ETT SISTA HEJDÅ


 Vågorna kluckar somrigt mot stranden och på håll håller korparna kontakt med
varandra och med sina ungar, i övrigt är det tyst här på udden. 
I köket hör jag hur gubben tvättar nypotatis. Själv sitter jag på 
verandan och låter kvällen komma. 
Ögonen är sträva av gråt och jag vill helst bara blunda. 
Och gråta lite till. En stilla gråt. Sådana tårar som behöver gråtas. 
De som helar. 

Vi hade jordfästning av min bror idag. Ett enkelt, stilla, vackert avsked i en 
av de vackraste kapell jag vet. Kapellet intill Helsinge kyrka. 
Har alltid gillat det. Och idag sade vi alltså ett sista hejdå åt brorsan min. 
Jag tror han fick just en sådan jordfästning han hade önskat. 
Enkelt men vackert. 

Länge tänkte jag att man inte kan förlora sitt syskon. 
Eller naturligtvis begriper jag att det är så, men på känslobasis har jag liksom 
inte tagit det till mig, trots att min bror i några år varit obotligt sjuk och
vi alla visste att den här dagen skulle komma förr eller senare. 
Ett syskon är väl tänkt att gå bredvid en hela livet, har jag tänkt. 
Inte framför en som ens föräldrar, inte bakom en som ens barn
utan just bredvid. Men det är ju inte så. 
Hur man än vill, så är det inte så. 

*

Efteråt, när vi var på en minneslunch så tittade jag på mina barn, mina
pojkar, och insåg att någon av de kommer att behöva ta avsked av den andra
på samma sätt som jag gjorde idag av min bror. 

Det blev en märkligt stark insikt. De tänker naturligtvis inte på det, 
och skall inte behöva göra det heller. 
Lika lite som jag gjort det med min bror innan han insjuknade. 
Men fram tills det var det som om syskon liksom inte hörde till de som dog. 
Otroligt barnslig tanke, jag vet, men den var där och på
någon slags evig lillasyster-nivå ändå rätt verklig. 
Som om fakta och känsla, vetskap och emotion inte riktigt möttes. 

Vi alla står inför de här jobbigt sorgliga, 
men också behövliga stunderna
av att få ta avsked för gott. 

En jordfästning. En begravning. 
En ritual - det där sista farvälet. 
Att ännu en sista gång få viska "Hejdå"
Det är viktigt. Har kanske inte riktigt förstått det innan. 
Men det har nog en plats i sorgen. Har haft det i urminnes tid. 
Vi behöver denna ceremoni. Att de egna åter blir fästa till jord. 
Det är något otroligt vackert i det. 
Samtidigt andligt och på något sätt ursprungligt jordnära. 


*

Solen har nu gått ner. Sitter fortfarande på verandan i den svalnande kvällen. 
Fortsätter på mitt skrivande. 
Gubben och jag åt en enkel middag med nypotatis och sill. 
Pratade om dagen, om jordfästningen, om livet och döden, om min bror. 
Jag kommer alltid att sakna honom, brorsan.  
Sorgen kommer ändå att suddas ut. 
Det vet jag den gör - hur jädrans ont det än gör just nu. 
Det är så livet fungerar, tänker jag. 

Sorg blir saknad blir minnen. 
En evig kedja av relationer till varandra som 
bildar det vi kallar liv. 
Levande eller döda är vi ändå en del av en kedja som är vår historia. 
En länk mellan det som varit och det som är. Och det som skall komma. 
Det vi inget vet om. Än. 

MIN LILLA TRÄDGÅRD I SKOGEN


Under årens lopp har jag haft ett antal trädgårdar att anlägga,
och halvfärdiga och färdiga att ta hand om. 
När jag flyttade in i lägenhet för ett år sedan var det med en viss
lättnad. Och jag funderade ett bra tag om jag skulle kavla
ärmarna och anlägga en trädgårdsplätt vid stugan. 
Många varnade över att hjortarna ändå kommer att äta upp allt.
Inte så motiverande precis. 

Men jag vill ta mig an utmaningen. 
Att skapa en trädgård som var lättskött, passade in i skärgården 
med skogen som granne - och helst inte lockade hjortar alltför mycket. 

