SJÄLVSTÄNDIGHET OCH MINNEN

Finns det något mer finskt än granar, tallar och en insjö? 

Och en björk, fast så här vintertid är den lite - avskalad i sin framtoning.

Det här är utsikten från vår lägenhet, och en av de mest vägande skälen

till att det blev en lägenhet för vår del. Har inte ångrat en sekund! 

Och inte heller tröttnat på utsikten. Inte ens en smått grå decemberdag. 

Om ni undrar vad dessa streck på isen är, så hände något med isen då

pumpen som skall hålla vattnet öppet nere vid vinterbadsvaken intill vår strandbastu

startades. Dessa streck spred sig över hela sjön. Såg helt galet ut. Antagligen bildades det 

någon form av strömmar (?) som gjorde att det kom vatten upp på ytan. 

Isen är ännu alldeles flortunn. 

Det är Finlands självständighetsdag idag. Med tanke på vad som pågår i

Ukraina tror jag varenda kotte i Finland tänker lite mer på vad denna dag verkligen betyder

än man gjort annars? Vi har ju liksom också känt av den tokiga ryssen, om man säger så. 

Firar dagen ensam hemma, utan desto större riter. Har till och med lite 

vardagligt bestämt hem pizza, för det är ju så himmelens tråkigt att laga

mat åt sig själv. Så jag gör inte det. 

Däremot skickade lillungen en bild på hur de där i sitt gemensamma kök

med de andra hyresgästerna (det är ju några ungdomar som tillsammans hyr ett

egnahemshus) förbereder självständighetsdagsfirandet med risgrynsgröt, tända ljus,

filmen Okänd soldat (som sänts på TV varje sjätte december 

så länge jag kan minnas) och glögg. 

Glögg! 

Jag borde nog ha någon kvarglömd flaska från i fjol i något skåp. 

Och visst fanns det! Och så gräver jag fram mitt glögg-glas, 

tar det med ut på balkongen och tittar en stund på det där, 

i denna tappning något urbana national-landskapet. 

Lite motstridigt med tanke på mitt förra inlägg då jag osade på om all världens onödiga

prylar här i världen så inser jag att det nog sitter starka minnen i grejer också. 

Min glöggmugg - finns bara en kvar av ursprungliga sex stycken - är en kär

julpryl. Eller kanske mer vinterpryl, för jag dricker gärna en vin chaud från den

under kalla vintermånader. Det måste ha varit i början av 1990-talet, för jag hade redan 

ett eget hem, ett nybyggt stort hus som var lite tomt på grejer. Jag var med min

mamma till ett köpcentrum här i Esbo, numera ganska nära där jag bor. 

Minns min hänryckning och totala förälskelse då jag såg dessa glögg-glas. 

 

Min mamma tyckte väl att jag inte skulle köpa dem just då och där - kanske hon insåg en

potentiell julklappskandidat i dem, men jag ville ha dem

nu-nu. Som NU-NU. Kanske representerade de den lite gammaldags stilen som 

då hade börjat utkristalliseras att bli min stil, och som jag inte någonsin kom att överge helt. 

Med åren har den kanske blivit mer rustik, mer raklinjad, men lite snirkligt kan man behöva? 

Glaset är flortunt, som isen på sjön, så det är nog försvarbart att 

fem av dessa har gått ett tragiskt öde till mötes, men än finns ett glas kvar. 

Och med den en hel del minnen från trettio år. 

Sparade rätt länge metallkopparna, med den fåfänga tanken att jag skulle

hitta glas som passar, men det gjorde jag aldrig och så vid någon flytt insåg jag 

att de nog inte längre skall fylla mina skåp. Så kvar blev denna ensamma. 

 Den må vara udda, men bär på en massa jul- och vinterminnen. 

Undrar om inte den spökat på både ett och annat foto här i bloggen under årens lopp. 

Nu skall jag ta och fylla på mitt glögg-glas, sätta mig i det där soffhörnet

och glo på någon film. Blir inte en krigsfilm - jag har minsann sett på 

Okänd soldat i mina dar, men på det sättet kan jag tycka att det är bra att den

sänds i repris, för det finns alltid nya generationer som behöver bli 

påminda om vilket elände krig är, vilken uppoffring de som måste

försvara sitt land gör. De skall aldrig glömmas bort. 

