VITLÖKSSKOTT OCH TRÖSTMAT

 Det är den tiden på året då det mesta man har i sina skafferi börjar visa

tendenser att vilja växa till sig och främst syns det ju bland lökarna

och potatisen som glatt skjuter skott där i sitt mörka, svala skafferi. 

Det finns förstås mängder av olika sätt 

att använda bort sin våryra vitlök på, och till det här behövs inte så mycket

vitlök att det nu nämnvärt skulle minska på antalet skottskjutande vitlöksklyftor, men fick en 

akut längtan efter just den här dressingen, så den blev det. 

Receptet är från kokboken Annas mat från 1997.

N O B I S D R E S S I N G

1 st kokt 3-minutersägg

2-3 tsk  vitvinsvinäger

1 tsk ljus dijonsenap

2 kryddmått salt

1 kryddmått mald svartpeppar

2 msk finskuren gräslök

ca 2 dl olja (inte olivolja)

1/2 pressad vitlöksklyfta

Det viktiga är att ägget faktiskt är kokat i exakt 3 minuter. 

När vattnet börjar bubbla så sätter man i ägget och kastar sig över

timern. Låter petigt men det blir bäst så. 

Ägget skall vara verkligt löskokt. 

Gröp ur ägget med en tesked direkt ner i en skål

(eller matberedare eller mixer). 

Lägg i vinäger senap, salt, peppar, gräslök. 

Mixa eller vispa hårt. 

Droppa sedan ner oljan i en tunn stråle medan man

fortsätter mixa/vispa. 

Ha i den pressade vitlöken och vispa ett tag till. 

Såsen blir rätt tjock och håller sig minst någon dag i kylskåpet. 

Vill man ha en tunnare sås, som till en sallad tex så späder jag med

vatten som har en neutral smak. 

Jättegod till - nåh, det mesta. 

*

Första gången jag lagade denna dressing var till min äldre unges

studentfest. Bjöd på olika sallader och ört/vitlöksmarinerade grillade hönsbröst. 

Hade lagat en enooooorm mängd dressing, men fick hastigt fixa till lite då skålarna

började gapa tomma. Någon kommenterade senare att hon inte täcktes ta så mycket som hon velat, 

och en annan sade att han hade lust att slicka tallriken. 

I kylskåpet väntar en lite trött sallad som skall förgyllas med

denna fina dressing. 

Är det kväll snart? Kan vi äta snart? 

Ha en skön kommande vecka, som 

trots klockflytt till sommartid ser, och känns, 

synnerligen vinterlik. 

NÄMEN VA FAAAAAAN...

 ...det snöar igen. 

Tyckte att fjolårets kalla vår var ganska så utmanande för min själ och framför allt

för en hel del (läs alla) blomlökar som jag hade grävt ner i rabatten. 

Med en viss bävan ser jag att denna vår verkar ha lite samma tendenser och 

förutom att jag personligen är så  j ä v l a  trött på vintern så oroar jag mig 

en hel del över blomlökarna där ute i den våta, kalla jorden. 

Hittade en påse malt i skåpet, en påse som rätt snart skulle uppnå bäst före. 

Den måst man ju använda bort. 

Så det blev ett gäng sk. maltbröd. 

Passade på att göra en lite större sats av vilket det brev ett par "normal-stora" bröd, 

men också tre stycken mindre som kommer att bli perfekta till små 

uppskurna förrättsmunsbitar i sommar. 

(OM det nu blir någon sommar...eller ens vår...)

Men ja, det var i alla fall min fantasibild när jag bakade dessa. 

DÅ OCH NU OCH TIDEN DÄREMELLAN

Det finns en alldeles i särklass bra orsak att vardagsblogga. 

Efter ett tag får man nämligen ett härligt spann över tid om vad

man gjorde när. Till exempel. 

Gubben tyckte vi skulle behöva måla om stugan i år, 

i alla fall fönstren, varpå jag sade stopp och belägg - det är 

inte sååå länge sedan jag gjorde det. Under en del år var 

han, gubben, ju inte en så aktiv del av mitt liv, så det är

förståeligt att han inte minns riktigt allt. 

Men - bloggen ljuger inte, den minns. Och nu kunde jag "bevisa" när

det senast gjorts så ingen panik på den fronten. Taket skall dock

förnyas. Det är dryga trettio år sedan stugan byggdes, 

så helt klart läge för det i sommar. 

