STREJKER OCH HISTORIA

Det är många fackföreningar som nu uppmanar till strejk mot regeringens hårda nyp

och ovilja att förhandla med fackförbunden. Vi har under de senaste veckorna 

haft några dagars politiska strejker inom en hel del branscher faktiskt. 

Idag hade jag en ledig torsdag och just idag strejkade bla kollektivtrafiken i 

huvudstadsregionen. Eftersom jag då, som sagt,  hade ledigt och inget inplanerat så erbjöd jag mig 

att köra min äldre grabb (som inte har bil) till jobbet och passade samtidigt på att 

ta kameran på en liten tur i omgivningen nära hans arbetsplats. 

Då landar vi till  Gammelstadsforsen i Helsingfors. Här grundades Helsingfors

av Gustav Vasa 1550, så vi är minsann i den här stadens vagga. 

Har med stort intresse följt med den fina serien på SVTPlay - Historien om Sverige.

Tyvärr är det ganska lite nämnt där om Finland - eller det som ända fram till 1809 var

den östra halvan av Sverige. Överraskas ibland av hur få - både finnar och svenskar - känner

till detta faktum. Vi "tillhörde" aldrig Sverige, vi "var" Sverige tills svenskarna förlorade

den här delen av landet till Ryssland. Nåväl, det är väl därför jag kan få små djävulshorn i pannan

när jag besöker Sverige och får frågan att vad bra jag kan svenska fast jag är från Finland. 

Jo, för att hela min släkt varit svensk-talande sedan hedenhös då vi var en del av Sverige

och råkade nu sedan vara född på fel ort när man förlorade det sk. finska kriget. 

Nåväl...

Här grundades alltså Helsingfors. 

Det var inte under jubel och muntra upprop, det är en sak som är säkert. 

Gustav Vasa ville ha en hamnstad som kunde konkurrera med Reval (nuvarande Tallinn

i Estland) om de tyska köpmännens varor på svensk mark. 

Att Helsingfors grundades just här kom sig av att det här området låg på 

Helsingefors kungsgårds marker. Helsinge var en ort en bit uppströms längs ån. 

Ån som i tiderna hette Helsinge-ån. Numera omdöpt till Vanda å sedan Helsinge socken

blev Vanda köping 1972 och Vanda stad 1974. 

Här kröp det in lite historia, lite utan att jag märkte det. Men det är så med 

historiska platser. Snöar lätt in mig på ja...historia. Och historierna. 

Hur som helst så var det inte helt lätt att locka nya boende hit då i medlet av 1500-talet. 

Åbo var ju den östra land-halvans centrum och här fanns typ ingenting. 

Med hot om våld och vite och ibland direkta mutor fick man borgare från andra orter

att flytta och bosätta sig i den nya staden. Just det här läget var kanske inte det mest

optimala och cirka hundra år senare flyttar man stadens "centrum" till dess nuvarande plats. 

Främst på grund av att det här området ständigt besvärades av översvämningar. 

Både från ån och från havet. Måste ha varit en ganska sunkig tillvaro - då på 1500-talets andra hälft. 

För ca 150 år sedan byggdes en damm samt vattenkraftverk i området. 

Det är de byggnader som finns kvar i omgivningen och i dagens 

läge huserar Tekniska museet där. Det är ändå den där bilden i mitt

huvud om hur man arbetade här under århundraden som jag tjusas av 

i dessa gamla kulturmiljöerna. Att det sedan knappast var speciellt "tjusigt" att jobba 

här alla gånger, det förstår jag också. 

Och knappast njöt de så som jag av de vackra byggnaderna. 

Då var de bara, ja just byggnader. 

Även om jag, 150 år senare, tycker dessa byggnader är så vackra! 

När jag går där och tänker på de ofta dåliga förhållanden som 

arbetarna hade både här och på många andra ställen i 

den allt mer industrialiserande värld de levde i, så slås jag av tanken

att det var tack vare strejker de fick det bättre. Vi fick det bättre.

Så mycket vi i dagens läge ändå har att tacka just arbetarrörelsen. 

