kommer jag att downshifta och göra något helt annat.

Gör jag rätt? Är jag modig eller sprittsprångande galen?

Möts av katten på trappan.

Hennes blick säger;

vad väntar du på? Go for it, girl!

Och jag tror på katten.

Vem skulle inte det?

Katter är kloka, eller hur?