Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga
att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.
Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar
sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från
en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan.
Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset
glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.
Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så!
Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande.
Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...
Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng.
Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den
andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit
till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till
finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en
nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan
kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar.
Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel.
Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på
själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort.
Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-
helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka
bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande
på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut
dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till
ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem.
Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar
kunde fira midsommar på sina sommarstugor.
Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna
erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.
Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad.
Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har
vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två.
Äter gott - som någon annan tillrett.
Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten.
Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost.
Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.
Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här.
Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa.
Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så
starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm.
I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen
i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger!
Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken
att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två.
Så aldrig säg aldrig.
Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel.
Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från
1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök.
Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt
på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att
"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också
många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut.
Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet.
Men det kanske ändras?
För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt
bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna
sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så
vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen.
Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och
endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse
att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som
älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som
en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men
lagom dämpade och jordnära.
Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla
hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion.
Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började
vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är
inplastat pga av pågående fasadrenovering.
Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören
av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna.
Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur
fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med
funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor.
Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa,
lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt".
Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann.
Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan.
