VINTERSÅDD

 Nu är det inte så att jag skulle ha speciellt mycket att så och odla, men lite skoj

är det ju ändå att pyssla på med det. 

Förra vinter vintersådde jag för första gången, och det var en såpass lyckad

erfarenhet att jag tänkte testa på det i år igen. 

Så här i januari när det egentligen ännu är vaaaaansinnigt långt till vår och såtider så där

i stort så kan längtan bli smått olidlig. 

Och då kommer vintersådden in som en räddare i nöden. 

I fjol sådde jag sallad, några kålsorter, persilja och nåt till som jag nu redan glömt

vad det var. Och det funkade som sagt finfint - med minimalt arbete. 

Vad jag gjorde var att jag tog en sådan där genomskinlig plastlåda med lock och borrade några 

hål i övre delen av själva lådan (inte locket). Nu har jag ju min "växthuslåda" på balkongen under tak, 

så kunde säkert ha luftningshålen i locket också, men tänkte att om jag någon gång vill 

testa detta utan skyddande tak så finns det en risk att det regnar in och hela sådden blir för blöt. 

Burkarna jag sår i är plastburkar som det varit tomat, vindruvor eller annan frukt i och 

som har färdigt små hål i botten. Fyller med såjord, på med fröna och så 

toppar jag med vermikulit. Det går nog bra utan också, skulle jag tro. Har sått utan

vermikulit i tiotals år, men nu råkar jag ha en stoooor påse som jag i misstag klickat hem

för x-antal år sedan. Skulle väl köpa en liten påse, men klickade fel och ja...nu har 

jag vermikulit så länge jag lever med den något anspråkslösa volym jag

har på mina odlingar. Men ja...alltså, på med lite vermikulit - om man har. 

Och så tar man lite snö och "klickar på" Den lilla lådan in i den stora

och så locket på den stora och så är det bara att vänta. 

Nu har man liksom efterliknat naturen därute men med den skillnaden

att man kan lätt flytta plantorna sedan till sin tilltänkta växtplats. 

Och man slipper fjäska för de där små plantorna där på fönsterbrädet som

är lite för varmt, lite för mörkt, stundom är jorden lite för torr eller lite för våt. 

Jag är inte så bra på det där med att fjäska...heh. 

Först ut i år var kronärtskockan. Den tar ju lång tid på sig att växa till sig, 

och ändå kan det vara att den, på dessa breddgrader, inte riktigt hinner gå i blom,

så det alls blir några kronärtskockor att doppa i smält smör. 

Så jag tänkte testa med vintersådd för dessa. Vi får se vad det blir helt enkelt. 

Nu skall jag ta fredagskväll och slänga fötterna upp i soffan, tända ljus

och bara njuta. Har haft en vecka med mer att göra än känns helt okej, 

så veckoslutet tas emot med glädje! 

Gubben är och träffar sitt "gubb-gäng" så har helt en singelqvist-kväll. 

Hade köpt en fryspizza åt mig av ett nytt märke som såg hyfsat god ut. 

Glömde dessvärre den framme ett par timmar...och så när jag äntligen kom 

åt att sätta den i ugnen så blev det...äh, jag vill inte ens tänka på det - bara

rena rama pannkakan. Så jag ringde efter en pizza från den lokala

pizzerian här i byn. Så NU är det så fredag det kan bli! 

FRIVILLIG AVSKALNING

Minns inte riktigt när jag insåg att det här med att begränsa sig är en slags "styrka". 

Att välja bort istället för att välja till. 

Märker bara att jag ofta verkstäder detta i mångt och mycket av det jag gör, köper

eller väljer att ha. Jag tilltalas av tanken om minimalism, men min smak är inte fullt så

avskalad som då man får en bild av minimalism framför sig, men jag skalar av

rätt friskt utan att bli så där "asketisk med raka-linjer" i vardagen. 

Jag kanske borde kalla det frivillig avskalning? 

För mig tror jag att det började med kläder faktiskt. Är ju inte speciellt road av mode,

men helt immun är väl inte jag heller. Men över tid har det nu förädlats en färgskala i

min garderob som är  m y c k e t  avskalad. Har faktiskt bara kläder i färger som jag gillar. 

