DET SKYMMER

Det lilla köket fylls av doften av stekt kål, fönstren

immar igen av fukten som kålen avger. 

Det doftar höst och mustighet. Skymning och lite

senare mörker kryper fram och tar över efter

en dag av regnskurar och inte så mycket ljus alls. 

Plockade in en liten bukett innan regnet skulle

göra blommorna blöta och tunga. Doftliljans 

karakteristiska väldoft tävlar om doftrikets

herraväldet med kållådan som långsamt 

gräddas klar i ugnen. 

Det är kanske inte en så bra kombination, men

symboliserar mötet mellan en sommar på väg bort, 

och en annalkande höst. Det får lov att vara så. 

Dofta så. 

Det doftar också äpplen här inne. 

Riktiga finska äpplen som har kvar sin doft. 

Inte som de där grandiosa gröna och röda som bortavlats

sin doft. Broileräpplen kallar jag dem. 

De här är lagom små, och doftar höst och barndom. 

Jag vet, det är ännu för tidigt att börja bjuda fåglarna extra föda, 

men kan inte låta bli att lägga ut några äpplen av mitt överflöd. 

Märkte att koltrasten är kvar än, kanske det smakar åt honom? 

Eller kanske kommer räven att skutta upp efter en tugga? 

Mest sannolikt blir det en ekorre, som snor äpplen. Hoppas det blir

den som har en så fin nästan svart svans och som visar sig så sällan. 

Följde idag en flock mesar som vimsade från tall till tall, 

tjattrande, småpratande, letande efter insekter. De har gott om 

mat i naturen än, och saknar inte mina frön eller nötter på ett tag. 

Jag tänker att de nog säger till när det är så dags att öppna

fröbaren. Än är vi inte där. 

Bilderna ovan är tagna från dörren till mitt distanskontor. 

Det där är det jag har utanför dörren. Och jag älskar det!

Lyssnade förstrött på ett webinar och kunde sitta tillbakalutad

i min kontorsstol och glo ut på skogen. Där händer sällan något. 

Något man ser, men trots det är det skönt att vila blicken där. 

Antagligen gjorde tystnaden inne i mitt lilla kontorskrypin det att

en liten skogsmus vågade sig fram för att äta på blåbären som 

fortfarande sitter kvar på riset. En god stund höll den på. Sträckte på sig för

att nå till de där blåbären högst upp. Sedan snabbt ner igen och in i skydd av 

risvegetationen. Endast den lilla rörelsen i blåbärsriset gjorde att jag kunde

följa med var den gick. Så knarrade stolen jag satt i till och den 

lilla skogsmusen försvann i ett nafs. 

Som uppslukad av skogen. 

*

Kållådan är nu färdig. 

Och ute börjar det skymma. 

Skogen har tystnat. 

TING

 Det är min höstsemesters sista dag och efter dagar av blåsigt väder

är det nu nästan stiltje och nästan lite varmt. 

Sätter mig på verandan iklädd långkofta och dunväst, min

favoritklädsel. Läser en bok skriven av bröderna Västö

(Mårten och Kjell). Åren heter den och baserar sig på brev och mail

skrivna bröderna emellan. Kanske jag har lätt att koppla upp

i deras tankegångar eftersom jag i ålder landar där mellan bröderna.

Deras ungdomsminnen tangerar mina. Finns en igenkänningsfaktor. 

I boken beskriver de hur de kör sin mors bohag till soptippen efter hennes

bortgång, känslor det väcker och där kastas jag tillbaka till min egen situation. 

* 

Åkte till min brors lägenhet då jag hade vägarna förbi, för att kolla om det 

kommit något post - några räkningar som skall betalas. Någon vecka sedan jag varit

där senast. De flesta av dödsboets räkningar är överförda till att komma till mig. 

Det fanns ingen post på dörrmattan. Det luktade unket i lägenheten och 

de flesta blommorna hade vissnat. Jag råkade ha lillungen med mig, han tog en 

växt, en fiolfikus, till sig. Det var först meningen att äldre grabben skulle ta växterna, 

men han har fullt upp. Och har egentligen inte tid eller ens plats för dem. 

Ser mig om i lägenheten. Det mesta är kvar så som det var då brorsan 

blev intagen på sjukhus. En sista gång. 

Till och med frukostskålen står ännu, diskad, uppochned på kant

på diskbordet. Skeden bredvid. 

Ser på sakerna, tingen, som väntar på ett nytt liv någonstans. 

Eller på en död på en soptipp. Sådant finns också. Sådant som ingen vill ha, 

som ingen har plats för, som inte längre skall finnas. 

Låser dörren och lämnar lägenheten. Senare i höst blir det att ta tag i detta. 

Att tömma ut. Har väldigt få saker som jag kommer att ta till mig. 