De nu pågående strejkerna handlar ju inte om en motsättning mellan

arbetstagare och arbetsgivare utan en protest mot att en regering vägrar 

kompromissa. Och det känns - om man riktigt tänker efter - inte alls bra. 

För i ett land där man inte diskuterar och kompromissar? 

Var är vi då? 

Vill folket verkligen ha en sådan regering? 

Plöjer mig fram genom oplogade vägar (ja, det strejkas här) 

till min bil och låter alla dessa tankar tassa runt i mitt huvud. 

När jag kommer ett stycke bort från trafikbruset vid huvudvägen

börjar jag istället höra sparvarna som tjattrar i buskarna. 

Det låter som om en vår var på antågande. 

Lite försiktigt och trevande, men ändå. 

Och det är ju så här det är. Livet tassar på. 

Från år till år, årtionde till årtionde. Århundrade till århundrade. 

En kort tid kan vi vara här och påverka. Endel mer, de flesta mindre. 

Men det är så att vara människa. Ensam är sällan stark.

Tillsammans är man mer. 

Och tillsammans kan man få förändring. Det har historien påvisat. 

 

NY PRESIDENT OCH KAOS I LIGHTROOM

 Efter tolv år av president Sauli Niinistö blev det dags att byta ut honom. Hade man frågat

det finska folket så hade han säkert kunnat sitta ett sex-års mandat till, men lagen här i vårt

avlånga land är sådan att man bara kan sitta två perioder á sex år och sedan är det läge att ge

stafettpinnen vidare. Vi hade två bra kandidater till andra omgången, och ett historiskt jämnt val. 

Skulle inte den ena, Pekka Haavisto, hört till en sexuell minoritet så skulle han förmodligen 

tagit hem jobbet som president. Nu skiljde det knappa hundratusen röster mellan kandidaterna och 

när man ser hur folket har röstat så är det främst i "bibelbältet" i Österbotten (som av religiösa skäl har 

svårt för homosexualitet) och i vissa delar av den konservativa landsbygden (som av just konservativa

tankar har svårt att rösta på en homosexuell) som rösterna delat på sig.  

Det är tragiskt att det fortfarande 2024 är så. 

Det kanske inte var just den enda orsaken, kanske också det att han hör till de gröna 

som får en del att se rött. 

Kanske är de färgblinda??? Heh...

Nå, oberoende så fick vi nu en president från högersidan, 

Alexander Stubb, och även om han inte var mitt val, 

så kommer jag nog att sova gott även med honom som kapten på skutan Finland. 

Både Haavisto och Stubb är liberala, kunniga politiker, så inte så stor skillnad

för Finland vem som hade blivit vald av de två. 

Stubb är bara mer impulsiv medan jag personligen i en rätt så turbulent

världssituation hade önskat att få en mer eftertänksam ledare. 

*

Större turbulens i mitt själsliv skapade dock Lightroom. 

Lightroom som är hemmet för alla mina bilder. Och som jag är lite väl slapphänt med

att backup:a. Eller jag gör det, men rätt sällan. Och nu hände det som jag vet att många

säger att kommer att hända. Inte OM det kommer att hända utan NÄR. 

Skulle göra en uppdatering i programmet och brydde mig inte om att ladda ner en

sista backup innan uppdateringen för det tar sådan plats på hårdskivan. 

(visste ju att jag hade sparat en backup för inte sååå länge sedan). 

Men så skulle jag då öppna Lightroom på nytt efter uppdateringen och...

...det visade sig att min senaste backup var "trasig". Gick inte att reparera. 

Så eftersom jag ändå på det sättet är lite noggrann så att jag alltid har de två senaste backup:na 

sparade så blev jag tvungen att ladda upp den föregående. Och den var från.....

.....sjätte december i fjol.

Med andra ord var alla mina bilder från över två månader puts väck. 

En del har jag sparat på andra filer i min dator, men de flesta är gone. 

Borta. Försvunna. 