Och de färgerna är svart, grått, grönt, beige, vitt, naturvitt, brunt/orange och lite puder-/ gammelrosa. 

Och när jag kollar så är det de samma färgerna jag har i min inredning. 

Här hemma lite mer vinrött, och på stugan mer grönt och brunt. 

Denna avskalning har hänt egentligen utan att jag tänkt på det "i färger" utan mer att jag 

gjort mig av med saker, grejer, kläder jag inte längre trivs med och på det sättet har

min "färgskala" utkristalliserats och allt onödigt rensats bort. 

Så även om hemmet definitivt inte är minimalistiskt på något sätt så känns det ändå

städat och rensat för att färgskalan är så enkel. Och att välja bort är väldigt befriande. 

Nu har ju jag valt en dov naturfärgskala helt bara av den orsaken att jag gillat de färgerna 

sedan jag var barn. Gillar man färgerna gul-knallblå-cerise så är det ju samma sak. 

Ta bort allt det man inte gillar! 

Eller om man gillar allt - så kan man ju ha det kvar - förstås! 

Det är också ett val. Men i mitt liv och min vardag skulle jag uppleva

det stökigt och inte ge den rofylldhet som jag vill uppleva i min omgivning.

Här tror jag också det här med om man är introvert eller extrovert spelar in. 

Introverta trivs oftare med en mer avskalad, sober färgskala medan 

extroverta gärna tar i med den mer färgsprakande färgpenseln...*)

Och där - efter en galet lång åsnebrygga - kommer jag till det här med att 

välja tema för sommarblommorna. 

Nu låter det ju lite överdrivet, kan man tycka. Man tar lite blommor här, 

och så lite från torget, och det man fått av svärmor och ja...om man trivs med 

denna kakafoni av färger och sorter och stilar så är det ju rätt. 

Men om man inte tycker att det är så där fasligt snyggt så tänker jag att 

tänka i temafärger inte är så tokigt. Och sommarblommor - det är väl få saker som

är så förgängliga men ändå så synliga den tid de är -som just sommarblommor. 

Har själv haft några år nu ett ganska mörkt tema på mina växter. 

Det har varit svarta penséer, mörka bladväxter. 

Och jag vill gärna att mina sommarblommor också skall passa in då sommaren

går mot höst med de nyanser som då dyker upp i naturen. 

Så i år kommer jag att ha färgtema rosa/laxrosa/blekorange

Rosa för att jag tycker om det, och för att det är så fint till alla

de mörkbladiga mångåriga växterna jag har i trädgården. 

Laxrosa för att det är en färg som spänner över en ganska stor

båge, från blekrosa till nästan orange. 

Och där tar blekorange över och välkomnar soliga sommardagar

likaväl som sensommarens dova mustighet. 

Men när jag avskalar så här så behöver jag inte heller i vår ta ställning till 

de blå blommorna, eller de röda, eller de knallgula, eller de röda. 

(Eller jo, jag kanske behöver lite vinrött för att få lite djup i färgskalan, men

det är å andra sidan mycket sådant jag har i de perenna växterna). 

Så här tänker jag om frivillig avskalning. 

Less is more. 

*) Lyssnar på den bedårande podden rödavitarosen, med Victoria Skoglund från Zetas och

Jenny Strömstedt, journalist och programledare på svensk tv. Och i avsnittet där de smått

"kom ihop sig" om hur man definierar begreppet "tivoli" i blomsammanhang kom jag att 

tänka på att Victoria nog tänker mer som en introvert 

medan Jenny är mer åt det extroverta hållet. 

Och så kan det vara att är man mer lagt åt det introverta hållet 

så är "less is more" just det man tycker är lagom. 

Medan en extrovert själ behöver lite mer för att det skall vara ja, lagom. 

*  * *

Och ännu. Gällande kläderna. 

Numera tar det mig noll tid att välja kläder på morgonen.

För med en så avskalad färgskala så kan jag välja kläder med

ögonen stängda och det blir ändå hyfsat bra! 

Och det är fasligt skönt! 