Någon enstaka liten prydnadsgrej som fanns i barndomshemmet. 

Tänker på att det finns förstås på sitt sätt ett minne i tingen, eller 

man minns bättre, kanske mer, med hjälp av ting, men tingen i sig

bär inte på minnen. Hos någon annan har tingen tappat, om inte sin historia,

så det emotionella värdet. 

Hmmm...det blev en massa snarvel om ingenting. Höstsolen lyser alldeles

för skönt och milt på mig här på verandan för att jag skall orka hålla tankarna 

samlade. Vill helst blunda och kanske slumra till en stund här i korgstolen. 

Kanske jag skall göra det. 

I morgon kommer regnet. 

SVALA, NEJ KALLA, KVÄLLAR

 Inte så mycket bastubadande för mig denna sommar. Jag klarar inte riktigt av bastu när det är bastu ute.

Men nu har det ju varit några rejält kalla dagar så till och med jag har med glädje krupit upp

på laven och känt värmen sprida sig i hela kroppen. Och mjuka upp stela leder. 

En är inte sjutton längre...

Så köpte jag också ett par yoga-sockor som jag skall testa på bara ryggen 

tillåter lite mer yoga-på-riktigt. Och skulle det nu inte bli av så tänkte jag att de 

här är perfekta också för en frusen fotograf! Händer och tummen fri för rattarna på kameran, men 

varmt långt upp mot armen. Har märkt att bara man har varmt om fötter, handleder och hals

så fryser man inte även om man inte skulle ha tjockaste dunjackan på sig. 

Men egentligen var det inte alls det jag tänkte skriva om. 

Jag har gjort rekord på att vara här på stugan i ett kör. Det har gubben också. 

Det har varit en underbart varm sommar då vi mest suttit ute på kvällarna och

även om korgstolarna är si-så-där bekväma så kan man få till det med lite dynor

på diverse strategiska ställen. Man boar in sig i sin korgstol, helt enkelt. 

Men nu är det höst och hur bastuvarm man än är, och hur mycket ylle man än

sveper om fötter och hals (och handleder) så har vi alltmer insett att det 

är skönare inomhus...

Och här kommer vi till ett litet dilemma. 

Stugan är yttepytteliten. Och jag har velat ha ett stort matbord för att det är 

så där härligt inbjudande till middagar, men också tycker jag om att kunna breda ut mig med

mina trädgårdsböcker eller annat pysslande som kräver lite yta. 

(Mer om vad det är närmare jul...vilken cliffhanger, alltså...;))

Vi har haft en bäddsoffa som är en MBI (MycketBilligtInköp). 

Obekväm som fan. En person kan kanske - med hjälp av ett dussin dynor - få till

en något bekväm ställning, men att två skulle sitta skönt i den? Inte en chans. 

Alla hatar den soffan! 

Men den har varit en bra reservbädd. Och den är liten och nätt. 

Lagom för denna yttepyttelilla stuga. 

Men nu har jag då "kapitulerat" och insett att om jag /vi skall ha det

ens hyfsat bekvämt så har jag beställt en soffa, en fullstor soffa. 

Och den kommer i morgon. 

Och nu sitter jag här och inser att för att den skall platsa, och för att

alla andra funktioner i en liten yttepytte-stuga skall få plats så kommer

inköpet att leda till en möbelcirkulation. 

Tur att man har semester och tid att flytta runt på möbler.

Och tur att gubben är här och snällt nog hjälper till då 

en ryggbruten vill möblera om för att få allt att funka. 

Eller ja, han vet ju inte om att jag planera att totaländra på allt. 

Vi låter honom leva i villfarelsen att jag "bara köpt en bekväm soffa"  - än så länge...

INFÖR HÖSTEN

 Sätter mig i lä för nordanvinden som luggar den lilla stugan på udden. 

Har gjort det nu i några dagars tid. Hösten kom med besked och på en gång. 

Även här ute på udden, dit jag ibland tänker att världens elände inte vill nå, 

har jag börjat fundera på hur vintern kommer att bli, med de skenande energipriserna 

och allt annat som är kopplat till det. Läser att en av våra största tomatodlare stänger ner 

sina växthus för i vinter just på grund av de skyhöga elpriserna. 

Det kanske blir brist på inhemska tomater i vinter. 

På något plan kan jag ändå inte tycka att det är så farligt. 

Förvisso är det synd om dem som blir permitterade och på övriga,

som logistikföretagen, som berörs. Men ändå tänker jag att det kanske också varit 

lite overkligt och knasigt att vi i kallaste Nord skall ha tillgång till tomater året runt. 

Tomater som inte ens smakar så mycket under de där kalla vintermånaderna. 

Kanske är det helt bra med en elkris som får oss att tänka på att allt inte är, 

eller skall ens vara, en självklarhet hela tiden. 

