EN KARG PLATS PÅ JORDEN

 Har igen landat på stugan - med bilen full av växter. Och lite barnsligt nöjd över att jag hittat några perenner som kommer att passa som ett smäck i den kommande skärgårds-/skogsträdgården. 

Även om det nu inte alls finns någon rabatt eller något överhuvudtaget att plantera något alls i så går jag och petar på den ena och andra perennen i lådorna i plantbutikerna - om det skulle komma emot någon växt som kunde vara intressant. Och det har det ju gjort! Men mer om det senare. 

Att det här är en karg plats på jorden har jag nämt. Och min alldeles egna till-lagda agenda är att försöka behålla den stämningen även om de nya växtbäddarna naturligtvis blir mer bördiga och näringsrika än omgivningen och på så sätt skulle kunna svälja mer krävande växter, men nja...jag vill behålla skogens och klippornas subtila känsla och kargheten. 

Eftersom vi då det gäller skogen omkring gjort det beslutet att den skall få återgå till att vara en naturlig skog, med tiden en gammelskog, känns det än mer konstigt att tillföra väldigt raffinerande växter. Ändå vill jag att man får lite "trädgårdskänsla". Låter lite motstridigt, och det är det som är det utmanande. 

Vi byggde stugan för i runda tal trettio år sedan (jisses så åren går!!!) och hade den uthyrd under många år då vi själva var fast med - ja livet - och upplevde att vi inte alls hann vara här så mycket alls. Så länge jag haft trädgårdar att ta hand om på andra håll har jag inte heller velat skapa något här som kräver att man måste "ta hand om något". Men nu har det som sagt ändrat! 

Flyttlasset går förresten om tio dagar så det lär sedan bli ett weekend bland flyttlådor innan jag kan återkomma hit igen. *Pust*!

Men ja, det blir säkert en del skogsträdgårds-snack här framöver. 

SIN FARS DOTTER

Det måste nog vara redan tredje, eller fjärde, året i rad som vi har ett häckande kattugglepar i våra holkar i skogen bakom stugan. Alltid lika underbart att höra kattugglans hoande i tidiga vårvinternatten. Och så en dag, idag, är det dags för ringmärkning av parets ungar. 

Om jag räknar rätt så har paret fått sammanlagt åtta ungar under åren i våra holkar. Två ungar första året, tre ungar året därpå. Och nu tre ungar igen. Ungarna var lugna och coola, precis som åren innan. Kanske de helt enkelt är som sin mor, som också är en cool morsa. Hon "pratar" med sina ungar på håll då de ringmärks men kommer inte och anfaller, vilket ugglor kan få för sig att göra. Slagugglan i synnerhet kan vara riktigt aggressiv. Som ett minne av det har gubben min en bit av sitt öra borta...Ugglor är inte att leka med! 

Men det här paret är av den sävligare sorten. Ungarna klapprar med näbben för att uppmärksamma föräldrarna om att något utöver det vanliga pågår. Vi hörde både honan och hanen svara så båda fanns i grannskapet. Första gången jag hörde att också hanen svarade, så kanske uggleungen på bild var "sin fars dotter" och behövde lite extra heja-rop av sin pappa? Ingen som vet. Eller ens om det är så de kommunicerar. 

Själv kommunicerade jag ju aldrig speciellt bra med min pappa, snarare tvärtom, men som det ju är så kommer det ofta "med åldern" en viss förståelse för saker man innan upplevt som svartvita, men numera konstaterat att de trots allt är mer grå. Man får en viss förståelse och tiden gör sitt. Och så kanske man märker hos sig själv (o ve och fasa) drag som man kanske inte helt accepterat hos sina föräldrar. 

Min pappa var en pedant av rang. Och då menar jag en Pedant av Rang. Och börjar smått märka samma tendens hos mig! Och jag tycker att det är bara skönt. Att vara lite pedant.

De egenskaper jag bara tyckte var jobbiga hos honom finner jag helt plötsligt hos mig själv! 

Ändå var det gubbens kommentar som fick mig att inse att jag kanske trots allt är min (pedanta) fars dotter. 