Tak och husgrund är det viktigaste att ta hand om. 

Men i jakt på "bevismaterial" eller främst ens ett inlägg då stugan senast målades

snubblade jag ju över en mängd inlägg som fick mig att häpna över hur fort

tiden går. Det var ju alldeles just nåt hände och så visar det sig att det minsann 

flutit tio eller mer år under broarna, och jag tycker att det var precis nyss! 

På bilderna ovan skiljer det fjorton (14!) år. 

Endast bordet är utbytt och det också så att det gamla bordet 

numera är vårt "verandabord" efter att jag hittade ett gammalt slagbord som 

fick flytta in i stugan. 

Och det gamla bordet som varit ute på verandan har blivit ett 

arbetsbord ute i lidret. 

Det som är smått märkligt är att jag tyckte ju att det var alldeles nyss jag 

målade soffan (som förresten införskaffades till vårt första gemensamma

nybygge 1990, så den var inte heller ny då den hittade sin plats här på stugan.

Minns när jag hittade pressglas-skålen på ett loppis för ingen peng alls, 

och tänkte att den är ju söt - att servera frukt ifrån. 

Och där är den än - år och åter år senare. 

Lampan är densamma, ett köp från Indiska då jag en kort tid jobbade där

för...22 år sedan. 

Kan hålla med om en vits som jag läste på något socialt medium häromdagen, 

gick ungefär såhär: 

"Någon uttalade sig om en händelse för tjugo år sedan och jag var helt att...

....ahh, vi talar 80-talet, innan jag insåg att det var 2003..."

*

På något sätt känns det ganska skönt att se att jag, trots ett visst inredningsintresse, 

ändå inte bytt ut allt med något års mellanrum - snarare har jag behållit betydligt 

mer grejer år efter år, årtionden efter årtionden, utan att jag egentligen tänkt på det. 

Vissa grejer har bara hittat hem, och valt att stanna. Kanske för gott. 

Och det är ju bara bra - absolut inget fel med det - är bara själv lite överraskad över

att så mycket hängt med i årtionden redan. Bara att jag själv tycker

att det var alldeles "nyss" jag skaffade det. 

Men det är väl så det är när man själv åldras. 

Det som förr var en kort tid, ett år eller så verkar alltmer bli

till att det som hände för ett decennium sedan, eller till och mer mer, 

var det man skulle kunna kalla "alldeles som igår!"

*

Alla borde vardagsblogga - det är en sann pärla på tillbakablickar i 

en alldeles vanlig människas tillvaro. 

Framtidens folkloristikstuderande - tacka mig - och alla er som orkar blogga. 

Heh. 

HJORTSKADOR OCH STUGBESÖK

Det var ju med en viss bävan och med tankar om ifall det alls är

lönt att anlägga en trädgård därute i skärgården med den stora

skogen som andra granne. I ett synnerligen tätt hjortområde. 

Och också i övrigt rätt utmanande växtplats. 

Ni vet, kallt, blåsigt, skuggigt, sur jord, nordligt läge. 

Alltså man känner ju hur en hel del växter skulle springa undan på sina

späda rötter av bara förskräckelsen - om de kunde, vill säga. 

Allt för att slippa bosätta sig i den här trädgården. 

Många känner ju redan till ämnet Trico Garden som skall hålla 

hjortarnas ivriga käftar borta från ätbart i trädgården och det har ju funkat

överraskande bra. Typ det sista jag gjorde innan jag packade ihop stugan

för vintern var att gå en sväng med sprayflaskan och dränka det mesta i 

Trico Garden. Osäker var jag dock om det skulle hålla dem på avstånd

en hel vinter. 

Men det såg rätt lovande ut. Mest orolig var jag för min idegranshäck. 

Jag hade lämnat två små idegransklot året innan oskyddade i det som 

skulle bli rabatter och de var totalt ner-gnagade. Visst, idegranen skjuter ju nya skott, 

men den är inte den mest snabbväxande så att mötas av en ner-tuggad idegranshäck 

på dryga metern var inget jag ville mötas av. 

Och den hade klarat sig. Visst hade ivriga hjortmular varit där och smakat lite, 

men lämnat resten i fred. Det enda de hade smaskat i sig var

några prydnadsgräs och det är ju ingen fara - de kommer igen. 

På tal om det här med hur man tänker på saker och ting från sin egen barndom. 

