Klockan har blivit lite över elva på onsdagskvällen och jag sitter ute på verandan med
bara en enkel fönsterruta mellan mig och den redan alldeles becksvarta natten.
Det är inte längre hett - snarare nästan lite höstigt kallt. I alla fall efter de svettiga dagarna innan.
Har dragit på mig inte bara en, utan två tröjor, för att det skall kännas behagligt att sitta här ute.
Från havet hörs ett rejält brus av vågor som slår mot klipporna. Det har varit lugnt så länge
att jag reagerar på vågbruset. Det är inte bara skvalp, det är et tungt höstljud.
Tills i morgon har det ändå utlovats somriga temperaturer igen, men det är ju ett faktum att hösten
strax är här. Nu på kvällen när jag gick en sväng i trädgården märkte jag att i flera rosenskäror
fanns det döda humlor. De hade bara dött där. Gett järnet hela sommaren och sedan fått, med slitna
vingar lägga sig till ro i en rosenskära och - dö.
Som det nu verkar, så kommer jag att vara här på stugan ännu någon vecka. Allt beror ju på vädret.
Och på min rygg. Och på min fot. Båda har triskats rejält med mig denna sommar, och
det har varit en av de främsta orsakerna att det inte blivit någon utfärd eller resa alls för mig
denna sommar. Men det är okej det också. Med dessa bensinpriser och så.
Nu skall jag gå och lägga mig en stund. Läsa vid det öppna fönstret som släpper in den
nu redan nästan kyliga nattvinden, får tyllgardinen att dansa. Dra på mig täcket och
för en gångs skull krypa djupt ner under täcket och låta kroppen värma
upp sovkokongen. Inte som det varit de senaste veckorna att man försöker undvika
täcket så mycket som möjligt. Jag vill så gärna sova med tyngden av ett täcke
runt mig. Sover dåligt med bara ett lakan.
Det fina med vita roseskäror är att de lyser som små vita månar i den mörka sensommar-
trädgården och håller kvar sommarens skrira minne i sitt väsen.