 

EN SISTA KNUT PÅ ÅRET SOM VAR

Eftersom jag är en glad fotograf och en ivrig slitare av tangentbord,

så har det under de senaste åren blivit så att jag knutit ihop året som

gått till en bok. I år blev det så att boken ramlade in i postlådan då

jag inte var hemma och då jag kom hem möttes jag av ett uppslitet emballage 

och en gubbe som satt nöjd (i mitt soffhörn) och bläddrade i boken. 

- Det här kommer att vara så värdefullt i framtiden. 

Nja? Kanske det, möjligen kommer barnen att tycka att det är skoj att kunna bläddra 

tillbaka i åren, i vår vardag. Men framför allt har jag själv fasligt roligt då

jag fotar och då jag får skriva. Och - jag skall inte sticka under stol med att det är

tusen gånger mer tillfredsställande att se sina bilder tryckta på bra papper än

att nu och då bläddra i dem på maskin. 

Vad skriver jag då? 

Jag delar upp mina årsböcker - överraskande - i månader, då blir det liksom ett eller två

textstycken per månad. Ibland fler, beroende på vad som hänt den månaden. 

Det är inte som en dagbok, utan mer som en slags påminnelse om händelser både 

inom familjen bara, men också mer globalt. 

Alltså kan jag under samma månad skriva om längtan till våren, och vad jag tänkt 

göra i trädgården detta år. Men också skriva om kriget i Ukraina, vad det väcker för känslor. 

För om något år kommer det att vara hjälp för minnet - att minnas. 

Man behöver inte skriva ut allt, bilderna väcker också minnen till livs. 

Jag satsar lite på mina årsböcker. Det har ju blivit några nu redan. 

Tänker att har jag ändå satt såpass mycket tid och energi på att fota och att skriva texter 

till så vill jag att slutresultatet skall vara faktiskt lite lyxigt till och med! 

Jag använder mig av ett företag som heter Blurb. 

Jag har enbart och bara varit nöjd med deras kvalitet och service. 

Man laddar ner ett program som heter "book wright" och väljer där

storlek på boken, papperskvalitet osv osv. 

Jag har testat andra fotoboksproducenter också men denna har varit i 

bästa kvalitet/prisklass för mig. Också det faktum att man kan ha boken

under arbete under hela året (kanske andra också har det?) är för mig en fördel. 

Eftersom mina årsböcker har landat i en egen layout som jag tycker om 

så har jag i programmet fixat till så att jag kan välja min egen layout bara med

ett snabbt klick. För att hitta en för mig fungerande layout så bläddrade jag i 

kokböcker, i inrednings- foto- och trädgårdsböcker för att känna efter hur jag

vill att mina böcker skall se ut. 

Numera har jag mycket sällan mer än tre bilder per sida för att det inte skall bli 

plottrigt. Eftersom jag ändå vill ha en hel del bilder med, så har böckerna en tendens

att bli rätt så tjocka. Men det är också en slags lyx. 

Tjockt papper, många sidor, tyngd i boken. 

För att få den där "riktig bok" känsla så lägger jag också till några tomma

sidor i början och i slutet av boken. 

Det heter kanske försättarblad, har inte helt koll på det, men 

eftersom jag har färgade blad som markerar ny månad, så använder jag tomma

blad med samma färg och så har jag ännu en vit sida där jag upprepar

titeln och mitt namn från pärmen. 

Lite onödigt kanske men ger en genuin känsla åt boken. 

Jag brukar välja ett papper som heter Mohawk Superfine Eggshell, ett papper

som är nästan som ett akvarellpapper, fast med lyster. Jag tycker mer om de dämpade tonerna

som pappret ger åt bilderna. Men vill man ha glansigt så skall man nog också

välja ett lite tjockare papper - det är värt den lilla satsningen. 

Jag gör mina böcker stora, Large Landscape heter modellen, och får lite 

coffee table book-känsla. Jag har gärna mina årsböcker framme så man

får bläddra i dem, nämligen. 

Oj oj...det blev visst ett lite längre inlägg än jag tänkt mig. 

Men jag tycker man gott kan ge sina bilder - och sina nerskrivna tankar -

en liten lyxig förpackning. 

Ha de gott! Jag skall nu invänta den äldre sonen som lovade

ta över i köket och bjuda på en smarrig torsdagsmiddag.