I min barndomsträdgård, som för övrigt var en ganska karg tall- och begsträdgård, 

växte det rhododendron. De blev med tiden gigantiska och som barn kunde jag

krypa in under deras grenar och ha en koja där. 

Men har alltså inte planterat 'rhodon' i någon av mina trädgårdar - innan nu. 

Här i skogsträdgården står ett par stycken och väntar på att få växa till sig. 

Och just idag när jag möttes av dessa städsegröna knoppiga typer undrade jag lite

varför jag väntat så länge? Kanske trädgårdarnas väsen inte förrän nu kändes 

välkomnande för en rhododendron. 

 

I övrigt kändes vårens knoppbildning rätt så långt borta. 

Det låg en tät dimma över havet, stundvis regnade det 

rätt ymnigt och det var så mycket snö kvar i skogen att jag 

vågade inte köra riktigt fram till stugan, utan fick lämna den ett stycke 

ifrån och kånka grejerna till stugan genom porösa snöhögar.

Våren kändes rätt så avlägsen, även om jag kunde

höra genom dimman ett sångsvanpar som trumpetande flög

över viken. 

Men det är faktiskt vårdagjämning i dag och Finland har för nte gången utsetts 

till världens lyckligaste land. Och bara för dessa faktum kan man ha ett visst 

överseende över att utsikten från stranden var smått...grått. 

VINDSTILLA, PLUS NOLL GRADER

Sitter i bilen, solen värmer och jag har plockat fram mina

nya solglasögon, de med styrka. Smältvattnet rinner längs vägarna. 

Klockan är kvart i tolv och radiorösten malar på med den långa väderrapporten, 

som tar en kvart.

- Vindstilla, plus noll grader...

Ler för mig själv. Tänk att en sådan liten mening kan kännas så vårig. 

Det blåser inte iskallt, och det är inte minusgrader. Inte riktigt plusgrader heller, 

men plus noll. Det utlovas ännu ett par kalla nätter, sedan ser det ut som om temperaturen

skulle hållas på plus dygnet runt. Det är vår! 

Kurvar via en plantbutik på vägen hem och kan inte låta bli att plocka

med mig en Helleborus. Det är en av min absoluta favoritblommor. 

Kan bara inte motstå dessa ljuvliga klockor! 

De julrosor som säljs till jul och är helvita heter på latin Helleborus niger, 

och de här som man hittar i handeln så här sen vinter/tidig vår är av sorten Helleborus orientalis, 

eller hybridjulros. De är ofta större och liksom robustare i sitt växtsätt 

och kan ha blommor i olika färger, med mer eller mindre rosa, vinröda, vita inslag. 

Dubbla och enkla. 

 

Det är lätt att bli förälskad i en Helleborus, men det är

en dam som inte trivs så himla bra inne i våra varma lägenheter. 

Sitt förnäma utseende till trots så trivs den här ute bara det 

nu inte blir riktigt, riktigt kallt. 

Eftersom det utlovats några minusnätter ännu så kommer jag att ta in 

"henne" till natten, men ut åker hon direkt på morgonen igen och 

blir det så som utlovats någon plusgrad dygnet runt, så får "hon" stanna ute. 

I vanliga fall skulle den nog klara någon minusgrad också, men 

i och med att jag köpt den idag och kommer från en skyddad 

miljö i ett växthus - om än svalt - så kan en riktigt kall natt bli

lite väl tufft. Bäst att "hon" mjukt får vänja sig vid friluftslivet, 

hur tuff "hon" än är. 

I sinom tid får "hon" flytta ut till landet och bli nedgrävd i rabatten. 

Tyvärr är inte jordmånen där riktigt lämplig för en Helleborus, 

De gillar kalk i marken, och min skogsträdgård är av naturliga skäl

rätt så sur, har ett lågt ph-värde. Men så otroligt fina

är dessa att jag tycker de är värda lite extra omsorg, så skall försöka

ge den en bra växtplats. En plats i lä, i kalkrik jord - inget som

sådär direkt finns att erbjuda i en skogsträdgård vid havet, 

men skam den som ger sig. 

Tills dess får hon vara primadonnan på min balkong. 

En riktig diva bland de mer anspråkslösa pärlhyacinterna. 

*

(Den här sorten heter förresten Helleborus orientalis 'Cinderella' och går

under det ljuvliga "produktnamnet" : Winter Angels - for garden & terrace).