Till all tur hade jag nu inte fotat något alldeles fantastiskt och oersättligt. 

Inga resor, inga once-in-your-lifetime-bilder, inga bröllop eller annat som är

lite utmanande att ta om. 

(och då jag fotar åt andra så sparar jag också originalen direkt på extern hårdskiva, 

nu var det bara mina privata just-for-fun bilder som försvann). 

Så ingen katastrof direkt, mest bara att det harmar.

Och en bra påminnelse att sådant här sker. 

Som sagt inte om utan när. 

Nu var det min tur. 

Och ja - jag har nu uppdaterat hur ofta jag skall säkerhetskopiera. 

NÄSTAN EN HALV LIVSTID

Jag måste börja med att erkänna en sak. Jag är inte speciellt romantisk av mig. 

Ändå känner jag en alldeles speciell romantisk vibration i luften just i dag. 

Idag, för 35 år sedan sade jag ett alldeles speciellt JA i en medeltida kyrka.

Utan en aning om vad som komma skulle. Och visst har det kommit en hel

del under dessa år. Ett par barn, en massa husprojekt, en separation som efter ett par år

blev en återförening och som det är nu en djup och innerlig kärlek-vänskap-totaltillit. 

Jag älskar att vakna, stiga upp och när jag öppnar sovrumsdörren höra ett glatt Godmorgon!

(en av oss är mer morgonpigg, om man säger så....)

Visst har vi haft våra ups and downs - vem har inte det under 35 år? 

Men nu finns det samma lugn som i en vintervit skog eller i en stilla sommarkväll vid havet. 

 

Låter det tråkigt? Inte alls - det är ett skönt lugn som jag uppskattar varje dag faktiskt. 

Jag kanske, som jag sade, inte är den mest romantiska människan på jorden, men 

jag fattar ju att vara glad och oerhört tacksam över all den kärlek jag fått till mig under mitt liv. 

På finska finns ett uttryck att man blivit hållen "som en blomma i handen", det vill säga

att ingen velat en illa, klämma åt, eller krossa en.  

Har bara mött ett ömt, snällt, respekterande och 

kärleksfullt bemötande av de personer som betytt mest i livet. 

Vilket jag bär i mitt hjärta hela tiden. 

*

Igår var jag med hela familjen och tittade på den fantastiska berättelsen om

Stormskärs Maja. Den åländska tonårsflickan som i medlet av 1800-talet mot sin vilja

blev bortgift till en fattig bondpojke utan jord att ärva. Men hur de, där ute på ett ödsligt

skär i den åländska ytterskärgården blev lyckliga, mötte motgångar, men övervann dem. 

Om det bara finns en chans att se filmen så gör det. Den är vacker, berörande och 

baserar sig ju på en sann berättelse. Och musiken. Så vacker. 

Musiken komponerad av Lasse Mårtensson 1977 (tror jag). Lasse Mårtensson var 

en strålande tolkare av hav och skärgård i musikens tecken. 

Och den här nytolkningen är guld! Musiken, orden - allt! 

Stormskärs Maja tolkning av Emelie Irewald

*

Min länk till Åland är från mina barn- och ungdomssomrar då jag och min familj 

alltid var där. Under många år hyrde vi samma stuga på en ö mitt i havet mellan Åland och 

Finland. Sista sommaren jag var där var sommaren då jag på våren hade träffat

mannen som jag skulle komma att gifta mig med. Jag hade haft en arbetsdryg vår

och försommar och när jag hade ett par veckor ledigt smet jag iväg till

vår Ålands-stuga. Mannen "hotade" med att komma efter mig med flyg. 

- Jep, jep, svarade jag! Ses i augusti! 

Och så vinkade jag av honom och styrde bilen mot Ålandsfärjan - m/s Gudingen hette den. 

Och den verkar tuffa på än mellan öarna i den Åländska skärgården. 

En eftermiddag när jag hade varit i bastun och stod vid stranden och sköljde schampot 

ur håret så snurrade en Cessna ettrigt över viken, och inte mycket senare gled det lilla

flygplanet in i viken och lade till vid vårt båthus, där mellan lilla roddbåten och 

den något större inombordaren. Och min tanke var - är det här på riktigt? 