Bara för att januari är lite deprimerande. 

 

SMÅTT TUDELAD

Så här är det nu bara då man bor längs kusten. 

För en vecka sedan var jag och fotade i underbart krispigt

vinterväder med snötyngda grenar och en kyla

som gav vinterrosor på kinderna. 

Och i dag är det rejält på plus, det regnar, och har regnat i dagar, 

så snart är snön borta om det fortsätter så här.

Vilket det ser ut att göra...

Jag skulle väl vara felvaccinerad om jag inte skulle tycka att

minus tio grader, skygg vintersol och snö skulle

vara det absolut vackraste? Och ett sådant vinterväder gillar

mina perenner, mina blomlökar som ligger i jorden och 

inväntar våren. 

Så blir det då milt och snön smälter, det blir blött. Det 

avskyr lökarna där i jorden. De ruttnar bort innan de fått 

ens en chans till att blomma ens en endaste vår. 

Däremot gillar endel av mina övervintrande växter när

det är lite mildare. Växter som bor ute i kruka, både här hemma

på balkongen, och på stugan där de finns både ute och inne i kallt

förråd. De har ju en lite större chans att få återuppleva en ny

vår och sommar om det inte är så kallt i långa perioder. 

Så ur den där trädgårdsmästarjaget är jag tudelad över vilket

vinterväder jag föredrar. 

Esteten och fotografjaget har en klar favorit. 

Och det är inte regn...

 

VARDAGEN IGÅNG

Skönt med vardag, även om flunsan lagt en del

sordin på hur glättigt och glammigt det varit under nyår 

trettondag. Svettigt och dammigt är kanske närmare sanningen...

Men efter att febern släppt var det fasligt skönt att ta kameran och 

gå ut en sväng i det vackra vintervädret. 

Nära där jag bor nu finns Träskända Gård med en härlig park som

består av en del landskapspark i engelsk stil och en skogsdel. 

Det är en av mina favoritplatser att tassa runt i. 

Den här gången hade jag en kompis med mig som ville bli fotograferad,

då hon behövde porträttbilder till diverse olika ändamål. 

Hon hade tagit med sig sin bedårande vackra hund. En mycket sympatisk 

hund dessutom. Det är förresten intressant, jag som hela mitt vuxna liv

haft hund, har inte det minsta hundfeber efter att min Aida 

tassade till sällare tassemarker för ett och ett halvår sedan. 

Men att fota porträtt, det är inte min grej - jag tycker det är så svårt! 

Inte att fota i sig, för kameran den kan jag ju utan och innan, men att 

liksom få människor att posera. Och gärna posera rätt. 

Jag har aldrig varit någon poserare själv så har inte ens från egna 

erfarenheter något att dela med mig. 

Till all tur är min väninna synnerligen "självgående" så det blev nog 

helt fina bilder ändå. 

Att fota är ju dessutom en slags terapi och aktivt varande 

i stunden för mig. Med kameran över axeln känner jag att jag har 

lättare att stanna upp för att kolla in detaljer, ta en stund att hitta

en komposition som tilltalar. Beundra landskap och detaljer. 

En annan väninna skrev för en tid sedan en artikel om kraftgivande fotografering

som jag översatte till svenska. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, 

innan jag började översätta texten, men förstår det så väl att det finns - och att det behövs. 

Just det där meditativa i att fotografera är otroligt kraftgivande för mig. 

Därför går jag gärna ensam på mina fotoutfärder. 

Eller med någon annan fotograf, för det är lätt hänt att jag försvinner in i någon 

slags fotodimma och märker knappt sällskapet. 

Vilket jag ju förstår att kan vara smått störande, om någon tänkt sällskapa med mig. 

En annan fotograf förstår bättre. 

Kanske det är därför jag aldrig riktigt känt porträttfotograferandet som min grej. 

Är gärna social då jag inte har kameran med, men att kombinera kamera och

socialt babbel är utmanande och inget som kommer naturligt för mig.  

Kanske jag borde ha en poseringskunnig assistens som skulle babbla med

personen som skall bli fotad, medan jag bara kunde knäppa bilder ;).