Slava Ukraini! 

ANDRA ADVENT

Det är förmiddag, andra adventssöndagen, och jag tassar ännu omkring i min pyjamas. 

Ingen bråttom någonstans. 

Ute faller det små snöflingor. 

Hyacinterna har slagit ut och fyller hela hemmet med en

svag doft av jul. Jag tänder mina adventsljus och sätter på lite julmusik,

den där samma som jag kört med hela veckan nu. 

Stilla pianoklinkande i bakgrunden. 

Inga ord, inget tjo och tjim - de sångerna kommer väl sedan närmare

självaste julen. Antar jag? 

I morgon skall jag åka efter den sista julklappen från ett av postens

utlämningsställen. Det är en bok om sjöfåglar till gubben. 

Även de övriga julklapparna har jag i år skaffat via nätet för att jag

för varje år avskyr mer och mer julkommersen i butikerna. Stora köp-

center har jag undvikit redan i många, många år. 

De ger mig helt enkelt ångest. 

Att julen närmar sig märks på att paketen man beställt landar i 

postutlämningställen lite här och där. Allt längre bort. 

Och ett av mina paket skulle jag hämta ut på en post i samband med en

återanvändningscentral - Finlands största faktiskt. Läser på deras sida att 

den är totalt 7000 m2, av vilka 3000 m2 är själva butiksytan. 

Vilket betyder att där finns 4000 m2 lagerutrymme där grejer är lagrade på varandra,

tätt, tätt. Ganska så tätt, tätt är det också i butiken. 

Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt att man återanvänder och att 

någons "skrot" är någon annans "skatt", men den mängden grejer, som någon

vill bli av med är hisnande! Och det ger mig nog ångest det med. 

Nu är ju säkert hälften av mina möbler här hemma gamla och grabbarna mina

har minsann under sina studie-budjet-år frekvent besökt återvinningscentraler. 

Isynnerhet min äldre som bodde i en studentby - granne till en annan 

stor återvinningscentral - hade nog alla möbler utom sängen från den platsen. 

Så återanvändning är bra! 

Ändå blev jag överraskad över min starka reaktion över mängden

grejer. Allt kan ju inte hitta ett nytt hem, en människa som vill ha just

det där härliga semesterminnet från Mallorca 1976? 

Hittar en artikel om dessa återanvändningscentraler, och det besannar mina

tankar. Av allt det som hämtas till dessa centraler är det bara dryga hälften som 

är "helt och rent" nog att ens komma till försäljning. Hur mycket som 

förblir osålt och på det sättet ändå till slut hamnar på soptippen hittar jag inga uppgifter om. 

Men specifikt denna central besöks av i snitt tusen (!!!) personer per dag. 

Både sådana som hämtar grejer dit och sådana som köper grejer därifrån. 

Så behovet av en sådan central är ju obestridbar. 

Ändå blir jag beklämd över denna mängd grejer! 

Och allt detta har redan en gång stått i en butik och pockat på att bli

uppköpt. Läser vidare; varje år säljs det i dessa butiker (i huvudstadsregionen finns

det sju butiker) 2,7 miljoner grejer. Utöver det doneras det 1,4 miljoner prylar. 

Varje år. 

Tänk!

STILLA KVÄLL

 

Arbetsveckan har varit arbetsdryg, vilket dessa årets sista veckor är i min bransch. 

Men upplever att jag har full kontroll över läget och är inte ens speciellt stressad. 

Inte på det där sättet som inte är bra för en. Taggad och allert, men inte sönder. 

Känns bra att dråsa ner i soffhörnet! 

Eftersom jag nu är 'ensam hemma' då gubben yrar runt på världen är det bara jag och 

julförberedelser bara för mig, med mig och av mig som gäller. 

Inte för att det nu avviker speciellt mycket från andra år, för som jag skrev innan så 

har väl det här med julpynt de senaste 35 åren liksom legat på mina axlar, men i år

i denna 'bara-jag-adventstid' är det verkligen bara för mig själv jag gör saker. 

Föga överraskande är det växterna som spelar första fiol. 

Älskar ju amaryller men i år har jag inte skaffat mig mer än en lök, och 

den blommar redan nu. En spindelamaryllis. Namnet till trots är den elegant

och vacker som bara den! 