Jag skulle bygga en liten mur av sten och även om det inte spelar så stor roll om det nu blir spikrakt eller inte så gick jag efter mitt - ja, vad nu sen det heter - den där som man kan få till raka linjer med för att kolla att den lilla muren verkligen blir rak. 

Gubben min skrattade och sade:

- Ja-a, du är då din fars dotter. 

Och jag har väl aldrig tänkt att det kanske är så. Att man faktiskt ärver egenskaper som man inte ens tänker på att man ärvt. Och att egenskaperna inte ens kommer fram före långt upp i ålder. Även om jag alltid upplevt mig mer som "mammas flicka" så märker jag alltmer att jag gör saker "som min pappa skulle ha gjort". 

Och det är lite intressant tänker jag. Just med bakgrunden att vi inte hade det bästa av förhållande, att han var ganska avlägsen i min uppväxt. Vilket får mig att tänka på att hur mycket av det vi är verkligen är  "aktivt inlärt från föräldrarna" och vad är helt genetiskt betingat. 

Jag kan ärligt säga att vissa, om inte alla, av mina pedantiska drag definitivt är genetiska. I tiderna var jag verkligen inte mottaglig för någon som helst uppfostran i pedanteri. 

Vilket ger mig ett svagt hopp i att mina söner någongång blir "sin mors söner" och upptäcker skönheten i att vara lite smått pedant. Än visar de inte mycket tendens åt det hållet....

....å andra sidan är de inte 50+ än...Heh! 

Ibland tar utveckling lite tid. 

 

VID ETT GAMMALT BORD

 Har landat vid stugan, denna ruggigt kalla, blåsiga och regniga fredag. Sitter vid det gamla bordet och planerar. Skriver, skissar, funderar. 

Det är lugnt och skönt. Lugnet sätter sig i kroppen. Lite långsammare är själen innan den också inser att det är helg nu. Någon småklassisk spellista spelar i bakgrunden. Jag har tänt ljus och brasa. Plockat in en bukett tulpaner innan hjortarna äter upp dem. 

På bilden ser man hur skogen grönskar - blåbärsriset är så där underbart limegrönt som får hela skogen att bli fräsch och ny. Sitter och läser en bok om skogsträdgårdar och tankar och funderingar galopperar iväg. Ute vid parkeringen, eller "parkeringen" står korgar, kassar, byttor, hinkar med uppgrävda plantor från Bokulla, därifrån vi nu skall flytta, och väntar på att få en tillfällig rotslagning här i det som skall bli en skogsträdgård. 

Sitter med en lista av växter "som inte hjortar gillar". Och prickar in växter som också finns på listan "som gillar karg mark", "som gillar sur jordmån", "som gillar salta havsvindar", "som gillar att man inte hinner pyssla om dem ständigt och hela tiden" och sist men inte minst "som gärna sprider sig, men inte för mycket". Och som passar in i skogsmiljö. Det är inte helt lätt att hitta någon som landar i alla listor. 

Man, eller jag, vill ju inte plöja ner en mängd pengar på växter som vare sig trivs eller passar in. Inser att det är så mycket enklare att planera en trädgård i en urban miljö där det på sitt sätt finns så mycket mindre att ta i beaktande. Ändå tar jag detta som en härlig utmaning! Kanske det mest knepiga läge jag planerat en trädgård i. Tur att det är bara åt mig själv - så ingen större press, hahahaaa...

Och så finns det ett viktigt kriterie till. Det skall vara lättskött. När jag sitter här vid det här gamla bordet och tittar ut skall jag inte se enbart ett arbetsfält, utan en slags mild övergång från trädgård till skog som inte kräver så mycket av vare sig mig eller någon annan. 

Så är planen...

LITE MERA SOPPA ÅT FOLKET

 

Det är fånigt vad gott det kan bli av något så "fult" och lättlagat. 

Det här är kanske den enklaste soppan i världen. Och en bland de godaste. Inte bland de minst kaloririka, det måste medges, men jisses så det är som att lapa sammet och guld på en och samma gång när man äter det här! 

Soppor känns ju lite höst-mat, men när nu vädret har svängt och blivit lite småruggigt därute så passar ju en mild men värmande soppa hur bra som helst. Och dessutom behövde jag bli av med jordärtskockorna som legat i grönsakslådan redan ett bra tag. 