Ett tips om man har hjortar som kommer på besök är medlet Trico Garden. 
Det bara fungerar. Men man kan ju inte spraya en stor trädgård, men 
här med ett par rejäla rabatter och en del krukor så funkar det bra. 
Det tar dryga fem minuter för mig att spraya på medlet. 
Att det fungerar kan jag nog våga garantera. 
Tidigare på sommaren så hade jag sprayat alla rabatter, men 
använder inte ämnet på något som vi skall äta.
Det jag odlar i odlingslådorna har ett nät över sig, men mina potatis-
plantor som jag har i stora hinkar stod oskyddade. 
Och när jag kom tillbaka till stugan var all blast snaggad. 
Nå, det blir potatis det oaktat, men märkte att allt annat fått vara ifred. 
Lite hade hjortarna smakat på en häck av aronia, men tydligen smakar
medlet så apa så de hade bara rivit några blad här och där. 
Några vallmoknoppar hade de ätit - de hade ju inte hunnit få av
Trico Garden på sig då de utvecklat sig efter att jag sprayat växterna. 
Så ja, det fungerar! 
Men det gäller att spraya det dagar då det inte utlovats regn,
för medlet skall få torka på växterna för att ha bästa effekt. 

En annan sak som jag lagt märke till, även från tidigare år, är att mörka
bladväxter inte intresserar dem. Lämpligt då att jag tycker de är 
snygga och ger en lagom tyngd och tuffhet i en trädgård som 
kan bli lite för fladdrigt blommig ibland. 
Eller det är min åsikt i synnerhet gällande en trädgård som 
den här som omges av karghet. Passar med lite tuffare växter där. 

Mörkbladiga basilikan 'Yemenite' hör till måsten varje sommar. 
Bin och humlor älskar växten och den är så där lämpligt 
ruff och skir på samma gång. 
Den nästan svartbladiga bataten är riktigt häftig. Krukan kan jag flytta 
intill något mer blomfluffigt och få den där kontrasten som jag vill ha. 



I stort har jag mer bladväxter i trädgården än sådana med magnifik blomning. 
Har bla flera olika sorters bräken. En stor favorit är spetsbräken (på bilden till vänster) som 
är delvis vintergrön. Sådana växter är viktiga i trädgården, tänker jag. 
En bedårande fin liten bräken är svartbräken. Jag har den under sommaren i kruka, men till vintern 
gräver jag ner den i rabatten. 
En annan stor favorit som också delvis i alla fall är vintergrön är skugga-grönan. 
Varken de olika bräken-sorterna eller skugg-grönan verkar gillas av de där hjortarna. 

När jag har planerat trädgården så har bladen varit mer i fokus än blomningen, som sagt. 
Vad jag också satt lite extra tankearbete på vid planeringen är höstfärger. 
Jag är ju en höstmänniska och formligen älskar när trädgården exploderar i murrigt granna
höstfärger. Och till det passar också de där mörkbladig växterna bra in. 
En trädgård utan vildvin är ingen trädgård. Basta! ;)



När jag påbörjade detta skogsträdgårsdprojekt och 
siktade in mig på utseendemässigt mer anspråkslösa växter då jag besökte 
handelsträdgårdar insåg jag vilka intressanta lite udda växter man
kunde hitta i de där lite bortglömda hörnen. 
Det är ju så att de flesta vill ha pråliga pioner och storblommiga klematis
och de växterna finns där på bästa försäljningsplatsen. 
En spretig brunklematis är liksom inte den mest säljande. 
Men en helt bedårande växt i en skogsträdgård. 
Nu håller den första lilla klockan att slå ut. 
Knoppen ser utt som ett lurvigt litet russin. 

Sedan är jag ju ändå inte helt immun mot trendväxter heller. 
Och visst har en japansk lönn hittat till min terrass också. 
Den har ju den rätta färgen på bladverket. Ganska tjusig mot de blommande
växter jag har. Av vilka de allra flesta går i rosa toner. 

På bilden ovan syns också mitt bevattningssystem för krukor som jag använt i 
åratal. Blumat heter det och här är vattenkällan en stor damejeanne. Håller liv i mina 
krukor när jag inte kan vara där och vattna dem. 




För någon kan säkert mitt sparsmakade sätt att se på trädgårdens växter,
färger och former verka strikt och strängt. Men jag vill inte att trädgården 
skall sticka ut för mycket från den omgivande naturen. 

Jag har grovt valt bara några färger. Det är ganska skönt att ha ett snävt utval
att välja bland också. 
Mörka bladfärger hade vi redan. 
Vitt är aldrig fel, mörkt lila och rosa blomning. 
Och så har jag också med blågröna toner. 
De finns i hosta-blad, i kryp-enar och i lammöron. 
Och så den där vallmon 'Royal Wedding'. 
Den har allt. Enkel blomning i vitt med det där vackra lila i mitten. 
Bladen är så där silvergrågröna.
Och så har till och med fröställningen "rätt" färger där den står intill 
ett vinrött silverax och en silvergrågrön kryp-en. 
Är ingen vän av gult i blomning men tycker det är fint när blad gulnar på hösten,
så tänker en hel del på det också. Att växter är fina också på hösten. 