Har nu bott på stugan, som alltså är, inte spartansk, men kan definitivt inte heller

liknas med ett egnahemshus. Det är utedass, handdisk och handtvätt som gäller. 

Bastu finns och i samband med den en dusch, men vill man duscha i varmt utrymme

vår och höst gäller det att bära ved och elda. 

För mig, eller oss är det inget problem. Att en kylig dag planera att ikväll vill jag duscha. 

Så har vi haft det här hela tiden, vilket kanske bidrar till att det inte är så

himla viktigt att varje dag ha tillgång till golvvärme och långduschar morgon

och kväll. Visst kan man duscha här när man vill, men vill man duscha varmt

gäller det att planera lite. 

Det kanske är en generations grej också. 

Märker att jag helt spontant tänker i banor som att om jag vill spara ström 

så kanske jag stänger av den stora frysen och lagar lingon- och äppelsylt på

gammeldags sätt istället för att frysa ner bären. 

Är av den generationen att jag var ett barn vid energikrisen på 70-talet. 

Har genomlevt 90-talets ekonomiska kris. 

Den andra ekonomiska krisen på 2000-talet. 

Ju äldre man blir desto lugnare är man när det krisar till. 

Är det sedan globalt eller privat. Livet har lärt. 

Vad som än händer så går livet vidare. På sätt eller annat. 

Och det ligger en trygghet i sig i det. 

Det kommer en höst - en vinter - men också en ny vår! 

FRÅN TRETTIO GRADER TILL TRETTON

Sommaren gick till höst på bara ett par timmar. Där det åskade

gick det än fortare. Hemma i stan kom det hagel stora som tum-ändan 

och till och med mer berättade gubben som var dit en sväng. 

Jag försöker känna efter om jag tycker att det skall bli

skönt med höst, om jag är klar med sommaren, men jag kan inte

svara på den frågan. Det har varit en märklig sommar, med 

egna små krämpor som gjort mig stundvis rätt immobil, och så 

brorsans bortgång och det faktum att det också gjorde att 

jag första gången någonsin faktiskt kunde stanna på stugan

vecka ut och vecka in, vilket aldrig har hänt tidigare. 

Det har alltid varit någon eller något som pockat på 

uppmärksamhet, omvårdnad, skötsel någon annanstans. 

Men nu är det bara att vara här - så länge jag vill. 

Det goda med coronapandemin är ju att den gav möjligheten till

distansarbete. Och det i sin tur möjliggör det jag längtat efter i 

åratal att ha möjlighet att leva en del av året här på min 

älskade udde vid havet. 

Höstmänniska som jag är så undrar jag in jag omedvetet väljer

färger på mina växter i trädgården som har den där murriga höstigheten 

i sig. Som inte skriker sommar när sommaren är över utan får 

tona in i hösten, mjukt och oförmärkt. 

Dessa lite dova tonerna som jag också tycker passar bra när sommarens 

kvava värme ligger dallrande över trädgården. Med lite vita inslag 

blir det tunga lättare. Som en regndag och en solskensdag. 

Ofta brukar jag vid den här tiden av året vara ganska redo med sommaren.

Men i år känns det annorlunda. Jag skulle vilja stanna kvar i den 

där kravlösa sensommaren ett tag till ännu. 

Jag vill att mina tomater skall mogna och bli så där solvarma och goda. 

Jag har egentligen inte alls några traditionella sommarblommor men jag kan 

känna en saknad att så småningom behöva klippa ner dahlian som 

gett alldeles knasiga mängder blommor - långt över hundra! 

Och luktärterna, som är högsommardoft när det är som bäst. 

Jag låter dem gå i frö nu så jag kan ta egna frön till nästa sommar. 

Men det betyder mindre blomning och att en nedvissning börjar.

Den kritvita luktärten är redan vissen och redo att avstå sina

fröskidor. Men det finns ett vemod. 

I år är vemodet vackert, så som det brukar vara för en höstmänniska. 

Men det finns också i år en saknad och en tomhet som jag 

inte riktigt kan sätta fingret på varifrån det kommer? 

Klart jag saknar min bror! Men det är också något annat. 

Som om jag genom att säga farväl till sommaren avstår från 

något mer - men vad? Det vet jag inte. Är bara en känsla. 

Men en sak vet jag - att jag nog ändå föredrar tretton (okej då,18 grader) 

framom trettio. Det är skönare såhär. 

Vilket för mina tankar till klimatet och torkan...

...men det tar vi en annan dag. 

Ikväll är det nordlig vind, inte så hård, men så det hörs 

när vågorna slår mot klipporna. Det där skäribruset. 

Det känns kallt om nästippen då jag sitter här på verandan, trots att 

jag inte fryser. De sista gässen flyger över fjärden 

till sina övernattningsplatser. 

Det, om något, är ett höstljud som är så där på riktigt.