Men ja, det var det. Han som skulle bli min man hade övertalat (och förmodligen betalat) en

kompis med flygcertifikat att "kasta honom till Åland" och resten är som sagt historia. 

Historien hade med största sannolikhet slutat på samma sätt även om denna lilla

flygplansincident aldrig skett, men det är ju onekligen en bra story! 

Hade nämligen redan på midsommaren innan insett (vi firade helgen på olika håll) 

att det var dumt val av mig. För kände hela midsommaren att jag var på "fel plats". 

Så ja, en liten lovestory så här Korallbröllopsdagen till ära. 

Och nu har jag varit bra mycket mer romantisk än jag brukar vara. 

Måste vara filmen Stormskärs Majas fel....

Heh! 

FINASTE LILLA HÖSTCYKLAMEN

 

Nu kickade den in. Vintertröttheten. 

Både mentalt och fysiskt. Fysiskt mest för att jag åkt på halsfluss, 

men den mentala biten är på nåt sätt jobbigare för den är så 

återkommande varje år den här tiden. Värst är det dagar som

de som varit rådande nu ett tag. Mulna, mörka dagar, kring noll grader. 

Det är bara fult och råkallt och halt. 

Nog klagat! 

På mitt soffbord har jag en liten fin höstcyklamenknöl som 

legat där på sitt fat sedan oktober och från slutet av november 

levererat blomma efter blomma. Den är så outtröttlig så jag skäms

nästan lite över att vara så vinternegativ själv. 

Känns vääääääldigt långt till vår och det där med att så och

plantera ut sommarblommor, och ändå är det det jag tänker på. 

Lika knasigt att fundera och planera det nu som om man skulle börja

planera julen i augusti. Men jag vill. Drömma mig till sommaren. 

Lite grann i alla fall. 

Aldrig bläddrar jag lika ivrigt i trädgårdsböcker som under

dessa oxveckor i januari och februari. 

 Det är något med detta dagdrömmande som är så skönt. 

I dessa drömmar finns inga ogräs, eller larvangrepp. 

Inte sniglar heller. Eller störtregn. 

Till och med komposten doftar gott. 

Kanske det egentligen är ganska skönt att befinna sig i den 

där drömbubblan ett tag? 

Tror jag gör det. 

VINTERMAT AV EN FUL FISK

Det hade varit kallt rätt länge och jag hade varit sjuk en tid

men var redan på bättringen, men inte så att jag kunde gå till skolan. 

Istället fick jag följa med min mamma till hennes jobb och roa

mig med att stämpla med olika stämplar som fanns där på

kontoret och knåpa ihop långa halsband av gem. 

När vi skulle åka hem valde mamma bussen "åt fel håll", dvs in

mot centrum istället för hemåt strax utanför stan. 

- Vi skall till saluhallen och se om de har fått någon lake redan, sade hon. 

*

När jag igår stack mig in i en fiskbutik fick jag denna flashback till barndomen 

då jag såg de där fula, men ack så goda fiskarna ligga där i disken. 

Så idag blev det laksoppa hos oss. 

Jag minns inte hur den tillreddes då jag var barn, men det minns jag att det

kokades en slags buljong på fiskrenset och att levern stektes i rikligt med smör. 

Nu frågade fiskhandlaren om jag ville ha med huvudet och levern på den 

flådda laken. Tvekade en sekund innan jag nickade - Absolut! 

Mindes att jag i samband med en kurs på Svartå slott ätit en gudomligt god laksoppa

och då fått receptet, vart jag nu hade lagt det...?

Men jag hittade det! Och nu får det landa här på bloggen så att jag hittar det

nästa gång jag blir sugen på laksoppa. För det här blir bara så galet gott! 

Lite pyssel med att fixa till en egen consommé, eller mer rejält - egen fiskbuljong. 

Men det steget är alla gånger värt att ta istället för att ta till fiskbuljongtärningen. 