Hittade ett gammalt tråg på nätet i vintras och i den planterade jag kryp-
timjan som i alla fall denna sommar får växa där. 

I slutet av sommaren lägger jag ut den kompletta växtlistan. Men redan nu kan jag 
nämna lite om växter som inte riktigt gillat den här sommaren. 
Mycket lökar som jag satt förra hösten då rabatterna ännu var bara jungfrulig jord
ogillade vintern/våren och ingen tulpan orkade ta sig upp. Även övriga lök-
växters blomning var ytterst sparsam. Tex kom Allium-bollarnas blad nog upp, 
men inte en enda blomma. 

Satte på våren också lökar av Kroll-lilja, och de kom fint upp, men den heta 
period som kom just då de skulle blomma gjorde att de (trots bevattning) torkade
in. Kanske de kommer nästa år. Funderar på att flytta dem till ett mer skuggigt läge. 
Somrarna lär ju inte bli svalare precis...

Har några mörkbladiga (överraskande?) alunrot-plantor som också står aningen
för soligt för de har fått lite solbränd-skador på sina blad. När man
sitter där på vintern och ritar in sina växtplaner så minns man kanske inte alltid
hur solen skiner på den kommande planteringen. 
Den här rabatten mindes jag skulle vara mest i skugga, vilket den även
i och för sig är. Bara att de där allra hetaste middagstimmarna - då gassar solen 
på denna rabatt. Så får lova att tänka lite om där med vissa växter. 
Men 95 % av växterna verkar trivas och må gött. 

Oj, vad mycket trädgårdssnack det blev. 
Mycket babbel över liten trädgård liksom. 
Men så idag. 



 

EN MÄRKLIG SOMMARVECKA




Ja, det har liksom varit en vecka då mycket och inget hänt. 
Känner att jag absolut inte fått något alls gjort i denna hetta. 
Och med en rygg som vägrar vara på gott humör, alls. 
Tycker att jag mest bara tassat in och ut i duschen
(för simma kan jag inte för ryggen just nu)
och så dråsat ner i någon stol i skuggan. 
Eller lagt mig på soffan på verandan för att läsa en bok, 
men vips har ögonlocken blivit galet tunga och det har - återigen - 
varit läge för en liten tupplur...


Har ju haft den där förstfödda som sällskap hela veckan. 
Han fick ont i halsen på midsommaren som blev värre och på
måndagen åkte vi till sjukhus nr 1 (i Ekenäs, ca 50 km bort) för att kolla upp. 
Just in case. 
Han har tidigare också haft halsböld så bara för att utesluta det så 
blev det att hänga på jouren där. Ständigt fick andra förtur. 
Efter fem timmar gav vi upp och tänkte att vi bokar en tid till privat läkare. 
Det blev hemmakur med smärtstillande, Bafusin och saltvattengurgel
(det sist nämnda lindrade faktiskt en hel del)
så inte att förakta gamla huskurer. 


Även de privata läkarmottagningarna var rätt fullbokade, så vi fick tid först till 
onsdag. (I Salo, ca 70 km bort). 
Därifrån skickades han akut till sjukhus nr 2, Åbo Universitetssjukhus - med konstaterad
halsböld - för operation samma dag. 
(Åbo ligger alltså 130 km bort). 
Ingreppet gick bra och grabben fick antibiotika i dropp och 
så hem över natt för att åter nästa dag köra till Åbo för kontroll och 
eventuell ytterligare tömning bölden. (Urk...)

Under denna heta sommarvecka kan en bara tacka för luftkondition i bilen.


 Där mellan varven har jag fixat min brors begravning,
diskuterat med prästen och begravningsbyrån. 
Mycket byrokrati med andra ord. 
Det mesta har gått smidigt, utom det där första besöket på Ekenäs sjukhus då,
där de nog gjorde en missbedömning över grabbens tillstånd. 
Vi skulle ha sluppit med så mycket färre kilometer runt halva södra Finland
och två dagars häng på sjukhus och i bil och en extra kostnad för den 
där privata läkaren. 
Allt är ju väl, det var aldrig nåt allvarligt och privatläkarräkningen 
var inte hårresande, men ändå. Principen liksom. 

För trettio år sedan då jag landade som sommarmänniska på den 
här orten fanns här tre matbutiker - numera en - om än helt superbra! 
Dyr men bra! 
Men det fanns också en läkare och veterinär i byn. 
Nu finns det en hälsoperson - som är på semester från midsommar...
...i en by som säkert fördubblar, om inte mer sina invånare under sommaren. 
Hur tänkte man där, tänker jag. 