Tycker att det är synd att det så här närmare jul inte finns mer spännande sorter att 

köpa som uppdrivna. Det är den klassiska bulliga vita och den grannröda. 

Inte ens av de där djupt vinröda vill man hitta i annat än snitt. 

Hyacinter har jag alltid mängder av. Och fyller på efter hand som de blommar ut 

längs adventsveckorna. Om detta hushåll nu inte fylls av doft av pepparkakor och 

andra juldofter så skall det dofta av hyacinter. I veckorna fyra! 

Och så det som jag njuter otroligt mycket av i min stilla kväll är

att leta fram julmusik, fast gärna då instrumental och 

då av den mer stillsamma sorten. Som är men inte tar plats. 

Och bara sjunka in i en skön fredagskväll som består av skymning, tända ljus, 

pianomusik och hyacintdoft. Ett glas mustigt vin och skamligt god ost från 

julmarknaden för en vecka sedan. 

Vad mer kan jag behöva? 

PÅ JULMARKNAD FRÅN BRUK TILL BRUK

Jag har ett stort gap i min julmarknadserfarenhet pga mitt tidigare jobb. 

Under åren i blombutiken var det så stressigt dessa veckor innan jul att jul-

marknader och julkonserter var lite sådant som jag insåg att jag får gå på när jag

blir pensionär. Eller byter jobb. 

Nå, det blev ju det senare, men inte för att min iver att gå på julmarknader

ökat speciellt mycket trots det. Och jag vet egentligen inte varför. 

För det är ju trevligt att besöka julmarknader. 

Min kompis och jag styrde denna gång till Mathildedal bruk knappa två timmar 

från Helsingfors västerut. 

Har besökt (läs kört igenom) det gamla bruket under somrarna nu och då. 

Men en gammal bruksmiljö kan väl inte bli en bättre fond för julmarknad! 

Lämpligt inför helgen hade det snöat lite snö så det utlovades lite ljus 

även på marknivå. Inte bara novemberbrun jord. 

Och visst är bruksmiljöerna alltid fina, men när man ordnar en 

julmarknad så kunde man ju ta och satsa lite. Det där pyttelilla

till för att få det riktigt fin. Lite mer ljus-slingor. De är ju ändå av LED så

tar inte ens så mycket ström. Och även om de flesta ser lite besvär för

att få sina försäljningsstånd fina och lockande, så finns där tyvärr en 

eller annan försäljare som inte alls anammat det här med estetik och 

drar ner på julstämningen så det gör ont i julnerven hos en estetiker. 

Av förståeliga skäl har jag inte riktat min kamera mot de försäljarna som 

lägger fram sina försäljningsgrejs i plastlådor (!). Lådorna är förvisso helt klart 

praktiska att transportera något i, men jag skulle aldrig någonsin köpa

något alls av en försäljare som inte ens försöker få det vackert och passande

i marknadens tema. 

Jag kan bli helknasig också över dammsugspåseförsäljare på 

höstiga skördemarknader. 

Ugh! Jag har talat! 

Däremot vill jag lyfta fram en synnerligen skicklig kransbinderska. 

Jag har ju själv, som sagt, någon liten erfarenhet att binda kransar och

brukar ibland binda mina egna kransar, men i år har det inte blivit av. 

Så när jag fick syn på dessa kransar slog jag till. 

Blev och talade med binderskan och hon berättade att hon numera är

pensionär, efter 40 år i blombutiks/trädgårdsbranschen, men drygar ut kassan 

med kransar till jul. 

Och fina kransar hade hon! 

Det var först när jag kom hem som jag märkte att de här kransarna

inte var bundna på en halmstomme, vilket är vanligt för att få

den jämnt runda och fylliga. De här var ett fantastiskt

hantverk! Men så fanns där ju också tiotals år av erfarenhet bakom. 

Imponerande av den lilla tanten med rullator. 

Hatten av och djup bugning för hantverket som syns

bäst när man vänder på kransen och kollar baksidan.

Det är där yrkeskunskap och -stolthet syns. 

Sedan blev det att ta sig till följande bruk, Fiskars bruk. 