Så här gör man: 

(Be att de flår laken i butiken för det kräver lite övning och en del styrka 

att få den flådd. Man kan också be att de filear den, men be att få med 

huvud, ryggraden och levern). 

Köp hem en rejäl lake - räcker för 4 pers. 

Eller ta två mindre - den här soppan vill man inte skall ta slut för tidigt! 

Jag valde att filea fisken själv - kunde ha blivit bättre att låta proffsen göra det, 

men det gick. Och i soppan ser ju ingen hur undermåligt jag behärskar fileringskniven...heh! 

Finbitarna, som jag skurit i munsbits stora bitar 

läggs åt sidan i kylskåpet, liksom lak-levern i väntan på själva sopp-kokandet. 

Skölj både levern och fiskrenset väl i kallt vatten. 

Sedan börjar vi med att laga consommén. 

Skala och hacka grovt 1 lök. 

Dela också grovt 1 fänkål. 

Fräs dessa i en kastrull i smör och lägg efter ett par minuter i

fiskhuvudet och ryggraden. Renset liksom. 

Fräs ännu ett par minuter. 

Häll över ca 3 dl vitvin och låt puttra någon minut. 

Häll sedan på kallt vatten så att fisken/grönsakerna täcks helt. 

Ha i några (jag hade i åtta, ish) vitpepparkorn och ett

lagerblad. Låt allt koka upp, sänk sedan värmen och låt sjuda

på låg värme i en timme ungefär. 

Sila bort allt och låt den färdiga consommén stå i sin kastrull tills 

du börjar med själva soppan. Den här smakar inte så mycket än men salta inte

i det här skedet. 

När du är redo att börja tillreda själva soppan så skalar du potatisen

 (hade i 6 normalstora potatisar) 

och skär i skivor eller bitar - smaksak. 

Skala och skär en lök i små bitar. 

Fräs både lök och den råa potatisen i en rejäl klick smör någon minut. 

Häll på ett par dl vitt vin och låt koka en stund innan du häller på 

consommén. Hacka en kruka dill och ha i den också. 

Låt allt koka tills potatisen är mjuk. 

Häll i ca 4 dl grädde och låt koka vidare ännu ca 10 minuter. 

Under tiden kan man börja steka levern i ganska rejält med smör

i en stekpanna så att den får en fin stekyta. Krydda med salt och peppar. 

Sänk värmen och låt levern eftermogna i låg värme så den inte blir torr. 

Jag serverar själva levern skuren i tunna skivor på mörkt bröd, det finns ju 

de som inte känner sig helt bekväma med att äta lever så sätter inte det i soppan. 

Vill man däremot utmana sig själv (eller sina barn) att smaka på lever så är

lak-lever kanske det bästa att börja med! Mycket mild smak och ser mest

ut som hönsfilé. Och har nästan samma konsistens, fast mjukare. Inte så trådigt. 

När soppan kokat ett tag med grädden tillsatt så häller man fisken i. 

Lake tar lite längre tid än andra fiskar att bli klar, men som den torskfisk den är

så håller den ihop bra. Nu smakar man av soppan med salt och vitpeppar. 

Det är just det som gör den här soppan så god att den är så "ren" i smaken. 

Inte en massa kryddblandningar hit och dit. 

Å andra sidan är det väldigt få saker som inte blir goda om det tillreds med

smör och grädde. Den här soppan är som bomull för gommen. 

Lite pyssel, men så värt det! 

Och en alldeles ypperlig rätt när man vill ge den där vintermaten en liten eloge. 

Lake fiskas enligt tradition mest på vintern. Det är en torskfisk som vill leva i 

kalla vatten och därför är bottenlevande största delen av sitt liv. Den är också den

enda torskfisk som lever i sötvatten. Men så här på vintern så stiger den 

upp, nästan till ytan för att leka. Och är därför enklare att fiska än under andra årstider. 

Nu är jag så mätt, så nöjd och har både delat med mig och sparat för mig själv

det godaste receptet på laksoppa jag vet.