Men tiderna ändrar. Inte alltid det blir bättre,
även om det oftast ändå sker. 

SMÅ KRYP


 Små kryp, de hör ju sommaren till. 

Känner inte speciellt bra till alla världens små sommarkryp som 
kravlar omkring i naturen, men ibland träffar man på någon
man känner igen. 

 I går när jag vattnade mina fick jag syn på den här lilla krabaten. 
Eller, för att vara ärlig, så "sig jag den först när jag kollade in fotona
i datorn. Och det är inte första gången den lyckats lura mitt öga
genom att se ut som om den inte alls fanns där på blomman. 

Det är nämligen en blomkrabbspindel och det är då en intressant filur, tycker jag. 

Först av allt så kan den byta färg beroende på vilken blomma den valt att 
jaga sina byten på. Förr trodde man att den bytte färg, som en kameleont. 
för att inte synas för de som skall bli fångade, men det lär inte stämma. 
Den kan nappa sitt byte även om den inte hunnit byta färg.
Att byta färg tar nämligen sin lilla tid - upp till 24 timmar.
Så om man ser en grönfärgad blomkrabbspindel på en vit eller rosa 
blomma så har den bara inte ännu hunnit byta färg. 

Man har också tänkt att färgbytet skulle skydda den från att bli uppäten av fåglar, 
men det skall inte heller stämma helt. Sitter spindeln bara stilla så kan inte en
fågel upptäcka en spindel på en blomma. Men rör den på sig så blir risken direkt
stor för att bli fågelmat. Gäller att ha is i magen om man är en spindel med andra ord. 

Så man vet inte riktigt med säkerhet varför den byter färg, men lite häftigt är det ju! 

Blomkrabbspindel har det där med krabb i sitt artnamn för att den faktiskt 
kan röra sig i sidled - precis som en krabba. Och visst har den något krabb-likt 
över sitt väsen. När man förstorar upp bilden så kan jag tycka att den 
mest liknar en seriefigur! 

Den ser ju inte så farlig ut. 
Och inte är den ju heller farlig för oss, men faktum är att dess gift är 
såpass pepprigt att den galant kan ta livet av insekter som är betydligt
större än den själv. Så helt harmlös är den inte om man råkar vara en insekt. 


UTFLYTTSKLARA




 Sent i går kväll, när solen höll på att gå ner, gick jag för att bevattna odlingslådorna. 
Inte så stor idé att vattna på dagen när det är trettio grader varmt, det bara avdunstar. 
Fast kanske det avdunstar lika mycket på kvällen då det knappt är svalare då. 
Nå, hur som helst så när jag kom tillbaka från mitt vattningsuppdrag så satt en liten
svartvitflugsnappar-unge på stigen och blinkade i kvällssolen. 
Hade märkt redan ett par dagar att flugsnapparföräldrarna alltmer sällan kom till
holken för att mata ungarna. 
Bra sätt att lura ut dem. 
Hunger. 

Vi har två holkar alldeles intill stugknuten och det verkar som om snapparna turas
om, endera året i den ena holken, och nästa år i den andra. Holkarna ligger 
för nära för att de skulle samtidigt vara bosatta. 

Jag antar att det var den sista ungen i kullen som hoppade ut i går kväll. 
Var borta på dagen, så de övriga hade säkert lämnat boet tidigare under dagen. 
Idag är det tyst i holken, också det alltid lite vemodigt. 

I övrigt verkar sjöfåglarna inte lyckats speciellt bra med häckningen, 
inte häromkring i alla fall. 
Har ganska många svanpar så svårt att veta vem som är vem, men har sett
endast ett par med ungar, men flere helt utan. 
Skrakarna som brukar ha mängder av ungar har i år få eller inga. 
Vi vet att vi har mård på området, så med största sannolikhet är det den,
och havsörnen, som är den skyldiga. 
Eller skyldig och skyldig. Alla behöver ju mat, så det är nu hur man tar det. 

Inte helt övertygad att den lilla snapparungen heller kommer att klara sig,
den verkade inte riktigt förstått det där hur vingarna fungerar och så satt den på marken. 
De ungar jag tidigare sett flyga ur boet lyckades ofta ta sig till en gren. 
Gjorde så med den här att jag lyfte upp den på en tallkvist, men när jag svängde om 
mig hade den hoppat ner igen. Gick bort för att inte störa och efter ett tag kom 
pappa-snappare och matade ungen. Sedan blev det så mycket skymning att jag inte längre 
kunde urskilja ungen bland lingonriset, och i morse var ungen borta. 
Klarade den sig eller inte får vi aldrig veta. 

Det är så med naturen. Vi kan inte styra över den.