Eftersom jag är smått förtjust att välja småvägar istället för att ta

den snabbaste versionen, så blev det att vi körde

längs smala och ställvis rejält hala vägar från Mathildedal till

Fiskars. Förmodligen var vägen vi valde på sina ställen en

gammal vägsträckning som kurvade genom odlingslandskap

och skog från det ena bruket till det andra. 

Skall lägga vägen på minnet, för där kan finnas fina foto-ställen

framåt våren när de gamla knotiga alléträden som fanns kvar här och 

där börjar sin lövsprickning. Och när hagarna fylls av betande djur. 

Men julmarknader var det ju nu det skulle handla om! 

Längtan till våren tar vi senare! 

Jämfört med Mathildedals julmarknad så hade Fiskars lite mer

matnyttigt, om man säger så. Med tyngdpunkt på  m a t . Och så fanns "min" ostleverantör där.

Mannen som säljer den godaste parmesanosten jag någonsin

smakat på. Och jag har minsann ätit parmesan i mina dar...

Men även här i Fiskars var min kompis och jag rörande eniga över att det kunde ha

varit lite mer belysning, alltså julljus, i omgivningen. En liten ljusslinga

runt försäljningsbordet räcker inte riktigt till att hålla mörkret på håll. 

Men summasummarum; hem kom jag med ostar och

getmjölksbakade bullar, starkaste chilivitlöken till grabbarna mina, 

sockor till gubben (de har en liten färgdefekt, så en stund kanske

han tror att jag faktiskt stickat dem själv...) Heh. 

Men lite var vi inne och snusade på tanken att åka till 

Köpenhamn på julmarknad nästa år. Där har jag en gång varit och 

det var stort, det var ljust och det var meget godt! 

Nu tror jag att jag måste gå och tulla på den där ena osten.

Bara en alldeles liten, liten bit. 

EN GAMMAL ÖVERGIVEN EN

Efter att jag flyttat har jag lite längre väg till min absoluta favoritplats

då jag har en stund över att ta en promenad och vill uppleva gammal skog. 

I den nordöstra delen av Helsingfors centralpark finns ett område som lämnats

att med tiden bli en urskog. Där har naturen fått ha sin gilla gång redan i 

årtionden utan att människan blandat sig i dess väsen. 

Något tag skall jag ta med er dit! 

Det är magiskt där. 

Men alldeles intill parkeringen finns en gammal tegelbyggnad som

med största sannolikhet hört till den intilliggande gården, Tomtbacka, som 

numera ägs av Helsingfors stad och som är en djurgård med Highland cattle-kor, höns 

och grisar. Mycket populärt utflyktsmål för barnfamiljer. 

Men tillbaka till den gamla byggnaden. 

Jag vet faktiskt inte vad den använts till. Eftersom den har bara stora öppningar

uppe på det man kunde kalla övre våningen,  förutom 

en alldeles vanlig dörröppning i marknivå,  så undrar jag om det kan ha varit en tork 

av något slag? Hur som helst så har den stått övergiven sedan länge. 

Ibland när jag gått där förbi under höstarna har jag beundrat det fina

vildvinet som täckt in hela ena gaveln och lyst så rött och grant. 

Det är ett tag sedan jag varit här senast, men nu var det bara tegelväggarna som

stod kvar. Allt det övriga hade brunnit upp. 

Takbalkarna hade rasat och blivit till förkolnade skelett. 

Antar att byggnaden varit ett tillhåll för - tja, någon eller några. 

Av de uppbrunna saker som fanns kvar kunde man känna igen en

gammal sängstomme, en så kallad "heteka". Och någon märklig 

byggnation som såg ut som en grill som man skarvat till lite 

mer hyllor och krokar. Omöjligt att gissa. 

Men det sätter ju igång ens fantasi. 

Har någon faktiskt försökt bo här? Ha ett tak över huvudet, 

och väggar till skydd för vindarna? 

Eller var det bara ett ställe där eventuella missbrukare

valt att samlas? 

Det är ändå långt från all allmän transport så känns att

det skulle vara lite onödigt utmanande att släpa sig ut hit till 

ingenstans när det säkert finns andra platser att träffas på

närmare håll till...ja allt. 

På något märkligt sätt fascineras jag av de outtalade berättelserna som finns. 

Men som förmodligen aldrig blir berättade.