Men som sagt, enklare kan det inte bli: 

För 4 personer, eller för 6 om man bjuder soppan som förrätt. 

Den är mättande - ni förstår snart varför...

- En påse (500 g) jordärtskockor 

- 2 dl vispgrädde

- 4 dl mjölk (för ännu rundare smak hade jag valt sk röd mjölk, eller ökat lite på mängden grädde) 

- salt (efter smak - börja med 1 tsk). Beror lite på hur "söta" skockorna är, för det kan variera har jag märkt. 

That's it för soppans del. Fyra ingredienser alltså! 

Skala (småjobbigt, jag vet - går bättre med kniv än skalare) skockorna och skär dem i ungefär lika stora bitar. Koka dem på svag värme i den saltade grädd/mjölk-blandningen tills de är mjuka. Det tar ett tag, vill jag påstå. Svag värme är lovordet, så mjölken inte bränner i botten. När skockorna känns mjuka mixar man soppan. Vill man nu lyxa till det ännu extra så kan man sila soppan så det inte kommer ens minsta lilla skock-klump med, för den här soppan är liksom sammet i smaken och en bit skocka kan upplevas lite "vad är det här???" Men det är smaksak hur man gör, naturligtvis. Och så lägger man till lite mjölk om soppan känns för tjock. Här får man också lite känna efter hur man vill ha det. Men hellre lägga till i det här skedet än ha en för vattnig soppa. Blir liksom enklare åt det hållet. 

Vad jag gjorde till var att slänga in några parmaskinka skivor i ugnen (beroende på fettmängd 5-15 minuter i 220 ° C) så de blir knapriga. Man får känna efter helt enkelt. Man kan ta bacon också, men de tar längre tid på att bli knapriga och känns att det kanske då blir lite väl mycket fett. Men, som sagt, smaksak.

Och så innan servering på med lite örter. Eftersom soppan är mild så passar det mesta, tror jag. Man tar igen vad man har. Jag hade persilja och timjan. Men kunde också ha haft i gräslök. Men inte för mycket. Sammets-smaken från kronärtskockorna får man inte låta gå förlorad. 

Så enkelt och så gott. Det tar bara överraskande länge att låta skockorna koka riktigt mjuka, så snabbmat är det kanske inte. Men nog en mat värd att vänta på! 

NÅGRA DAGAR VÄRMEBÖLJA

Det blev en överraskande värmebölja mitt i våren. Man blir nästan lite matt när det plötsligt är + 26 grader därute! Matta är också många pollinerare som vaknar upp ur vintern och i år har jag fått hjälpa både humlor och bin med lite honungsvatten så de får upp varvantalet i sin motor. 

Eftersom jag misstänker att värmebölja kanske inte är något som håller i hela våren och sommaren, för att inte tala om hösten, så har jag investerat i en värmelampa till stugan. 

Hade i tiderna för länge sedan en sådan där infrarödvärmegrej på en annan terrass, men huj så ful den var! 

Tänkte att då klär jag hellre på mig....typ ;). 

Men den här som man hänger i taket är faktiskt inte så tokig! När jag hämtade paketet från posten så tänkte jag:

- Hjälp! vad stor den är! 

Men faktum är att när den hänger där ovanför bordet så är det helt okej! Och värmer skönt svala kvällar. 

För svala kvällar kommer det på dessa breddgrader ändå att vara. 

Finns i olika märken - och prisklasser - det här är av märket FXA och kan justerar i tre olika "värmestyrkor". Här mysigt sken också. 

 

Mysigt sken har ju alla solnedgångar också. Man kommer inte från det att man nog aldrig tröttnar på vare sig levande eld eller solnedgångar. Där finns någon återkommande fascinerande i dem. Så vanligt och ändå så variationsrikt är ju också potatis. Denna fina knöl. 

Lyxade till det med nästan flortunna potatisskivor som jag hade lite brynt smör på och så salt, peppar och färsk timjan. In i ugnen (175 °C) i ca en timme. Övre delen av skivorna blir härligt knapriga medan nedre delen som fått gotta sig i smöret ja...det säger ju sig själv hur det smakar!